Den nionde april 1940. Ett datum som för alltid kommer att leva i vanära i nordisk historia. Under djupaste fred gick Tredje riket till anfall mot Danmark och Norge. Det blev överraskningens alla helveten för dem som intet ont anade.


Jag vrider om avfyrningsnyckeln och hör till min lättnad hur torpeden bullrar iväg från sin undervattensramp. Den är inställd på tre meters djupgående. Avståndet till målet är 500 m. Det är en hemsk och imponerande syn att skåda det brinnande fartyget driva förbi. Jag kunde bara offra en kort blick på det. Siktet ska ställas om för nytt skott. Ett par sekunder senare är fartyget åter i siktlinjen. Det glider fram som en dröm. Jag vrider åter om nyckeln. Kryssaren Blüchers undergång verkar vara inledningen till en katastrof för den tyska invasionsarmén den 9 april 1940. Var detta slutet för försöket att besätta Norge?

 

Invadera Norge! Detta krav ställdes tidigt av det tyska överkommandot, som önskade att trygga den norra flanken på det europeiska slagfältet genom att etablera baser för den tyska marinen i Norge. Ett besättande av Norge var dessutom nödvändigt för att trygga skeppningen av den svenska malmen från den isfria hamnen i Narvik till fabrikerna i Tredje riket.

Invadera Sverige! Detta krav ställdes av Winston Churchill, som önskade stoppa den svenska järnmalmsexporten till Tyskland, även till priset av en krigsförklaring mot Sverige. Två av Europas supermakter var med andra ord på kollisionskurs med varandra. 
 

Som en tjuv om natten

Situationen var allvarlig nog. Inte desto mindre var det ingen som visade någon fruktan. Mannarna turades om vid kulsprutorna och hjälpte varandra så att det inte skulle bli några avbrott. Flera av dem skickades efter kylvatten och var tvungna att passera öppna delar av fältet, där de besköts från tyska plan. Vi såg hur tyska kulsprutenedslag kom allt närmare. Men våra mannar lyckades ta sig i skydd igen, ingen blev träffad. Vi sköt tills ammunitionen tog slut. På marken intill kulsprutan hittade jag ett patronband som jag sköt mot en Ju 52 som stod på fältet. Det var våra sista skott.

 



Ingenting man vill se till morgonkaffet. Sjöstrider vid Norges kust.

 

Situationen stod och vägde ett flertal gånger för den tyska invasionsarmén. Bara tillfälligheter avgjorde förloppet. På Fornebu, som ovanstående ögonvittnesskildring är hämtad ifrån, rörde det sig bara om minuter innan tyskarna skulle besluta sig för att avbryta luftlandsättningen på Oslos flygfält. Förlusterna blev för stora och de nedskjutna transportplanen allt fler. Det var emellertid inte bara ammunitionen som tog slut - det kom också en order om att den norska militären skulle lämna Fornebu för att i stället omhänderta överlevande från Blücher. Förräderi eller inkompetens?

 

Förtvivlat motstånd

Och så händer det fruktansvärda, det utbryter eldpanik och en mängd skott avlossas, även från de båda kulsprutorna. Jag rusar upp och skriker "Sanse!" och "Eld upphör!". Jag far omkring och slår sådana som skjuter med skidstavarna i huvudet. Plutoncheferna hjälper mig och en av dem ropar: "Bakåt!" Detta är det bästa, ty då avstannar elden och skyttarna ger sig iväg bakåt. Jag tycker att skottlossningen varat en lång stund, men i verkligheten är det nog ej ens en minut.

 



Tyska fallskärmsjägare har just luftlandsatts vid Narvik för att förstärka general Dietls hårt trängda styrkor. Vi får läsa i detalj om de hårda striderna - det var ingen promenadseger.

 

Den 23 april 1940, nära Midtskogen, låg svensken Benckerts kompani i bakhåll för en tysk styrka. Efter en stund dyker en tysk personbil och en lastbil upp. Ett skott smäller av och plötsligt och hastigt går allt fel. Det är en av många berättelser i Linders bok som låter oss följa striderna nära nog bokstavligen på plats. Men vad gjorde en svensk militär i Norge?

Jo, "Norges sak blev vår" även för många av dem som drygt ett halvt år tidigare gjort "Finlands sak till vår". Officerare, finlandsfrivilliga och inte minst spanienfrivilliga tog sig till Norge för att bistå i nödens stund. Här fanns ingen uppgivenhet utan tvärtom en levande motståndsvilja. Att resultatet blev som det blev berodde mer på den norska ledningens försummelser långt tidigare, men också den uppgivenhet man kände att tampas med en stormakt som nyligen krossat Polen.


 

Kämpa eller ge upp?

Varför föll Norge, men inte Finland? Trots att båda länderna var medvetna om det allvarliga utrikespolitiska läget på 1930-talet valdes olika strategier. Norge valde uppgivenhetens och strutspolitikens väg medan Finland såg om sitt hus och förberedde sig materiellt och - kanske minst lika viktigt - även mentalt för det som komma skulle.


 

Stalin räknar fel

Tidigt på morgonen den 30 november 1939 överskred sovjetiska trupper utan krigsförklaring Finlands gräns i hela dess längd från Ishavet i norr till Finska viken i söder. Helsingfors och andra orter utsattes för häftiga bombanfall samtidigt som sovjetiska sjöstridskrafter besköt öar i Finska viken och Karelens kust.

 



Förberedelserna inför striden har påbörjats. Fotot är taget vid Bjørnfjell - ett stenkast från Riksgränsen.
 

Anfallet mot Finland mötte dock hårt motstånd av de finländska soldaterna. I stället för en segerparad i Helsingfors frös de sovjetiska soldaterna ihjäl i de stora motti-striderna vid Suomussalmi och Raate, stångade sina led blodiga mot Mannerheimlinjen och mötte den vita döden i de vidsträckta ödemarksskogarna norr om Ladoga. Stalin hade räknat fel.

 

I stridens hetta

I händelsernas centrum på Karelska näset hittar vi den svenske krigskorrespondenten Arne Holmström. Med pennan som vapen hade Arne begivit sig till Finland för att som reporter skildra krigets vardag.

Plötsligt tar skogen slut och vi är åter ute på slätten.
"Nu har vi Mannerheimlinjen bakom oss", säger fänriken.
"Mannerheimlinjen?"
Det kan nog inte undgås att vi ser ganska dumma ut.
"Vi har inte sett nå’n linje!", ropar vi alla med en mun.

"Det var ju tur för den det", skrattar fänriken. "Nu får vi bara hoppas att ryssarna inte har bättre syn än herrarna."

 

Finlands ödesstund

Det är ett unikt reportage som inte bara skildrar det finska folkets heroiska kamp utan ger oss en stämningsbild av ett land i krig. Holmström lämnade ett Sverige och Stockholm som förberedde sig inför den instundande julen och kom till ett land i krig, mörklagt, med bistra men beslutsamma människor.

Vi tar avsked från majoren och lämnar kassematten som påstås vara säker mot fullträffar till och med från tjocka Bertor. När vi går där mellan träden hör vi plötsligt ett vinande ljud i luften över oss. I samma ögonblick ligger vi alla på marken. Jag trycker mig krampaktigt ner i snön. Kameran som hängt i en rem om halsen pressas in i bröstet. Snön känns våt och kall i näsan på mig. Den ena handen har huggit tag i en rot som sticker upp. Den andra kramar hjälplöst en sten. I samma ögonblick hörs ett väldigt brak. Stenar, jordkockor och sand slår mot trädstammarna. Granaten hade slagit ner ett hundratal meter bakom oss.

 



London 1940 - nej, det är Helsingfors 1939, Europas andra huvudstad som utsattes för luftbombardemang. Vi upplever den förtätade stämningen i ett krigsdrabbat land.


 

Nionde april 1940

Knappt fyra månader senare var det dags för en andra reportageresa till ett broderland i krig. Holmström kommer till ett Norge i kaos, där statsförvaltningen har slutat att fungera och där striderna fortfarande pågår. Trots politikernas enastående tabbar och felslut finns dock en folklig försvarsvilja. Det improviseras friskt och tyskarna har det inte lätt. Vi får följa hur frivilliga på plats lyckades lösa transportbehovet och hur man tog vapen från fienden. Vi får höra ryktesspridningen om förrädare och politisk obeslutsamhet, om det ovissa läget beträffande de allierades närvaro och så plötsligt det mest tragiska, de allierades beslut att lämna Trondheim och Narvik, vilket lämnade fältet fritt för tyskarna.

 



Tysk trupp har mött motstånd. Terrängen gynnade försvaret.


Ovanför detta träsk av förräderi och sabotage, lättsinne och tanklösheter, inkompetens och bristande förutseende, för vilket enskilda personer bär ansvaret, står det norska folket med klar blå blick och högburet huvud. Det står där visserligen besegrat av en främmande koloss, men det står där okuvat - och vad mera är: okuvligt.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!