AV MARCO SMEDBERG


Brittisk och amerikansk doktrinutveckling

Andra världskrigets flygstrider ses ofta som bombanfall mot städer. Emellertid var de västallierades taktiska krigföring efter D-dagen i mycket beroende av ett mycket aktivt attackflyg. Det var en doktrin som utvecklades under ökenkriget.


När Italien slöt upp på axelmakternas sida i 2. världskriget den 10 juni 1940 hotade deras styrkor i Libyen britternas besittningar i Egypten och den viktiga Suezkanalen. Men efter italiensk passivitet gick britterna till motanfall i nordafrika i december samma år.

 

Brittisk dominans

De brittiska flygstridskrafterna, Western Desert Air Force (WDAF), vann luftherravälde trots numerärt underläge på 1:3. De jaktplan som användes var huvudsakligen äldre plan som italienska Fiat CR. 42 Falco och britternas Gloster Gladiator samt en handfull modernare brittiska Hawker Hurricane. Av bombplanen disponerade britterna Bristol Blenheim och italienarna tremotoriga Savoia-Marchetti S.M. 79 Sparviero. De italienska flygstridskrafterna gjorde en svag insats och karakteriserades i stort av nonchalans och ineffektivitet. Medan lägre förbandschefer och piloter tidvis visade exempel på både mod och stridsvilja karakteriserades ledningen av inkompetens. Britterna tillfogade sina italienska motståndare ett avgörande nederlag både i luften och på marken. Luftherraväldet utnyttjade britterna huvudsakligen till bombning. Framgångarna uppnåddes trots bristande samverkan mellan flyg- och markstridsförband. Direkt flygunderstöd, "close air support", var mer undantag än regel till vilket det fanns flera förklaringar. En sådan var brist på lämpliga flygplan. Till direkt flygunderstöd behövs särskilda flygplan eller jaktplan som kunde specialbeväpnas, något som britterna då saknade. Vidare saknade brittiska jaktpiloter träning i att bekämpa markmål. Detta övades endast någon gång om året. Dessutom – och kanske det viktigaste – var att det vid denna tidpunkt saknades ett koncept för samverkan mellan armé- och flygförband inom de brittiska stridskrafterna.



Fiat CR. 42 Falco, på ett

Ett italienskt jaktplan, Fiat CR. 42 Falco, på ett "flygfält" i Libyen,
hösten 1940.



Tyskt flyg i nordafrika,

Tyskt flyg i nordafrika, en Ju 87 Stuka nederst, eskorteras av en Bf 109 E
ur Jagdgeschwader 27. Utan jakteskort var Stuka lätta mål för fientligt jaktflyg.

  

Luftwaffe gör entré

De svåra italienska motgångarna i nordafrika ledde till att tyskarna i början av 1941 sände dit förstärkningar. Den tyska Afrikakåren under befäl av generallöjtnant Erwin Rommel understöddes av Fliegerkorps Afrika. De tyska flygplanen utgjordes av tvåmotoriga bombplan Heinkel He 111 och Junkers Ju 88, det berömda störtbombplanet Junkers Ju 87 Stuka och två typer av jaktplan. Det tvåmotoriga eskortjaktplanet Messerschmitt Bf 110 och enmotoriga Messerschmitt Bf 109E, de senare var överlägsna britternas Hurricane. Jämfört med de italienska var de tyska flygstridskrafterna en mycket svårare motståndare för britterna.

 

Brittisk close air support

Inledningsvis drabbades britterna av flera motgångar och stora förluster både i luften och på marken. Det gällde att övervinna flera svårigheter vilket britterna till sist också framgångsrikt gjorde. För det första gällde det att uppnå luftherravälde vilket förutsatte numerär eller kvalitativ överlägsenhet. Trots enskilda tyska jaktpiloters framgångar i sina Bf 109 var dessa till slut för få för att hindra britterna från att genomföra omfattande flyganfall mot Afrikakåren. En annan förutsättning för effektiv "close air support" var tillgång till lämpliga flygplan vilket britterna fick från och med sommaren 1942 med Hurricane IID och amerikanska P-40 Kittyhawk. Vid understöd av rörlig markstrid gällde det att minimera tiden från order till insats vilket bäst löstes av dessa jaktbombplan.

Samtidigt skulle taktiken utvecklas. Under sommaren 1942 drog sig exempelvis nyanlända Spitfirepiloter, vana vid behovet av höjdöverläge i sina jaktplan, för att uppträda på lägre höjd där andra piloter genomförde "close air support". De senare kritiserade Spitfirepiloterna för uteblivet jaktskydd men gradvis lärde man sig förstå varandra. Trots allt var det en fördel med jaktskydd högre upp mot anfallande tyska jaktplan samtidigt som Spitfirepiloterna lärde sig att om de flög för högt kunde flygstrider på låg höjd vara över innan de hann dyka ner och ingripa.

Sommaren 1942 började det direkta flygunderstödet att fungera. Med nya och bättre flygplan fanns förutsättningarna att utnyttja flygstridskrafternas inneboende flexibilitet. En bakomliggande faktor till utvecklingen var arméns önskemål om direkt flygunderstöd. En annan faktor var en ensad uppfattning och ett gott förhållande mellan ansvariga chefer vilket bidrog till att förändra och utveckla luftkriget. Det var inte bara de brittiska flyggeneralerna som kom väl överens.



En Hawker Hurricane i öknen nedskjuten av tysk jakt sommaren 1941

En Hawker Hurricane i öknen nedskjuten av tysk jakt sommaren 1941.



En brittisk P-40 Kittyhawk ur No 112 Squadron i nordafrika

En brittisk P-40 Kittyhawk ur No 112 Squadron i nordafrika. På de tillfälliga
flygfälten som detta var det regel att mekanikern åkte med för att varna
piloten för olika hinder.



Det goda samarbetet inkluderade också 8. arméns chef, generallöjtnant Bernard Law Montgomery, som annars inte var känd som en smidig samarbetspartner. Det ena gav sedan det andra. Med uppnått luftherravälde gällde det att merutnyttja jaktplanen och omfördela resurser från jaktförsvar till markmålsanfall. Härigenom kunde maximal kraftsamling med minimal tidsförlust sättas in där behoven var som störst. I början av september gjorde Rommel ett sista desperat försök att med underlägsna styrkor bryta igenom de brittiska försvarslinjerna vid El Alamein i vad som kallades slaget vid Alam Halfa. Anfallet misslyckades mycket på grund av att WDAF dygnet runt utsatte Afrikakåren för intensiva flyganfall. Efter en omfattande uppladdning gick 8. armén den 23 oktober till motanfall och inledde slaget vid El Alamein. Under ett jaktskydd av Hurricane och Spitfire anföll bombplan sina mål medan Hurricane IID och P-40 Kittyhawk på lägsta höjd genomförde "close air support" mot markmål som stridsfordon och stödjepunkter.



En divisionschef omgiven av två piloter framför en P-40 Kittyhawk

En divisionschef omgiven av två piloter framför en P-40 Kittyhawk,
britternas vanligaste fighter-bomber.



Efter vad som senare framstår som en av 2. världskrigets vändpunkter bröts det tyska motståndet till sist den 4 november eller som Churchill uttryckte det; "Före Alamein vann vi aldrig en seger, efter Alamein led vi aldrig något nederlag".


Striderna över tunisien

I november 1942 landsteg en kombinerad amerikansk-brittisk invasionsstyrka i Marocko och Algeriet. De allierade flygstridskrafterna som understödde invasionsförbanden leddes av två nyuppsatta flygkommandon, Brittiska Eastern Air Command och amerikanska Western Air Command med totalt 1 700 flygplan. Som jaktplan användes främst brittiska Spitfire V och amerikanska Lockheed P-38 Lightning. Ett märkligt faktum var att det inte förekom någon samverkan mellan de två allierade flygkommandona. Dessutom och än mer anmärkningsvärt överfördes inte de brittiska flygstridskrafternas erfarenhet borta i öster till invasionsförbanden. Medan den allierade framryckningen inledningsvis gick långsamt reagerade tyskarna snabbt. De började inom 24 timmar efter invasionen föra över omfattande styrkor till sitt brohuvud i Tunisien.

Numerärt var tyskarna underlägsna men kvalitativt överlägsna både avseende flygplan och stridserfarenhet. Förutom jakt- och jaktbombarversionen av Bf 109G och den utmärkta Focke Wulf Fw 190 kompletterades den föråldrade Ju 87 Stuka av en Gruppe (flottilj) med det modernare attackplanet Henschel Hs 129. Totalt disponerade Fliegerkorps Tunisien vid årsskiftet cirka 300 tyska och 60 italienska flygplan.

 


En Hawker Hurricane IID ur No 6 Squadron beväpnad med två 40 millimeters pansarvärnskanoner under ett förevisningsanfall mot ett tyskt stridsvagnsvrak, till höger i bild.

En Hawker Hurricane IID ur No 6 Squadron beväpnad med två
40 millimeters pansarvärnskanoner under ett förevisningsanfall
mot ett tyskt stridsvagnsvrak, till höger i bild.


Under tiden som brittiska 8. armén i öster framgångsrikt drev Afrikakåren västerut hade de nylandstigna allierade förbanden inledningsvis stora svårigheter. Markoffensiven genom den bergiga terrängen i västra Tunisien gick långsamt. De allierade flygstridskrafterna led brist på flygfält och hade undermålig underhålls-och reperationstjänst. De tillfälliga flygfälten översvämmades ofta. Det dåliga vädret hindrade tyskarna mindre då de opererade från permanenta flygfält. Vid årsskiftet 1942/43 hade de tyska flygstridskrafterna faktiskt luftherravälde över Tunisien. Som exempel anföll tio oeskorterade Blenheimbombplan den 4 december ett flygfält varvid samtliga sköts ner av tyskt jaktflyg. Amerikanska 14 Fighter Group förlorade från november till januari 20 jaktplan P-38 och 13 piloter varefter förbandet drogs tillbaka. På grund av det allierade jaktflygets svårigheter att från avlägsna flygbaser slåss över fronten i Tunisien kunde tyska Stuka och Jagdbomber framgångsrikt anfalla de allierade trupperna.

Till de allierades svårigheter bidrog en dålig organisation och bristande samordning av de i sig överlägsna resurserna. Behovet av en centraliserad ledning framstod allt tydligare.

 

Gemensam ledning – bättre resultat

I mitten av januari 1943 fattades beslut om en förändring av flygstridskrafternas ledningsstruktur. Under en gemensam chef organiserades alla allierade flygstridskrafterna i Medelhavet i fem underlydande flygkommandon: strategiskt, taktiskt, kust, underhåll och utbildning. För att ytterligare underlätta samverkan fick amerikanska chefer brittiska ställföreträdare och vice versa. Redan i början av mars var omorganisationen genomförd. Den medgav en helt annan flexibilitet, fortsättningsvis kunde flyget kraftsamlas där behoven uppstod oavsett om detta råkade vara vid fronten eller mot mål på djupet. Med numerär överlägsenhet både i luften och på marken var det en tidsfråga innan det tyska motståndet skulle bryta samman.



Personal ur Jagdgeschwader 53 på ett flygfält på Sicilien

Personal ur Jagdgeschwader 53 på ett flygfält på Sicilien förbereder
omgruppering till Tunisien. Till vänster en av deras Bf 109 G och till
höger ett tremotorigt transportflygplan Junkers Ju 52.



Ett exempel på de allierades förmåga att utnyttja sina flygstridskrafter är britternas anfall mot den befästa tyska Marethlinjen i södra Tunisien. Den 20-22 mars misslyckades ett frontalanfall, som på grund av dåligt väder genomfördes utan flygunderstöd. Britterna gjorde då en kringgång västerut och anföll på nytt vid El Hamma den 26 mars. Men denna gång utnyttjades flyget. Efter en inledande bombmatta från medeltunga bomb-plan anföll 18 divisioner ur WDAF. Av insatta flygplan utgjordes en division av Hurricane IID och övriga av P-40 Kittyhawk. Med två divisioner per våg var 15 minut anfölls de tyska försvarsställningarna i över två timmar. Trots förluster av minst 15 flygplan på grund av finkalibrig eld höll flyganfallen ner försvaret så att de brittiska anfallsförbanden kunde bryta igenom.

Den allierade markoffensiven understöddes fortsättningsvis både direkt och indirekt från luften. Medan fighter-bombers anföll mål som motståndsnästen, stridsvagnar, artilleriställningar, retirerande förband, fordonskolonner, flygfält och fartyg anföll bombflyg försvarsställningar eller flygbaser på Sicilien och det italienska fastlandet. Den 11 maj 1943 kapitulerade de tyska och italienska styrkorna i Tunisien.

 

Amerikanska lärdomar av ökenflygkriget

Som ett resultat av erfarenheterna i Tunisien fick USAAF, det amerikanska flygvapnet, i juli 1943 nya anvisningar, FM 100-20. I dessa fastställdes mål, doktrin, organisation och ledningsförhållande för en taktisk flygarmé. I anvisningarna underströks att centraliserad ledning var förutsättningen för att kunna utnyttja flygets inbyggda flexibilitet. Det gällde att kraftsamla disponibla flygstridskrafter mot väsentliga mål och utnyttja attackflygplanens slagkraft. Ansvaret att koordinera både mark- och flygförband skulle åligga en områdesansvarig chef.

 

Lockheed P-38 Lightning

Det amerikanska jaktplanet Lockheed P-38 Lightning som även
användes för spaning och markanfall.



Resultatet av de allierades erfarenheter i nordafrika var att "close air support" inte längre ansågs som en tillfällig lösning utan ingick som en väsentlig del av deras flygstridskrafters verksamhet. Denna utveckling fick stora konsekvenser genom att den utgjorde grunden för de allierades framgångsrika utnyttjande av flygstridskrafter under resten av 2. världskriget. Allt sedan dess har flygstridskrafter och deras förmåga att understödja markstridsförband kommit att spela en allt viktigare roll.


Referenslitteratur

Armitage, Michael; The Royal Air Force. An Illustrated History (Arms and Armour, London 1995).

Bickers, Richard Townshend; The Desert Air War 1939-45 (Leo Cooper, London 1991).

Boyne, J. Walter; Clash of Wings, Air Power in World War II (Simon and Schuster, New York 1994).

Cooling, Benjamin Franklin; Close Air Support Case. Studies in the Development of Close Air Support (Office of Air Force History, United States Air Force, Washington D.C. 1990).

Shores, Christopher; Ground Attack Aircraft of World War II (Macdonald and Jane’s, London 1977)

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!