AV DICK HARRISSON, PROFESSOR I HISTORIA VID LUNDS UNIVERSITET


Under senmedeltiden formerade sig de europeiska riksbildningarna till så kallade tidigmoderna stater, föregångare till dagens nationalstater. Formeringen var en blodig och utdragen historia, och slutresultatet var inte på förhand givet. Om de personligen inblandade gjort andra strategiska val hade nutidens gränser sett helt annorlunda ut – kanske som en nordisk union. Låt oss förflytta blicken till den svenska medeltidens sista decennium. Året är 1520, ett märkesår i vår historia. Sverige står i begrepp att
erövras för (hittills) sista gången.


År 1520 gjorde oldenburgaren Kristian II skäl för sitt tillnamn tyrann. Sedan det hjältemodiga svenska försvaret krossats i strid massakrerades oppositionen i Stockholms blodbad. Mellan 80 och 100 man dödades – biskopar, adelsmän, vanliga borgare om vartannat. Landet låg i spillror och den lede fienden triumferade. Naturligtvis reste sig de förbittrade svenskarna mot danskens tyranni, och redan efter några månader hade Gustav Eriksson medelst vasalopp och dalauppror inlett Sveriges befrielse. Aldrig mer skulle någon utländsk potentat sitta som härskare i Stockholms slott och göda sin digra buk med fläsk och öl medan folket slet för brödfödan… Så brukar det heta i traditionell svensk-patriotisk historieskrivning. Sanningen är naturligtvis en helt annan. För det första hade Kristian II, blodbadet till trots, fullt legitima tronanspråk (han hade redan 1499 erkänts som svensk tronarvinge). För det andra lär inte majoriteten av svenskarna ha uppfattat Kristian som speciellt icke-svensk = utlänning. Den svenska nationalidentiteten såsom vi känner den idag växte fram flera sekler senare. Kristian var helt enkelt en översittare, en elak kung som vräkte ut påbud om att alla bönder var tvungna att lämna ifrån sig sina vapen och dessutom måste betala en tung extraskatt. Det var därför smålänningar, dalmasar och andra gjorde uppror, inte för att några för bönderna okända stockholmare hade halshuggits. För det tredje skulle åtskilliga utländska potentater fortsätta att göda sina trinda kroppar på den svenska allmogens bekostnad under påföljande sekler – se bara på pfalzaren Karl X Gustav.

Icke desto mindre var 1520 års händelser epokbildande så till vida som att den svenska centralmakten för (förhoppningsvis) sista gången erövrades av en utifrån kommande makt. Sverige har förlorat flera krig sedan dess, men landet i sin helhet har aldrig fallit för ryssen eller dansken. Hur gick det egentligen till 1520? Varför, om än temporärt, lyckades Kristian II i sitt uppsåt?



Kristian II – tillnamnet tyrann fick han av sina politiska
meningsmotståndare, den gode lär vara en sen dansk konstruktion.




Albrecht Dürers välkända ”Riddaren, Döden och Djävulen” från 1513.

 

 


En pampig legoknekt till häst i full mundering.
Tecknad av Albrecht Dürer 1498.

 

Läget 1520

 För att förstå händelseförloppet är det viktigt att ha en överblick över de militära realiteterna under nordisk senmedeltid. De militära strukturerna vilade på två baser, vilka i olika kombinationer avgjorde vem som vann och vem som förlorade:

(1) allmoge och

(2) pengar.

 


Ur Olaus Magnus‚ Historia om de nordiska folken. Bönder i strid med
riddare vid väl förberedd förhuggning. Fortfarande under tidigt
1500-tal var armborstet det viktigaste skjutvapnet.


Att jag har placerat allmogen före pengar beror på att det fanns betydligt mer av den förra varan än av den senare. Dessutom gick det lättare (och snabbare) att omvandla den förra i konkret våld. De svenska bönderna hade nämligen under 1400talet utvecklats till ett mycket stridbart befolkningsskikt. De hade lärt sig att våld lönar sig, att de med hjälp av armborst och lokalkännedom kunde skapa historia. Om man var dum nog att konfrontera en riddararmé på öppna slätten, så blev man besegrad, men om man i stället fällde timmer tvärs över en smal skogsväg och lade sig i bakhåll, då segrade man. Den taktiken hade bönderna med stor framgång använt sig av många gånger. De hade fått ett starkt självförtroende och därför tagit för vana att alliera sig med stormän och riksföreståndare i de otaliga fejder som plågade Norden under senmedeltiden. Kungarna i Danmark ville hålla kvar Sverige inom den allnordiska unionen (Kalmarunionen), medan släkter som Sture, Tott, Oxenstierna och Vasa ville kontrollera landet för egen del. Bondeuppbåd kunde av stormännen och biskoparna anskaffas – med kort varsel; de deltog på alla sidor i krigen.




En dalkarl i strid med tysk landsknekt får motta ett stick under bältet.
Tecknaren, Paul Dolnstein deltog själv i kung Hans strider i Sverige
vid det 16:e sekelskiftet.




En bild av senmedeltiden. Fogden på väg att driva in skatten. Beväpnad till tänderna. Det var ekonomiska ståndpunkter snarare än patriotiska som låg bakom de olika striderna för och mot Kalmarunionen. Sverige stod aldrig enat mot Danmark, det är helt enkelt en sentida förgrovning av ett sammansatt historiskt förlopp.



Den andra huvudfaktorn, pengar, fanns det ont om. Dessutom hade man inte någon större nytta av pengarna om man inte även hade tillgång till den tyska soldatmarknaden. Unionskungarna i Danmark hade visserligen ofta urusla finanser, men de var rikare än de svenska stormännen, och de hade horder av arbetsvilliga tyska legoknektar runtom hörnet.

Därmed blir många av de senmedeltida konflikterna lättare att förstå. Unionskungarna var nästan alltid anfallare (de ville underkuva Sverige; svenskarna ville inte underkuva Danmark), och de kunde värva yrkeskrigare till sina fälttåg. De svenska stormännen och bönderna befann sig i tekniskt underläge, men de hade terrängen och tiden på sin sida. Unionskungarna var tvungna att agera snabbt, innan kostnaden för legoknektarna sköt i höjden, och de måste undvika att slåss mot stora bondeuppbåd ute i skogarna (om så skedde blev man besegrad, såsom varit fallet när Kristian II:s farfar Kristian I besegrats av dalmasarna 1464…). För att överhuvudtaget ha en chans att lyckas måste kungarna se till att delar av den svenska opinionen, helst både stormän och allmoge, valde att slåss för unionens räkning. Kungarna valde därför sina tillfällen försiktigt: det gällde att slå till när den svenska riksledningen var som mest splittrad.

 

De första försöken

Det krig som ledde till att Kristian II blev svensk kung inleddes vid påsk 1517, då den svenskdanska vapenvilan från 1512 löpte ut. Vapenvilan hade kunnat förlängas, men Kristian bestämde sig för att dra militär nytta av ett inrikespolitiskt gräl i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture d.y. och ärkebiskopen Gustav Trolle. Han ställde sig på Gustav Trolles sida och förmådde ärkebiskopen i Lund att bannlysa Sten Sture. Kriget kunde börja! I maj 1517 avseglade en flotta från Köpenhamn med 3 000 man under ledning av den svenske ärkebiskopens farbror Joakim Trolle. Under denne fanns bl.a. den sedermera legendariske kaparhövdingen Søren Norby och den dådkraftige norske frälsemannen Karl Knutsson (tillhörig ätten Tre rosor). Man landsteg först utanför Västervik, där många tog sin tillflykt till borgen Stegeholm. Det skulle de inte ha gjort. Karl Knutsson lät skjuta borgen i brand, vilket utlöste full panik. De som försökte fly dödades av soldaterna eller drunknade i vallgravarna; de ca 200 som stannade kvar i borgen kvävdes av röken och innebrändes. Slottsherren fängslades, men hans hustru omkom i lågorna tillsammans med fem av parets barn. Det sjätte barnet, den åttaårige Knut, hittades senare död, genomstungen av åtta hillebarder. Efter att enligt ögonvittnen ha låtit hugga ihjäl övriga västerviksbor, män såväl som kvinnor, fortsatte Trolle, Norby och Knutsson mot norr.

Stegeholms fall hade möjliggjorts av god taktik, teknisk överlägsenhet och överrumpling. När den danska flottan ankrade i Värtan och trupperna drog mot Stockholm var situationen en helt annan. Sten Sture hade haft tid att kalla folket till vapen och planera motåtgärder. Vid byn Vädla, nära dagens Djurgårdsbro, satte sig herr Stens trupper till motvärn, och det stod snart klart att invasionen var dömd att misslyckas. För att rädda vad som räddas kunde beordrades återtåg. Hela eskadern återvände till Danmark. Kristian II hade förlorat första ronden.

Kristian insåg troligen aldrig vidden av de strukturella problem som stod i vägen för en lyckosam erövring av Sverige. Han bedömde läget som så, att hur många ilskna bönder Sten Sture än kunde mobilisera, så skulle han kunna permanent krossa motståndet om han bara hade tillräckligt många yrkesknektar på sin sida. Våren 1518 lät Kristian därför värva några dugliga fänikor tyska landsknektar och organisera en stor flotta omfattande omkring 80 skepp. Sammanlagt ett par tusen danskar och tyskar under Kristians eget befäl landsteg vid midsommartid på Södermalm och började beskjuta Stockholm. Att inta Stockholm var emellertid besvärligt, eftersom staden mestadels omfattade den lättförsvarade Stadsholmen (Gamla stan). Belägringen drog ut på tiden, och Sten Sture fick ännu en gång möjlighet att mobilisera sina styrkor. I slutet av juli upprepades 1517 års danska fiasko, den här gången i terrängen mellan Brännkyrka och Årsta. Kristian såg sig så illa tvungen att dra sig tillbaka, men han vägrade att ge upp utan vidare. I stället för att genast åka hem till Danmark kryssade han en tid i skärgården och inledde förhandlingar med herr Sten. Man kom överens om ett tvåårigt stillestånd och om ett sammanträffande mellan kungen och riksföreståndaren i Österhaninge. Den svenska regimen lät danskarna få sex man som gisslan inför förhandlingarna, så att Kristian skulle kunna känna sig trygg – till gisslan hörde bl.a. den unge Gustav Eriksson (Vasa). Kungen infann sig emellertid aldrig i Österhaninge. Han bröt mot ingångna avtal, sade upp vapenstilleståndet och förde med sig gisslan till Köpenhamn.




Unionsstriderna innebar stora påfrestningar för de som kom ivägen för härarnas strövtåg. Här har Brueghel fångat ett blodbad på kontinenten – säkerligen inte olikt de scener som utspelade sig i Norden under 1500-talet!



Slaget vid Brunkeberg 1471 slutade med den unge Sten Stures seger över unionens trupper. Segern tillskrevs S:t Göran och Storkyrkan fick sina berömda skulpturer av Berndt Noltke.

Nya krafttag

Nu ville Kristian verkligen ha revansch, kosta vad det ville. Att erövra Sverige genom en punktinsats vid Stockholm var uppenbarligen en dödfödd idé: det gällde att mobilisera mot Sten Sture på alla

fronter, med ännu fler knektar än förra gången. Om det inte räckte med tyskar och danskar, så fick man väl rekrytera krigare från övriga Europa också. Visst, det skulle kosta pengar, betydligt mer pengar än Kristian hade. En del resurser kunde uppbringas genom lån, men det räckte inte. Alla fick betala: nya skatter infördes, Öresundstullen och avgifterna på Skånemarknaden höjdes, kyrkliga summor (deponerade avlatsmedel) konfiskerades, o.s.v. Dessutom lyckades Kristian genom hotfulla aktioner mot nederländska fartyg tvinga fram en stor utbetalning av sin hustru Elisabet av Habsburgs försenade hemgift. För att försvaga Sten Sture gav Kristian de danska kaparna order om att blockera all handel på Sverige.

 


I en oljemålning från 1533 av Melchior Feselen visar landsknektar ladda sina bössor. En omständig procedur, men 1500-talet var eldhandvapnens stora genombrott även om de kom att dominera först med Gustav II Adolfs reformer.


Efter omfattande förberedelser inledde Kristian tredje ronden i kriget på vintern 1519. Den ovannämnde Karl Knutsson invaderade Västergötland och ockuperade Sveriges lilla fönster mot väster (vid nuvarande Göteborg), där en borg uppfördes. Sverige var därmed isolerat från Nordsjön. På sommaren 1519 kom turen till sydöstra Sverige: med hjälp av tyska och skotska legoknektar stormades Borgholms slott på Öland, samtidigt som franska trupper började belägra Kalmar. Fransoserna höll ut mot Sten Stures undsättningsexpedition och intog staden, men den svenska garnisonen på Kalmar slott lyckades driva tillbaka fienden genom ett överraskningsutfall. I januari 1520 samlades en stor armé av knektar i Halland: fransmän, brandenburgare, pomrare, sachsare och skottar. De sistnämnda var beryktade för sin bristande disciplin; flera av skottarna tycks ha varit kriminella innan de lät sig värvas. Fransmännen var däremot elitsoldater som deltagit i segern mot schweizarna vid Marignano 1515; de var enligt uppgift ”beredda att slåss med djävulen själv”. De danska adelsmännen ställde själva upp med 6 000 man rytteri. Jämfört med den svenska bondebeväpningen (i bästa fall armborst, pålyxor och spjut) var Kristians armé mycket välutrustad: långa pikar, svärd, bröstharnesk och hjälmar. Förband med eldhandvapen förekom, liksom ett fältartilleri.

Tidpunkten för invasionen var vald med omsorg. Visserligen kunde man inte använda flottstyrkorna vintertid p.g.a. isen, men i gengäld kunde förråd lätt transporteras över igenfrusna vattendrag i Götaland. Uppmarschen skulle under alla omständigheter gå snabbare än om man anfallit sommartid. De svenska bönderna kunde inte utnyttja terrängen lika effektivt på vintern som på sommaren. Planen var att slå ut Sten Stures allmoge och därefter med betydligt större lätthet än tidigare sätta in huvudstöten mot Stockholm med hjälp av både armé och flotta. Den danska huvudstyrkan (under Otte Krumpen) skulle anfalla Västergötland längs Ätran med riktning mot Tiveden, samtidigt som en mindre, avledande manöver under greve Simon till Essen och Wittmund ägde rum i västra Småland i riktning mot Östergötland.

Herr Sten var inte dummare än att han i god tid räknade ut vad som höll på att ske. Den svenska adelns styrkor hade hunnit sammankallas, och bondeuppbåden hade haft god tid på sig att bygga barrikader längs strategiskt viktiga vägar. Sten Sture valde att tills vidare ignorera greve Simons aktioner i Finnveden och i stället sätta sig till motvärn mot Kristians huvudstyrka på Åsundens branta stränder, nära den lilla staden Bogesund (nuvarande Ulricehamn). Otte Krumpen kom marscherande söderifrån över isen, medan svenskarna i sedvanlig ordning skapade terränghinder i form av nedhuggna träd. Styrkorna drabbade samman den 19 januari.

 

Slaget vid bogesund

Vi vet inte mycket om hur slaget vid Bogesund gick till. Numerärt sett var Otte Krumpens och Sten Stures arméer möjligen jämspelta, men Krumpen hade ett stort tekniskt övertag (särskilt i närstrider). De svenska bondesoldaternas behov av fast samordning tycks ha fått stor betydelse för slagets utgång. De var sämre tränade och kunde inte undvara sina professionella ledare på samma sätt som de tyska landsknektarna och de franska veteranerna kunde. När Sten Stures ben sköts sönder av en kula från en halvslanga (en lätt kanon) kunde han inte längre leda striden. Riksföreståndaren fördes i säkerhet, men de svenska trupperna blev till slut besegrade.

Medan greve Simon marscherade mot Östergötland nådde Otte Krumpens blixtfälttåg Tiveden, där böndernas bråtar raskt forcerades. Den 7 februari stod de danska förtrupperna vid Arboga, ett par dagar senare vid Västerås. Sten Sture hade hastigt retirerat och gjort vad han kunnat för att bygga upp ett nytt försvar. Framför allt gällde det att försonas med Gustav Trolle innan det var för sent. I Strängnäs hade han skickat biskop Mattias till Gustav Trolle med erbjudande om en uppgörelse. Samma dag som biskoparna möttes, den 3 februari, avled emellertid herr Sten av sviterna efter benavskjutningen vid Bogesund. Hans ställning var emellertid i dödsögonblicket betydligt starkare än man ofta har insett: invasionen kunde ännu ha besegrats. Herr Stens änka, Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) ställde sig i spetsen för det fortsatta motståndet. Av avgörande betydelse för krigets utgång var emellertid den spricka i den svenska politiska ledningen, som Kristian hade utnyttjat redan vid krigets början 1517. Många svenska stormän föredrog Kristians styre, som man inte visste mycket om, före Sturefalangens, som man hade lärt sig ogilla. Sten Sture hade fört en i mångas tycke alltför egenmäktig politik – stormännen hoppades att de skulle få större inflytande för egen del om man accepterade Kristian som kung.




Sten Sture dör på Mälarens is. Foto: Statens konstmuseer


Den 6 mars kom de danska befälhavarna och representanter för det svenska riksrådet överens om att hylla Kristian som kung (”Uppsala dagtingan”). Kristina Nilsdotter vägrade att ge upp – hennes regim kontrollerade ännu Finland och flera viktiga svenska slott (bl.a. Västerås, Kalmar och Nyköping). Nya bondeuppbåd satte sig under våren i rörelse mot Mälardalen, och Sten Stures kansler, Peder Sunnanväder, for till Danzig för att söka tysk och polsk hjälp. Kriget var långt ifrån avgjort när Kristian II själv anlände till Stockholms utkanter med sin flotta. Belägringen av Stockholm blev liksom 1518 en utdragen och besvärlig historia, inte minst eftersom det svenska försvaret hade goda kanoner (de två bästa kallades ”Djävulen” och ”Djävulens moder”) som kunde bita ifrån sig. Kriget fortsatte under sommaren, utan att ett militärt avgörande kunde uppnås. Kristian II utnyttjade tiden till att sprida propaganda och söka vinna över de vacklande svenska stormännen genom löften (som han inte hade för avsikt att hålla, men det anade man naturligtvis inte). En efter en föll de svenska slottsbefälhavarna till föga och gick över till Kristian. I början av september lovades Kristina Nilsdotter och hennes anhängare amnesti, och under trycket av ihärdiga övertalningsförsök accepterade till slut Sten Stures änka att kapitulera. Den 7 september tågade Kristian II in i Stockholm som segerherre.

Kristians tid som svensk kung blev kort och blodig. Någon månad efter segern, direkt efter kröningen, inträffade Stockholms blodbad. Andra våldsdåd följde. Hemming Gadh, den man som troligen haft en nyckelroll i övertalandet av Kristina Nilsdotter att ge upp, blev själv dödad på kunglig order den 16 december. Hårda skatter och hårda lagar infördes för att kuva allmogen. Kristian insåg inte att han härmed lade sitt eget verk i ruiner. Han hade genom en enorm ekonomisk och propagandamässig insats lyckats erövra ett land, men han saknade möjligheter att befästa sin makt – till detta skulle han ha behövt lojala stormän, en lojal allmoge och/eller stora mängder permanenta trupper i hela Sverige. När bondeupproren växte sig starka 1521 övergav rådsherrarna Kristians sak, och landet gick på blott några månader förlorat för kungen. Sverige hade erövrats och befriats för sista (?) gången.




Stockholm efter 1520 års belägring. Storkyrkan i mitten och Stadsholmen
med sina pålspärrar.




Kristian i fångenskap (Carl Bloch 1871). Efter Gustav Vasas uppror gungade marken för Kristian II som drivit en hård politik mot det dominerande tyska handelsförbundet Hansan. Fienden blev övermäktig och Kristian tvingades i landsflykt. Efter att ha misslyckats med att med vapenmakt återta den förlorade dansknorska kronan arresterades han under en förhandlingstrevare i Köpenhamn 1532. Fram till sin död vid 77 års ålder 1559 satt han fängslad. Ett bittert slut för en man som 1520 var Nordens herre.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!