AV DICK HARRISON, PROFESSOR I HISTORIA VID LUNDS UNIVERSITET

Under antiken lades grunden för mänsklig civilisation, vårt sätt att tänka och vara. Grundarna var långa och korta, tjocka och smala, vissa var tiggare, andra kungar. En sak hade de gemensamt - krigen.


Under antiken lades grunden för mänsklig civilisation, vårt sätt att tänka och vara. Grundarna var långa och korta, tjocka och smala, vissa var tiggare, andra kungar. En sak hade de gemensamt - krigen.

"Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles, olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner." Det är jag som talar. Scenen är en föreläsningssal någonstans i Sverige, antingen i mitten av september eller i slutet av januari. Studenterna, åtminstone hälften av dem, har kommit direkt från gymnasiet. Det är deras andra eller tredje föreläsning i historia på akademisk nivå. Vi har lagt flodkulturerna och bronsåldern bakom oss och inträtt i det antika Grekland, i olivlundarnas, herdarnas, den attiska honungens och det klarblå havets land. Tiden är den arkaiska epoken: 700-talet, 600-talet och 500-talet före Kristi födelse. Det handlar om krig, massor av krig. Redan i citatet ovan, som jag alldeles för högljutt brukar citera på homerisk grekiska i början av föreläsningen, dränks vi av blodtörst, vrede och död. De allra första stroferna i den allra äldsta bevarade episka diktningen i Västerlandet, Iliaden, handlar om hur en tapper fältherre blir vred mitt under ett krig och hur hans ilska resulterar i splittring och död i de egna soldaternas led.  


Betänk detta. När antikens skolbarn skulle lära sig kultur, lära sig att bli ansedda unga män, började de med att lära sig allt om kriget vid Troja. Svärd, spjut, sköldar, envig, belägrade murar, skändning av lik, gråtande fäder, gräl om härtagna slavinnor, hämndlystna gudar, ondsinta krigslister och mycket annat som vi i dag skäms över att vår historia dessvärre är proppfull av. Numera hyllar vi freden, men under antiken bad man gudinnorna att besjunga den dödsbringande vreden. Kriget var närvarande i kulturens centrum, mitt i medvetandet. Kriget var något medborgarna i Athen, Sparta och Rom var stolta över, något man skröt om. I den antiksvärmande nyklassicismens 1700-tal hävdade tyska drömmare att antiken var vit, vit som kolonner av marmor. Skitsnack. Antiken var röd som blod, blod av döende krigare och hästar på slagfälten i Cannae, Pydna, Hydaspes, Zama, Gaugamela, Issos och Teutoburgerskogen. Den som väljer att blunda och bortse från detta lurar sig själv och förfalskar historien.

Jag brukar prata mycket om krig under det 2 x 45-minuterspass som inleds av Homeros-citatet, och ännu mer blod blir det när vi kommer in i 400-talet f.Kr. Svärdshuggen faller hårt mot studenternas öron. Jag förtäljer, liksom tusentals och åter tusentals lärare före mig, om kung Leonidas av Sparta i slaget vid Thermopyle. Spartanerna är omringade av perserna och i hopplöst underläge. "Våra pilar är så många att de kommer att förmörka himlen", säger perserna. "Bra, då får vi slåss i skuggan", säger Leonidas. "Lämna över era vapen!", säger perserna. "Kom och ta dem!", säger Leonidas. Varpå perserna anfaller och spartanerna massakreras. Ingen flyr; alla dör, lydiga lagarnas järnhårda flyktförbud.



Civilisationens gryning

Det är så antiken träder oss till mötes. Periodens skribenter var krigsromantiker, krigshetsare, krigsskildrare och inte sällan krigare själva. Om vi verkligen vill förstå antikens värld - den västerländska civilisationens vagga - kommer vi inte runt blodbaden, belägringarna och vapensmedjorna. Vi kan inte fuska och låtsas att antikens folk var idel dramatiker, naturfilosofer, matematiker och bibliotekskonstruktörer. Ingen annan konstnärlig verksamhet under forntiden har avsatt lika många och lika djupa spår i vår kultur som kriget.

 

En egyptisk stridsvagn

Ur historiens gryning rullar en egyptisk stridsvagn till strid. Föraren styr
medan skytten utkämpar striden.


Se bara på den i vår tid så hyllade samhällsform som låter vanligt folk vara med och rösta och väljas till politiska ämbeten. Hur uppkom vårt äldsta kända folkvälde? Av en slump? Nej. Genom att kungar och herremän frivilligt lät hantverkare och arbetare vara med och stifta lagar? Aldrig i livet. Makt är inget man får; det är något man tar. Utan våld eller hot om våld, inget inflytande.

En egyptisk elefant
Det började med uppfinningen av järn. När folk äntligen lärt sig bryta, smälta och forma denna metall kunde man göra det i väldiga kvantiteter och för ett överkomligt pris. Till skillnad från guld- och silvermalm finns järnmalm i stora mängder litet varstans. Järnet kunde formas till vapen och till rustningar. Järnhanteringen i det arkaiska Grekland födde en ny typ av soldat, hopliten, och en ny typ av trupp, falangen. Hoplitfalangens sätt att strida var ekonomiskt, ty soldaterna var köpmän och hantverkare, människor som hade råd att skaffa sig en järnrustning, men som inte ville förstöra den i onödan genom våghalsiga attacker. Hopliterna tillhörde den burgna medelklassen och hade vett nog att inte slösa med sina egendomar; alltså kämpade man försiktigt och klokt. Dessutom var stridstaktiken mer än lovligt feg. Om alla soldater höll ihop i täta led och sträckte de mycket långa lansarna eller spjuten mycket långt framför sig var det svårt att bli dödad, i synnerhet om man klädde kroppen i så mycket järn man förmådde och höll sig i bakgrunden, skyddad av djupa led av likaledes järnbeklädda hopliter. Kombinationen av girighet, strukturell feghet och en vilja att segra visade sig oslagbar. Därför gick det som det gick. Aristokraterna på andra sidan slagfältet blev livrädda, bad körsvennerna att vända och fly, medan hopliterna tog över valplatsen. Inuti sina rustningar av metall, yra av välförtjänt seger och logiskt kalkylerande nästa kliv på ärans fält insåg köpmännen och hantverkarna sin makt. Varför lyda kungar och oligarkiska åldermän när det var deras egna vapen som behärskade världen? Den som kämpar - och vinner - måste väl rimligen få vara med och bestämma?! De grekiska hopliterna började tänka. De började ställa krav. De började agera. Snart insåg de fattiga roddarna i flottan att även de var en militär makt att räkna med. Vem skulle krossa de persiska sjöstridskrafterna om inte roddarna i Athens krigsskepp? Resultatet känner vi alla. Demokratin föddes.


Historiens drivkraft

Den västerländska krigsföringens fader - den grekiske hopliten kom att ge den lille mannen en allt växande betydelse på såväl slagfältet som inom samhället.

Det antika krigets historia är alltså inte (eller borde inte vara) något som blott är av intresse för experter och specialister. De antika fältherrarna och deras soldater agerade i det blodiga barnbördshus som gav näring åt dagens västerländska samhälle. Om vi önskar förstå varför vår historia ser ut som den gör måste vi börja vår analys på antikens blodiga slagfält. Det finns ingen genväg.

Jag kan tänka mig få bättre böcker som grundläggande introduktion till ett dylikt studium än Slagfältet under antiken, skriven av Simon Anglim, Phyllis G. Jestice, Rob S. Rice, Scott M. Rusch och John Serrati. Boken spänner över hela epoken från Mesopotamien på 2000-talet f.Kr. till senantikens Gallien, från sumeriska krigare under bronsåldern till germanska plundrare under folkvandringstiden. Volymen är pedagogiskt indelad i fem stora tematiska kapitelavdelningar: om infanteri, om kavalleri, om ledarskap, om belägringskrig (med artilleri) och om sjökrigföring. I varje avdelning lotsar oss författarna kunnigt och välformulerat igenom hela forntidens historia, från sumerers, mykenares och egyptiers fälttåg till uppgörelserna mellan romare och barbarer några tusen år senare. Texten beledsagas av fängslande rekonstruktionsteckningar, lättbegripliga skisser och väl valda slagfältsexempel som illustrationer till den historiska utveckling författarna skildrar.

Som exempel kan nämnas slaget vid Kadesh. Vi vet inte exakt när det ägde rum - år 1300, 1286 eller 1275 f.Kr. - men tack vare de för tidsperiodens räkning ovanligt utförliga källorna kan vi i detalj granska detta det mest ryktbara av alla fältslag under den epok då de hästdragna stridsvagnarna dominerade Främre Orientens slagfält. I Slagfältet under antiken får vi en flera sidor lång djupdykning i stridsvagnstaktik samt övergripande hettitisk och egyptisk strategi. Vi får följa de båda ärkefienderna Ramses II och Mutawallis i det torra, blodiga syriska kulturlandskapet, var och en nyttjande sina vagnkämpar efter bästa förmåga. De frågor som uppstår är många, och alla kan inte besvaras. Vad händer när två tämligen jämnstarka frontlinjer med stridsvagnar kolliderar med varandra? Hur skall körsvenner och krigare bete sig för att segra? Hur många gånger kan en fältherre återsamla sina stridsvagnar och gå till förnyat angrepp? Vid Kadesh försökte hettiterkungen Mutawallis locka farao Ramses i en fälla genom att sända ut falska desertörer med desinformation. Krigslisten lyckades, men i det fältslag som följde valde Mutawallis att hellre acceptera ett oavgjort slut än att sätta in sitt betydande infanteri i striderna. Taktiskt blev slaget vid Kadesh en egyptisk seger, något Ramses kunde skryta över i mängder av inskrifter. Strategiskt måste det emellertid räknas som en betydande hettitisk framgång, lätt avläsbar i territoriella förändringar i Syrien.

 

Ett romerskt träningsläger

Ett romerskt träningsläger. God drill gav disciplin och färdighet vilket
gav legionerna ett övertag i strid som knappast kan överskattas. En av
bokens många förtjänster är att den ser på krigsföringen ur en lång
rad olika perspektiv.

 

Kadesh är bara ett exempel i en diger hög. På samma sätt som författarna till Slagfältet under antiken använder den egyptisk-hettitiska kraftmätningen för att vi bättre skall förstå poängerna och svårigheterna med stridsvagnskrig i brytningen mellan brons- och järnålder nyttjar de slagen vid Marathon och Hydaspes för att vi bättre skall inse de grekiska och makedoniska arméernas fördelar i kamp mot perser, indier och andra östliga folk. Med slaget vid Pydna år 168 f.Kr. som exempel serveras vi en lika ingående som lättbegriplig analys av vad som skedde när grekiska hopliter konfronterade romerska legionärer på slagfältet.

Slagfältet under antiken är inte skriven enbart med tanke på alla oss som redan är frälsta, vi som ryser till av det historiska igenkännandets behag när vi hör ord som "Cannae" och "Salamis". Boken är skriven för många, många fler och det är meningen att den skall kunna användas. Som allmänt referensverk om äldre tiders krigföring är den här typen av bok svårslagbar. Här finns illustrationer av hjälmar, rustningar, vapen och farkoster, perspektivkartor av slagfält och taktiska manövrar, analyser av truppförflyttningar och skisser av soldater. Det är en bok man har konkret nytta av, oavsett om man är genuint intresserad av krigshistoria som sådan eller om man egentligen hellre vill läsa om slavjordbruk, attisk dramatik eller egyptiska pyramider.


Strid mellan romare och dakier

Strid mellan romare och dakier i våra dagars Rumänien under kejsar
Trajanus tid. Legionärerna har gått i närkamp med sina korta svärd.
Det var här och nu soldaternas disciplin och utrustning testades. Notera
att standarföraren deltar i striden från första linjen.


Allmän läsning

För den allmänt samhällsintresserade nutidsmänniska som hyser det minsta intresse för hur allt började, hur krigandets och dödandets bisarra konst formades med blod och järn i den västerländska civilisationens gryning, är Slagfältet under antiken en oundgänglig introduktionsbok. För oss som förtjänar vårt levebröd på att undervisa om historia är volymen rena guldgruvan, en veritabel skattkammare av aha-upplevelser som vi ideligen lär återvända till. För den som redan älskar ämnet - den som kan sin Homeros, Polybios och Tacitus - är det en bok man bläddrar i fram och tillbaka, lusläsande och detaljgranskande, och som man önskar hade varit några hundra sidor längre än den redan är.




3 500 år av krigföring - både till lands och till sjöss! Romersk galär,
quinqerem, i en av bokens många superba illustrationer. Roddarna
drev fartyget som med högsta hastighet rammade den fientliga
farkosten. Uppe på däck står romerska marinsoldater beredda att
ta hand om eventuella överlevande.



Slagfältet under antiken
ger en myckenhet av information och väcker frågor. Boken inbjuder till personlig reflexion och kritik, men dess främsta merit är att den bokstavligt talat kastar oss rakt in i den mörka värld som antikens egna invånare stolt och hänsynslöst placerade i centrum för sina liv och sin kultur.

Förpassa den gamla skönmålningen av Athen och Rom till den historiska soptipp där den hör hemma! Det var inte alls bättre, ljusare och skönare förr. Det var hårdare, blodigare och grymmare. Vår nuvarande kultur är, på gott och ont, ett resultat av det krigiska Gehenna som såg Hannibal, Marius och Caesar födas och frodas. Historien om antikens krigföring är i sanning värd att begrundas.  

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!