AV ULF IRHEDEN

Mannen framför mig närmade sig de åttio. Det märktes på hans gråa hår och lite dröjande steg.

John P Cooper kom att bli min vägvisare till historiens hittills största militära operation – den allierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944, ”D-dagen”.

Han var tillbaka i Normandie, i det landskap av hav, stränder och gråa stenbyar inbäddade i grönska, som i hög grad präglat hans liv. Så intensiva och livsavgörande var timmarna på den okända stranden i Frankrike.

Då hade han inte tid att njuta av landskapet, att känna den salta brisen från havet. Då var överstelöjtnant Cooper en liten kugge i ett stort maskineri som inledde Europas befrielse från fem års nazistisk diktatur.

Nu besöker han landskapet i hyrbil, tillsammans med ett par andra veteraner ur hans division, den amerikanska 29:e infanteridivisionen. Det är en gråmulen dag i början av juni, utan regn. De tre veteranerna bjuder frikostigt med mig på utflykten, en utfärd i historien med de som en gång landsteg här som guider.

 

John Cooper är en lågmäld man med en stillsam humor, ibland glimtar det till i hans ögon. Han föddes i den amerikanska södern, i en småstad i South Carolina. Efter att han studerat till ingenjör vid en statlig militärhögskola var han anställd i ett telefonbolag. Samtidigt var han aktiv i den amerikanska motsvarigheten till vårt hemvärn, ”The National Guard”. Han nådde kaptens rang och fick fast anställning i samband med det japanska angreppet på flottbasen Pearl Harbor i december 1941. Därmed drogs USA in i andra världskriget, eftersom Hitlertyskland och Japan var i allians.

 

John P Cooper
John P Cooper, befälhavare för 110:e artilleribataljonen inom
29:e infanteridivisionen. FOTO: ULF IRHEDEN

 

noggranna planer

I bilens baksäte, medan vi lämnar korsvirkeshusen i staden Bayeux bakom oss, berättar John Cooper om sitt liv före och efter Normandie. Att John Cooper skulle medverka i en av militärhistoriens största bragder anade han inte när han hösten 1942 anlände till Storbritannien. Efter närmare två år av förberedelser sattes så operationen i verket. Men motståndet man mötte såg länge ut att vända den minutiöst planlagda operationen i nederlag. Marginalen mellan framgång och misslyckande var hårfin. Ett antal lyckliga omständigheter bidrog till den slutliga framgången, bland annat det faktum att tyskarna överraskades totalt. Hitler vägrade tro att slutstriden om Europa verkligen hade inletts.

 

 

D-dagen den 6 juni 1944
Invasionen av Normandie. D-dagen den 6 juni 1944. De allierade landstiger på fem
platser längs Frankrikes nordvästra kust: Utah, Omaha, Gold, Juno, Sword.

Den ansvarige för de tyska befästningarna i Normandie, fältmarskalken Erwin Rommel (känd som ”Ökenräven” efter sina insatser i Nordafrika) hade möjligen kunnat organisera ett mer framgångsrikt motstånd. Långt före landstigningen hade Rommel profetiskt yttrat att ”kriget kommer att vinnas och förloras på stränderna”. När slutstriden stod för dörren befann sig dock Rommel sedan någon dag i hemmet i Tyskland – för att fira hustruns födelsedag…

Efter en kort färd når vi Omaha Beach. John Cooper och jag sätter oss på en bänk alldeles ovanför strandens sanddyner. Havet skiftar i gröngrått, oändligt stilla. Här, rakt nedanför oss, landsteg de grå och oromantiska hjältarna, många sjösjuka efter överfarten.

Landstigningen ägde rum på fem kustavsnitt. Stränderna har ända till idag fått behålla sina kodnamn från D-dagen. Från väster till öster har stränderna namnen Utah och Omaha Beach – där amerikanerna landsteg – följda av Gold, Juno och Sword, där engelsmän och kanadensare klev iland.

På många avsnitt längs kustlinjen gick invasionen mer eller mindre planenligt. Något allvarligt motstånd mötte till exempel knappast engelsmännen på Gold Beach. På Omaha Beach såg det annorlunda ut.

 

helvetet på stranden

Mannen bredvid mig minns den dagen. Som befälhavare för den 110:e fältartilleribataljonen inom 29:e infanteridivisionen hade John Cooper och hans stab minutiöst förberett landstigningen. De första soldaterna landsteg i gryningen. Några timmar senare var det dags för John Cooper och hans mannar att se fienden i vitögat.

Han minns med ett snett leende vad resultatet av hans detaljerade planer blev. För redan nu, bara några timmar efter att landningen inletts, hade Cooper tvingats ändra sina planer radikalt. Den artilleribataljon som föregick Coopers for rakt in i kastastrofen: dess befälhavare dödades, liksom många män. Merparten av bataljonens pjäser slukades av havet.

 

Atlantvallen är genombruten 
Atlantvallen är genombruten. Allierade soldater inspekterar tyska värn. I
bakgrunden syns några strandhinder.

– Min plan gick förstås åt skogen när skjutandet kom igång, berättar Cooper. Så snart som den första plutonen lämnade landstigningsbåtens ramp lade jag märke till maskingevärskulor som träffade båten. Vi beslöt att inte använda rampens högra sida, varifrån elden kom. Lyckligtvis besköts vi inte från vänster.

Det fanns ingen möjlighet ännu att landsätta Coopers pjäser, däremot hans män. Den tyska motelden var fortfarande intensiv. John Cooper vadade själv till stranden med en sambandsstyrka för att ta befälet över sin dödade kollegas bataljon.

– Vi ändrade landstigningsplats cirka 1,5 kilometer, eftersom strandpartiet där vi planerat landstiga såg ut som en slaktarbod.

– Tyskarna hade ju bunkrar och en del män utposterade även där vi landsteg. Men det var en svag punkt i deras försvar. Jag tror att vi tog oss igenom mycket tack vare ren instinkt.

 John Cooper talar lågmält, tystnar så.


Från virrvarret på strandlinjen.
Från virrvarret på strandlinjen. Klockan är 6.30 på morgonen den 6 juni. Av förtruppens 32 amfibiestridsvagnar når fem stranden, och möts av en okänd tysk division.

Som av ödmjukhet inför havet framför oss. Blicken är fästad långt borta vid horisonten när han minns fortsättningen av dagen, då han väl kommit iland:

– Vi röjde upp en stig mellan buskarna och började klättra upp för den branta klippan. När vi nått en bra bit ovanför stranden hade alla mannar ännu inte lämnat den. Vi skrek att de skulle ta sig därifrån, att det var livsfarligt därnere. Vi fick upp alla utom de fem-sex sista. Då satte det tyska artilleriet igång.


Kanadensiska trupper under landstigningen
Kanadensiska trupper under landstigningen.


Från Omaha Beach den 10 juni 1944. Situationen började stabilisera sig. Två artillerikorpraler tar emot målanvisningar från artilleriobservatörerna.
Från Omaha Beach den 10 juni 1944. Situationen började stabilisera sig. Två
artillerikorpraler tar emot målanvisningar från artilleriobservatörerna.

Jag kunde se kroppar flyga genom luften. När vi nådde klippans krön hade ytterligare fyra-fem fått sätta livet till. Därefter var vi skyddade av snårskogen.

Kämparna på Omaha Beach hade mött det hårdaste motståndet längs hela kusten. Den allierade underrättelsetjänsten gjorde bara en grov miss i Normandie: det hade undgått den att välutrustade enheter ur den tyska 352:a divisionen förlagts strax i närheten av Omaha Beach. Det var dessa förband som hade fritt skottfält över den breda stranden och som fördröjt amerikanernas avancemang med flera dyrbara timmar. John Cooper döljer inte att han var ”rädd av bara helvete” de där timmarna i den tyska korselden.

 

krigets vardag

När förbandets pjäser väl landsatts inleddes arbetet – att ge de redan landsatta trupperna artilleriunderstöd. Rent praktiskt gick det till så att bataljonens observatörer gav målangivelser till Coopers högkvarter. Här sköttes sedan eldgivningen via kartor.

Snart riktades bataljonens kanonrör mot fienden inne i landet. Första uppgiften blev att driva ut tyskar som förskansat sig i ett hus vid byn S:t Laurent. Här inträffade en av många episoder Cooper inte glömt.

– Litet vid sidan av våra kanoner satt en fransk bonde mitt på ängen och mjölkade sina kor – mitt i skottlinjen! Det var märkligt att se hur folk följde sina vanor, de visste väl inte vad de annars skulle göra.

 Snart blev kontakter med den franska befolkningen vardagsmat. Samtidigt som de allierade soldaterna befriade folket från den tyska ockupationen, lämnade striderna ofta efter sig helt skövlade samhällen. Ett faktum som den tyska propagandan för övrigt försökte utnyttja, utan framgång. Välkomnandet blev oftast varmt, som i byn Asnières ett par dagar efter landstigningen:

– Jag var ute på ett spaningsuppdrag per jeep med några av mina mannar. Vi hade hört att det fanns tyskar i området och tog oss via småvägar till byn. Jag var orolig för att där fanns tyskar och vi gick därför till fots in i byn. Plötsligt, när vi gick runt hörnet in i byn strömmade befolkningen emot oss, de skrek av glädje, gav oss blommor och vin, kramade och kysste oss. Vi var de första amerikanerna dom såg och vi kom smygande runt hörnet!

Om operationens ofantliga omfattning talar siffrorna. Den första dagen landsattes 130.000 allierade soldater. När Paris intogs i slutet av augusti 1944 – och slaget om Normandie var över – hade totalt 39 divisioner eller 2.052.299 män landsatts, tillsammans med bland annat över 3.098.259 ton förråd och 438.000 fordon.

Några nyfikna fransmän närmar oss när vi bryter upp. De tackar uppriktigt männen för deras insats och tar i hand. Någon av de äldre är märkbart rörd – tårarna är inte långt borta. Några skolbarn ber om autografer på vykort av stranden. Cooper lyser upp – speciellt ungdomarnas intresse är viktigt, säger han.

Vi lämnar Omaha Beach bakom oss. Åter går färden genom de gråa byarna av sten med kyrkan mitt i byn och de karakteristiska äppelodlingarna – Normandie är med rätta berömt för sin cider. Inte mycket har förändrats på denna landsbygd på hundratals år. De tre männen nickar igenkännande här och där – åt en by eller något riktmärke de har ett minne av, sorgligt eller glatt. Förmiddagens gråa slöjor av dis driver över Engelska kana-lens vatten.

 

rader av vita kors

Efter lunch på en restaurang alldeles nere vid stranden kör vi så upp till Colleville Military Cemetery, den stora begravningsplatsen ovanför Omaha Beach. Här ligger närmare 10.000 amerikanska soldater begravda, de flesta stupade från Omaha och Utah Beach, varav några män ur John Coopers förband.

Medan vi vandrar längs de oändliga raderna av vita kors berättar Cooper hur svårt det var att se män som han respekterade och tyckte om nedskjutna och sprängda i stycken. En av dessa var J A Perkins, löjtnant i hans förband. John Cooper är märkbart rörd när vi når hans grav. Jag drar mig diskret åt sidan och lämnar honom att dela sorgen och de framvällande minnena med Robert Miller, en annan av de veteraner som följt med hit.

John Cooper deltog i andra världskriget ända till slutet, men aldrig mer i en så utsatt position som på Omaha Beach. I februari 1945 korsade 29:orna den tyska gränsen och en månad senare, den 23 mars, tog sig divisionen efter hårda strider över Rhen. Den 30 april begick Adolf Hitler självmord i bunkern i Berlin och en vecka senare var mardrömmen över – Europa fick fred.

I januari 1946 kom John Cooper och hans division tillbaka till USA, efter dryga tre år i Europa. Hemma i USA lämnade han så småningom krigarlivet bakom sig och tog avsked med generals rang. Han inledde en civil karriär som fastighetsmäklare.

Dagen går mot sitt slut, kosan är ställd tillbaka till Bayeux. Under den halvtimmeslånga bilresan sitter vi tysta, alla försjunkna i tankar. Vad tänkte John Cooper på medan vi lämnade den rofyllda landsbygden bakom oss? Kanske kände han på sig att det var sista gången i sitt liv han besökte Normandie.

 

Till vänster Robert Miller och John P Cooper
Till vänster Robert Miller och John P Cooper på den amerikanska militärkyrkogården Colleville Military Cemetery; en viloplats med utsikt över havet för nästan 10.000 amerikanska soldater. FOTO: ULF IRHEDEN

Kanske levde i hans tystnad löjtnant J A Perkins, som till skillnad från honom själv inte nådde mer än några meter in på Omaha Beach.

Mitt möte med John Cooper ligger nu ett par år tillbaka i tiden. För en tid sedan fick jag ett brev från en av de andra veteranerna. Denne skrev att John Cooper hade dött, några och åttio år gammal.

Han kom aldrig mer tillbaka till Normandie. Men havet och stränderna där följde honom – antagligen in i det sista. 

 

LITTERATURTIPS:
Läs gärna vidare i Ewing, J H, 29 Lets Go! A History of the 29th Infantry Division in WWII (Battery Press, Nashville 1979). Den officiella regementshistoriken är samtidigt en utmärkt bok.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!