AV MAJOR OCH FIL. MAG PER IKO

Den franska främlingslegionen tillhör ett av världens mest omtalade förband. 1940 stred man bara några mil från svenska gränsen. Mot tyskarna i Narvik.

Under stillaståendet vintern 1939-1940, i vad som ofta kallas ”The Phoney War” eller ”Sitzkrieg”, umgicks de allierade med planer för en insats mot Sovjetunionen. Från fransk sida fanns ett kort tag tankar på ett anfall mot oljefälten vid Baku i Kaukasus, men beslut togs istället om en brigad till understöd för Finland. I denna styrka skulle hälften utgöras av chasseurs alpins (alpjägare) och hälften av ökenkrigare ur Främlingslegionen. Denna senare enhets starka sida var dess rörlighet, och för denna uppgift uppsattes 13e Demi-Brigade de Légion Etrangère i Sidi-bel-Abbès i Algeriet.

 

Från ökensand till midvinterland

Trots den sannolikt ganska sparsamma skidvanan var rekryteringen framgångsrik, och den 1 mars 1940 hade över 2 200 frivilliga officerare, underofficerare och soldater organiserats i två bataljoner, vardera med tre kompanier jämte ett understödskompani. Som chef över 13e DBLE utsågs överstelöjtnant Raoul Magrin-Vernerey, en excentrisk veteran, rikligt dekorerad, vars krigsskador bland annat åstadkom ett märkbart haltande och ett häftigt temperament.

Vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 13 mars 1940 gjorde att de allierade kom att rikta blickarna mot Norge. En insats mot norra Norge skulle hindra utflödet av svensk järnmalm till Tyskland. Även här förekom som bekant verkligheten de uppgjorda planerna genom det tyska överfallet den 9 april. 13e DBLE jämte halvbrigaden chasseurs alpins skulle istället ingå i en styrka med syfte att återta Narvik, tillsammans med tre brittiska bataljoner, två norska brigader och en polsk kontingent. För motståndet svarade 5 000 tyska soldater och matroser under generallöjtnant Eduard Dietl. Efter några veckors bergsträning i Frankrike transporterades 13e DBLE från Brest över till Storbritannien. Via Skottland lämnade förbandet den 29 april slutligen fastlandet bakom sig med destination Norge.




En ovanlig situation för
Främlingslegionen – skidövning!

 

 

Legionen går i strid

Den 6 maj kunde 13e DBLE debarkera i Ballangen, 30 km väster om Narvik vid Ofotfjorden. Efter att ha upprättat sitt högkvarter i Kjeldebotn började Magrin-Vernerey planera för sin uppgift. Den franske kontingentschefen, brigadgeneral Marie Émile Béthouart, hade beordrat ett anfall mot Bjerkvik i syfte att säkra Öyjordhalvön och förläggningen i Elvegårdsmoen. Med artillerield från brittiska örlogsfartyg påbörjades anfallet natten till den 13 maj.

I motortorpedbåtar med valfångstslupar på släp tog sig legionärerna i land, livligt uppvaktade av Luftwaffe. Halvbrigadens 1.bataljon framryckte från väster genom Bjerkvik mot väl förberedda tyska kulspruteställningar med understöd av några lätta stridsvagnar. Den 2.bataljonen hade i söder uppgift att ta Medby och Elvegårdsmoen. Öster om den tidigare norska förläggningen kom ett kompani efter pulsande i knädjup snö i kontakt med de norrifrån anfallande chasseurs alpins. Det tog drygt fem timmar innan 13e DBLE behärskade byn. Striderna hade då skapat stor förödelse och Bjerkvik var närmast att likna vid en rykande ruin. Eftersom området trots viss förvarning inte hade utrymts översteg också antalet civila offer de militära. En fransk deltagare beskrev att 13e DBLE hade sin anfallsväg ”beströdd med sönderslitna kroppar, barnsängar välta över sina döda spädbarn, sårade skrikande i pölar av blod”. Blindgångare och senare tyska flyganfall bidrog ytterligare till tragedin. Till råga på allt gjorde legionärerna skäl för sitt dåliga rykte genom allsköns plundring och övergrepp. Den tyska propagandaradion kom att fördöma dem som ”professionella banditer”.

Den allierade styrkan fortsatte framryckningen ner mot Öyjord för att därifrån påbörja anfallet mot Narvik. Planen var att chasseurs alpins skulle genomföra ett avledande anfall österut mot Rombakens ände, samtidigt som 13e DBLE tillsammans med en norsk bataljon korsade fjorden och landsteg mitt i de tyska ställningarna. En fransk artilleribataljon och ett norskt batteri svarade för understödet. Söder om Narvik skulle den polska brigaden ta Ankenes och därefter fortsätta mot Beisfjordens ände. Flera förseningar på grund av dåligt väder kom att skjuta upp operationen, men strax efter midnatt den 28 maj påbörjades slutligen anfallet och den fransk-norska styrkan gick i land vid Orneset. Efter att ha kommit över den inledande överraskningen överöste tyskarna de anfallande med eld från kulsprutor och kanoner från väl skyddade posteringar i anslutning till järnvägstunnlarna.



Klockan är halv ett på eftermiddagen den 13 maj 1940.
Landstigningen har börjat och byn Bjerkvik i Herjangsfjorden
står i ljusan låga!



Franska stridsvagnar arbetar sig fram
på Öyjordhalvön.



Legionärer har gått i eldställning på
flodstranden med sin Bren-kulspruta.


Även det tyska flyget deltog så intensivt att det utlovade fartygsunderstödet uteblev, och istället tvingades ägna sig åt luftförsvar. Terrängen vid Orneset är mycket brant och de allierade hade en väsentlig nackdel av att behöva anfalla i uppförsbacke. En taktisk mycket viktig punkt var höjd 457 varifrån tyskarna framgångsrikt kunde beskjuta de landstigande trupperna och göra motanfall mot brohuvudet. Ett framgångsrikt sådant hade nästan lyckats avskära de anfallande legionärerna från Orneset och avstannat landstigningen av den 2. bataljonen. Efter ett samordnat anfall av franska och norska styrkor kastades slutligen tyskarna tillbaka från bergsplatån. Den 2. bataljonen hade framryckt mot sydväst och rundade Narvik för att ta Fagernes. Därmed var staden omringad, men i praktiken redan övergiven av tyskarna. Dietl hade fruktat att hans trupper skulle bli instängda i bebyggelsen och hade utrymt orten. De norska och franska trupperna kom att mötas av en försiktigt leende och överraskad civilbefolkning vid sitt intåg under samma dags eftermiddag. I söder tryckte den polska brigaden på mot Ankenes och Beisfjord, där motorcykelburna delar ur 13e DBLE förenade sig med dem under kvällen. Klockan 2200 förklarade general Béthouart, nu chef över samtliga allierade landstridskrafter, att hela Narvikshalvön var under allierat herravälde tillsammans med omkring 300 fångar. Även om Narvik var förlorat hade emellertid inte tyskarna på något sätt givit upp. Under de kommande dagarna engagerades båda sidor i häftiga strider alltmedan de allierade tryckte på längs järnvägen mot den svenska gränsen. De tyska bergstrupperna utnyttjade terrängen optimalt och minerade rikligt i sina spår. Kring järnvägstunnlarna uppstod särskilt intensiva strider. Den 2 juni höll tyskarna endast ett litet område med Björnfjell som bas strax invid den svenska gränsen.

Emellertid hade de allierade redan den 26 maj erhållits order om att dra sig ur från Narviksområdet. Beslutet hade tagits efter den katastrofala utvecklingen i Frankrike, senare förstärkt genom evakueringen från Dunkerque. Under fem nätter skedde tillbakaryckningen, som också omfattade förstöring av järnvägen, hamnen och kraftverket. Tack vare en låg molnbas kunde den genomföras ostörd av tyskt flyg, men stora mängder utrustning fick kvarlämnas. Förutom ammunition, fordon och vapenmateriel övergavs också förbandets mulåsnor. Den 7 juni försvann den siste främlingslegionären från norsk jord. De personella förlusterna vid 13e DBLE bestod i 67 döda. Eftermälet om 13e DBLE måste anses som kluvet. I strid hade främlingslegionärerna visat sig vara påfallande dugliga och effektiva.




En kamouflageklädd legionär med sin mula! Fortfarande 1940 var mulor
och hästar de viktigaste dragarna i världens arméer – trots mekaniseringen
.



Resumé

Sedan landstigningen vid Bjerkvik hade de nästan konstant varit insatta i strid i så gott som ständigt dagsljus. Att avhysa de numerärt överlägsna tyska försvararna kan knappast anses som en liten bedrift. Även om många av dessa utgjordes av matroser var de väl förberedda med god tillgång till vapen jämte flyg- och artilleriunderstöd. En god, men kärv, förbandsanda bland legionärerna kunde uppväga brister i utbildningen och ett krånglande underhåll. Det noterades däremot att officerarna kunde bli bättre på att utnyttja terrängens möjligheter och ta egna initiativ.

Främlingslegionens karaktär av en smältdegel för många olika sorters individer bidrog dock till mindre angenäma omdömen. I dess spår följde mer eller mindre omfattande stölder, ibland till synes med officerarnas tysta medgivande. Ryktet om att legionen bara bestod av tjuvar och banditer hade nått den norska civilbefolkningen långt innan den första legionären landsteg. Antydningar, en del bekräftade, om summariska förhör med följande avrättning av påstådda spioner och desertörer blir också en plump i protokollet.

Från det spanska inbördeskrigets slut utgjorde spanjorer den största nationaliteten vid Främlingslegionens nyrekryteringar. De möttes mycket skeptiskt av legionens officerare eftersom den militära bakgrunden från den spanska republikanska armén gjorde att deras lojalitet ansågs kunna ifrågasättas. Drygt 20 % av soldaterna vid 13e DBLE var från Spanien, men deras stridsduglighet i bergen kring Narvik gjorde att tveksamheten närapå övergick i entusiasm. De största nationaliteterna var i övrigt tyskar, tjecker, belgare, italienare och polacker. I 13e DBLE ingick även flera skandinaver, däribland några svenskar.

Efter det snöpliga återtåget från Narvik kom 13e DBLE att ingå i de fria franska styrkorna. Förbandet sattes in i Afrika och Mellanöstern och landsteg 1944 i Neapel. Efter strider i södra Frankrike förflyttades de sedan tillbaka till Nordafrika, och deltog senare såväl vid Dien Bien Phu som vid Algeriets frigörelsekamp. Dagens 13e DBLE är stationerat i Djibouti och bär på sitt fälttecken texten ”Bjerkvik-Narvik 1940”.




Efter Frankrikes fall! Legionen på marsch genom Tunisien 1943. Utstyrda i brittiska och amerikanska uniformspersedlar, brittiska gevär och Brent-kulsprutor, har de fortfarande sin karakteristiska ”képi” kvar som påminner om att legionen en gång hade ett fosterland.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!