År 1944 tvingades Finland byta sida och vända vapnen mot sina gamla vapenbröder. Tysk-finska kriget bröt ut i Lappland.

AV ÖVERSTELÖJTNANT BERTIL NELSSON

I mer än tre år hade tyskar och finnar kämpat mot en gemensam fiende – Sovjetarmén. Det fanns en avgrund mellan Hitlerdiktaturen och den finska demokratin. Men tre år av kamp sida vida sida hade skapat militära vänskapsband på alla nivåer. Så här beskrivs den tyske förbindelseofficeren general Erfurths avsked den 4 september 1944:

Mannerheim åtföljd av general Heinrichs och doktor Kalaja ledsagade besökaren till yttertrappan på vars terrass han blev stående tills Erfurths bil satt sig i rörelse. I den man som lämnade oss hade Mannerheim vunnit en förstående vän. Trots en åldersskillnad på mer än 10 år tillhörde de i någon mån samma, redan i första världskrigets virvlar sjunkna Europa inom kretsar, i vilka Europa då var lyckligt. Båda var genomträngda av det militära kallets storhet och börda, av officersyrkets ”servitude et grandeur”.


De sista orden är gediget 1800-tal. Uttrycket ”Krigarlivets tvång och storhet” präglades av en av Napoleons officerare, diktaren Alfred de Vigny. Samma öde vilade över de chefer och förband från båda nationerna som sedan 1941 slagits vid Kiestinki, Salla, Uhtua och Suomussalmi. Men finnarna hade enligt stilleståndsfördraget att avväpna de tyska trupper som ännu den 15 september 1944 befann sig på finskt territorium. Tyskarna å sin sida hade en plan för tillbakadragandet som stred mot detta uppdrag. Bland annat ville man säkra nickelgruvorna i Petsamoområdet för tysk försörjning.

Ryssarna hotade med inringning av de tyska styrkorna i Petsamo men också att ockupera Finland om tyskarna ej fördrevs. Samtidigt krävde de att finska armén skulle demobiliseras senast den 5 december. Det hela var en mardröm och Mannerheims ledning var avgörande. Han måste snabbt få den finska armén att vända sig mot den tyska armé, som behärskade Lappland ända ner mot Kemi och Kajana. Den 20. bergsarmén – 200.000 man – hade formats av den tyske generalen Dietl, av många betraktad som fjälltrakternas Rommel. Men Dietl hade störtat med ett flygplan innan en tillbakaryckning ännu var aktuell. Nu fördes befälet av generalöversten Lothar Rendulic, som dragit sina erfarenheter från Jugoslavien, en hårdför och hänsynslös herre. Han hade varnat Mannerheim för vad som kunde inträffa om tyska och finska styrkor måste bekriga varandra.


Höstmanöver

Den tyska ”Plan Birke” framgår av kartan. Bergsarmén hade sitt högkvarter i Rovaniemi, navet för en fördröjningsoperation, där 18. bergsarmékåren från ett sydligt utgångsläge skulle gå tillbaka över Torneå och Rovaniemi mot Norge. 36. bergsarmékåren skulle rycka tillbaka från riktningen Kandalaksja över Salla. Slutligen skulle 19. bergsarmékåren i det längsta hålla ställningar från Ishavet mer mot Ivalo. Dessa kårer var genom flera år av låsta positioner oförbrukade, vana vid terrängen och välutrustade. Det skulle inte löna sig att plottra med små finska styrkor. Till befälhavare för den finska operation ”Höstmanöver” utsågs general Hjalmari Siilasvuo:, segraren vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo.

3. divisionen under Pajari och Pansardivisionen under Lagus ställdes till hans förfogande vid Uleåborg. 6. divisionen grupperades vid Kajana och ytterligare två divisioner väntades till Uleåborgsområdet. Unga nyutbildade värnpliktiga tillfördes som ersättning för många förslitna enheter och soldater. Befäl byttes efter hand. Man framryckte och sökte kontakt med motståndaren. Men tveksamheten att nu offra liv i dessa öde trakter var stor bland dem som överlevt striderna på Näset. På bägge sidor fanns en föreställning att man nog skulle kunna ”förhandla sig genom Lappland”. Under tiden utrymde civilbefolkningen landet, dels över Torneå till Sverige, dels över Uleåborg till Österbotten.

Det rörde sig om 100.000-tals människor med lösöre och boskap. Ett par veckor förflöt men ”skenkriget” noterades av den s. k. Kontrollkommissionen, till namnet allierad, men i verkligheten ett organ för sovjetisk övervakning av stilleståndsbestämmelserna. Den 27 september framförde kommissionen till den finska regeringen ett ultimatum att man före den 1 oktober skulle utveckla aktiv stridsverksamhet i avsikt att avväpna tyskarna. Men ett finskt frontanfall skulle bli svårt att genomföra på grund av det glesa vägnätet och de många älvarna. Vid lämpliga tillfällen skulle tyskarna kunna slinka undan över dessa och lämna sprängda broar efter sig. En finsk landstigning vid Kemi och/eller Torneå övervägdes. På båda ställena fanns det lokala finska enheter som ännu inte kontrollerades av tyskarna. Operationsplaner för dessa alternativ måste snabbt utvecklas. Direkt samverkan med längs kusten från Kemi anfallande divisioner var en förutsättning. Det beslöts slutligen att landstigning skulle ske med två bataljoner i riktningen Kemi och en bataljon i Torneås uthamn Röyttä.

Nu skulle fartyg samlas till Uleåborg. Infanteriregementet IR 11 utsågs som första landstigningsstyrka och fick marschera mot uthamnen Toppila. Organisation i fartygsomgångar skulle genomföras, lastningsplaner förberedas, viss tyngre materiel och de flesta fordon kvarlämnas. Överraskning var ett livsvillkor för regementet och allt måste ske i största hemlighet. Redan natten till den 30 var man beredda att utgå. Ångfartygen ”Norma”, ”Fritz” och ”Hesperus” skulle gå till kaj men ett oväntat oväder sänkte utsikterna till framgång. Planerna måste ändras och beslut fattades att hela regementet skulle ilasta följande kväll med det gemensamma målet Torneå. 2.900 man gick ombord och trängdes samman i alla tillgängliga lastutrymmen.


Kustinvasion

Regementet, som fördes av överstelöjtnanten Wolf Halsti hade satts upp i Suomussalmi i juni 1941 av värnpliktiga från Österbotten. De insattes i juli tillsammans med tyska förband mot Uhtua och hade i denna riktning förlorat 1.900 man varav 350 stupade. Regementet hade sedan blivit kvar som tyskarnas reserv långt fram emot 1944 och insattes först i juni på Näset. Vid Kivinebb, Vuosalmi och Ihantala förlorade IR 11 drygt 1.000 man varav 220 stupade. Nu skulle man bara tre månader därefter genomföra ett vågstycke utan motsvarighet. Folket anade vad som förestod. Men trots att möjligheter funnits i Uleåborg hade inte en man rymt från förbandet. Ombord utfärdade nu Halsti en dagorder av fullt klarläggande innebörd. I förskeppet på ”Nora” skedde ordergivning med bristfälligt kartunderlag och från minnesbilder uppgjorda skisser. Klockan 22.00 lade fartygen ut och fromma österbottningar bad en stilla bön att fortsatt regn och dimma skulle hindra tyskarnas flyg att sänka dem.

Flottiljen gick över mot svenska kusten och tog sig längst denna mot Röyttä uthamn som nåddes i gryningen utan att tyskarna vidtagit några motåtgärder. Det djärva företaget var värdigt en Siilasvuo. Med i regementsstaben var också generalens son kapten Ensio Siilasvuo. Denne berättar: Jag kommer ihåg hur den värsta spänningen släppte då vi gick in i Röyttä hamn, att överraskningen hade lyckats. Motståndaren kände inte till vår ankomst. Tåget stod och tuffade på hamnspåret, så som man hade lovat i Uleåborg. Där stod vi stabsofficerare samlade kring överste Halsti och lade fram ett skämtsamt förslag till chefen ”Jag föreslår herr översten ett telegram till general Eisenhower. Landstigningen har lyckats. Med stridshälsningar. IR 11!” … Finland hade bytt sida i andra världskriget.

Klockan var 07.00 den 1 oktober och det var knappast tid för mera skämtsamheter. Kontrollkommissionens ultimatum hade uppfyllts med en timme till godo. Platsbefälhavaren major Larjo, skyddskårbefälet, järnvägsmyndigheter och polis hade i Torneå nått långt men ej hela vägen. Tyskarna hade i området endast underhållsförband, men stridande förband var på väg. Terrängen kring Torneå är ett flackt deltalandskap med många flodarmar. Bibanan till Röyttä – 10 km lång – når huvudbanan mot Haparanda söder om huvudbangården som ligger på östra sidan av älvens huvudfåra. Själva staden ligger på en ö väster om denna – ett förvånande faktum. Ön hade intagits men nära bangården fanns ett barackläger med tyska förnödenheter skämtsamt kallat ”Lilla Berlin”. Mot denna terräng framryckte som förtrupp regementets jägarkompani. Kompaniet liksom det första tåget nådde sina mål. Överraskningen hade lyckats.


Häxnatten i torneå

 

Efter några förvirrande förhandlingsförsök från tyskarnas sida lyckades 2. bataljon IR 11 på eftermiddagen inta ”Lilla Berlin”. Den 2 oktober låg en definitiv seger inom räckhåll. Hade framgången blivit fullständig var tyskarna avskurna från den viktiga Tornedalsvägen mot Norge. Osmo Hyvönen berättar i sin bok Tornio 1944: De sista skotten hade knappast avlossats i ”Lilla Berlin” förrän denna liksom en magnet började dra folk till sig. 2. bataljonens soldater var de som först började genomsöka förrådsbarackerna och snart anslöt sig 1. bataljonen, som hade intagit stationsområdet till dem. Från Torneå stad började en vandring av civila, avdelning Larjos män över älvbron. Regementsstaben skickade alla sina officerare och tillgängliga män för att åtminstone hålla någon ordning på den supande truppen. Även officerare deltog i supandet. Chefen för 2. bataljon major V. med adjutant var stupfulla. Han var beordrad att tidigt på morgonen inleda ett anfall i Kemiriktningen med sin bataljon. Snart var han emellertid före detta chef. Chefen för 1. bataljon lyckades bättre med att hålla sig på rimlighetens gyllene medelväg och likaså hans bataljon. …

De av regementetutskickade ordningsmännen försökte efter bästa förmåga samla ihop stupfulla män i barackerna och hålla dem där för att nyktra till. För den i vår gemensamma krigshistoria bevandrade inträder här ett igenkännandets obehag. Den 22 mars 1809 hade vi förlorat Umeå, som med förråd skulle överlämnas till ryssarna. Först skulle dock Savolaxbrigaden proviantera. Det skedde så grundligt beträffande brännvin att en bataljon gick ledningen ur händerna på grund av fylleri. Då stillestånd rådde fick brigadchefen be ryssarna om hjälp för att bevaka förråden. Med våld och list lyckades så befälen få de druckna trupperna söderut. Här var det inte aktuellt att be fienden om hjälp men denna natt förlorade IR 11 det försprång som kunnat utnyttjas för en fullständig seger. Den 2 oktober anlände emellertid divisionschefen generalmajor Aaro Pajari. För IR 11:s veteraner var han väl bekant. Två gånger hade han blivit Mannerheimriddare. Med honom inleddes landstigning av IR 53, ett annat berömt regemente. Dess främsta bataljon drogs emellertid också in i häxdansen kring ”Lilla Berlin”. Generalens strafftal till den nödtorftigt samlade och uppställda bataljonen fick göra den verkan den nu kunde ha. Ett dygn hade i alla fall förlorats och hotfulla tecken samlades på divisionens horisont.

Ett blodigt skådespel

Färska tyska trupper närmade sig från olika håll och flera dars våldsamma strider utbröt, där finnarna först gick fram, sedan trängdes tillbaka. Enheter ur en tysk skidlöparbrigad anlände från nordost, förband ur Waffen-SS anföll från sydöst. Man kunde snart konstatera att det förhoppningsfulla skenkriget passerats och att blodigt allvar rådde. Tyskarna ville inte bli krigsfångar, de förstod att finnarna måste överlämna dem till ryssarna, vilket gav små utsikter att komma hem vid liv. Deras eld konstaterades vara av en annan karaktär än ryssarnas. Med kulsprutor och handvapen siktade man lågt och träffade med förödande precision. Deras artilleri hade också en högre effekt än ryssarnas. Det sista var särskilt allvarligt eftersom Pajaris styrkor fick vänta flera dagar innan de också kunde få något mera än granatkastarunderstöd. En knapp vecka senare hade emellertid ännu ett regemente – IR 50 – och en bataljon av 16. artilleriregementet kunnat sättas in och utvidga slagfältet norrut. I en kraftfull omfattning österifrån inringades betydande delar av tyskarnas Gruppe Steets. En av terrängens mest karakteristiska drag var de höga älvbrinkarna på finska sidan av älven. Detta blev räddningen för en del av de inringade som i enlediga formeringar smet norrut utan att kunna bekämpas. När Torneåinvasionens tredje vecka inleddes var slagfältet i finnarnas hand. Tyskarna förföljdes mot Muonio och vidare mot nordväst. IR 50 hade under tre dagar förlorat nära 400 man, förlustsiffror som närmar sig de som under tre dygn kunde drabba dem på Näset t ex vid Tali och Ihantala.

De händelser som under dessa höstveckor utspelades på den finska sida av Torne älv blev ett mycket dramatiskt och till resultaten tragiskt skådespel för svenskarna på andra sidan älven. Kontrasten mellan fridfulla byar med tindrande ljus på den ena sidan och de mörka stränderna på den andra där rökpelare steg upp och markerade en nästan fullständig förstörelse. Dessutom skenet av bränder med olycksbådande innebörd nattetid.

Svenska soldater fick inte ingripa annat än som mottagare av tusentals flyktingar och sårade soldater. Detta kunde ge dem mängder av hårt arbete men knappast någon dödsångest. Det hände visserligen att granater och kulkärvar av misstag hamnade på svensk sida och att underhandlingar måste upptas om detta. Självklart var svenskarnas sympatier helt på den finska sidan. Bebyggelse, språk och kultur var ju så lika på båda sidor av älven. Den finska sidan ödelades, den svenska förblev oskadd. Ett ögonvittne, Signar Johansson citerades i boken Slaget om Nordkalotten: På andra sidan älven såg vi långa kolonner dra förbi, folk som sprang fram och tillbaka, för att när de sista egna trupperna passerat gå till verket. Broar och vägtrummor sprängdes, telefonstolpar fälldes; boningshus, ladugårdar, lador tändes på till en jättebrasa. Ingenting sparades av lös eller fast egendom. Det var et hemskt skådespel, samtidigt på något kusligt sätt fascinerande så här lite på avstånd. När man såg dem springa omkring och tutta på var det nära att ett band vådaskott gått av.


Slutet

Pansardivisionen och 6. divisionen avancerade vid samma tid över Pudasjärvi och Ranua norrut. Den 16 oktober intogs det svårt härjade Rovaniemi. Utmed östgränsen framryckte en gränsjägarbrigad som den 24 oktober nådde Savukoski. När månaden var slut hade finska divisioner nått Muonio – omedelbart söder Ivalo. Vid årets slut återstod av finsk mark endast ett hörn vid Kilpisjärvi i tysk hand. Den 20. bergsarmén hade dragit sig tillbaka in i Nordnorge. Dess övergivande av finsk mark hade kostat den forne vapenbrodern 18.000 brända byggnader och 750 sprängda landsvägsoch järnvägsbroar. Tyskarna beräknas under Lapplandskriget ha förlorat 4.500 man i stupade och sårade. De finska förlusterna beräknas uppgå till ca 3.000 sårade och 1.000 stupade eller försvunna. Ryssarnas grepp om landet förblev dock en svår påfrestning. Medan operationerna pågick hade de besatt finsk mark i Ivalo, Kuusamo och Suomussalmi och vilade där på hanen. Den 5 december skulle fältarméns demobilisering vara genomförd, där gavs inte något avkall. Demobiliseringen av Lapplandsarmén blev en ytterst invecklad procedur. Det äldre manskapet hemförlovades och förband ur fredsorganisationen, bestående av unga värnpliktiga, måste ta hand om tyskarna i nordväst. Att detta lyckades var närmast ett under. Men på nyåret fick de unga under högvintern engagera de krigsvana tyskarna i Kilpisjärvi. Den 25 april 1945 övergav tyskarna också detta hörn, någon vecka innan det andra världskriget var över även för deras del.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!