AV ULF HELGESSON


1800-talet slutade med en konflikt som skulle förebåda mycket i vår samtid. Storbritannien försökte knyta de sydafrikanska staterna till sitt imperium. De vita invånarna, boerna, svarade med krig. Strider som snart gick över till att föras med hjälp gerillakrig- föring och brittisk tvångsförflyttning av civila till koncentrationsläger.


År 1652 landsteg Jan van Riebeeck med ett par hundra holländare vid Taffelberget på Afrikas sydkust för att anlägga en handelsstation. Tillsammans med framför allt inflyttade landsmän, men också tyskar och franska kalvinister, lade man grunden till Kapkolonin, som vid 1700-talets början bestod av ca 1800 personer. Dessa kolonister bildade efterhand en sammansvetsad enhet med en gemensam holländsk dialekt (afrikans), och blev av holländarna i moderlandet kallade boer (bönder).


Boerna

Ättlingar till dessa boer har under vårt århundrade väckt mycken debatt och hårda ord genom sitt apartheidsystem, som var i funktion från 1940-talet till 1990-talet då den tidigare fängelsekunden Nelson Mandela blev landets president. Ett flertal FN-resolutioner, omfattande handelsbojkotter och den afrikanska bojkotten av de olympiska spelen 1976 är bara några exempel på att Sydafrika var en av de mest inflammerade politiska spörsmålen under det sena 1900-talet.

Aparteidsystemet med rasåtskillnadspolitiken var inte något nytt för boerna. Redan tidigt under kolonialtiden bedrev man rasåtskillnad på sina plantager där svarta och köpta slavar från bl.a. Indien var de fysiskt arbetande medan de vita boerna var styresmän. Redan 1685 förbjöds äktenskap mellan svarta och vita. Boernas rasistiska hållning till de infödda var inte unikt utan gick helt i linje med övriga européers inställning till urbefolkningar av alla de slag under den koloniala eran, men i Kapkolonin kombinerades detta med en allmänt negativ hållning till alla utomstående. Engelsmännen var för boerna ”uitlanders” d.v.s. utlänningar, och just för att visa avstånd från olika europeiska ämbetsmän och deras närvaro i södra Afrika kallade boerna sig själv för ”afrikaaner”.

Motsättningen mellan boerna och engelsmännen kom till slut att övergå till väpnad konflikt just då världen var på väg in i det 20:e århundradet; Boerkriget 1899-1902.

 



Ryttare ur skandinaviska frivilligkåren.

  

    Den holländska guldåldern

Att det lilla landet Holland under 1600-talet blev en ekonomisk stormakt i Europa, och tävlade med gamla stormakter som England, Frankrike, Spanien och Portugal om koloniala erövringar i svepet efter världsomseglingarna under 1500-talet, är egentligen mycket märkligt. Landet blev självständigt först 1648, och hade tidigare varit en provins under den burgundiske hertigen och senare under den spanska kronan. Starka frihetssträvanden hade funnits länge bland provinserna och 1581 förklarade sig ”De förenade provinserna”, eller Nederländerna, självständiga. Krig mot Spanien förekom fram och tillbaka tills självständigheten efter Westfaliska freden 1648.

Det var under denna instabila period som Holland trädde in i sin guldålder med Amsterdam som den stora metropolen. Kapitalismen frodades, banker uppstod och det holländska Ostindiska Kompaniet grundades 1602. Särskilt tiden runt 1650 var en storhetstid, och det var just då som Kapkolonin upprättades som en slags hållplats för ostindiefararna. Här kunde de fylla på mat- och vattenförråden, och få sig några dagars avkoppling. Kapkolonin blev inte utan anledning känd som ”krogen mellan de båda haven”. I Ostindien hade Holland under tidigt 1600-tal upprättat en koloni i nuvarande Indonesien, och även om det var England som grundade New South Wales i Australien så var holländarna (bl.a. Abel Tasman) där redan under de första skälvande åren av 1600-talet. Australien kallades också intill 1800-talet för Nya Holland. Rastplatsen vid Kapstaden blev språngbrädan för Hollands expansionsträvanden i Ostindien.


Engelsmännen kommer och boerna går

1800-talet var en mörk tid för de svarta i Afrika. De europeiska kolonialmakterna svepte över kontinenten, och styckade bokstavligt talat upp den med linjal på kartbordet. Engelsmän, fransmän och tyskar var de länder som främst drev imperialismen i Afrika, vilket för alltid förstörde de urgamla traditioner som de infödda följt i århundraden. Med bibeln i ena handen och piskan i den andra skulle skulle ”de svarta” civiliseras till ”riktiga” människor.

De europeiska expansionssträvanden drab-bade till sist även boerna. 1795 erövrade britterna Kapstaden, och efter Napoleons fall blev hela Kapkolonin brittisk.

Boerna hade vid den här tiden blivit ordentligt sammansvetsade och trodde uppriktigt att de ”utvalts av Gud” att besitta den här delen av världen. Dessutom gjorde det långa avståndet till Europa att boerna inte blev påverkade av de nya idéer som så starkt genomsyrade västerlandets befolkning under 1700- och 1800-talen.

Upplysningstidens idéer om frihet och jämlikhet ledde till allt högljuddare krav på religionsfrihet, tryckfrihet och allmän rösträtt, men också tortyrens och slaveriets avskaffande. Detta mer humana synsätt hade naturligtvis engelsmännen med sig då de kom och skulle bilda grundvalen för styret av den nya kolonin. En rad reformer gick i den liberala andans fotspår – 1828 blev fria färgade rättsligt likställda med de vita och 1833 upphävdes slaveriet i alla brittiska kolonier och besittningar. Det framgick snart att boerna med sin starka tro på den vita rasens överlägsenhet inte obehindrat skulle acceptera dessa nyordningar. 1836 begav sig 1/8 av boerna, runt 6000 personer, ut på ”groote trek”, den stora vandringen, norrut. Efter olika motgångar grundades runt 1850 de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten. Här fortsatte man sin gamla rasåtskillnadspolitik och tycktes efter decennier av brittiskt styre och diverse krig med Zulustammar ha fått ro.

 

Guld, diamanter och Cecil Rhodes

Början till slutet för de självständiga republikerna blev de upptäckter av guld- och diamantfyndigheter som gjordes under 1870 och 1880-talen. Fyndigheterna koncentrerades till Kimberley och Johannesburg. Det var framförallt upptäckten av guld vid Witwatersrand 1886 som fick förödande konsekvenser för boerrepublikerna, eftersom detta område snart invaderades av brittiska guldsökare och andra äventyrare. Redan vid mitten av 1890-talet var de s.k. ”uitlanders” fler än boerna i Transvaal. Inflödet av folk till Witwatersrand medförde att Johannesburg nästan ”skapades på en natt”. Boerna ogillade starkt dessa invandrare, som väckte starka känslor både med sin närvaro i regionen och vad det förde med sig, men också genom att man återigen kände den brittiska andedräkten i nacken. Boerna höjde skatterna för ”uitlanders” och man nekade dem rösträtt. Olika revoltförsök (understödda av britterna i Kap) genomfördes och ökade på spänningarna ännu mer. En av de som som var anstiftare till ett av upproren (1895) var Cecil Rhodes.

Cecil Rhodes (1853-1902) ”den brittiska imperialismens aggressivaste representant i Sydafrika”, hade kommit till Afrika av hälsoskäl, men byggde snart upp ett stort imperium byggd på de mineralfyndigheter som hittades. Framförallt var det diamantgruvorna i Kimberley som var basen för hans verksamhet, och 1890 grundade han ”British South Africa Company” som starkt kom att påverka regionen även efter Rhodes död. Guldfyndigheter i dagens Zimbabwe ledde till erövringen av detta område på initiativ av Rhodes, som också fick ge nytt namn till landet (Rhodesia). Vad som drev Rhodes och britterna var inte bara guld och diamanter – deras stora dröm var att förena alla sydafrikanska länder och områden i en union under brittisk överhöghet (Sydafrikas Förenta Stater). Boerna vägrade att acceptera denna tanke, och här ser vi då, tillsammans med den stora inflyttningen av ”uitlanders” efter mineralfyndigheterna, orsaken till det krig som allt mer tyckes oundvikligt. Trots vetskapen om den totala överlägsenhet i manskap och vapen som britterna kunde ställa upp med vägrade de nackstyva boerna att ge vika.

 

»Det största av alla kolonialkrig«

Den brittiskstödda revolten 1895 och andra påtryckningar minskade inte boernas motstånd. Man fortsatte med den diskriminerande behandlingen av ”uitlanders”, och 1897 ingick den största av boerrepublikerna, Transvaal, en militärallians med Oranjefristaten. Med denna allians i ryggen kunde presidenten i Transvaal, Paul Kruger, stå stark i de förhandlingar som fördes med britterna. Den nyligen utnämnde brittiske guvernören i Kapkolonin, Alfred Milner var en stark motståndare till boerna och deras behandling av brittiska undersåtar i deras republiker, och utfärdade 1899 order om att de 12 000 brittiska trupperna i södra Afrika skulle omvandlas till en armé om 50 000 man. Förhandlingarna bröt samman, och den 9 oktober krävde Kruger att alla brittiska trupper skulle dras tillbaka från Transvaals gränser inom 48 timmar. Britterna vägrade och den 12 oktober förklarade boerna krig.



General sir Redvers Buller inledde de första fälttågen ytterst självsäkert.

 

En boergeneral med ett utseende som mycket väl skulle platsat i sydstatsarmén under amerikanska inbördeskriget.
En boergeneral med ett utseende som mycket väl skulle
platsat i sydstatsarmén under amerikanska inbördeskriget.


Boer i slokhattar och halmhattar, boer klädda i vanliga kläder utan uniform, boer i släktgemenskap på slagfältet med son i knäbyxor tillsammans med far och farfar – det var detta som mötte de engelska soldaterna, och deras slutsats kunde inte bli annat än att detta skulle vara över på nolltid. Den förste engelske överbefälhavaren i kriget, sir Redvers Buller, trodde att det räckte med vad som fanns för handen och en liten expeditionskår från England. När några varnade för boernas skicklighet i fält, och att det nog skulle krävas 200 000 man utbrast Buller: ”That’s absurd!”. Innan kriget var slut fick man hämta närmare en halv miljon soldater från imperiets alla hörn, Kanada likväl som Indien. Vad engelsmännen inte hade räknat med var boernas stora skicklighet i skytte och deras överlägsenhet i rytteri. Dessutom hade de fått toppmoderna entumskanoner från Kruppverken i Tyskland och visste att utnyttjat sin terrängkännedom.

 

En svart vecka

Vid krigets utbrott hade britterna 27 000 sol-dater och boerna 48 000. Denna inledande överlägsenhet i manskap och den militära skicklighet som boerna besatte ledde under de inledande månaderna till stora framgångar. Boerna från Transvaal och Oranjefristaten marscherade in i Natal och Kapkolonin, och lyckades efter bara några dagar att omringa engelsmännen vid Ladysmith i Natal samt Kimberley och Mafeking i Kapkolonin. Sir Buller sände under december förstärkningar för att undsätta belägrade ställningar runt om i krigsområdet, men inom en vecka hade alla undsättningsstyrkor besegrats av boerna i tre olika fältslag. De ödesdigra dagarna kallades av engelsmännen för ”black week”. Stora förluster av döda och sårade, och dessutom stora delar av artilleriet i boernas händer! Vad var det som höll på att hända? Låg imperiet på knä?

 

Farfar, far och son på väg in i boerarmén.
Farfar, far och son på väg in i boerarmén.  


Den patriotiska stämningen hemma i England fick sig en knäck, men ”världen jublade åt de små boerrepublikernas inledande framgångar”.

 

Boerna – hjältar i europa

Sympatin för boerna och deras kamp 1000 mil bort var i allmänhet stor i Europas länder. Boergeneralerna var lika lite som sina soldater klädda som en general skulle vara utan behöll i stor utsträckning sina vardagliga vanor. Studerar man fotografier på militära le-dare som överbefälhavaren Petrus Jacobus Joubert och generalerna de la Rey, Cronjé och de Wet kan man lätt inse att de väckte beundran. Joubert ser mer ut som en rysk patriark än en hög militär. Många såg äventyret som Davids kamp mot Goliat, medan andra såg en likhet med den egna situationen på hemmaplan i samband med frigörelsesträvanden från en större makt. Detta gällde framförallt Norge och Irland. Det norska stortinget skickade två militära observatörer, medan många frivilliga kom från Irland. Stödet från opinionen var dock störst i Nederländerna och Tyskland, vilket kan förklaras med att det var utvandrare från dessa två länder som utgjorde grunden till den boerska befolkningen.

 

Skottar mot svenskar 1899

Svenskarna samlades tillsammans med andra nordbor i en skandinavisk beriden frivilligkår, drygt 113 man stark. Deras blodigaste dagkom i slaget kring Magersfontain den 11 december 1899.

 

Boer i finkläder gör sig redo för kriget
Boer i finkläder gör sig redo för kriget.  

 

Slaget vid Magersfontain
Slaget vid Magersfontain är en av de blodigaste i den svenska frivilligmilitära historien och det finns återgiven i olika versioner (en utförligare diskussion återfinns i Lars Ericsons Svenska frivilliga). Efter kriget restes en minnessten på platsen med bl.a. en parafras av Runeberg.


I en framstöt mot boerna i närheten av Kimberley möttes brittiska elitsoldater och skandinaviska frivilliga i en bitter och blodig kamp. Striden blev typisk. Den brittiska framryckningen möttes av sporadisk men träffsäker eldgivning av prickskyttar de sällan eller aldrig såg, man stötte på diaboliskt uttänkta fällor, som taggtråd i botten av en bäck. Den 11 december närmade sig en stor brittisk armé tre av boernas ställningar i närheten av Mafeking. Den mellersta avdelningen utgjordes av 49 skandinaver under kapten Johannes Flygare. Boerna höll inne elden tills britterna var alldeles nära inpå. Med ett samtidigt eldöppnande från väl dolda skyttegravar tvingades britterna bakåt under svåra förluster.

Britterna samlade ihop sig och reagerade på ett för boerkriget typiskt sätt. Man försökte tillämpa traditionell västerländsk taktik i främmande terräng. De ställde upp i stora täta anfallskolonner för att slå rakt på. 4000 man ur en Höglandsbrigad tågade mot skandinaverna, 96 led djup och med det berömda regementet Black Watch i täten. Boerkrigarna hade egentligen bara en vapendetalj gemensam. Stora partier av tyska Mausergeväret modell/96, mycket träffsäkrare än de engelska gevären, och genom patronclipsen betydligt snabbare att ladda. Skandinaverna kom på fötter och gav eld, enligt Flygares ställföreträdare, kapten Erik Ståhlberg, med en eldhastighet på 18-20 skott i minuten. Skottarna stupade om vart annat, de som levde flydde.

Britterna skickade fram artilleriet och försökte mjuka upp ställningarna innan det var dags för ett nytt infanterianfall. Den här gången stannade skottarna upp 500 meter från skandinavernas skyttegravar och inledde en skottduell. Man stod fritt i terrängen och försökte träffa en motståndare man knappt såg. En ytterst kostsam taktik. Samtidigt försökte andra enheter ur brigaden med en omfattningsmanöver.

Britternas numerära överlägsenhet fällde till slut avgörandet. Efter två timmars strid anfölls skandinaverna med bajonetter från flera håll. De frivilligas ställningar i det närmaste plöjdes ner i anfallet. Åtta man ur avdelningen kom undan, 22 stupade, 19 tillfångatogs, många svårt sårade. Men runt deras position låg likhögarna täta, britternas förlust var närmast tiodubbel, däribland 377 man ur Black Watch. Frivilligkåren inlemmades efter ytterligare förluster i general Cronjés armé och tvingades i fångenskap efter slaget vid Paardeberg 1900.

 

Skandinavernas chef, general Cronjé
Skandinavernas chef, general Cronjé lär efter slaget vid Magersfontain
alltid ha tagit av sig hatten så fort det nordiska frivilligförbandet nämndes.

 

Boersoldaterna
Boersoldaterna använde redan från början av kriget väl valda ställningar som kombinerade skydd med fria skottfält. Européerna fortsatte dock att tro på infanterianfallet i öppen terräng, vilket fick katastrofala följder under första världskrigets inledning. 


På så vis kom flera boerfrivilliga att hamna på nya exotiska platser, engelska fångläger lite varstans i världen. Några hamnade på S:t Helena, Napoleons fängelseö. Andra, bland annat tre stockholmare (Fröling, Winberg och Sauer) hamnade på Ceylon som krigsfångar tillsammans med andra frivilliga samt transvaalare och oranjebor. Enligt uppgift gick det ingen nöd på fångarna, men tristessen i fånglägret var stor. En av de skandinaviska fångarna skriver hem: ”Detta är den barack där jag tillbringar min långa och sorgliga natt tillsammans med 53 andra fångar, af skilda nationer och karaktärer, hvilket gör tillståndet än mer sorgligt”.

Kanske hände det att svenskar möttes på var sin sida krigslinjen nere i Afrika, för det fanns även frivilliga på den engelska sidan. I Kapstaden bestod det 23:e kompaniet i den där förlagda garnisonen av framförallt skandinaver, däribland Charles Tegnér från Karlskrona och Yngve Ejserman från Göteborg.

 

Winston Churchill

Hemma i England fanns det inte mycket att glädjas åt under de första krigsmånaderna hösten 1899. En ung mans stora bedrift i boerland väckte därför en enorm uppståndelse, och fick den engelska stoltheten som nyss le-gat nedtrampad på afrikansk mark, att åter resa sig. Den unge mannen var Winston Churchill, nyligen fyllda 25. Efter tjänstgöring som framgångsrik ung officer i Indien och Sudan, begav han sig som civil krigskorrespondent till Sydafrika i november 1899. Det var här han lade grunden till den prosa som skulle elda britterna under blitzens mörkaste dagar och slutligen leda fram till Nobelpriset i litteratur.

Vid en patrullering 20 km inne på Transvaalskt territorium söder om dess huvudstad Pretoria, blev Churchill tillfångatagen under ett bakhåll och fördes till Pretoria som krigsfånge. Den 12 december flydde Churchill från fängelset, ensam, och begav sig under diverse strapatser till kusten vid Indiska Oceanen.
Det var en sträcka på ca 480 km, som Churchill tillryggalade både till fots och genom att gömma sig på tåg. Han fick också hjälp av britter vid transvaalgruvorna, som fått tillstånd att stanna kvar vid löfte om strikt neutralitet i kriget. Nyheten om flykten spred sig snabbt, och klappjakten var igång över hela distriktet, men Churchill lyckades ta sig till det brittiska konsulatet i Lourenco Marques och därefter till Durban där han mottogs som en folkhjälte. Hemma i England blev han en nationalhjälte, och på vågen av dessa hyllningar blev han 1901 invald i parlamentet där han kom att sitta kvar till 1960-talet.

 

Engelska framgångar och boersk gerillakrigföring

Efter de stora och förödmjukande förlusterna under framförallt december månad, ersattes Buller som överbefälhavare av fältmarskalk Frederick S. Roberts. Så småningom försökte man med olika former av taktikanpassning; den klassiska brittiska röda uniformen byttes mot en khakifärgad. Stora förstärkningar skickades, och från februari år 1900 satte engelsmännen in stora offensiver för att hjälpa belägrade städer. Den stora vändpunkten kom den 27 februari då Roberts lyckades ringa in den boerska elitarmén med 4300 man under general Piet Cronjé, och tvinga den att kapitulera nära Kimberley. ”Ingen penna kan skildra, vad som försiggick inom mig, då jag fann, att Cronjé kapitulerat, och såg, vad verkan det hade på boerna. På allas ansikten lästes bestörtning och nedslagenhet. Modlösheten höll från denna stund i sig ända till krigets slut” skrev överkommendanten i Oranjefristatens armé Christian de Wet i sin skildring över kriget. Dagen efter undsattes den inringade staden Ladysmith, och två veckor senare intog engelsmännen huvudstaden i Oranjefristaten Bloemfontein. General de Wets dom var hård över framförallt kommendant Weilbach som övergivit sina ställningar i Blomfontein. Engelsmännen kunde inta huvudstaden nästan utan att ett skott avlossats! Överlägsenheten i manskap efter de stora förstärkningarna tycktes till slut fälla avgörandet. Den 5 juni intogs Pretoria, och president Kruger flydde till Europa för att få stöd och vapen från bl.a. Nederländerna och Frankrike. Överbefälhavare Roberts återvände i januari 1901 hem till England. Kriget tycktes vara över.


Fältmarskalk Roberts efterträdde general Buller efter de inledande nederlagen
Fältmarskalk Roberts efterträdde general Buller efter de inledande nederlagen.


"Om det någonsin under kriget fanns en tid, då (Oranjefristatens) president Steyn och jag var uppfyllda av sorg och bekymmer, så var det nu, då Roberts brutit sig igenom och Johannesburg och Pretoria fallit i engelsmännens händer”. General de Wet var förståeligt nog djupt bekymrad över utvecklingen. Engelsmännen hade intagit de två huvudstäderna, och manskapet begav sig hem och lämnade officerarna nästan ensamma.

8 000 man var allt man hade kvar vid ingången av sommaren 1900. Att man ändå fortsatte kriget är ett tecken på den djupa övertygelse de hade om det rätta i sin kamp. Efter en tillbakavisad fredsinvit i mars visste de också att det nu gällde allt eller inget. Engelsmännen hade som svar på ett av boerna framlagt fredsförslag krävt total underkastelse.

I ytterligare två år fortsatte kriget. Boerna sprängde järnvägsspår, och attackerade vapendepåer och proviantförråd. De delade in sina styrkor i mindre enheter för att därmed kunna undvika större drabbningar, och istället slå till hårt i många småstrider.

Engelsmännen kallade dem rebeller, ”sniping bands”, ”brigands” och gerillatrupper.


Boerna såg sig som utvalda av Gud och var själva djupt religiösa. Här stundar psalmsång före ett fältslag.
Boerna såg sig som utvalda av Gud och var själva djupt religiösa.
Här stundar psalmsång före ett fältslag.
  


Boerna själv såg sig som försvarare av en oavhängig stat, och ansåg sig förolämpade av beskyllningar om gerillakrigföring. Det var också så, att boerna ledda av de Wet genomförde riktiga fälttåg in på brittiskt område. Två gånger (dec. 1900 och feb. 1901) försökte man rycka in i Kapkolonin, men misslyckades – övermakten var för stark.  

 

Koncentrationsläger

Boerkriget var premiären för en obehaglig företeelse i världshistorien. Som svar på boernas ”gerillakrigföring” beslöt den engelske överbefälhavaren Herbert Kitchener att bränna alla boerska egendomar (och bortföra eller avskjuta boskapen) och sända civilbefolkningen till stora tältläger, så att de stridande boerska förbanden inte skulle kunna uppbringa proviant och få beskydd på bondgårdarna. Engelsmännen kallade lägren för koncentrationsläger. Det hade förekommit liknande läger förr i historien, men nu var det första gången som ordet koncentrationsläger användes. I februari 1902 fanns det i lägren drygt 150 000 människor. Engelsmännen blev ökända för sin grymma behandling av kvinnor och barn, och först efter det att brittiska journalister och socialvårdare slagit larm förbättrades förhållandena, men då var i sin tur kriget snart slut. Någon hjälp för de 16000 barn och 4000 kvinnor som dött av epidemier och vanvård fanns inte.

 

Ett boerförband plundrar ett engelskt förrådståg
Ett boerförband plundrar ett engelskt förrådståg.


»Kunde väl någon före kriget ha trott, att det tjugonde seklet skulle kunna uppvisa ett sådant barbari? Nej! …men jag skulle kunnat våga mitt huvud på att den bildade engelska nationen aldrig skulle göra sig skyldig till dylika direkta och indirekta mord på värnlösa kvinnor och barn. Och dock skedde det«.
Christian de Wet 1903

 

Kriget är slut, men vem vann?

På våren 1902 fanns det 32 boerförband kvar i strid. Trots att det syntes utsiktslöst var de boerska folkrepresentanterna, som i maj det året var församlade i Vereeniging på gränsen mellan Transvaal och Oranjefristaten för att diskutera engelsmännens fredsförslag, inte helt överens om att man skulle godta förslaget. General Cronjé ville fortsätta striden, medan en fältkornett Breijtenbach sade: ”Vad har man för anledning att fortsätta. Man kan ju icke treva sig fram i blindo”. Vad han, och den stora majoriteten i övrigt, menade var att bristen på ammunition och proviant var så stor att det var meningslöst att fortsätta. Många uttryckte också sin bestörtning över vad som hänt kvinnor och barn i koncentrationslägren, och oroade sig över att ett fortsatt krig ytterligare skulle förvärra situationen. Ett ödelagt land och folk, om än under den brittiska kronan, var inte vad man ville ha. Så trots att general Smuts och Cronjé ville fortsätta, och hävdade att man ännu hade en här bestående av 18 000 man, röstade 54 av de 60 församlade för engelsmännens förslag.

Avtalet innebar, att de två boerrepublikerna erkände konung Edvard VII:s auktoritet, men i övrigt kan det sägas vara en ”överenskommelse mellan jämbördiga”. Holländskan tilläts i skolor och domstolar, amnesti erbjöds till alla stridande boer, gevär tilläts för de som behövde det ”till sitt skydd” och ingen extra skatt skulle utläggas på boerna för att betala krigskostnaderna. Dessutom skulle den brittiska regeringen bidra med 3 miljoner pund för att hjälpa framförallt jordbruket efter krigshärjningarna. Kanske var det så att opinionstormen mot koncentrationslägren hem-ma i England gett regeringen kalla fötter.

29 000 stupade engelska soldater och 16 000 döda av olika sjukdomar. 3 800 dödade boer i strid, 31 400 tillfångatagna och 20 000 döda i koncentrationslägren. Detta var krigets facit. I alla krig är mänskligheten förlorare. Rent militärt vann det brittiska imperiet, men vem vann politiskt? 1910 fick den Sydafrikanska Unionen självstyre under den brittiska kronan, och under 1920- och 1930talen hade man som premiärministrar de tidigare boergeneralerna Louis Botha och Jan Smuts. Dessa ändå ganska moderata boer besegrades i valet 1948 av mer extrema boer i Nationalistpartiet, och därmed blev den rasåtskillnadspolitik man fört sedan 1600-talet åter officiell politik i landet, nu under namnet apartheid. Var det boerna som vann kriget?

 

En boerpatriark med sina 10 söner färdiga att dra i strid.
En boerpatriark med sina 10 söner färdiga att dra i strid.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!