AV ULF IRHEDEN


Nu möts öst och väst vid kalla krigets forna gräns, Oder-Neisse-linjen.

»Öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två«, skaldade på sin tid engelsmannen Rudyard Kipling. Hans strof avsåg snarast Asien och Europa, men den kan lika gärna användas om europeiska förhållanden.

I boken »Hjärnridån. Det europeiska projektet och det gåtfulla Ryssland« visar författarna på hur långa historiska rötter skiljer öst från väst. Frågan är om kommunismens fall innebär ett radikalt brott och Europa nu kan utvecklas som en helhet.


Öst och väst. Eller diktatur och ofrihet kontra framsteg och välstånd. De geografiska begreppen väcker tankar kring de senaste årens historiska utveckling. Kanske kan det framväxande nya Europa innebära att beteckningarna ”öst” och ”väst” fylls med nytt innehåll. Men med det historiska arvet är det, som boken Hjärnridån antyder i själva titeln, inte lätt att bryta. På väg hem från södra Europa väljer jag att färdas längs Polens västgräns, längs Oder-Neisse-linjen. Hur ser de trakter ut som alla med intresse för nutidshistoria förr eller senare stöter på? Har de stora bokstäver med vilka Oder-Neisse beskrivits i historieböckerna någon motsvarighet i landskapet?


 

Gammal kulturgräns

Min resa på knappa 30 mil, från södra Polen upp till Oders utflöde i Östersjön, hela tiden med Tyskland på andra sidan vattnet, väcker frågor kring skillnaderna mellan öst och väst. Skillnader som historiskt sett ofta lett till krig.

 


Broar över Oder-Neisse lyser på sina håll fortfarande med sin frånvaro
Broar över Oder-Neisse lyser på sina håll fortfarande med sin frånvaro –
en följd av den djupfrysning området utsattes för under det kalla kriget.
Primitiva pråmar, många handdragna, ombesörjer överfarten.
FOTO: ULF IRHEDEN.
 


Den historiska kulturgränsen mellan öst och väst är i detta område fullt synlig i själva landskapet. För här, mitt i Europa, tror man sig stundtals förflyttad till mellankrigstiden. Tecken på det är stillheten och de avfolkade byarna i detta för inte så länge sedan känsliga gränsområde. Liksom hästfororna som mödosamt tar sig fram på kullerstensvägar – bara några mil från världsstaden Berlin. Rostflagnade järnvägsspår som försvinner i fjärran, nedlagda för länge sedan, glömda. Primitiva pråmar som dras med handkraft är på sina håll enda möjligheten att ta sig över vattnet.


 

Järnridån sänks

Oder med bifloden Neisse heter på polska Odra och Nysa. Det är som politiskt begrepp de blivit kända; de har inte, som Donau, någon Strauss som komponerat valser som prisar deras skönhet. På sin höjd är det ekot av preussisk marschmusik som förts bort av vattnets loja strömmar. Oder-Neisse gör sig inte bred, flyter bara stilla, ovetandes om sin politiska roll som det kalla krigets gränsmarkör.

I sitt berömda Fultontal från 1946 myntade den gamle brittiske premiärministern Winston Churchill begreppet Järnridån med or-den ”från Stettin vid Östersjön (och Oder, förf anm) till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkt sig över kontinenten”.

Så blev Oder-Neisse efter 1945 synonymt med konfrontation.

 


På de magra sandjordarna längs Oders stränder bedrivs ett ineffektivt småjordbruk med redskap som hos oss redan är museiföremål. 
På de magra sandjordarna längs Oders stränder bedrivs ett ineffektivt
småjordbruk med redskap som hos oss redan är museiföremål.
FOTO: ULF IRHEDEN.
  


 

Motstånd mot ny gräns

DDR, det kommunistiska Östtyskland, uppstod på andra sidan vattnet 1949. Denna stat erkände visserligen Oder-Neisselinjen som gräns, vilket dock knappast lugnade polackerna. De ville ha ett erkännande från den tyska stat de insåg vägde tyngst både politiskt och ekonomiskt, det dåvarande Västtyskland.

               

Tyska folkstormen utbildas i handhavande av pansarskott i mars 1945.
Tyska folkstormen utbildas i handhavande av pansarskott i mars 1945.


Ett sådant erkännande kom inte i brådrasket, och det av flera skäl. I Västtyskland fanns starka krafter som under efterkrigstiden vägrade acceptera gränserna efter andra världskriget. Motståndet kom främst från organisationer som bildats av tyskar som i krigets slutskede flytt området undan Röda armén och kommunismen. ”Vertriebene”, fördrivna, kallade sig de miljontals tyskar som 1945 lämnade de nyblivna kommuniststaterna i östra Europa. Men de flesta fördrevs inte, utan flydde självmant undan ryssarna. Först Västtysklands officiella erkännande av Oder-Neisse-linjen som det återförenade Tysklands östgräns 1990 lugnade polackerna. Inför enandet av de båda tyska staterna normaliserades förhållandet till grannlandet Polen – då en nybliven demokrati – och det inhemska konservativa motståndet mot ett erkännande negligerades av förbundskansler Helmuth Kohl. De fördrivnas organisationers inflytande hade med åren dessutom bleknat, samtidigt med minnena av den förlorade hembygden.


 

Ständigt möte

Före andra världskriget var Oder-Neisse ett par lugna vattendrag i det dåvarande östra Tyskland. Gränsen mot Polen gick längre österut. Floderna hade på medeltiden utgjort startpunkt för tysk kolonisation österut, mot de då glest befolkade slaviska områdena. Tyska köpmän, hantverkare och bönder drog österut, grundade städer och främjade den ekonomiska utvecklingen. Tyska Ordens korsriddare gick hårdare fram och kristnade otrogna med eld och svärd. Dessa kolonisatörers ättlingar blev sedan kvar i området till och med andra världskriget. Ordensriddarna som adelsmän och kolonisatörerna som tysktalande bönder och borgare.

Än idag har dessa före detta tyska trakter kvar något av sin gamla karaktär. Trots att merparten av de tyska invånarna flydde vid krigsslutet. Men deras historia återberättas av de medeltida tegelkyrkorna. En gång var de protestantiska, garanterade sin trosfrihet bl.a. av Gustav II Adolfs arméer, nu har de omvandlats till den polska katolska trons tempel.

 

Spåren av kriget

Men mycket av det tyska gick att utplåna, när Polen i enlighet med Potsdamavtalet 1945 tilldelades områdena öster om Oder-Neisse. Enklast var det att avlägsna gatu- och affärsskyltar, som försvann över en natt. Att döpa om och utplåna så mycket som möjligt av det tyska sågs som en symbol för segern över nazismen. Polska familjer som blivit husvilla på grund av kriget, flyttade in i de många övergivna bostäderna.

Ändå är spåren efter kriget och de hårda striderna här vårvintern 1945 fortfarande tydliga. Jag stannar till i byn Brodym som på tyska hette Pforthen.

Orten, med uppskattningsvis bara något hundratal invånare, domineras än idag av ruinerna av adelsfamiljen von Brühls förr så majestätiska palats. Den ömkliga ruinen av det helt urblåsta slottet var allt som återstod när kriget dragit förbi.


Tyskarna retirerar

Då, vid slutstriderna 1945, förvandlade nazisterna slottet till en fästning. Att hålla den sista tumsbredden mark på Oders östra sida var psykologiskt viktigt. Men länge stod man inte emot Röda armén och slottet gick upp i rök. Med det försvann de många slottsalarnas ovärderliga konstskatter. Slottet uppfördes vid 1700-talets slut åt Friedrich von Bühl, då preussisk guvernör i Warszawa.

 


Allt som återstod av adelsfamiljen von Brühls palats efter att kriget dragit förbi var en urblåst ruin.
Allt som återstod av adelsfamiljen von Brühls palats efter att kriget
dragit förbi var en urblåst ruin.
FOTO: ULF IRHEDEN.


I skuggan av palatsets såriga fasad och gapande tomma fönster träffar jag ett äldre par från Hamburg. De är födda i närheten och på ett nostalgiskt återbesök. Vid krigsslutet flydde de västerut. Kvinnan minns ännu tydligt när hon passerade bron över Oder. Då var ryssarna redan där. Hon gör en åtbörd åt halsen, åt den halskedja hon då bar men som en sovjetsoldat plundrade henne på innan hon fick gå vidare.


 

Vägen mot berlin

Sovjetiska soldatkyrkogårdar kantar min väg norrut, stumma vittnesmål om de hårda striderna 1945. På andra sidan Oder uppbådade förgäves de tyska arméerna en sista förtvivlad försvarslinje. Både de och ryssarna visste, att när Oder-Neisse väl korsats, låg vägen öppen till Berlin.

Hitler avsatte vintern 1944-45 stora stridskrafter för att via den så kallade Ardenneroffensiven hindra den allierade framryckningen i väst. Samtidigt varnade underrättelsetjänsten honom om att ett sovjetiskt storanfall var nära förestående i öst. Hitler vägrade omgruppera förband från väst, där tyskarna tillfälligt lyckats stabilisera fronten. Om underrättelsetjänstens uppskattning av de sovjetiska styrkornas numerär yttrade Hitler: – ”Det är det största bedrägeriet sedan Djingis Khans tid! Vem bär ansvaret för allt detta nonsens?”

 

Slukapitlet skrivs

Han skulle snart bli varse. De ryska arméerna stod, efter en snabb marsch över det polska slättlandet, den 22 januari 1945 på Oders östra strand. Men offensiven stoppades tillfälligt. Dels uppbådade Wehrmacht vad man kunde för att försvara Oder-Neisses västra strand. ”Folkstormen”, i hast inkallade pojkar och äldre män, skickades till fronten. Dessutom ställde sig vädrets makter på tyskarnas sida. Ett plötsligt töväder fick isen på Oder-Neisse att spricka upp.

 


Tungt sovjetiskt artilleri under slutstriderna.
Tungt sovjetiskt artilleri under slutstriderna.


Men ryssarna höll sina brohuvuden och bidade sin tid. Den 16 mars var klockan slagen. Marskalkarna Konjev och Zjukov tog sig över vattendragen med sina mannar. Berlin var nu bara några dagsmarscher avlägset, där slutkapitlet i kriget skulle komma att skrivas.

 

från kallt krig till fredlig samexistens

Oder-Neisse försvann strax därefter från tidningarnas förstasidor. Så kom det att förbli tills kommunismen föll 1989. Nu är detta område en av EU ekonomiskt prioriterad region, så kallad Euroregion. Ekonomisk utveckling skall leda till att trakterna förvandlas från en avfolkningsbygd och avkrok till en blomstrande region i det nya Europas mitt.
I bilradion kämpar polska och tyska radiosändare om min gunst med ett ohörbart sorl som resultat. Likadant har tysk och polsk historia mötts här, och inte alltid i sämja.

Men i Wolin vid Östersjön, där Oder nu redan flutit ut, ser jag ett exempel på att polskt och tyskt för en gångs skull möts. Här återuppför polska byggnadsarbetare ortens medeltida tegelkyrka, en gång uppförd av tyska kolonisatörer, förstörd under kriget och tills nu en sotsvärtad ruin. Det är exempel på samarbete som i dessa trakter mitt i Europa sett alltför lite av i historien. Ett exempel för framtiden.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!