AV RICHARD ARESCHOUG

Flera av vintrarna under andra världskriget bjöd på extremt hårt väder med sträng kyla, mycket snö och blåst. Vintern 1940–1941 var en av dessa och gjorde förhållandena svåra för både övervattensfartyg och ubåtar på Atlanten. Trots detta fortsatte ubåtarna att skörda sina offer.


Under början av 1941 kom även den svenska lejdbåtstrafiken att drabbas av några svåra förluster. Lejdbåtarna som givits fri passage av de krigförande var en nödvändighet för den svenska försörjningen, inte minst den enda möjligheten att få hem högkvalitativa oljeprodukter som flygbensin och smörjoljor till det svenska försvaret. Livsmedel och andra råvaror var också vanlig last. Den 26 februari sänktes Göteborg med en last av sill från Island, den 5 mars Murjek med en last av bomull från Sydamerika och den 17 april Venezuela när hon gick ut med last av papper och pappersmassa till Rio de Janeiro. Alla fartygen var totalförluster och sammanlagt omkom 103 personer.

Banden mellan Storbritannien och USA kom att knytas hårdare i början av året. USA hade tidigare avskärmat sig från kriget, men började nu svänga. Huvudorsaken var banden med britterna och Churchills goda relation till president Roosevelt. Han hade tidigare i kongressen drivit igenom ”jagare för baser”-avtalet och ”Cash and Carry” lagen. Den senare kom nu att modifieras och antas den 11 mars som ”Lend-Lease”-avtalet. Britterna tog därmed emot merparten av den amerikanska krigsmaterielen som ett lån. För ubåtskriget betydde detta mycket i det långa loppet i form av eskortfartyg och standardbyggda handelsfartyg. I ett kort perspektiv gällde det främst nya flygplan. Samverkan mellan det tyska flygvapnet och flottan fungerade dåligt. Detta berodde främst på Hermann Görings strävan att behålla allt flyg inom sitt revir. Efter mycket dividerande fick dock ubåtsvapnet tillgång till flyg för fjärrspaning. Dessa flygplan underställdes Dönitz i ”Fliegerführer Atlantik”, något som retade Göring. Den flygplanstyp det här gällde var Focke-Wulf Fw 200 Condor. Typen hade ursprungligen tagits fram som ett trafikflygplan, men senare utvecklats till ett fjärrspaningsplan. Trots många brister var det den enda tyska flygplanstyp som fanns för uppgiften.

Från brittisk sida började nu de första resultaten av uppbyggnaden av ubåtsjaktstyrkorna visa sig. En del av samväldet som med tiden kom att spela en viktig roll här var Kanada. Vid krigsutbrottet var dess flotta försumbar, men den växte snabbt eftersom den tillfördes jagare från både Storbritannien och USA. Snart gick de kanadensiska varven på högvarv. I början behandlades den kanadensiska flottans personal som rena amatörer av storebror Royal Navy, men vann snart respekt från alla – inklusive USA – när de kom med i kriget.  

 

Enigma angrips

I början av mars drabbades tyska ubåtsvapnet av förlusterna av några av de första ”ässen”. Günter Prien, ”Tjuren från Scapa Flow”, försvann med sin U 47 den 6 mars. Orsaken är fortfarande oklar, men troligen berodde förlusten på ett tekniskt fel. U 99 under Otto Kretschmer och U 100 under Joachim Schepke förlorades i samma konvojstrid den 17 mars. Schepke stupade och Kretschmer blev krigsfånge.

Från brittisk sida började man nu på allvar angripa den tyska Enigma-koden som användes vid kommunikationen med ubåtarna. Grunden för inbrytningen i koden hade lagts av den polska signalspaningen strax före kriget. Efter Polens nederlag hade man först flyttat arbetet till Frankrike, men efter dess fall flydde man till Storbritannien. En viktig polsk uppfinning var ”Bomba”, en tidig elektromekanisk dator för beräkning av inställningar för Enigma-maskinen. I Storbritannien koncentrerades arbetet med Enigman i Bletchley Park, där två matematiska snillen, Alan Turing och Gordon Welchman, tog sig an problemet.

Behovet av ytterligare tyskt kodmaterial och i bästa fall en hel Enigma-maskin fanns dock. Flera planer utarbetades hur man skulle få detta. Bland lämpliga mål sågs den tyska flottans väderobservationsfartyg. Den 7 maj stoppade den brittiska Jagaren Somalia ett sådant fartyg, München, och tog här mycket viktiga papper rörande koderna. Två dagar senare lyckades en styrka från jagaren Bulldog borda den sjunkande U 110 och här erövra den första Enigma-maskinen. Dessa två händelser gjorde att gruppen i Bletchley Park från början av juni kunde tränga in i tyska flottans kod.

 

Bismarck

I slutet av maj 1941 kom en av krigets mest dramatiska episoder att utspela sig, jakten och sänkningen av det tyska slagskeppet Bismarck. Sänkningen av Bismarck var ytterligare en svår förlust för den tyska övervattensflottans tunga fartyg och stärkte därigenom ubåtsvapnets aktier. Som en avslutning på Bismarck-jakten sänkte även Royal Navy även alla hennes förrådsfartyg, till stor del med hjälp av Ultra, britternas kodnamn för de nyligen knäckta Enigma-koderna.

En annan viktig episod vid jakten var när slagskeppet hittades av en spanande Catalina flygbåt från Royal Air Force Coastal Command. Denna amerikanska flygplanstyp som just börjat komma ut på förband blev en av hörnpelarna i det allierade ubåtsjaktflyget. Catalinans debut här kan ses som ytterligare ett exempel på hur mycket hjälpen från USA, nu i form av ”Lend-Lease”, betydde för slaget om Atlanten.

 

Barbarossa och island

Kriget eskalerade ytterligare den 22 juni 1941 när Tyskland inledde operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen. Detta medförde att två nya fronter öppnades för det tyska ubåtsvapnet, Östersjön och norra Ishavet.

I Östersjön kom striderna snart att koncentrera sig kring Leningrad då tyska armén snabbt trängde upp genom Baltikum. Detta gjorde att tyskarna lugnt kunde fortsätta att använda södra Östersjön som övningsområde.

Norra Ishavet var en annan sak. Första konvojen mot Murmansk avseglade från Island den 21 augusti och ubåtarna fick nya mål att jaga. USA flyttade också vid denna tidpunkt fram sina positioner i slaget om Atlanten. Den 7 juli genomfördes operation Indigo, besättningen av Island. USA och Storbritannien hade kommit överens om denna operation för att hindra ett tyskt försök att besätta ön. Genom detta företag fick britterna avlastning med att hålla norra fronten samtidigt som USA kom närmare kriget.




Lika fruktad som piraternas Jolly Roger
300 år tidigare.

 

Ett odeklarerat krig

Snart kom även baseringen av amerikanska styrkor på Island att betyda en avlastning när det gällde konvojeskorter. Den 9 augusti möttes Roosevelt och Churchill vid flottbasen Argentia på Newfoundland och detta utmynnade i Atlantdeklarationen. Här fastslogs det att nationerna skulle kämpa för ’ett slutgiltigt krossande av det nazistiska tyranniet’. Ett mycket skarpt uttalande med tanke på att ett deklarerat krig inte rådde mellan USA och Tyskland. Ett resultat av mötet blev att amerikanska örlogsfartyg skulle eskortera atlantkonvojerna mellan Newfoundland och Island. Det var bara en tidsfråga innan incidenter mellan amerikanska eskortfartyg och tyska ubåtar skulle inträffa.

Royal Navys önskedröm om en erövrad tysk ubåt uppfylldes den 27 augusti. U 570 som hade skadats svårt i ett flyganfall kapitulerade till flygplanet och tillskyndande fartyg bordade henne och bogserade båten till Island. U 570 kom senare i tjänst i Royal Navy under namnet Graph.

Första incidenten med ett amerikanskt örlogsfartyg inträffade den 4 september då jagaren Greer kom i kontakt med U 652. Trots att sjunkbomber fälldes och ubåten sköt torpeder hände inget och efter fyra timmars jakt gick Greer åter mot Island, dit hon skulle ta post. Att U 652. hade tagit Greer för ett brittiskt fartyg var naturligt då hon var ett systerfartyg till de 50 fyrskorstensjagarna som Royal Navy fått av USA.

Nästa incident den 17 oktober slutade inte lika lyckligt. U 568 torpederade under en konvojstrid den moderna jagaren Kearny, som svårt skadad lyckades ta sig till Island. Ombord hade man 11 döda, de första ur US Navy som stupade under slaget om Atlanten. Det skulle snart bli flera offer. Den 31 oktober anföll U 552 under Eric Topps befäl en konvoj med fem fyrskorstensjagare som eskort. Alla dessa jagare var amerikanska. Reuben James träffades av en torped och klövs på mitten, 115 man, inklusive fartygschefen, omkom. Dessa offer blev martyrer i kampen och den radikale amerikanske folksångaren Woody Guthrie, själv sjöman, skev ”The Ballad of Reuben James” där namnen på alla döda fanns med. Det odeklarerade kriget kom att fortsätta under hösten och den tidiga vintern 1941.



Karl Dönitz var ubåtskapten under första
världskriget. Under det andra kom han
som marinchef att lägga allt större vikt vid
ubåtskriget. Han blev Hitlers efterträdare
under Tredje rikets sista kaotiska dagar.

 



Joachim Schepke sänkte med U-100 37
stycken fartyg i maj 1940. Han dödades
tio dagar efter Prien när HMS Vanoc
rammade hans ubåt.




Erich Topp var Tredje rikets tredje största
”ubåtsäss”, märkligt nog överlevde han
kriget, gick med i Bundesmarine 1958 och
kunde avsluta karriären som konteramiral
1969.




Ständig utsikt! Ubåtarna tillbringade
mestadels av tiden i övervattensläge. Det
gällde att undgå upptäckt från allierat
spaningsflyg lika väl som man höll utkik
efter lämpliga byten.

 

I varma vatten

Under hösten 1941 började tyska ubåtar att om-baseras till Medelhavet. Dessa skulle tillsammans med italienska ubåtar ge stöd åt Rommels Afrikakår genom att skära av den brittiska försörjningen av det belägrade trupperna i Tobruk. Detta visade sig svårt då främst grundgående pråmar användes och dessa var svåra att torpedera. De tyska ubåtarna kom dock att finna nya mål. I början av november hade en brittisk styrka, med hangarfartyg skyddade av ett slagskepp, transporterat flygplan till en startpunkt väster om Malta. På återvägen lade tyskarna ut en fälla med två ubåtar. Den 13 november torpederade U 81 hangarfartyget Ark Royal, som sjönk dagen efter. Detta var en välkommen nyhet för den tyska propagandan som proklamerat fartyget sänkt flera gånger tidigare. För britterna var det ett tecken på att det tyska ubåtshotet i Medelhavet var påtagligt. Om ytterligare bevis behövdes kom det den 25 november då U 331 sänkte slagskeppet Barham varvid 862 man omkom. Denna sänkning fastnade på film och den skrämmande sekvensen, som slutar med att fartygets ammunitionsdurkar exploderar, brukar förekomma i de flesta dokumentärfilmer om kriget. I vatten kring Freetown i Västafrika hade tidigare tyska ubåtar opererat. Genom närvaro här tvingade man britterna att binda eskortfartyg samt gå i konvoj, något som fördröjde transporterna till Afrika på den sydliga rutten.

För att försörja ubåtarna använde man sig av samma teknik som för hjälpkryssarna. Förrådsfartyg förhandsbaserades i Sydatlanten. Dessa blev med tiden sårbara för den ökade brittiska marina närvaron och avlyssnandet av Enigma-trafiken. Ett tidigt offer för en knäckt Enigma-kod var förrådsfartyget Kota Pinang som sänktes av lätta kryssaren Kenya den 4 oktober. De 119 överlevande räddades av U 129 som förde dem till El Ferrol i Spanien.

Ett nytt offer för ett Enigma-intrång var hjälpkryssaren Atlantis som tillsammans med förrådsfartyget Python skulle förse ubåtar i Sydatlanten med förråd. Atlantis sänktes av tunga kryssaren Devonshire den 22 november när hon gav hjälp till U 126 som hade en maskinskada. Den brittiska kryssaren viste att det fanns ubåtar i området och gav sig iväg utan att rädda de 305 överlevande. Detta gjorde i stället U 126 som överlämnade dem till Python. Detta förrådsfartyg hittades i sin tur i färd med att försörja U 68 och U.A. den 1 december av den tunga kryssaren Dorsetshire. Python självsänkte sig, men som tidigare vågade inte kryssaren rädda överlevande på grund av ubåtsfaran. Det blev därför ett antal tyska och italienska ubåtar som fick föra de totalt 414 överlevande till Frankrike.

 

Flygskydd

Trots avstickare till varma vatten var det kring tillfartslederna runt de brittiska öarna och på Atlanten som de hårda konvojstriderna pågick. De allierade hade nu börjat få tillgång till flygskydd på olika sätt för konvojerna. Ett desperat provisorium var de så kallade CAM-fartygen (CAM = Catapult Armed Merchantship) som var vanliga handelsfartyg som utrustats med en katapult för ett jaktplan. Meningen var att dessa skulle sättas in när konvojerna skuggades av en tysk Fw 200 Condor. Självklart fanns det ingen möjlighet att åter landa utan piloten fick hoppa i närheten av ett fartyg och jaktplanet blev för engångsbruk.

Ett betydligt bättre alternativ var eskorthangarfartygen som även kunde täcka de områden dit inte landbaserade flyg räckte. Eskorthangarfartygen var konstruerade på handelsfartygsskrov och gick därför snabbt att bygga. Nästan alla var byggda i USA. Ett av de få undantagen var det första brittiska, Audacity, som var en konvertering av Hannover, ett uppbringat tyskt handelsfartyg. Hon kom i tjänst i juni 1941 och sänktes den 21 december av U 751 i den bittra striden kring konvoj HG.76. Under sitt korta operativa liv hade hon klart bevisat sin nytta både när det gällde att skjuta ned skuggande Condorer och att spana efter ubåtar. Det första amerikanskbyggda eskorthangarfartyget för Royal Navy, Archer, togs i tjänst i november 1941 och därmed kan en ny fas av ubåtskriget sägas börja.



Tyskarna hade stora problem med
torpederna i början av kriget – runt 1941
hade man fått bättre materiel.




Samverkan mellan ubåtar och flyg
fungerade aldrig tillfredsställande för
tyskarna, därvid var konkurrensen mellan
Kriegsmarine och Luftwaffe alltför stor.
Utom på ett ställe – i norra Ishavet.
Spaningsflyget siktade konvojerna som
sedan angreps av vargflockarna, eller
som här, en ubåt fyller sina förråd utanför
Spetsbergen.

 


Befälhavaren på U 47, Gunthter Prien,
mottas i tyskland av Dönitz efter
sänkningen av Royal Oak under den
spektakulära Scapa Flow-räden.




Tyskarna var ingalunda de enda som gjorde livet kort för de alllierade sjömännen. Även det italienska ubåtsvapnet gjorde betydande insatser. Här hälsar amiral Angelo Parona Barbarigo välkommen åter i hemmabasen i franska Bordeaux. Notera fönstren i tornet, en design italienarna var ensamma om.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!