AV MARGARETA BECKMAN


1700-talssoldatens kläd- och frisyrbestyr

Kläderna gör mannen. Men hur gör mannen med kläderna? Hårnät, rosetter och peruker ingick under 1700-talet i soldaternas munderingar. 


När det svenska militärväsendet av Carl XI 1686 organiserades som ett indelningsverk, infördes samtidigt för första gången en enhetsuniform – samtliga truppslag skulle bära uniformsrock i samma blå färg. Genom olika färger på halsdukar, trumpor och kragar, kunde regementena särskiljas. Införandet av denna nya uniform gick naturligtvis långsamt, först under de första åren av 1700-talet är utvecklingen fullt genomförd. De svenska soldaterna bar nu ända fram till 1700-talets mitt blå långrock av justaucorpstyp (d.v.s. tätt åtsittande) med i regel gult foder och gula ärmuppslag.

Omvårdnaden av uniformen inpräntades noga, särskilda föreskrifter om användande och vård upprättades, så t.ex. skulle uniformen varje morgon vädras ”på det intet malen må dem samma fördärva”.  

Man beräknade att infanteriregementena i fredstid behövde nya kläder vart sjunde år – de skulle då användas vid regementsmöten och generalmönstringar.


En soldat långt från paraderna på slottsbacken.
En soldat långt från paraderna på slottsbacken.


Skodonen skulle inte bara skydda fötterna, de skulle se bra ut också.

Skodonen skulle inte bara skydda fötterna, de skulle se bra ut också.

 

1700-talets modetrend

Vid 1700-talets mitt förändrades den civila mansdräkten utseende, det då rådande koketta herrmodet påverkade även den militära klädedräkten. Uniformsrocken pryddes av halskrås och spetsmanschetter vars utseende noggrant definierades. Manschetterna skulle vara av ”en god tums höjd” och halskråset skulle vara ”till 1 tums höjd och ett qvarters längd”. 1776 ändrades bestämmelsen om manschettens längd, den skulle nu vara ”två twärfinger framför uppslaget på rocken”. En annan viktig detalj var strumpebanden, som skulle synas som en finger bred vit remsa vid knät. Hur den trekantiga filthatten skulle bäras, var också noga reglementerat: ”Officerarna och manskapet tillhållas att sätta sina hat-tar som sig bör, och det så att hatten blifve, sittandes lägre ned på högra ögat, och hatthörnet öfver det vänstra, således sedan manskapet en gång äro instruerade huru hatten skall sitta, tillsäges de på det strängaste af sina officerare vid com:t, att hvilken som befinnes hafva hatten sittande på annat sätt exemplariter blifva straffad. Herrar officerare behagade på samma sätt bära sina hattar”. Prygel var den gängse bestraffningen vid slarv med klädedräkten, hittades någon iförd dennas stass ”under hvilostunderne eller eljest fans liggande framstupa på magen å marken, som är för helsan skadeligt” var straffet tre par spö. Samma antal drabbade den som ertappades med en tuggbuss i munnen.

En upprörd major vid Värmlands regemente skriver den 24 oktober 1750 till kompanicheferna att en del av soldaterna ”kommer till kyrkan med bondetröja, trimmössa, oinbundet hår, orena linnekläder, strumpor och skor” och att översten givit order om att ”then soldat som kommer till Kyrkan utan att hafva sin Släpe Klänning, Hatt på hufvudet samt inbundit hår, skall hafva 6 par spö”. Detta spöstraff fick dock inte verkställas under gudstjänsten eller innanför kyrkogårdsområdet.

 

Långt hår

Håret, som under tidigare århundraden burits fritt hängande, skulle enligt en order 1681 bäras i en hårpung. Officerarna däremot, hade enligt fransk förebild, pudrad peruk. Detta mode som lär ha uppkommit som en artighet mot den åldrande franske kungens Ludvig XIV grånade hår, spred sig snabbt över Europa och anammades också av de högre militärerna.

Till den civila mansdräkten hörde sedan 1720-talet en hårpiska, som snart också kom att ersätta soldaternas hårpung. Bestämmelserna kring denna blev från mitten av 1700talet mer och mer detaljerade. Det påbjöds att håret skulle pudras samt uppläggas i lockar vid öronen. Lockarna skulle friseras på bly och mannarna skulle instrueras så att de själva kunde frisera sig. I en order från 1770talet heter det ”Acht tages vid denna frisure 1:o att bouclen blir trenne goda twärfinger bred, och blyskifvan kring hvilken håren vecklas äfvenså, 2:o att bouclen ej går längre ned än jemnt med understa örsnibben, 3:o att blyskifvan hvilken bouclen vrides blir tunnt klappad, som det finaste papper, så att den ej tynger för mycket, 4:o att hårpiskan bör vara väl proportionerlig och så lång att den räcker till der lifvet på råcken slutas, med en liten cocard öfverst på densamma.” I en annan regementsorder, från Södermanlands regemente, anbefalldes soldaterna att se till att att hårlockarna ”ej räckte längre än örsnibbarna, slöto väl till ansiktet, pudrades och upphängdes på stålband bakom tupén (=luggen)”.

               

Min hatt den har tre kanter
Min hatt den har tre kanter – en sanning för de flesta soldater under 1700-talet. Rosetten kunde vara ett givet inslag även i något så manligt som militär klädsel. Observera även hårlockarna.


Senare bestämdes att hårpiskan skulle ha en alns längd och stödjas genom en inflätad ståltråd. Till de soldater som inte hade tillräckligt långt hår, skulle lösa lockar anskaffas. Tidigare hade de, i väntan på att håret skulle bli tillräckligt långt, kunnat bära det invikt under hatten. 

I en regementsorder från Wästmanlands regemente antecknas 1773 att lösa lockar till en kostnad av 1 daler och 4 öre för varje soldat beställts i Västerås hos en perukmakare Björling.

Vid varje regemente fanns noggranna direktiv: ”Håret kammas slätt öfver hufvuder och dehlas jämt till låckar på sidorna, lika mycket till hvardera, klippers och spetsas uppifrån underåt och upplägges efter den i regementet brukliga methode, hwarför hwar afton 2 lockar i papper upplägges på hwardera sidan, den ena öfwer den andra. Ingen Karl får klippa sig Touppe (=pannlugg), utan håret måste framifrån wåga sig så långt att det räcker till piskbandet. Piskan måste vara styf och slätt, proportioneradt efter Karlens längd, med en tåfs i ändan i samma färg som dess egna hår av 3 fingrars bredd”. Den soldat som klippte sig straffades, hur han klädde sig hemma på roten var hans ensak ”allenast håret ombindes att det ej må fara illa eller afslitas”.

 

Vid mönstringen

Till generalmönstringen skulle varje soldat medföra sitt ”sittgelb” (en sorts puder), ”krita till sigthjelp” och 4 alnar långa piskband. Om pudret hotade att ta slut under mötet, hade soldaterna tillåtelse att skaffa kornmjöl från bondgårdarna i närheten, för att blanda ut pudret med. Från Danmark finns en rapport om att det vid denna tid gick åt över 50.000 pund (halvkilon) vetemjöl om året till hårpuder för armén.

Visserligen skulle korpralerna noga övervaka att allt puder avtorkades ur ansiktet till natten och särskilda uniformsnattmössor infördes, men man kan lätt föreställa sig vilken underbar miljö för ohyra dessa sällan (eller aldrig) tvättade soldathuvuden måste ha varit. Skulle någon emellertid klia sig i huvudet, riskerades denne att rapporteras.

 

Oklanderlig trumslagare kallar till samling.
Oklanderlig trumslagare kallar till samling.


Inför en paradering, måste friseringen, som tog avsevärd tid för varje soldat, påbörjas redan kvällen före. Sedan var det naturligtvis inte att tänka på att gå och lägga sig och förstöra den konstfärdiga frisyren, soldaterna fick tillbringa natten sittandes eller uppradade på bänkar i vaktstugan eller kasernen för att när morgonen grydde kunna visa upp sig i all sin glans.

 

Skägg och mustascher

Även rörande skägg och mustascher fanns noggranna bestämmelser.

Inom Dalregementet fick i början av 1700-talet mustascherna växa till i maj månad, då en fältskärsgesäll skulle resa omkring mellan de olika kompanierna för att raka och klippa samtliga. Rekryterna ålades att raka sig ofta för att skägget skulle växa, och soldaterna beordrades att låta mustascherna växa. Att klippa eller raka av dem straffades med 6 par spö. I en order från 1728 heter det att ”soldaternas Musquetager insättas med svart skäggvax, som den som intet skägg hafver sättes intet öfwer munnen. Vax till svärtning av stibletter och mustascher skulle soldaterna medföra till mönstringen - frågan är om samma sorts vax användes till båda. På 1780-talet påbjöds vid Livregementet till häst att mustaschen skulle vara ”svart och vaxad, spetsig uppför och bredare under näsan”.

Detta idoga friserande höll i sig under hela 1700-talet. I den franska revolutionens svallvågor över övriga Europa, påverkades också uniforms- och frisyrmode av den allmänna klassnivelleringen. Peruker och hårpiskor försvann och man fick allvarligare saker att tänka på än frisyrer.

I Sverige kvardröjde dock soldatmodet med hårpiska till 1805, då en generalorder utfärdades enligt vilken ”till så väl Indelt som Värfvade Arméernas större beqvämlighet, hårflätorna finge bortklippas hwarefter håret rundklippes på manskapet af alla Regementer”. Det kom att dröja närmare 200 år innan man på nytt fick se svenska soldater med hårnät.  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!