AV ULF IRHEDEN


Frankrikes ledare under andra världskriget, marskalk Pétain, är en av nutidshisoriens mest gåtfulla gestalter. En krigshjälte från första världskriget som utan större motstånd samarbetade med Hitlertyskland. Samarbetet sades vara för Frankrikes bästa. I stället fördes landet mot avgrunden.


När rättegången hösten 1997 inleddes mot den 87-årige Maurice Papon i franska Bordeaux, revs gamla sår upp. Papon hade under andra världskriget varit polischef i den så kallade Vichyregeringens tjänst, som intimt samarbetade med Hitlertyskland. Under lång tid efter kriget levde fransmännen i föreställningen att Vichyregeringen tvingats vidta obehagliga åtgärder först efter tyska påtryckningar och de alltid satt franska intressen främst. Någon uppgörelse om vad dessa år inneburit kom inte till stånd. Inte heller från det officiella Frankrike uppmuntrades en uppgörelse med det förgångna. För några år sedan blev det känt att till och med förre presidenten Mitterrand under en kort tid varit i Vichys tjänst. Han hade dock sonat denna period genom modiga insatser för motståndsrörelsen.

Det krävdes en utländsk historiker, amerikanen Robert Paxton, för att Frankrike skulle tvingas konfronteras med sitt förflutna. Paxton visade år 1972 i boken Vichy France. Old Guard and New Order att krigsårens politik i grunden såg helt annorlunda ut än den bild som dittills hade formats av det allmänna medvetandet. Paxton lade fram bevis för att Vichyregeringen och dess ledare, den åldrande marskalken Philippe Pétain, utan större samvetskval kollaborerat med Nazityskland. Vichyregeringen hade dessutom på eget iniativ bland annat stiftat antijudiska lagar, utan att Hitler hade bett om det.

Paxton satte tummen på en öm punkt; den franska oviljan att inse och acceptera vad kollaborationen med Hitler inneburit. Detta moraliska träsk av glömska och förträngning har den franske historikern Henry Rousso träffande döpt till ”Vichysyndromet”. Att detta synonym varit sällsynt långlivat visar det faktum att Maurice Papon åren 1978-81 var Frankrikes budgetminister. Någon närmare undersökning av hans gärningar under kriget utfördes inte. Ändå fanns det människor som visste att Papon med sin underskrift hade sänt minst 1600 judar till tyska koncentrationsläger.



Marskalk Pétain framför en avdelning legionärer 1942.

  

Ett splittrat samhälle

En blick bakåt i historien krävs för att förstå Frankrikes komplicerade väg under andra världskrigt.

En viktig faktor är minnet av första världskriget. Detta blodbad levde starkt kvar i det kollektiva medvetandet under mellankrigstiden. Drygt 1,3 miljoner franska soldater miste livet i skyttegravarna.

I Frankrike rådde, som följd av detta, en stark pacifistisk politisk strömning. Detta samtidigt som ärkefienden Tyskland i strid med fredsavtalet från 1918 öppet ägnade sig åt upprustning av försvaret. Det franska svaret blev försvarsanläggningar längs med gränsen mot Tyskland, den så kallade Maginotlinjen. Via starkt befästa värn och bunkrar trodde man sig kunna hindra tyskarna att ens nå över gränslinjen.

Den franska armén hade vid denna tid fortfarande rykte om sig att vara en av världens främsta. Men vid 1930-talets slut distanserade tyskarna fransmännen på flera områden, både numerärt och tekniskt. Fransmännen kunde uppbåda 100 divisioner, Tyskland cirka 150. År 1939 hade det franska flygvapnet 1079 flygplan, medan motsvarande tyska siffra låg på omkring 5500 plan.

De båda ländernas försvarspolitik hade helt olika utgångspunkter. Den franska försvarsledningen hade inte insett vikten av stridsvagnar och flygunderstöd åt infanteriet. I Tyskland hade general Heinz Guderian i hög grad Hitlers öra. Guderian hade övertygat Hitler om vikten av pansardivisioner i modern krigsföring. Den franska försvarsledningen levde däremot kvar i första världskrigets stela strategiska tänkande.
Som om inte detta räckte var det franska samhället vid tiden för andra världskrigets utbrott djupt politiskt splittrat. Borgerligheten hade fått skrämselhicka när landet 193638 leddes av den så kallade Folkfrontsregeringen, en koalition mellan socialister och kommunister. Många borgerliga sympatisörer såg med större misstro på Stalin än på Hitler. De politiska positionerna polariserades alltmer och ledde till ett instabilt politiskt klimat.



”Slut på de tråkiga dagarna, pappa tjänar pengar i Tyskland”. Genomfalsk propaganda för fransk arbetskraft i Nazityskland av den kände Hans ”Mjölnir” Schweitzer. Förmodligen enda teckningen av hans hand där en svarthårig människa framställs som sympatisk.

 

En mardröm blev sann.

Slaget om Frankrike blev en förnedrande affär för fransmännen. Ingen ville ha kriget. Man grundlurades av tyskarnas snabba genombrott vid Sedan, och de bästa trupperna som marscherat upp i Belgien omringades. Vid Dunkerque deltog flera franska enheter i försvaret av evakueringen, bara för att sedan bli kvarlämnade av engelsmännen.

Det framgår sällan i översiktsverken. Men även efter att avgörandet fallit i maj tillfogade de kvarvarande förbanden ensamt tyskarna mycket svåra förluster. Vid stilleståndet hade Wehrmacht förlorat närmare 30% av sitt pansar (753 stridsvagnar) och Luftwaffe ungefär samma procenttal av flygplanen. Betydligt svårare förluster än vid öppningsstadiet av operation Barbarossa. Därpå attackerade Storbritannien den franska flottan för att undvika att den hamnade i tyska händer. Varken detta eller Dunkerque ledde till någon större uppslutning kring de Gaulle under den tidiga Vichytiden bland den franska allmänheten.

Pétain, frälsaren?

Tyskland anföll Belgien, Nederländerna och Frankrike den 10 maj 1940. Den stolta Maginotlinjen blev inte till mycken nytta, eftersom de tyska huvudstyrkorna avancerade norrifrån efter att Belgien besegrats. Här var gränsförsvaret inte lika utbyggt och det tyska motoriserade infanteriet, understött av överlägset flyg, skar rakt igenom den franska fronten. De tyska arméerna drog som en flodvåg in över Frankrike. I mitten av juni intogs Paris, Frankrike chockerades över att tyskarna praktiskt taget krossat landets armé. Alla viktiga samhällsfunktioner var i upplösning. Mer än fem miljoner fransmän flydde i panik undan tyskarna. Hela städer tömdes; så minskade till exempel Chartres befolkning från 23 000 till 800, och Troyes från 58 000 till 30 personer… Försörjningsläget blev snart desperat. Den kritiska situationen lämnade plats på scen för en man som hela Frankrike kunde samlas kring – en räddare – marskalk Philippe Pétain.

Pétain sågs av många på allvar som en frälsare, en försynens utsände och den ende som kunde rädda nationen. Han var sedan en kort tid tillbaka landets vice premiärminister. I juni lyckades han få regeringen att avgå och ett förvirrat och lamslaget parlament att utse honom till regeringschef. Därmed var Pétains regering formellt sett legitim, den hade inte tillsatts som en följd av direkta tyska påtryckningar. Den 17 juni 1940 meddelade Pétain i ett dramatiskt radiotal att Frankrike sträckt vapen och begärt förhandlingar med Tyskland. Talet mottogs med glädje av de flesta fransmän, och ångesten förbyttes i lättnad.


 

Pétain dekoreras med brittiska Bathordern av kung George V 1917.

Philippe Pétain var den store defensive taktikern i Frankrike vid första världskrigets utbrott. Medan den ledande doktrinen var an-fall i alla lägen menade Pétain att de moderna vapnens eldkraft omöjligjorde infanterianfall i öppen terräng. Anfall skulle ledas av artilleriet och inledas först efter att fienden försvagats. Den uttalade hållningen led-de till att han endast innehade överstes grad vid krigsutbrottet. När tyskarna bröt fram över fästningssystemet Verdun hade fransmännen spenderat alla sina generalsämnen. Högkvarteret insåg att Pétain var den ende som skulle kunna vända händelseutveckling. Men han stod ingenstans att få tag i. I en historia som gått rakt in i den moderna franska folkloren hasplade hans adjutant till slut ur sig att Pétain befann sig på Hotel Terminus tillsammans med sin älskarinna. Han hade tagit in under antaget namn, men vid den tiden satte man alltid ut sina skodon för putsning under natten. Medan ena katastrofen följde den andra vid Verdun sprang adjutanten längst hotellets korridorer för att slutligen finna rätta skodon. Pétain själv lär berättat att han dröjde sig kvar en stund eftersom hans bekantskap ytterligare eldades av hans plötsliga utnämning.

Synerna vid Verdun tog honom så hårt att han befordrades bort från striderna när slaget var vunnet. Kort därefter utkämpade armén Nivelleoffensiven vid Chemines des Dames med åtföljande myteri. När Pétain för andra gången tog över hade en fransman stupat för varje minut kriget varade. Hans defensiva strategi låste fronten i väntan på amerikanerna och stridsvagnarna och fick ned förlustsiffrorna. Frankrike kunde strida vidare.

Under mellankrigstiden kom Pétains defensiva tänkande att ha stort inflytande på en armé och ett land som fortfarande var krigstrött 20 år efter Verseillefreden.

 


 

Hjälten från verdun

Vem var då denne man som kom att leda Frankrike under landets kanske svåraste period under 1900-talet? Namnet Pétain omgavs med strålglans. Rollen som landets räddare var inte helt ny för honom. Pétain, som 1940 fyllde 84 år, hade 1916 fått befälet över de franska styrkorna vid Verdun. Slaget vid Verdun var ett av första världskrigets grymmaste och innebar döden för 350 000 franska och 330 000 tyska soldater. När Pétain tog befälet var situationen kritisk och Verdun hotade att sluta med tysk seger. Vägen mot Paris skulle då ligga öppen för tyskarna. Pétain lyckades att med en mer defensiv taktik hålla ställningarna och dessutom minska antalet dödsoffer. Han valde försvar framför anfall och fick rykte om sig att vara sparsam med franskt blod. Pétain blev en folkhjälte och utnämndes 1918 till marskalk.

För fransmännen i allmänhet blev han helt enkelt ”le maréchal”, marskalken, som än en gång räddat fosterlandet. Kanske kan det starka stödet för Pétain analyseras i psykologiska termer. För många blev han något av en fadersgestalt, som mottogs med överväldigande entusiasm runt om i landet. Pétain ägnades en omfattande personkult. Hans porträtt hängdes såväl i officiella lokaler och i butiksfönster som i privata hem. Underdåniga dikter skrevs till hans ära. Skolbarn i uniform sjöng marschen ”Maréchal, nous voilà” (fritt översatt ”Marskalk, vi står bakom dig”) där folkets tacksamhet mot vad man uppfattade som landets räddare uttrycktes.

Säkert stödde inte alla fransmän Pétain, och den franska motståndsrörelsen mot hans regim uppstod redan i samband med Frankrikes fall, i form av general de Gaulles exilregering i London. Men först efter 1942 skulle motståndsrörelsen växa i betydelse och bli en maktfaktor att räkna med.



Civilklädd Pétain lämnar ett konseljmöte tillsammans med Pierre Laval, mannen som skötte de praktiska regeringsbestyren under Vichytiden.

 

Fred och kollaboration

Kärnan i Pétains defensiva resonemang 1940 gick ut på att det var bättre att lägga ned vapnen och försöka rädda så mycket som möjligt av det franska oberoendet. Alternativet var fortsatt kamp mot en övermäktig motståndare och risk för att landet skulle tvingas att helt underkasta sig Hitler. Detta var kollaborationens logik.
Pétain gav ordet ”kollaboration” en ny innebörd och den betydelse det har än idag. Fram till 1940 innebar kollaborationen enbart samarbete. Med Pétain ändrades betydelsen till att beteckna samarbete med fienden. ”En helt ny sorts fred med kollaboration”, så betecknade marskalken det nya fransk-tyska förhållandet efter sitt enda möte med Hitler i den lilla franska byn Montoire i oktober 1940. Vid det tillfället visade även Hitler sin respekt för den gamle marskalken medan han bara hade förakt till övers för de civila politikerna i Pétains regering.

Kort därefter förhandlade tyska och franska representanter fram ett stilleståndsavtal. Frankrike delades i två delar. Norra och västra delarna, inklusive Paris, styrdes direkt av tyskarna, medan Vichyregeringen förvaltade centrala och södra Frankrike. Regeringens huvudstad blev den oanseliga kurorten Vichy.

Vad innebar då avtalet i övrigt? Hitler slapp avsätta stora trupper för en regelrätt ockupation av landet, vilket också var ekonomiskt fördelaktigt. Frankrike var dessutom ett rikt land och hade inte minst tack vare sina kolonier tillgång till viktiga råvaror.

Tyskland lovade stödja Frankrike i landets kamp för att behålla sitt kolonialvälde. Dessutom fick landet självständighet i den del som styrdes från Vichy. Pétain och hans män såg sig som självklara samarbetspartners till Tyskland i det nya Europa som tog form.

Den stat Pétain organiserade var visserligen en diktatur, där politiska partier och fackföreningar bannlysts. Men jämförelsen med Hitlertyskland haltar. Det var traditionella värderingar Pétain åberopade: Kyrkan, armén och familjen skulle utgöra samhällets fundament. ”Arbete, familj, fosterland” (Travail, famille, patrie) var Vichyregeringens slogan.

Vid denna tid hade industrialiseringen sedan länge slagit igenom i Frankrike. Men hälften av befolkingen var på 1930-talet fortfarande bönder. Det var detta Frankrike Pétain ville bevara. Det gudfruktiga livet på landsbygden idealiserades starkt i propagandan och ställdes mot städernas synd och smuts. Denna nostalgiska bild av samhället fann även genklang hos många fransmän. Pétains vision av ett nytt samhälle var i själva verket en stelnad mytbild, en nostalgisk återblick på 1800-talet.

Inte heller förde Vichyregeringen en systematisk politik på det antisemitiska området. Pétain var själv ingen uttalad antisemit. Han vägrade acceptera att franska judar skulle deporteras till Tyskland. Men så skedde trots det vid flera tillfällen, eftersom hans premiärminister sedan flera år, Pierre Laval, var be-redd att gå desto längre i arbetet med att uppfylla kraven.

Vichymännens antisemitiska åtgärder är en av denna regims största skamfläckar. Pétains politik var inkonsekvent och karaktärslös. Pétain har på sitt samvete även den antisemitiska lagstiftning som infördes 1940 och som bland annat utestängde judar från statlig tjänst. Dessa lagar tillkom inte som en följd av ett krav från tysk sida, utan skedde på Vichymännens eget iniativ.

Cirka 76 000 judar deporterades från Frankrike under åren 1940-44. Av dessa var enbart cirka 6 000 franska medborgare. Det stora flertalet utgjordes av judar från olika europeiska länder som flytt undan Hitlers framfart. De trodde sig ha fått en fristad i Frankrike men blev grymt svikna av Vichyregeringen. Merparten överlevde inte de tyska koncentrationslägren.

Med alla till buds stående medel flydde civilbefolkningen undan de framträngande tyskarna. Under fyra dagar lämnade 2 miljoner människor Parisregionen mot söder. Fransk Exodus 1940.


Ett offer för Vichyregeringen.

Torsdagen den 2 april 1998 föll domen över förre budgetministern Maurice Papon; 10 års fängelse för att han i egenskap av Vichytjänsteman signerat transporthandlingar som deporterade judar från Frankrike till förintelselägren. Här Anny-Yolande Horowitz’ identitetskort utfärdat av prefekten i Tours. Familjen Horowitz deporterades med 31:a transporten från Frankrike till Auchswitz den 11 september 1942. Samtliga barn gasades direkt vid ankomsten. (från Bruchfeld-Levine Om detta må ni berätta, 1998).


 

Hela landet ockuperas

Efter bara några år stod det klart att det franska utbytet av kollaborationen var magert. Detta trots storartade eftergifter och trots att delar av den franska industrin uteslutande arbetade för Tyskland. Också Pétain syns ha insett detta och förklarade vid ett möte med Hitlers närmaste man, riksmarskalken Hermann Göring, sitt dilemma. Pétain försökte få Göring att inse att fransmännen i längden inte skulle acceptera kollaborationen under sådana villkor. Diskussionen övergick i gräl, där Göring med sedvanlig bufflighet rasande avslutade samtalet med frågan:
– Nå, monsieur le maréchal, vilka var det egentligen som vann kriget, ni eller vi?

Pétain vände och gick. Insåg han inte att Frankrike inte samarbetade med Tyskland, utan var ett besegrat land? Kanske, men han förmådde inte att dra slutsatsen av den insikten.

Tyskland hade på flera punkter brutit mot stilleståndsavtalet från 1940. Bland annat hade franska krigsfångar i Tyskland – över en miljon man – inte släppts. Men i november 1942 bröt tyskarna i suveränt förakt för Frankrike än en gång avtalet och denna gång flagrant: de delar av Frankrike som styrdes från Vichy ockuperades av tyska trupper. Därmed låg hela Frankrike under den tyska stöveln. Pétains regim övergick nu från att ha varit en samarbetsregering till att bli en ren marionettregim. Något självständigt Frankrike existerade inte längre. Den falska illusion av ett fritt Frankrike som Vichystaten utgjort var nu förintad.


Vägen utför

Vichyregeringens sista år, 194244, är vägen till avgrunden, ända ned till botten av kollaborationens dyiga sumpmark. Tysktrogna politiker, ofta mer ideologiskt renläriga än Hitler själv, vann alltmer politiskt inflytande. En av dessa var Joseph Darnand, en fransk SS-officer som bildade en fransk variant av SS, ”la Milice”, en milisstyrka som spred skräck i landet med summariska avrättningar av politiska motståndare. Allt fler franska män sändes till tvångsarbete i den tyska rustningsindustrin. Samtidigt växte nu motståndsrörelsen. Dess oomstridde ledare var general de Gaulle, som redan 1940 hade uppmanat till motstånd mot Pétains regim. Då var ännu inte tiden mogen och få fransmän tog de Gaulle på allvar. Nu var tiderna andra. De tyska repressalierna mot den växande motståndsrörelsen blev allt brutalare. Ett av de mest uppmärksammade tyska våldsdåden skedde i den lilla byn Ora-dour sur-Glane i juni 1944. Tyskarna misstänkte att motståndsmän gömt sig i byn. Som en följd brände SS-styrkorna ned byn och avrättade hela dess befolkning på cirka 650 män, kvinnor och barn.

Pétain hotade att avgå när kollaborationen på allvar övergick till att bli ren eftergiftspolitik från fransk sida. Men tyskarna kunde lugnt bortse från den gamle marskalkens nycker. Runt denne fanns skrupellösa män som var obrottsligt lojala med Nazityskland. Pétain hade blivit kollaborationens fånge. Hans politik hade fullständigt havererat och någon fransk stat existerade de facto inte längre. Pétain hade uppenbart inte satt några moraliska gränser för hur långt han var be-redd att gå i samarbetet med Hitler.

Men den gamle marskalkens lyskraft hade inte minskat. Trots att Frankrikes situation blev allt svårare (med bland annat livsmedelsbrist som en följd av leveranserna till Tyskland) så fortsatte de flesta fransmän att vara lojala mot ho-nom. Pétain hölls skadeslös, medan de öppet tyskvänliga männen kring honom föraktades av gemene man. Så sent som i slutet av april 1944 besökte marskalken Paris och fick ett entusiastiskt mottagande av väldiga människomassor. Entusiasmen för ”le maréchal” hade inte minskat, trots att Paris befrielse bara var fyra månader avlägsen.

Det fria Frankrikes ledare Charles de Gaulle håller ett flammande tal via BBC som uppmanar till motstånd mot tyskarna.
Motståndet var stort, tusentals fransmän dog i kamp mot ockupationen, men aversionen kunde ta sig betydligt subtilare uttryck än lönnmord och sabotage. Frankrikes största komiker stod på scenen och gjorde hitlerhälsning med orden ”nu står vi så här högt upp i skiten”, det blev en vanlig syn att fransmän gick och fiskade med två metspön; det var en ordlek; två spön, deux gaules, uttalas de Gaulle!


Rättvisa skipas

I augusti 1944 hann utvecklingen ifatt Vichyregeringens villiga hantlangare. Pétain hämtades den 19 augusti av tyska förband i sitt högkvarter i Vichy. I den regniga morgonen hade en skara anhängare mött upp. Dovt stämde de upp ”Marseljäsen” när Pétain fördes bort. Philippe Pétain, marskalk av Frankrike, blev nu bokstavligt talat det han i realiteten hade varit ända sedan 1940; en tysk gisslan.

Sejouren i Tyskland varade till våren 1945 och efter Tysklands fall återfördes han och några av hans närmaste män till Frankrike. Pétain ställdes iför rätta och upprepade sina kända ståndpunkter om att han skonat Frankrike från ett värre öde, nämligen en ren tysk ockupation. ”Eftersom jag inte kunde vara ert svärd ville jag vara er sköld”, sa marskalken i sitt försvarstal.

Frankrike och dess nye ledare, mannen som lett motståndet mot Pétain, general de Gaulle, ställdes inför ett delikat problem när straffet skulle utmätas. Kunde man verkligen avrätta en marskalk av Frankrike, en nationalhjälte? Svaret blev nej. Pétain dömdes till döden i augusti 1945 men benådades av de Gaulle, som för övrigt stått under Pétains befäl under första världskriget. Han placerades i husarrest på den ogästvänliga ön Ile d’Yeu utanför Frankrikes västkust. Marskalk Pétain dog 1951, 95 år gammal.



Ett solkigt slut. Pétain arresterades och leddes ut till fångtransporten
för en väntande dödsdom.





Marskalkens grav i Port-Joinville på ön Ile d’Yeu.


Pétain förblir en psykologisk gåta även långt efter sin död, en man fylld av motsatser. Kanske i början med ärliga avsikter men utan förmåga att inse att kollaborationen var en pakt med djävulen. Närmast reflexmässigt har Pétains försvarare hävdat att den gamle mannen var senil, därav hans vacklande politik. Men många i hans närhet har vittnat om att han mentalt var helt frisk. Han hade dagar då han gav intryck av att vara i sämre form, men annat var inte att vänta av en man som var född 1856.

Pétain gjorde förvisso markeringar mot Hitlertyskland då och då. Men han förmådde aldrig omsätta sin opposition i faktisk politik. Dessutom var dessa moment av insikt om vad kollaborationen innebar alltför korta. Snart axlade han åter den villige samarbetsmannens mantel och trodde sig på allvar kunna påverka Frankrikes utveckling. Inte ens efter november 1942, då tyskarna ockuperade hela landet, insåg Pétain sin omöjliga sits. Istället för att då avgå, fortsatte han att leda quislingregeringen. Därmed blev han en symbol för Frankrikes fortsatta förnedring. Han tog inte den sista chansen som gavs honom att få en något mildare dom av eftervärlden.

 

Litteraturtips

Henri Amouroux La vie des Francias sous
l’occupation (Paris 1984) Robert O Paxton Vichy France. Old guard, new
order (1972) Werner Rings Leva med fienden. Anpassning och
motstånd i Hitlers Europa 1939-45
(Stockholm 1983) 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!