AV ULF ZANDER VID HISTORISKA INSTITUTIONEN VID LUNDS UNIVERSITET

– om amerikanska soldaters hemkomster från andra världskriget. En filmanalys.

Trots att USA har deltagit i många av 1900-talets mest betydande konflikter har landet varit förskonat från att drabbas av krigens direkta verkningar. Den amerikanska hemmafronten har således följt konflikterna på avstånd, vilket har lett till att de erfarenheter av krigen som soldaterna fått på slagfälten ofta har avvikit markant från den civila befolkningens föreställningar.


Motsättningarna kvarstod också efter det att avståndet mellan slagfält och vardagsrum minskade i det TV-bevakade Vietnamkrigets tidsålder. Det var snarare så att distansen mellan de hemvändande militärerna och befolkningen aldrig hade upplevts som större. Efter massakern vid Song My sågs Vietnamkonflikten av allt fler amerikanare som ett orättfärdigt och förlorat krig. Det var soldaterna som blev symboler för misslyckandet.






tre vapengrenar – tre hemkomster

Det skall framhållas att det fanns många i Vietnamkrigets efterföljd som bidrog med alternativ till denna förenklade historieskrivning. Men den kanske allra bästa skildringen av de problem som mötte de hemåtvändande soldaterna presenterades redan 1946 i filmen The Best Years of Our Lives (De bästa åren), med manus av Robert E. Sherwood, baserat på en roman av MacKinley Kantor, och med William Wyler som regissör. Wyler var väl förtrogen med soldatlivet, särskilt då bombflygarnas. Som aktiv flygofficer hade han sårats i Italien och sina erfarenheter hade han skildrat i dokumentären The Memphis Belle (1944).

I inledningsscenen till De bästa åren får vi följa en annan flygofficer, kaptenen och bombfällaren Fred Derry (spelad av Dana Andrews), som förgäves försöker få en plats på ett civilt flygplan för att komma hem. Han finner snart ut att flygplanen inte är reserverade för honom och hans gelikar, utan för civila amerikaner. I stället söker han sig till arméns egen transportavdelning och lyckas där få plats på en B-17 Flygande fästning med destination Boone City, hans hemstad. Med på resan är också infanterisergeanten Al Stephenson (Fredric March) och matrosen Homer Parrish (Harold Russel), som är krigsinvalid efter att ha förlorat sina händer. Förväntan inför hemkomsten blandas med en påtaglig oro – en oro som växer med det minskande avståndet till återförenandet med respektive familj.




Al som har en svaghet för starkare drycker jämför självkritiskt hur kriget, och ett alltför glatt
festande föregående kväll har förändrat honom. Den glättade krigsveteranen har bytts ut
mot en härjad, allvarlig och eftertänksam man.

 

Snart visar det sig att det finns grund för oron. Homer är bekymrad över att hans föräldrar skall tycka synd om honom för att han numera har kloliknande proteser, och i den nya situationen fjärmar han sig från sin flickvän Wilma (Cathy O’Donnel). Vid Als hemkomst väntar visserligen en varmhjärtad hemmafru (Myrna Loy), men han finner att barnen har vuxit från honom. De skilda erfarenheterna av kriget lägger ytterligare hinder i vägen. När Al stolt överlämnar ett samurajsvärd och en japansk flagga till sonen Rob (Michael Hall) reagerar denne med stark olust. Rob vet att fadern har varit i Hiroshima och ser i honom en representant för den generation som har släppt löst atombombens fasor. Fred ser fram emot att få träffa sin docksöta fru Marie (Virginia Mayo), som han endast har hunnit träffa sammanlagt tjugo dagar efter deras giftermål två år tidigare. Det visar sig dock att hon flyttat från hans föräldrar och skaffat sig anställning på en nattklubb.

Al, som har en svaghet för starkare drycker jämför självkritiskt hur kriget, och ett alltför glatt festande föregående kväll, har förändrat honom. Den glättade förkrigsvarianten har bytts ut mot en härjad, allvarlig och eftertänksam man. Kontakterna mellan Homer, Al och Fred upprätthålls tills det att Al upptäcker att hans dotter Peggy (Teresa Wright) har förälskat sig i Fred, som hon först träffat i samband med återkomstkvällens glada firande. Hennes känslor är besvarade av Fred, vars äktenskap är på upphällningen. I en av filmens nyckelscener, som utspelar sig på Butch’s, tvingar Al Fred att lova att han inte skall träffa Peggy fortsättningsvis. Genom fotografen Gregg Tolands mästerliga användning av djupfokus ser vi hur Fred ringer upp Peggy för att säga att de inte längre kan träffas, samtidigt som Homer med stolthet visar Al att han åter lärt sig spela piano med Butchs (Hoagy Carmichael) hjälp.

För Fred fortsätter motgångarna. Han får sparken från varuhuset efter det att han slagit ner en kund som hävdar att USA inte besegrade de riktiga fienderna, d.v.s. kommunisterna, då man gick mot Nazityskland och Japan, och att soldaternas offer därmed varit förgäves.

Att Marie gift sig med honom för att han är stilig och välavlönad ”officer och gentleman” blir allt mer uppenbart – hennes besvikelse när hon för första gången ser Fred i civila kläder är påtaglig – och när det står klart att hon bedragit honom under hans bortavaro är separationen ett faktum. Ingenting håller längre honom kvar och han beslutar sig för att lämna Boone City.

 


Inte nog med att Fred förföljs av nattliga mardrömmar om kriget. När han återtar sin gamla bombfällplats i en utrangerad "flygande fästning" återupplever han sina uppdrag.


 

ombytta roller

Efter en glad kväll på baren Butch’s, där de tre soldaternas vägar åter korsas, skildrar Wyler med exakthet och i ett stillsamt tempo hur den militära hierarkin byts ut mot en civil, där rangordningen ofta är den ombytta. Den menige Homer, som har sitt ursprung i medelklassen, klarar sig väl då han bor kvar hemma hos sina föräldrar och får invalidbidrag. Den välbeställde sergeanten Al hinner knappt hem innan han befordras till vicechef på den bank han har arbetat i tidigare. Officeren Fred däremot, som har sina rötter i arbetarklassen, vill undvika att gå tillbaks till sitt gamla, lågavlönade arbete som varuhusexpedit. Dessutom ogillar han fruns förvärvsarbete och uppmanar henne att säga upp sig. Han finner dock inget nytt arbete, och snart är det militära avgångsvederlaget uppätet, inte minst p.g.a. hustruns fortsatt dyra levnadsvanor. Fred blir tvungen att återgå till arbetet i varuhuset, nu med sin förre assistent – som inte deltagit i kriget – som chef.



Bröllopsbilden är ett utmärkt exempel på William Wylers berättarteknik, möjliggjord tack vare Greg Tolands visuella skicklighet. Scenen visar på två alternativa linjer. Bröllopsgästernas uppmärksamhet är fäst vid bröllopsparet Homer och Wilma (Cathy O’Donnell) och lättnaden är stor över att Homer – som är handikappad av sina proteser – skickligt har lyckats trä på ringen på Wilmas finger. Huvudpersonerna på bilden är emellertid Fred och Peggy (Tersesa Wright), symboliskt klädd i vit klänning. Direkt efter bröllopet förenas de, bekräftat med en ”happy end-kyss”.



I väntan på sin transport går han runt på flygplatsen bland de hundratals stridsflygplan som håller på att styckas upp för att bli monteringsfärdiga hus. Han kliver in i en utrangerad B-17 bombare och återtar sin gamla position som bombfällare, varefter de plågsamma minnena från kriget blir levande. Fred avbryts av förmannen för de som skrotar flygplanen – en veteran från pansartrupperna som inte hyser någon större förståelse för en ”fallen ängel från skyn”, men som ändock ger honom ett arbete.

Samtidigt som Freds tillvaro blir allt mer komplicerad ljusnar det för Homer efter det att Wilma övertygat honom om att hans handikapp inte har försvagat hennes känslor för honom. På Wilmas och Homers bröllop återförenas de tre soldaterna, och än en gång bidrar Tolands djupfokus till att skapa en scen som visar att det inte bara är Wilmas och Homers bröllop som vi bevittnar. Peggy och Fred förenas också, med avslutande löften om att hålla ihop trots kommande svårigheter.


äreminne över krigsveteranerna eller subversiv kommunistpropaganda?

De bästa åren blev en av 1940-talets framgångsrikaste amerikanska filmer. Producenten Samuel Goldwyn, som ansågs ha en synnerligen väl utvecklad känsla för filmsuccéer, kunde glädja sig åt att framförallt Fredric March och Myrna Loy rosades för sina rollprestationer, samt en mängd utmärkelser, bl.a. sex Academy Awards och en Oscar till honom själv för bästa filmproduktion. Sistnämnda utmärkelsen erövrades också av Sherwood för bästa manus och Wyler för bästa regi. Men det var inte bara utmärkta skådespelarinsatser och lika goda prestationer bakom kameran av Wyler och Toland m.fl. som bidrog till att De bästa åren blev så uppskattad. Vad publiken främst fäste sig vid var skildringen av krigsinvaliden Homer. 1952 anordnade tidningen Detroit Times i samarbete med bl.a. filmbolaget Universal-International en tävling på temat ”Vad biofilmer har betytt för mig”. I några av de bevarade tävlingsbidragen framgår det hur både de som själva var handikappade och de som hade en nära anhörig med handikapp kände sig stärkta av Harold Russels rollprestation. Russel, som varit sergeant i ett fallskärmsjägarregemente, hade förlorat sina händer under kriget och därför upplevdes hans agerande som särskilt engagerande. Att uppskattningen av Russels rollprestation var stor framgick även av att han som dittills ende filmaktör, tillika ickeprofessionell sådan, belönades med två Oscars, den ena för bästa biroll och den andra med motiveringen att han skänkt krigsveteraner nytt livsmod.

Det var emellertid inte alla som uppskattade De bästa åren. Under 1947 års undersökning av ”oamerikanska aktiviteter” blev den stämplad av högerkretsar som en subversiv film som bidrog till att sprida kommunistsympatier i Hollywood. I efterhandsperspektivet är det svårt att förstå att De bästa åren kunde anses vara subversiv. Även om filmen problematiserar vardagens villkor i andra världskrigets efterföljd, försvaras klassiska amerikanska värderingar, vilka betonar värdet av hem och familj, och via Fredric Marchs bankman markeras betydelsen av fri företagsamhet och de stora företagens ansvarstagande.

De bästa åren präglas av en varm, men ändock nykter realism, som utmynnar i förhoppningar om en bättre tillvaro. Därigenom skiljer den sig från de efterföljande Vietnamfilmerna. För även om en film som The Deer Hunter också skildrar de återvändande soldaternas värderingar inför familj, samhälle och patriotism, så förmedlar den betydligt mindre förtroende för samhällets institutioner i jämförelse med De bästa åren. Snarare är det så att Vietnamveteranernas anpassningsproblem bidrar till att demaskera ett amerikanskt samhälle som utmärks av rasism och ekonomiska orättvisor. Ett sådant perspektiv återfinns till och med i Reaganerans revanschistiska Vietnamfilmer. När överste James T. Braddock (Chuck Norris) respektive James Rambo (Sylvester Stallone) återvänder till Vietnam för att befria amerikanska krigsfångar i Missing in Action (1984) och Rambo: First Blood Part II (1985) gör de det som ensamvargar, som inte bara måste slåss mot vietnamesiska soldater. De blir även hindrade av korrumperade och inkompetenta amerikanska politiker och militärer.


Den rysk-amerikanske stålverksarbetaren och Vietnamveteranen Michael Vronsky (Robert de Niro) på hjortjakt i The Deer Hunter. En ny hjälte som fortsätter kämpa längs ”The Frontier” oavsett om den finns kvar i Amerika eller Vietnam, där Vietcongsoldaterna blir substitut för 1800-talets indianer.


Att skildra USA och företrädarna för det amerikanska samhället på ett sådant sätt var inte aktuellt efter andra världskrigets slut. Amerikanarna var då trötta på minnet av depressionen. I stället fanns det en stor vilja att tro på kommande ekonomiska och tekniska framsteg. Den amerikanska triumfen ansågs vara grunden för framtida trygghet och lycka, och tacksamheten kom i hög grad att omfatta de som hade säkerställt den på slagfälten. Mot en sådan bakgrund finner vi att titeln (och filmen) De bästa åren förmedlade en dubbel innebörd. Som anspelning på krigsåren efterlämnade den en ironisk bismak. Som uttryck för förhoppningar om en ljusnande framtid vann den många anhängare, inte minst bland krigsveteranerna.

Samtliga bilder är hämtade från Svenska Filmistitutets bildarkiv. 

 

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!