”Massgrav med 17 000 svenskar funnen i sydvästra Polen! Svenskarna struntar i sina stupade soldater!”
Dessa anmärkningsvärda uppgifter urAftonbladet angående slaget vid Kalisz 1706 måste naturligtvis kontrolleras av en sanningssökande SMB-medlem. Tyvärr saknas dock modern svensk forskning om händelsen.

AV ÖVERSTELÖJTNANT BO SUNNEFELDT


Försvaret av Polen 1706   

På hösten 1705 hade Karl XII, efter fyra års kamp, äntligen lyckats få en ny kung på Polens tron. Denne, Stanislaw Leszczyński, var emellertid endast en svensk marionett. Karls kusin August II, kurfurste av Sachsen, var visserligen formellt avsatt som kung men hade stöd i vissa polska kretsar och var inte militärt besegrad. Efter ytterligare ett års jakt på August och hans styrkor kors och tvärs genom Polen samt en stor svensk seger vid Fraustadt (nu Wschowa) beslöt Karl att invadera antagonistens hemland för att tvinga fram ett avgörande. Då huvudarmén överskred gränsen till Sachsen, lämnades infanterigeneralen Arvid Axel Mardefelt kvar i Polen med en rörlig skyddskår. Denne erkänt duglige 55-åring, bördig från Svenska Pommern och den tredje i rang i svenskarnas befälshierarki efter kungen och fältmarskalken Rehnsköld, disponerade därvid högst 5 000 man ”svensk” trupp. I denna kår ingick endast ett rikssvenskt förband, Norra skånska kavalleriregementet. Därutöver fanns tre dragonregementen från de svenska besittningarna Bremen, Verden respektive Pommern samt ett pommerskt infanteriregemente. Slutligen ingick tre bristfälligt beväpnade förband bestående av rekryterade krigsfångar: ett bayerskt infanteriregemente, en schweizisk infanteribataljon samt en fransk grenadjärbataljon. Västerbottens infanteriregemente grupperades för skydd av den polska staden Posen (nu Poznan).


alt


Samtida fransk bataljillustration; Krigsarkivet

 


Hemlig fred i Sachsen

August befann sig i Litauen med lojala sachsisk-polska förband, när hotet om en invasion av hans land blev akut. Märkt av alla motgångar och utan större förtroende för de nya ryska förband som börjat rycka in i Polen, sände han två fredsförhandlare till den svenske kungen i Sachsen. En separatfred skulle emellertid inte ses med blida ögon av den ryske bundsförvanten. Förhandlingarna måste därför ske i hemlighet. Den sluge August följde därför med på ryssarnas fälttåg västerut för att vid lämpligt tillfälle lämna dem och återvända till hemlandet.

Kung Karl inrättade sitt högkvarter i det lilla slottet Altranstädt nära Leipzig. Några förhandlingar blev det inte tal om. Den 14 september 1706 slöts freden som det tagit så många år och så väldiga offer att uppnå. I denna ingick att August för alltid skulle avsäga sig den polska kronan och förbundet med ryssarna. Kungatiteln fick han dock behålla(!), men de kungliga regalierna skulle återlämnas. Samtida dokument, främst Mardefelts egen rapport, ligger till grund för den fortsatta berättelsen.

 

 

Exkungligt dubbelspel

Skyddskårens uppgift var att observera och i möjligaste mån störa fiendens operationer. För att möta en eventuell större framstöt från öster förutsattes samverkan ske med det polsk-litauiska rytteri under hetmanen Jozef Potocki, som utgjorde kung Stanislaws kronarmé i Polen. Bland kårens förband rådde ”en stor bedröfwelse och missnöije” över att inte få följa med till Sachsen. Speciellt smärtade det skåningarna. Att som enda rikssvenska förband (egentligen var Skåne då ”bara” ett svenskt guvernement!) bli kvarlämnat i ett härjat Polen, till på köpet med ”offerbara” före detta krigsfångar, sågs som tecken på lågt förtroende från kungens sida. Mardefelt försökte därför att på olika sätt höja stridsmoralen hos sina trupper och menade att man istället skulle se uppgiften som ett hedersuppdrag.

Meddelande om en vapenvila sändes ut med ordonnanser från högkvarteret till härens alla förband, grupperade för reorganisation i närheten. Till skyddskåren, verksam i området vid staden Kalisz 10 mil sydöst om Posen och över 40 mil öster om det svenska högkvarteret, nådde tyvärr inga budbärare fram.

 

 

alt

Samtida tysk bataljillustration; Krigsarkivet

 

Kännedomen om Mardefelts blygsamma resurser gjorde ryssarna offensiva. Exkungen August med sin här hade redan förenat sig med dessa när han nåddes av en återvändande fredsundertecknare. Dennes dokument ratificerades omgående, men fortfarande i all hemlighet av hänsyn till hur negativt ryssarna och polackerna i hans närhet troligtvis skulle reagera. Genom sitt dubbelspel hade August nu försatt sig i en prekär situation: om han deltog i en operation mot svenskarna kunde konsekvenserna bli katastrofala inte bara för hans egen del utan också för hans ockuperade Sachsen. Valde han att inte fortsätta västerut, skulle ryssarna under ledning av sin stridsivrige general Alexander Mensjikov ana oråd med likaledes otäcka framtidsperspektiv som följd. Dilemmat skulle lösas om den svenska kåren drog sig tillbaka utan strid till den svenska huvudarmén, vilken ryssarna inte skulle våga angripa. Augusts och Mensjikovs förenade här närmade sig dock snabbt Kalisz… 

 

alt

Polsk bataljillustration; Wimmer 1962.
”Notera skillnaderna i uppfattning om vagnsborgens placering mellan bild 1-3!"

 



Ödesdigert beslut

Mardefelt insåg snart faran. Den 4 oktober råkade delar av kronarmén i strid med fiendens tätförband och begärde hjälp av skyddskåren. På förekommen anledning var kronarméns pålitlighet som vapenbroder starkt ifrågasatt. Med rådande styrkeförhållanden borde kåren därför dra sig tillbaka och vinna tid intill dess huvudarmén kunde komma till undsättning. Vid ett rådslag med styrkecheferna gick dock meningarna isär om vad som borde göras. Medan några förordade en reträtt, menade andra att kronarméns stridsförmåga visserligen var diskutabel, men de borde kunna duga mot ”Moscowiter och Corsackar, emedan de åtskillige gånger med dem tillsammans warit och ena handa folck woro.” Det svenska tvivlet på att kronarmén ”med sådan vigeur och constance fächta skulle som sakerne wähl fodrade”, bemöttes av dess officerare med att man nu brann av stridslust. Dessutom hade de med sig hustrur och barn som måste skyddas. Mardefelt beslöt att stanna och lämna det stöd som kronarmén begärde. Om man vann skulle det vara ute med August – och ”Gloire” vunnen för kåren… Vid en förlust, resonerade han, skulle ändå inte mycket vara förlorat. 


alt


Arvid Axel Mardefelt

 
För August hade nu skräckscenariot inträffat! I ett försök att undvika strid lät han skicka ett förtroligt brev till Mardefelt, där den delikata situationen förklarades. Brevets uppgift om att vapenstillestånd ingåtts i Sachsen var ju okänt och uppfattades som en krigslist. Mardefelt sammanfattade läget: inget svar på en begäran om råd från högkvarteret hade kommit. Kronarmén var ivrig att bjuda motstånd och skulle därför inför kungen kunna kasta skulden på hans kår för en eventuell reträtt. Även inom de egna leden var lusten nu stor att slåss: ”så wille hwar och en häldre wijsa sig, det lupe af huru det kunde, än hafwa det nambnet, att man gärna lupit”. En konfrontation syntes oundviklig.


Tiden rinner ut

Trots att Mardefelt enträget försökt förmå kronarmén att uppta fördröjningsstrid längre österut, intogs en gemensam försvarsställning strax nordväst om Kalisz. Här uppstod nu en diskussion om gruppering, befälsförhållanden och taktik! På ”typiskt svenskt” konfliktundvikande maner försökte Mardefelt tillmötesgå de olika befälhavarnas viljor så att deras ”goda humeuren ärhållas kunde ”. Slutresultatet blev en gruppering med fronten mot sydväst och med floden Prosna i ryggen. Terrängen här ansågs gynnsam samtidigt som vägen mot Posen norrut och kronarméns tross i en vagnborg nere vid floden kunde skyddas. Kårens underhållsdelar fördes till Kalisz. I detta läge ville kronarméns officerare ta upp kampen längre österut - men nu var det för sent.

För sent var det också att reagera på nästa händelse. Under kvällen den 14 oktober återkom äntligen den ordonnansofficer som utsänts till högkvarteret. Han hade uppenbarligen lämnat Sachsen innan vapenstilleståndet offentliggjorts en månad tidigare men legat sjuk på vägen. Med tungt sinne läste Mardefelt kungens råd: tillbakadragning! Såväl kåren - utan transportmedel för över 100 sjuka - som kronarmén var alldeles för trögrörlig för att hinna undkomma den snabbt annalkande fienden. Den enda möjligheten var nu att uppta strid. Dagen därpå kunde den framsända spaningen konstatera att fiendens kolonner befann sig strax öster om Kalisz och att en övergång av Prosna förbereddes söder om staden. Mardefelt lät då under kvällen svänga hela härens front åt vänster för att möta ett eventuellt anfall från söder. I denna gruppering och utan tält stod hären kvar under natten. Spänningen torde ha varit betydande!

 

 

 

 

Utan återvändo

Den 16:e hade fiendens tätförband nått området omedelbart öster om Kalisz. ”Då blefwo Polackarne hitzige och wille äntel. på fienden gå”. Kronarméns officerare hölls dock tillbaka av Mardefelt, som menade att situationen krävde ett defensivt uppträdande. Nästa dag fick han emellertid med kraft tillrättavisa några polska förband ur kronarmén som lämnade den anbefallda formeringen. I samband med detta anlände en ny brevbärare från en av Augusts befälhavare. Det vädjande budskapet var detsamma som förut: lämna området utan strid! Fortfarande ovetande om fredsuppgörelsen avfärdade Mardefelt rådet som en bluff ”förhoppandes att Polackarnes och Moscowiternas hitzighet snart till glorie af min nådigste konung och herre, sig förminska lärer”. På morgonen den 18:e tycktes fiendens styrkor ha minskat och kronarmén ville åter göra ett utfall. När det visade sig att flera tusen fiendesoldater hade gått över Prosna, minskade stridsivern.


alt

August II

 


Det hade inte regnat på länge och ännu en vacker höstdag randades den 19 oktober anno 1706. Enligt vår nuvarande kalender återstod bara några dagar av denna månad och natten torde ha varit kall. Soldaterna hade åter övernattat stridsgrupperade och utan tält. Det svaga gryningsljuset blottade tusentals frusna män i färggranna men slitna uniformer sysselsatta med morgonbestyr. Röken från hundratals kokgropar i långa linjer avslöjade två härar i stridsgruppering. Ett myller av hovar rörde redan upp tjockt damm. För många soldater och hästar på båda sidor skulle denna gryning bli den sista de fick uppleva. Oktober kallades slaktmånaden – och slakt skulle det bli. Tärningen var kastad. Sanningens ögonblick stundade.


 

Slaget inleds

Huvuddelen av fiendens förband hade nu gått över Prosna och drog sig på två kolonner i en vid båge mot nordväst defilerande framför Mardefelts samlade här. Denne gav då order om att återta den tidigare grupperingen med fronten mot sydväst och med höger flank stödd mot Koscielna Wies (”Kyrkbyn”). Manövern tog flera timmar att utföra. Särskilt de litauiska ryttarna ur kronarmén var svåra att få på plats. Klockan två på eftermiddagen var dock den flera kilometer breda stridsgrupperingen i huvudsak intagen: den lilla skyddskåren i mitten, Potockis ryttare på höger flank och litauerna under sin ledare Jan Sapieha på den vänstra. Nu återstod bara att kontrollera rättningen och ”encouragera folket”.

Motståndarsidan, under befäl av den dubbelspelande August, hade nu i princip omringat Mardefelts här. Huvudstyrkan, med moskoviterna till höger, sachsarna till vänster och Augusttrogna polska förband fördelade bakom dessa, intog front mot den polsk-litauisk-svensk-tysk-fransk-schweiziska hären. Vid Koscielna Wies stod härarnas flankskydd mot varandra och på andra sidan Prosna vaktade kosacker och kalmucker flodstranden. Kanske tänkte Mardefelt att ”den här gången ska fienden inte komma undan”! Vid pass halv fyra sköts två skott i snabb följd - svenskt lösen - som svar på fiendens tre. Startsignalen var därmed given. Långsamt satte sig levande murar av män och hästar i rörelse mot varandra. Hundratusentals hovar och fötter rörde snabbt upp dammoln på de torra åkrarna, som gjorde det svårt att se.

 

alt

Alexander Mensjikov

 

Styrkeförhållandena

Vilka var styrkeförhållandena? Om Mardefelts kår vid Kalisz var fullt bemannad, disponerade han totalt 5 000 man plus de värvade krigsfångarna om högst 2 400 man. Den samverkande kronarmén var enligt honom över 12 000 man stark jämte några ”tyska trouppar och esqua-droner”. Fienden ansågs bestå av 12 000 ryssar förutom kosacker och kalmucker jämte tyskt kavalleri och 6 000 polacker. En annan deltagare, överstelöjtnanten Nils Gyllenstierna vid de skånska ryttarna, anger dock att det i kåren bara fanns 4 358 man inklusive de värvade fångarna, 16 000 man jämte 5 kanoner i kronarmén och fler än 30 000 man samt 17 kanoner på fiendesidan. Den senares uppgifter används allmänt i svensk historisk litteratur. Polsk sentida forskning anser dock att bara 9-10 000 av kronarméns totalt 16 000 man torde ha deltagit i slaget, medan motståndarna kan ha varit uppemot 35 000 man inklusive 20 000 ryssar. I veckonumret av ”regeringsorganet” Ordinarie Stockholmiske Post Tidender den 20 november 1706 ges en rapport om slaget. Kåren uppges där ha haft under 5 000 man, kronarmén uppemot 10 000 och fienden över 40 000 man. Samstämmigheten med den nya polska forskningen är slående! 

 

Övermäktig övermakt

Fiendens initiala övermakt var otvivelaktigt massiv – och värre skulle det bli. Inledningsvis drevs fienden framför kåren på flykten. Plötsligt hände det som alla i Mardefelts kår fruktat. När härarna nu kommit så nära att de ”ellade på hwar annan, gingo Polackarne bort så att de swänska på högre sijdan blottade woro”! Inom en kvart hade litauerna gjort detsamma. Nu var kåren plötsligt ensam! I det begynnande höstmörkret och tjocka dammet övergick striden snart i kaotiska, förbandsvisa fäktningar. Med flankerna helt oskyddade blev den lilla styrkan snart kringränd och förlusterna steg. Vid de ursprungligen drygt 100 man starka ryttarskvadronerna återstod snart bara ett trettiotal. Chefen för de skånska ryttarna, översten Gustaf Horn, drev på sitt folk i stridsvimlet trots att han var illa skadad av tre kulor. Även om utgången var given, fortsatte striden enär ”wij woro intet försäkrade att falla uti goda händer”. Fångbehandlingen, särskilt mellan ryssar och svenskar, var ibland synnerligen brutal… Kårens försök till närkamp möttes av koncentrerad rysk artillerield. Det hopplösa numerära underläget fällde avgörandet till slut. Efter några timmars strid började panik sprida sig bland de stridsutmattade soldaterna. Inför en hotande massaker lät Mardefelt slå eldupphörsignal på en trumma. Den första ”svenska” förlusten under det polska fälttåget – på övertid – var ett faktum.

 
alt

Gravhög idag vid Koscielna Wies


”Bättre fly…”

Var kronarméns massflykt förrädiskt planerad? En i Sachsen år 1707 tryckt redogörelse för slaget påstår att åtminstone något förband under leverop för August gick över på dennes sida. Samma källa anger också vilka 2 524 fångar, förutom ”der Woywod Kyowski”, som togs av kronarmén: främst tyska husarförband men också två kompanier förmodligen ungerskt infanteri och 300 polska ryttare. Enligt såväl Mardefelt som Gyllenstierna avvek visserligen kronarmén, men inget nämns om att denna bytte lojalitet. Istället retirerade några soldater till vagnborgen och somliga ”gingo alldeles sin wäg.” Gyllenstierna bekräftar också att många togs tillfånga: ”…och blef derass feldtherre Kiofski andra dagen uthi dess wagnbourg fången, men alla de gemena pålackerne lätt konung August disarmera och bortkiöra”. Ordet Kyowski med varierande stavning förekommer på flera håll i svenska källor och kan förvirra läsaren. Detta är dock inte ett personnamn, utan anspelar på Jozef Potockis titel som vojvod av Kiev. Mannen som dagen efter slaget tas tillfånga är således kronarméns härförare själv i spetsen för försvaret av kvinnor och barn i vagnborgen! Stockholmstidnings krigsreporter hyllar Potocki för hans insats – och berättar också från sin plats i Sachsen om traktens goda öl!

I den sachsiska skriften är de rent polska fångarna få och upptas som enskilda soldater medan de övriga fångarna är många och anges i förband. Detta talar för att de flesta av kronarméns lättrörliga ryttare lyckades fly, medan dess tyska fotsoldater tvingades att kapitulera.

 

alt 

Utgrävning av gravhögen vid Koscielna Wies


Efterspel

Enligt källorna lyckades 5-600 tyska ryttare ur kåren rädda sig till Posen och några hundra man ur kronarmén kunde fly över Prosna i nattmörkret. De cirka 300 man ur kåren som sökte sig till sina lika många försvarande kamrater i Kalisz och de sjuka där, tvingades kapitulera dagen därpå. Olika uppgifter florerar om hur många ur kåren som totalt blev krigsfångar. Modern rysk och polsk forskning anger antalet till cirka 1 800 plus 800 i staden Kalisz.

August var med hänsyn till de pinsamma omständigheterna mycket angelägen om att fångarna skulle behandlas väl. Ryssarna, som tagit vissa fångar, tycks ha behållit ”fältskärer och de som hantwärk kunde” medan de övriga snart släpptes. Mardefelt kunde anmäla sig för Karl XII i Sachsen redan den 19 december. Ingen skugga kastades på honom eller de deltagande förbanden efteråt. Slaget fick heller ingen direkt militär betydelse. Däremot var de moraliska effekterna viktiga: ”oövervinneliga svenskar” hade besegrats och förtroendet för Stanislaw sjönk. August drog sig tillbaka med ryssarna till Warszawa. När Karl XII i vrede över sveket vid Kalisz lät offentliggöra det hemliga fredsfördraget, tog sig exkungen till Sachsen, där han sammanträffade med sin kusin Karl. Trots fredsivriga bortförklaringar av sitt agerande vid Kalisz, fortsatte August sitt dubbelspel. Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 ryckte han in i Polen med sin sachsiska här och återtog kronan.

Mardefelt följde med i det ryska fälttåget 1707, men var svårt giktbruten och dog året därpå. Alexander Mensjikov, den ryske befälhavaren vid Kalisz, upphöjdes till rysk furste och fick Ingermanland som förläning. Hans lokala älskarinna, en viss Katarina, övertogs av tsar Peter och blev sedermera Rysslands första kvinnliga regent. Mensjikov fortsatte att strida mot svenskar, såväl vid Holowczyn, Poltava som i Pommern. Intriger vid hovet fick honom förvisad till Sibirien, där han avled 1729.


alt

Skelettfynd, Koscielna Wies


Förluster

Vilka blev då de ”svenska” förlusterna vid Kalisz? Även i detta fall förekommer olika uppgifter och beräkningsgrunder. En rimlig uppskattning är att cirka 4 300 man ingick i kåren, 2 600 man tillfångatogs och 600 ryttare lyckades fly, vilket ger cirka 1 100 stupade. På slagfältet tillkom naturligtvis fiendens och kronarméns förluster. Dessa torde dock ha varit relativt begränsade på grund av stridens förlopp. Gyllenstierna anger också att få dödades i kronarmén, medan han tvärtemot ryska källor påstår att fienden förlorade ”mycket mehra folk än wij”. En förteckning från januari 1707 som underlag för nyrekrytering till hans eget förband - Norra skånska kavalleriregementet - visar, att av regementets kanske högst 900 deltagande ryttare hade 586 överlevt. Detta skulle i så fall innebära att cirka 300 rikssvenska män, förutom de få som fanns i andra förband, dödades.


alt

Rysk segermedaljong

 

Under alla förhållanden var det avsevärt färre svenskar än 17 000 som stupade! Min uppfattning delas av den polske arkeolog som Aftonbladet hänvisar till. Hittills har 100 skelett hittats vid den enda av de troligtvis 3-4 ursprungliga gravhögarna nära byn Koscielna Wies, som inte förstörts av åkerbruk. Var det här som den skånske ryttaren nummer 71 vid Överstelöjtnantens kompani Pehr Wågentorp fick vara med och begrava sin kamrat Jon Wall ”uthi een graaf der 800 mann omtränt blefwe nederlagde uthi”?

 

 

 
Journalistiskt trovärdighetsutveckling

Ett av vår kvällstidnings två påståenden om gravarna vid Kalisz visar sig således vara grovt falskt. Hur är det då med det andra? Några år innan artikeln publicerades sattes ett ambitiöst historiskt-arkeologiskt projekt igång på svenskt initiativ, för att få ökad klarhet om händelserna 1706 och ge de människoben som nu sargas av polska plogar en värdig viloplats. Den polska responsen var emellertid svag och projektet fick avbrytas. Nog borde det ändå vara hög tid för en svensk forskningsinsats?! För övrigt är det lite anmärkningsvärt att Stockholmstidningen anno 1706 var mycket trovärdigare än sin kollega 300 år senare…  

 

Huvudsakliga källor:

Svenska: A. Mardefelts och N. Gyllenstiernas redovisningar av slaget i Karolinska krigares dagböcker 8; 1913samt Ordinarie Stockholmiske Post Tidender; Stockholm 1706.

Tyska: S. Faber (?): Der Ausführlichen Lebens-Beschreibung Carls des XII; Nürnberg & Leipzig 1707 och

C. von Sarauw: Die Feldzuge Karl´s XII; Leipzig 1881.

Ryska: Kniga Marsova 1713 och ”Tsarens dagbok” 1770-72 (textkritisk utgåva Gistorija Svejskoj Vojny, 2004).

Polska: Främst J. Wimmer: Wojsko Rzeczpospolitej w Dobie Wojny Polnocnej (1700-1717); Warszawa 1956.

 

Referenspersoner:

Bibliotekarie Bengt Nilsson, Linköpings universitetsbibliotek.

Privatforskare/Fastighetsförvaltare Magnus Lindskog, Malmö.

Arkeolog Tomas Englund, Uppsala.

Arkeolog Leszek Ziabka, Kalisz, Polen.

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!