AV HARALD PONDER, OFFICER VID LIVGARDET


Föreliggande artikel innehåller en intervju med den kaukasiske prinsen Otar-Mengulqan Dadeshkeliani av Svanetia, som ger en liten inblick i dennes liv och leverne och de öden som drabbat hans ätt och hans folk.

 


alt

Hans Höghet Prins Otar-Mengulqan Dadeshkeliani av Svanetia.
Foto: ärkepräst Daviti


Jag besökte Hans Höghet Prins Otar-Mengulqan (bland sina vänner i Sverige känd helt enkelt som Prins Otar) i hans bostad utanför Stockholm.
Jag blev visad in i det rum där Prins Otar satt och samtalade med några människor på ett för mig främmande språk.
Rummet var fyllt med bokhyllor från golv till tak och på väggarna fanns också gamla vapen och inramade svartvita fotografier av prinsens släktingar och förfäder.
Miljön gav ett exotiskt men stilrent intryck - det var som att träda in i en annan värld.

Då jag är bekant med Prins Otar sedan tidigare, reste han sig upp och hälsade mig med ett varmt leende och bad om ursäkt för att han inte kunde tala med mig omedelbart.
Han instruerade en av sina medarbetare att under tiden ge mig något att äta och dricka.
Att Prins Otar är en person med vida inflytande märkte jag av att de andra gästerna senare visade sig vara två högt uppsatta diplomater och en general, som hade kommit för att söka goda råd.
Mötet upplöstes så småningom av att besökarna respektfullt tog avsked och det var nu min tur att besvära Hans Höghet.

Det är inte lätt att få en stund på tu man hand med Prins Otar. Ständigt omges han av folk; sekreterare, vänner och besökare.
Trots att Prins Otar ytterst medvetet försöker hålla en låg profil när han befinner sig i Sverige, tar det inte lång tid att upptäcka att det är en stor person man har att göra med - mäktig men samtidigt anspråkslös.
Han klär sig vårdat men ändå spartanskt.
Han har alltid en lågmäld och vänlig framtoning och ger intryck av att vara en människa med en inre frid och balans och i total kontroll.
En aristokratisk värdighet utan tillstymmelse till arrogans lyser starkt igenom, och när man hör honom tala får man en känsla av att hans kunskaper och erfarenheter vida överträffar hans relativt unga ålder.
Kanske är det inte för intet som hans ätt har haft framskjutna positioner i Kaukasus sedan urminnes tider.

Vi ska nu stifta lite närmare bekantskap med denne insiktsfulle Prins. 

 

Intervju med prins Otar


1)
Hur kommer det sig att Ers Höghet, som är av furstlig kaukasisk ätt, har hamnat på dessa nordliga breddgrader?

Prins Otar-Mengulqan:

Mitt hemland, Svanetia (på svaniska: Shvan), hade längre än andra delar av det som nu är Georgien, stått emot den bolsjevikiska Röda arméns invasion av Transkaukasien våren 1921, på grund av sin otillgänglighet högt uppe i den Kaukasiska bergskedjan och den svaniska befolkningens traditionella offervilja och oberoende karaktär.
Ett organiserat uppror mot inkräktaren ägde således rum i Svanetia på hösten samma år, och min farfader, Prins Mosostro-Musaqan Dadeshkeliani, var en av dess ledare.
Emellertid tvingades man till slut ge upp kampen, och min farfader lyckades med mycket liten marginal undkomma de kommunistiska dödsskvadronerna och flydde till Turkiet, där min farmoder, den abkhasiska Prinsessan Amra-Shefika, och andra delar av Dadeshkeliani-dynastin redan befann sig i säkerhet.
Året därpå, i november 1922, föddes min fader, rättmätig arvtagare till furstendömet Svanetias tron, Prins Lasha-Tsioq Dadeshkeliani, i en liten stad strax öster om Istanbul – och Kemal Pascha (sedermera Atatürk) och hans frihetskämpar stod inför slutfasen i bildandet av den Turkiska republiken ur askan av det fallna Osmanska imperiet…
Denna gren av Dadeshkeliani-ätten blev mycket framgångsrik i Turkiet och kom med tiden att inneha ett antal viktiga militära och politiska ämbeten.
Min fader deltog som enda marinofficer i militärkuppen 1960, i vilken man avsatte den islamistiske presidenten och hans bakåtsträvande anhang.
Efter en schism i militärens styrande råd 1962, blev min fader, tillsammans med 13 andra mer ’hårdföra’ officerare, skickade på ”diplomatiskt uppdrag” till olika delar av världen.
Min fader anlände till Stockholm detta år, och träffade där så småningom min moder, dottern till en svensk marinofficer.
Själv föddes jag i december 1964, som arvprins av Svanetia och enda barn till min fader.
Således kom det sig, i korthet, att jag hamnade i Sverige.


alt

 

alt


2)
Kan Ers Höghet berätta lite om Svanetias historia?

Prins Otar-Mengulqan:

Svanetia omtalas redan av romerska historiker och var ett av sju kungadömen i Kaukasus som tillsammans utgjorde det som sedermera blev till dagens Georgien.
Än i dag kallas Georgien i poetiska sammanhang ibland för De Sju Kungadömena.
Svanetia var det äldsta och högst rankade av dessa kungadömen och dess kungaätt, Dadeshkeliani-dynastin, sades härstamma direkt från Sol-Guden i förkristen tid.
Efter kristendomens införande enades dessa kungadömen, i olika former av politiska konstellationer, under den kristna Bagrationi-dynastin, och blev därefter georgiska furstendömen med en Mtavari (furste) som regent – formellt underställd Georgiens Mepe (kung), men i praktiken mer eller mindre självstyrande, särskilt Svanetia, som genom sin geografiska isolering alltid har varit likt en ointaglig fästning av frihet och oberoende.

Svanetia, i sin nuvarande utsträckning, ligger högt uppe bland de mytiska Kaukasus-bergen, precis mellan de moderna ’utbrytarrepublikerna’ Abkhasien och ”Sydossetien”.
Området är otillgängligt och har bevarat mångtusenåriga traditioner (inklusive det minst 4 000-åriga svaniska språket) helt intakta.
Svanierna är ett ärofyllt folkslag, vilket bekräftas redan av antika författare: hjältemodiga krigare, skickliga jägare och hantverkare, obrottsligt trogna sina traditioner, klaner och sitt folk, stolta och gästfria, alltid fruktade av sina fiender men högt älskade och respekterade av sina vänner.


3)
Kaukasus är ett område som historien har klätt med ett stort antal krig och konflikter – hur har detta påverkat Svanetia?

Prins Otar-Mengulqan:

Förmodligen mindre än andra områden i Kaukasus, på grund av Svanetias geografiska läge och strikta vidmakthållande av sina inhemska traditioner.
Under årtusendenas lopp har många främmande stormakter av geopolitiska skäl försökt göra Kaukasus till en del av sina respektive imperier: perser, greker, romare, hunner, araber, turkar, mongoler, ryssar och kommunister – alla har de kommit och gått, men aldrig någonsin har man lyckats med att helt och hållet (eller i många fall ens delvis) intaga Svanetia.


4)
Vilka har orsakerna till konflikterna varit; politiska, religiösa eller någonting annat?

Prins Otar-Mengulqan:

De grundläggande orsakerna har alltid varit politiska.
Religiösa och etniska problem har egentligen aldrig förekommit i Kaukasus: här har människor av vitt skilda traditioner, religioner och folktillhörighet i alla tider bebott ett relativt litet geografiskt område.
Under antiken kallade man Kaukasus för ”Språkens Berg” på grund av det myller av folkslag och tungomål som där förekom.
Emellertid har stormakter alltid använt sig av religion, ras och språk som instrument i sina politiska och imperialistiska strävanden – så även i Kaukasus, i forntid såväl som i nutid.


5)
Vilka händelser har varit mest avgörande för Svanetias existens och sedermera förintande som självständig nation?

Prins Otar-Mengulqan:

Svanetia vilar sedan urminnes tider på traditionerna från det Sol-rike som i den antika grekiska litteraturen kallas Kolchis (K’olkha på georgiska).
I ett känt grekiskt diktverk berättas det om hur den grekiske prinsen och äventyraren Jason samlar ett antal hjältar på skeppet Argos och reser till Kolchis för att stjäla det mytomspunna gyllene skinn som sades vara källan till den kolchiske Sol-konungen Ayetes makt och rikedom.
Efter fullbordat uppdrag reser de hem igen, och Jason har dessutom fått med sig kung Ayetes dotter och översteprästinnan i den kaukasiska Sol-kulten, prinsessan Medea, som hustru.
Denna forntida civilisation har intill nutiden överlevt i det gamla Kolchis mest otillgängliga provins, nutidens Svanetia – i form av folksagor, danser, sånger, dikter, hymner och många andra traditioner.
Här uppe bland bergen hyllas fortfarande den urtida Sol-Gudinnan LILE – spår av Henne finns även i den gamla sumeriska mytologin.
Arvet från forntiden lever mycket starkt kvar i Svanetia och bland svanierna än i dag.

Svanetia som självständig politisk enhet upphörde vid bolsjevik-invasionen 1921, och efter den georgiska självständigheten från Sovjetunionen 1991 utgör det historiska furstendömet Svanetia numera två ’raioni’ (län) inom republiken Georgien.


6)
Hur har Svanetia under historiens gång kunnat hävda sitt politiska och territoriella oberoende?

Prins Otar-Mengulqan:

Genom den starka sammanhållningen bland invånarna i denna isolerade trakt och det välfungerande klansystem som alltid har upprätthållit ett mycket gott förhållande mellan den härskande furste-dynastin och de olika lokala klanerna och familjerna – tillsammans med den otillgängliga och bergiga geografin – har Svanetia haft goda förutsättningar för att bevara sitt oberoende.
Svanierna är, till yttermera visso, kända för att vara mycket tappra krigare i orostid och mycket skickliga jägare i fredstid (Machiavelli noterar också i sin bok Fursten, att jakt är en god fritidssysselsättning för furstar och krigare, emedan man då lär känna terrängen och alla dess skiftningar).
Försvaret av Svanetia var (liksom all övrig verksamhet) klan-baserad: de olika klanerna ansvarade för försvaret av sina egna lokala klan-områden, och den härskande furste-dynastins utbildade medlemmar fungerade som samordnare av dessa försvarsaktiviteter, med den regerande Fursten (eller i många fall hans yngre bror) som Överbefälhavare.
General-ordern var: möt ALDRIG fienden i öppen strid..!!!
Genom klanernas lokalkännedom och starka känslor av lojalitet gentemot folket, furstendömet och furste-dynastin, uppstod ett mycket väl utvecklat system av gerillakrigföring, där praktiskt taget hela befolkningen på någon nivå bidrog till försvaret av sitt fosterland och sin frihet.


7)
Hur lever svanierna i regionen i dag?

Prins Otar-Mengulqan:

Efter sjuttio år av kommunistdiktatur är Svanetia i dag det fattigaste området i Georgien.
Svanierna (som i dag beräknas uppgå till endast ca 45 000 individer) söker sig gärna till den georgiska huvudstaden Tbilisi, till andra delar av det forna Sovjetunionen eller till utlandet för att söka försörjning.
De som fortfarande bor kvar i sina gamla bergstrakter lever i allmänhet i ekonomiskt armod, men samtidigt med en översvallande kulturell och moralisk rikedom.
Genom den nuvarande frånvaron av en samordnande och balanserande furste-dynasti förekommer i många fall konflikter och vendettor mellan olika klaner och genom sin geografiska isolering har Svanetia dessutom tyvärr blivit ett tillhåll för allehanda kriminella element.

Dessa är några av de problem som mitt folk och mitt hemland i dag står inför.
Positiva tecken är dock att svaniernas hävdvunna okuvlighet som alltid ger förhoppningar om en ljusare framtid.
Allt fler svanier söker exempelvis kontakt med ättlingar till den gamla furste-dynastin, och vi arbetar framför allt med att skapa förutsättningar för större kontaktnät, bättre utbildning, ekonomiska investeringar och uppmärksammandet av Svanetias unika och intressanta historia och kultur.
Framför allt anser jag personligen att bevarandet av det svaniska språket, genom vilket hela den svaniska identiteten finner sitt uttryck, är av yttersta vikt.
Den tidlösa andliga och kulturella rikedom som här har överlevt ända från förhistorisk tid kan dessutom bli ett väl uppskattat och värdefullt bidrag till fred, samförstånd och harmoni i världen som helhet.


© 2009 — The Dadeshkeliani Foundation


NOT:
Svaren på dessa frågor är icke redigerade, utan utgör ordagrant prins Otars egna svar.
Texten och upplägget har godkänts och auktoriserats av prins Otars privatsekreterare, vilken intervjuaren härmed tackar.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!