Häromåret köpte jag ett harnesk som garanterat hård julklapp till mig själv. Ambitionen att ge detta en historisk relief kom att föra mig via forskningssalar till fjärran fält och numera slumrande småsamhällen – men där historia skrevs med blod för 300 år sedan.

                         
AV ÖVERSTELÖJTNANT BO SUNNEFELDT     

                                   

            
alt


 Mitt harnesk modell 1685


 

alt

Gravyren: ”NUC No 110”.


Ett harnesk berättar

Åttakilosklappen var ett ryttarharnesk av 1685 års modell, som dock nytillverkades ända till 1758. Exakt när mitt harnesk smitts gick tyvärr inte att fastställa. Däremot stod gravyren ”NUC no 110” för ett rusthåll vid Norre Uplands Compagnie, närmare bestämt ryttartorpet Uvlunge i Viksta socken några mil norr om Uppsala. Rekryteringen till kavalleriet skedde genom att rusthållare i utbyte mot skattebefrielse ställde en ryttare med utrustning och häst till statens förfogande. Kompaniet, bestående av stab och 125 ryttare, ingick i Livregementet till häst: moderförband till mitt regemente K 3 i Karlsborg. Detta deltog efter 1685 i sex större fältslag; samtliga under det stora nordiska kriget. Vapenutvecklingens krav på allt tyngre kroppsskydd hade redan då gjort harnesken otympliga, impopulära och dessutom dyra. De användes dock vid kavalleriet - om än inte allmänt - under detta krig. Vid det nästkommande (mot Ryssland 1741-43) ingick de däremot inte i utrustningslistorna för att återkomma under det pommerska kriget 1757-62. Harnesk användes därefter bara för parad - men ända till 1974, då de bars av de drabanter som deltog vid riksdagens öppnande. Om mitt harnesk burits i fält visade Krigsarkivets rullor, att den förste möjlige bäraren hette Johan Blom. Tre sekler efter det stora nordiska kriget gjorde jag en resa i Johans spår från Upplands slätter till de ukrainska.

 

alt

Uniformer för Livregementet till häst (Ur Kungl. Livregementets till häst historia 1914.). 
 

Torpet Uvlunge finns på en 1700-talskarta, men är borta idag. Ett sentida hus ligger istället på dess plats invid Vendelån, cirka tre kilometer norr om Viksta kyrka. Kompanichefsbostället Nyvalla existerar emellertid fortfarande och tjänar nu i utbyggt skick som privatbostad. Många fornlämningar vittnar om att området var en tidig kulturbygd. Några runstenar kittlar fantasin: kanske var Johan inte den förste från Viksta som såg Dnepr och besökte Ukraina…


alt

 Ryttare idag (Kort från Handöl.).

 

År 1700: Trefrontskrig! Först näpsas dansken…

Det var ett välsmort krigsmaskineri som drogs igång för rikets skydd i mars 1700. Då liksom idag stavades försvarskonceptet utlandstjänst. Vid uppbrottsordern begav sig Johan, hans tre närboende kamrater i tältlaget, samt deras trossdräng med häst till kompanisamlingsplatsen vid Ärentuna kyrka norr om Uppsala. Härifrån gick marschen söderut, med målet att sättas in mot ett danskt angrepp i Holstein. Regementets upptagningsområde var stort: förutom fyra kompanier från Uppland ingick tre från vardera Västmanland och Närke samt ett från Söder-manland respektive Västergötland. Några månader efter anmarschstarten var de 1 500 ryttarna från Livregementet till häst samlade och stridsberedda i Skåne. Ingen insats hann dock göras. En landstigning vid Humlebäck nära Köpenhamn av andra svenska förband under ledning av den 18-årige kung Karl XII, tvingade danskarna till en snabb fred.

 

alt

Kavalleriattack (Ur Åbergs Karoliner). 


Landstigningsplatsen finns mycket väl dokumenterad på samtida kartor och låg i trakten av det kända konstmuseet Louisiana. Receptionisten där bleknar förståeligt när jag på spjuverhumör berättar om Sveriges planer på att resa en staty av Karl XII i parken med anledning av händelsen! Den unge monarken bodde för övrigt en tid i samma gård som senare kom att bli Karen Blixens hem. Livregementet tillbringade en kort tid på Själland som ockupationstrupp.

 

alt

 Kavalleriformering (Ur 1707 års exercisreglemente för kavalleriet; Krigsarkivet.).


…därefter ryssen

Kung Karls nästa krigsmål blev att kväsa sin kusin kurfursten August och hans sachsiska här, som utan krigsförklaring invaderat svenska områden i Baltikum. Först skulle dock en rysk belägring av fästet Narva vid den svensk-estniska gränsen brytas.

 

alt


Standar NUC (Ur Kungl. Livregementets till häst historia 1914.).


Efter lång väntan på lämpliga vindar avseglade regementet i slutet av oktober från Karlshamn. Trots en svår storm nådde huvuddelen fram till Reval (Tallinn) men återigen för sent: segern vid Narva åstadkoms av andra svenska förband. Ryttarna användes istället som skydd för arméns vinterkvarter norr om Dorpat (Tartu). Här kom regementet att delta i diverse småstrider med ryska förband, varvid några ryttare ur NUC stupade. Hur många som dog i ”fältsjukan” - ett dåtida samlingsnamn för diverse smittosamma sjukdomar som fläcktyfus, dysenteri och salmonella - är inte känt.

Vid Narva finns i alla fall åtskilliga ståtliga minnesmärken! Nu liksom för 300 år sedan utgjorde floden Narva gräns mot Ryssland. Fästningen på västsidan är totalrenoverad, medan fästet Ivangorod på östsidan har ruinstatus och visumtvång. Den terrängsnokande kan fort-farande ana delar av de ryska löpgravarna – och hittas värjan som kungen lär ha förlorat i ett kärr, väntar en gigantisk hittelön! Det är lite av ett ödets ironi att Narva nu åter domineras totalt av ryssar, vars förfäder drevs tillbaka över gränsfloden den där decembernatten 1700. I dagens känsliga demografiska situation finns det säkert en och annan estländare som skulle vilja se ett da capo…

 

alt

Ur Generalmönsterrulla för NUC 1707, bl.a. gällande nummer 110 (Krigsarkivet).


1701: mot Polen

Efter vinterkvarter i Estland återupptogs den svenska offensiven på våren 1701. Strategin låg fast: först skulle Augusts styrkor krossas, för att därigenom få ryggen fri för ett senare anfall mot ryssarna. På våren satte sig hären därför i rörelse söderut mot sachsarna och anföll i juli över floden Düna (nuvarande Daugava) vid Riga. Striden var avgjord på några få morgontimmar. Återigen var dock vädrets makter emot kavalleriet. Hård vind omöjliggjorde att den flytande bro som var nödvändig för att få över hästarna kom på plats. Fienden retirerade därför under ordnade former. Om rytteriet kunnat sättas in mot dem, hade slagets utgång säkert blivit ett annat och kanske ändrat hela krigsförloppet! Några få båttransporterade kavallerister deltog i de inledande striderna. Insatsen var dock tillräcklig: segernamnet återfinns på mitt regementes fana.

 

alt

Ovanlig bild på en ung Karl XII (OBS: med peruk!) 1700. Från bataljbild över
landstigningen vid Humlebäck 1700 (Krigsarkivet).

 
Även denna händelse finns noga dokumenterad av samtiden. Tre seklers terrängförändringar försvårar emellertid lokaliseringen och inga minnesmärken finns. Övergångsplatsen låg dock ungefär där Sverigefärjorna lägger till idag. I Rigas pietetsfullt restaurerade gamla stadsdelar finns flera svenskminnen från 1600-talet. Från domkyrkans torn ges en vy mot platsen för brohuvudet – nu likväl som när kung Karl rekognoscerade härifrån en högsommardag 1701. 

alt

 Riga idag. Vy mot Domkyrkan och övergångsplatsen 1701.

 

 År 1702: Elddop i söder

Armén upprättade vinterkvarter vid nuvarande Liepaja. Friskaror överföll ständigt svenska enheter, bland andra NUC, på provianterings- och foderinsamlingsuppdrag. På det storpolitiska planet hade August, tillika kung av Polen, nu lyckats mobilisera även polska krafter mot svenskarna. Målet att få honom avsatt från tronen prioriterades. Hären gick därför in i Polen, där Warszawa besattes utan strid. Ryssarna fick vänta på sin tur. August, som nu även lyckats mobilisera polska stridskrafter, förföljdes mot Krakow. Vid byn Kliszow, åtta mil norr om staden, drabbade på årsdagen av Dünaövergången en polsk-sachsisk här om 24 000 man samman med en ungefär hälften så stora svensk. Detta blev Livregementets elddop. NUC ingick i den högra flygeln. I en fas av slaget riskerade styrkorna där att kringrännas. Nu fick Johan och hans kamrater utdelning för alla drill hemma på Uppsalaslätten. Svenskarnas aggressiva kavalleritaktik - att rida an i täta led som en levande kil av män, hästar och värjstål – medgav också snabba manövrer på stridsfältet. Hotet undanröjdes. Blodigt och bokstavligt. Nordbornas slutliga seger blev dock dyrköpt: vid NUC stupade 16 ryttare. Plus 26 hästar... Chefen för Västgötakompaniet räddade emellertid livet tack vare sitt harnesk! Vinterkvarter intogs söder om Warszawa, dit förstärkningar och förnödenheter från Sverige anlände. 

 

alt

Bataljbild Kliszow 1702 (Krigsarkivet).  


Polens landsbygd har idag fått en kapitalistisk ansiktslyftning efter åren bakom järnridån. Byn Kliszow tycks dock inte ha vuxit nämnvärt vid en jämförelse med bataljkartorna från 1702. Ytterst lite har faktiskt förändrats i landskapet. Inget synligt vittnar om den förgångna dramatiken: över fälten som under ett ögonblick av evigheten genljöd av stridslarm vilar en stilla ro. Området där NUC och deras ryttarkollegor fäktade så väl, är lätt att hitta. Likaså platsen på vänsterflygeln där kungens svåger, hertigen av Holstein-Gottorp, sårades dödligt. Med lite fantasi kan man föreställa sig det polska kavalleriets anfall från trakten av kyrkan i sydost. Detta rytteri, klätt i fantastiska uniformer, hade ”ett öfvermåttan skönt anseende men i själfva gärningen svarade de ej häremot”. Den genderintresserade föreslås besöka Kulakihöjden, bakom vilken Augusts läger låg. Där blev 500 kvinnor ett pikant krigsbyte! De fördes dock omgående i säkerhet och utväxlades mot en (1) tillfångatagen ryttmästare ur Livregementet till häst! Också ett genusperspektiv…

 

alt

Kliszow idag. Vy från Kulakihöjden mot platsen där NUC stred 1702.
 


År 1703: Blodiga fäktningar i norr

August var emellertid inte slagen och samlade styrkor i norr. Svenskarna avmarscherade därför mot dessa redan i slutet av februari 1703. En sachsisk avdelning om 3 500 man visade sig kampera i staden Pultusk sex mil norr om Warszawa. Karl XII förde då personligen en ryttarstyrka inkluderande Johans regemente i ilmarsch mot det sachsiska fästet. Där blev strax ”fienden uppklappad och utkörd” enligt kungens egen notering. Även de egna hästarna var dock utkörda: ”mesta ryttarna fick gå till fots tillbaka”. Under ett senare provianterings- och spaningsuppdrag i närheten överfölls Livregementet av numerärt kraftigt överlägset polskt rytteri. Över 70 svenska ryttare stupade, varav fyra ur NUC. Denna fäktning har inte slagstatus, men näst Kliszow är striden regementets blodigaste mätt i antalet döda! På hösten belägrade och intog huvudarmén staden Thorn (Torun) nordväst om Warszawa, varefter vinterkvarter intogs kring Danzigbukten.

 

alt


Bataljbild Pultusk 1703 (Krigsarkivet).


Den polska huvudstaden är mycket lämplig som utgångspunkt för besök på 1703 års bataljplatser. Pultusk är ett litet samhälle, där slottet - platsen för ”uppklappningen” – nu är ett mysigt hotell. På vägen dit kan man med fördel besöka Nowy Dwor, ett viktigt fäste som togs under kung Karls farfars ödeläggande krig i Polen - en tid än idag kallad ”den svenska syndafloden” där. Torun, med sin medeltida mur och unika samling gotisk arkitektur, är synnerligen sevärd även om Livregementet till häst inte deltog i belägringen! Den militärhistoriskt ambitiöse kan ju åka dit via Lautenburg (Lidzbark Welski) – platsen för det blodiga polska överfallet.


År 1704 -1706: Kors och tvärs i Polen

Vårmarschen 1704 gick först till Warszawa, där styrkedemonstrationen fick den polska riksdagen att avsätta kung August. Den svenska armén ägnade därefter året åt att jaga honom och hans obesegrade styrkor. Livregementet deltog inte vid de slag i västra Polen, som tvingade August att fly över gränsen till sitt hemland Sachsen. Några ryttare ur regementet deltog vid en mindre strid nära staden Fraustadt (Wschowa) söder om Poznan. Dagrapporterna från tiden i vinterkvarteren där skildrar vardagssysslorna: korum, vakttjänst, exercis och foderinsamling. Privat rövande bestraffas dock hårt: matstöld ger tolv par spö!  
År 1706 intog regementet en befäst stad och massakrerade ett kosackförband vid staden Kleck sydväst om Minsk. Eljest deltog regementet inte heller under 1705 och 1706 vid annat än enstaka skärmytslingar i jakten på August kors och tvärs över Polens slätter. En stor seger vid Fraustadt i februari 1706 av andra svenska förband banade dock väg för en invasion av Sachsen, där han på hösten till slut tvingades till en fredsuppgörelse i Altranstädt. Efter sex års strider återstod nu ”bara” ryssarna att besegra. Det rörliga fälttåget hade emellertid slitit hårt på män, hästar och utrustning: vid en räd tillryggalades till exempel 20 mil på tre nätter! Regementet förlades strax väster om Leipzig för ett års reorganisation.

 

alt

 Slottet i Pultusk idag. Nu hotell.


Uppehållet i Sachsen utnyttjades väl. Vid mönstringen av NUC i juli 1707 anger rullan, att Johan får nya stövlar samt att hans häst ersätts. Genom att soldaterna förlades utspridda i mindre enheter, kunde de lättare leva av ortens tillgångar och epidemier undvikas. Ryttarna fann sig snabbt tillrätta i detta land, som inte var lika härjat som Polen. Dessutom talade folket ett språk man enklare kunde förstå och hade samma religion. Tiden var fylld av tjänst och Johan hade knappast möjlighet att ”turista” som kungen. Eller lockade andra ”sevärdheter”? När hären i september bröt upp mot öster, ”grät och lät” mången kvinna…  

Inte minst i trakten av Poznan gör Polen (”slätt”) skäl för namnet! Wschowa är ännu en i raden av små, urgamla, pittoreska landsortsstäder. Fältslaget stod strax öster om staden och terrängen där ser fortfarande ut som då. Gravstenarna vid den lilla kyrkan har tyska namn och minner om Polens geopolitiskt utsatta läge. Vid det lilla slottet Altranstädt nära Leipzig minner ett monument om den dyrköpta freden. De närbelägna platserna Lützen samt Luthers grav i Wittenberg besöktes av den segerrike kungen. Perfekta turistmål än idag!

 

alt


Bataljbild Holowczyn 1708 (Krigsarkivet). 

 

År 1708: Anfallskraften ebbar ut i öster

Framryckningen österut av härens 38 000 man fördröjdes främst av vädret och därav ”elaka” vägar. Ett sent vinterkvarter inrättades i trakten av Minsk, varvid Livregementet förlades halvvägs till dagens Vilnius. Uppbrottet 1708 försenades kraftigt av det fortsatt usla vädret. Trots en stor tross och dåliga vägar tillryggalades i medeltal hela två mil om dagen. Ett ryskt omfattande försök att stoppa svenskarna vid byn Holowczyn (nu vitryska Golovtjin) nära riksgränsen längs Dnepr misslyckades. Kung Karls ”favoritseger” kostade 70 ryttare ur Livregementet livet. Denna gång var det dock regementschefens son Lorentz Creutz som räddades av sitt harnesk enligt faderns lugnande brev hem till sitt ”lilla hjärta”.

 

alt

    
Foto från Holowczyn vid sekelskiftet 1900 (Krigsarkivet). 


Svenskarna hade vunnit slaget, men det var tydligt att de ryska förbanden nu var väsentligt bättre övade, utrustade och ledda än vid Narva. Därutöver kunde inte de alltmer nedslitna svenska förbanden ersätta sina förluster. Ryssarna drog sig tillbaka, men ödelade landskapet och utförde överfall mot marschkolonner och trossar. Underhållssituationen för svenskarna blev alltmer prekär: ”smalhals begynner grassera”. Vid byn Malatitze (Maljacicy) nio mil öster om Holowczyn överfölls svenska förband av alltmer aggressiva ryssar. Striden här kom att bli karolinernas sista större seger i öster.

Istället för att fortsätta mot Moskva drog sig hären nu söderut mot det bördiga Ukraina och en utlovad rejäl förstärkning av revolterande kosacker samt för att invänta en underhållsstyrka från Baltikum. Ukraina upplevdes inledningsvis som ”Kaanans land”. Vintern blev dock den kallaste i mannaminne och många ryttare ”blevo förkylda” (fick frostskador) eller frös ihjäl.

När bara en bråkdel av de utlovade kosackerna infann sig och underhållsstyrkan lidit ett svidande nederlag vid Ljesnaja tvingades hären göra halt. Livregementet intog vinterkvarter på slätterna öster om Kiev: långt från ängarna vid Viksta men bara tolv mil från en liten stad med namnet Poltava…

Vitrysslands huvudstad Minsk uppvisar välstånd. Ändå vilar en unken doft av sovjetstat över den prunkande fasaden. I krigsmuseet anger bara en liten bild att även västmakterna deltog i kampen mot nazisterna. Ute på landsbygden tycks tiden ha stått stilla: häst- och vagnjordbruk, fallfärdiga träruckel med byltiga gummor, bybrunnar. Vikstaryttarna hade nog känt igen sig! De av Tjernobyl smittade ödebyarna hade förstås varit svåra att förklara.


alt

Holowczyn idag: monumentet med dess skapare.

 
Golovtjin slumrar i julisolen, när Per Iko från SMB:s styrelse och jag som enda svenskar besöker platsen på 300-årsdagen av slaget. Den pensionerade byläraren Vasilij visar sig ha trotsat de lokala, rabiat proryska myndigheternas förbud: med egna krafter och små ekonomiska medel har han just färdigställt ett monument över alla som stupade här. Vi sponsrar spontant och förstärker trotsigheten med en liten svensk flagga. Sådana föräras även ängarna vid Maljacicy och det ryska monumentet vid Ljesnaja, där ett pampigt segerfirande förbereddes.


1709: Katastrofen

Den stolta armé som lämnat Sachsen ett drygt år tidigare var nu en kraftigt decimerad skara, omgiven av fiender och med underhållsvägarna avskurna. Vad tänkte soldaterna? Härifrån, nordöst om Krim(!), var det långt till ryttartorpen… Av olika skäl mognade ett beslut hos Karl XII att inta den närbelägna lilla befästa staden Poltava, huvudorten i södra Ukraina. Tsar Peter ansåg nu att tiden var inne för att våga en drabbning. I den förvirrade striden utnyttjades Livregementet fel eller för sent. Insatserna blev därför blygsamma och förlusterna torde inte ha varit särskilt stora. Vid NUC stupade emellertid kompanichefen. När den besegrade svenska armén efter slaget drog sig söderut, skyddades den mot de förföljande ryssarna av enheter ur regementet. NUC:s nye kompanichef, ryttmästare Abraham Lohrman och en gång i tiden Vikstaryttarnas närmaste chef, utmärkte sig för tapperhet under de fördröjningsstrider som skedde.

Vid floden Dnepr en julidag 1709 förändrades världshistorien när den svenska hären, inklusive Livregementet, kapitulerade och gav utrymme för ett ryskt imperium att skapas.

 

alt

Holowczyn idag: vy mot norr vid ån Vabitj.


Endast Karl XII tillsammans med ett antal officerare och ett tusental ryttare tog sig över den breda floden. Ur regementet kan således några ha lyckats undkomma, men de flesta fördes i fångenskap till Ryssland. Officerarna fördes främst till staden Solikamsk strax väster om Uralbergen, medan de meniga spreds ut på olika platser i jätteriket. Ett hundratal arbetade i Sankt Petersburg och minst ett par hundra i västra Sibiriens bruksorter. Umbäranden och nöd präglade deras tillvaro. Efter fredsuppgörelsen med Ryssland återkom 19 ryttare ur NUC efter 13 års fångenskap år 1722 till hemlandet. Den äldste var då 80 år gammal! De allra flesta, cirka 25 000 av krigets totalt 30 000 civila och militära fångar, kom dock aldrig tillbaka.

 

alt

Vitryssland idag: varningsskylt för radioaktivt område.

 

Jag guidas omkring på de ärrade slagfälten vid Poltava av den lokale experten och SMB-vännen Oleg Bezverhniy (se www.battle.poltava.ua). Svenskarnas kapitulationsplats vid Dnepr är täckt av en jättelik dammreservoar – lika bra det! Det är tre sekler sedan denna trakt kokade av stridslarm, hovar, rök, ångest, fasa - och Viksta är fjärran. Ändå känns en närhet: Johan kan ha varit med här. När det nyuppsatta NUC mönstras i februari 1712 är det dock en ny ryttare på torp nummer 110. Om Johan ännu levde att bevista katastrofen 1709, vandrade han därifrån med sina stövlar från Sachsen förmodligen in i fångenskapen eller evigheten. Dokumenten tiger. Men hur kom i så fall harnesket hem? Min plåtklapp har nog burits av en senare ryttare på Uvlunge trots allt… Forskningen kring mitt västgötaregementes moderförband gav således spännande insikter - men också en västgötaklimax! 

 

  



 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT!
Sergant Per Wallin guidar dig genom pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid. Läs mer, klicka på länken nedan!

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!