AV ÖVERSTELÖJTNANT BO SUNNEFELDT


Mellanöstern. Evig oro. Det är dock bara 80 år sedan det första världskriget slutade; en konflikt som ledde till det ottomanska rikets sönderfall och skapandet av dagens arabstater. En gestalt som främst i väst fått ge relief till detta dramatiska skeende är den mytomspunne engelsmannen T.E. Lawrence - alias "Lawrence av Arabien". Här är historien om hans märkliga gärning vid den s.k. Arabrevolten - främst inom nuvarande Jordanien och sedd utifrån ett turistiskt nutidsperspektiv.

 


                Bergstaden Petra, Jordanien.


Thomas Edward föddes som andre son till det ogifta herrskapet Lawrence. Fadern, sir Thomas Chapman, hade bytt namn då han övergav sin familj och flytt med guvernanten - sedermera T.E.:s mor - till Wales. Denna hemliga arvssynd och upplevda utanförskap tros ha förföljt och präglat den känslige T.E. under hela hans liv. Kanske var det därför han ständigt utsatte sin tunna lekamen för allehanda påfrestningar gränsande till späkning. Eller till och med orsakade den masochism som senare forskning påvisat...

Den unge T.E. fick god utbildning i Oxford. Intresset för arkeologi och korsfararborgar förde honom som 21-åring till Mellanöstern. Här drabbades han av såväl malaria som dysenteri men grundlade också sin passion för området och dess folk. Vid denna tid behärskades nästan hela den arabiska halvön sedan 400 år av det ottomanska (turkiska) väldet. Arabiska nationalister - bl.a. hemligt stödda av emiren i Mecka, sharif Hussein, samt dennes söner Ali, Abdullah, Feisal och Zaid - förberedde emellertid en väpnad resning. När det första världskriget utbröt ställde sig turkarna på Tysklands sida, bl.a. drivna av ivern att återerövra sina gamla besittningar i norra Afrika, nu under brittisk och fransk kontroll. Just hemkommen från en underrättelseresa till Sinai under vetenskaplig täckmantel skickades T.E. till högkvarteret i Kairo.

Arabrevoltens fana restes sommaren 1916 av Hussein och hans söner. Efter inledande framgångar - bl.a. frigörelsen av Mecka i Hijaz (nuvarande Saudiarabiens västra område) - ebbade dock offensiven snart ut. Ett tjugotal brittiska militära rådgivare skickades till araberna - däribland den 28-årige löjtnant Lawrence - och med stöd av några örlogsfartyg i Röda havet lyckades man åter tvinga turkarna på defensiven.

 



Bro i dag längs Hijazbanan.

 


  

I stormens öga

Den insiktsfulle och okonventionellt tänkande T.E. insåg emellertid snart att revoltens kärntrupper - lätt utrustat kamelkavalleri rekryterat från lokala och sinsemellan rivaliserande beduinstammar - inte lämpade sig att möta turkarna i traditionella fältslag. Däremot kunde ett gerillakrig - fört främst mot turkarnas underhållslinjer - få god effekt förutsatt att de olika klanerna kunde enas kring ett gemensamt mål. Detta borde politiskt vara arabisk frigörelse och militärt erövrandet av Damaskus - d.v.s. en sorts "inverterad pilgrimsfärd". Feisals diplomatiska förmåga och auktoritet - som hashemit var han betraktad som släkting till profeten Mohammed i rakt nedstigande led - i kombination med brittiskt stöd i form av krigsmateriel, guld och rådgivare, vann successivt framgång. Inte minst när den färgstarke och mäktige beduinhövdingen Auda - en arabisk Rambo/Kulnefftyp- vunnits för de utsedda målen, var en stor diplomatisk seger vunnen.

I januari 1917 lyckades en relativt liten styrka - ledd av Feisals kusin Nasir, Auda och Lawrence - erövra den viktiga hamnstaden Akaba vid Röda havet. Detta skedde efter en fräck kringgångsrörelse på mer än 100 mil genom bl.a. ett stort "ogenomkorsbart" ökenområde. Nu kunde underhåll tillföras sjövägen vid en fortsatt offensiv mot norr.

 

 

Akaba är den enda hamnstaden i dagens Jordanien och således - trots sin relativa litenhet (ca 80 000 inv.) - av stor betydelse för landet. Efter fredsfördraget med Israel 1994 kan en begynnande satsning på turism förmärkas. Från Akaba utskeppas bl.a. en av Jordaniens fåtaliga naturtillgångar: fosfat, som transporteras dit längs ett sentida byggt stickspår till den gamla s.k. Hijazbanan. Denna av turkarna 1908 färdigbyggda smalspåriga järnvägslinje från Damaskus till Medina var officiellt avsedd att underlätta de muslimska pilgrimsfärderna. Naturligtvis kunde den användas även för annat, t.ex. trupp- och underhållstransporter... Den svårbevakade banan blev således ett primärmål för arabernas gerillaattacker från och med 1917. Syftet var inte att stoppa trafiken för gott utan att genom ständiga nålsticksinsatser locka turkarna att ha kvar sina av araberna belägrade styrkor i Medina och dessutom få dem att avdela stora bevakningsstyrkor längs den 130 mil långa "militära livsnerven." På detta sätt engagerades turkiska trupper som annars kunde insättas mot den fransk/brittiska offensiv som var planlagd att ske via Sinai och norrut genom västra Palestina, d.v.s. nuvarande Israel. De således samordnade operationerna skulle öster om Döda havet och Jordanfloden ledas av Feisal.

 


 

Med upprorsfanan

Lawrence blev nu varse det intrigerande som förekom såväl bland britter, fransmän - båda länderna hade hemliga koloniala ambitioner - som inom familjen Hussein. Han identifierade sig emellertid med arabernas frihetsvision och hade t.ex. sedan länge bytt den brittiska klädseln och livsstilen mot den arabiska. Men insikten om sina landsmäns svek förvärrade känslan av utanförskap och orsakade tidvis svåra grubblerier. Dödandet plågade honom än mer, vilket blev ytterligare ett motiv att framhäva gerillakriget - med målet att med minsta möjliga blodspillan bryta ned fiendens stridsmoral - som ideal stridsform. Efter att vid sitt elddop oheroiskt ha vådaskjutit sin kamel till döds (!) gick T.E. efter striden ensam ut på det månbelysta slagfältet, bort från de segerlarmande araberna, och rätade ut liken av de unga turkarna som han tyckte "låg alltför vårdslöst slängda på marken". Inom ett år skulle han, fylld av hämndbegär och präglad av krigets råhet, inför en attack komma att beordra "inga fångar"...

 

Det uråldriga Petra

Innan man kunde gå till förnyad offensiv måste Akaba säkras mot turkiska anfall. Några platser norr om staden inreddes därför till försvar, bl.a. den flertusenåriga bergsstaden Petra, grundad av nabateérna - en nordarabisk folkstam - och omnämnd i Bibeln. Flygräder med ett par brittiska bombplan utfördes också mot truppkoncentrationer i centralorten Maan. I dag är denna stad bara en dammig ökenhåla. Men bakom dess sömniga fasad kan arabblodet ibland svalla bland folkgrupper där männen traditionellt är beväpnade. Till skillnad från Maan är Petra av högsta turistiska intresse. Staden, med dess fantastiska byggnadsverk huggna direkt ur den rödbruna ökenklippan, klassas som en av världens absolut mest spektakulära sevärdheter. Här tvingades turkarna 1917 dra sig tillbaka efter att ha lidit svåra förluster längs den hålväg som då var en dödsfälla men nu utgör en magnifik entré till klippstaden.

 




Ingångsklyftan till staden Petra, där
turkiska soldater lurades i en fälla.

 

Det omedelbara hotet mot Akaba hade avvärjts men ännu var fienden långt ifrån demoraliserad. Under det hittillsvarande fälttåget hade smärre räder gjorts mot Hijazjärnvägen. Det rörde sig då främst om sprängning av kulvertar och små broar som turkarna relativt snabbt kunde laga. De propagandistiska effekterna bland befolkningen i norr förbleknade snart inför turkarnas maktmetoder. Något mer reellt med militär och psykologisk effekt måste göras. Bäst vore insatser norr om Maan. Utan säkert stöd från den turkkontrollerade lokalbefolkningen var detta dock ett alltför riskabelt företag för den lilla styrka som ansågs kunna avvaras från Akabas försvar. Valet föll därför på att angripa ett område längre söderut, vid stationen Mudawwara nära gränsen till nuvarande Saudiarabien.

 




Stationen Jurf - som utsattes för en attack
av araberna - dåsar i dag i allsköns ro...

 

Större attacker

I september 1917 gav sig T.E. iväg med en 120-mannastyrka från Wadi Rum - en andlöst vacker ökendal 40 km öster om Akaba - mot Mudawwara. Med sig hade man såväl en granatkastare som en kulspruta med tillbehör inkluderande två brittiska sergeanter. Snart nåddes målet- den ensamma stationen längs spåret på gränsen mellan berglandskapet och den flacka öknen. Bevakningen var emellertid för stark och man valde i stället att spränga en liten bro söder om stationen samtidigt som ett tåg passerade. Effekten blev fruktansvärd: kaos, ångest, lemlästning, död... men innebar också statushöjande krigsbyte för de plundrande araberna, medalj för sergeanterna och en stor propagandaseger för arabrevolten och Lawrence personligen: från en av stammarna i norr kom en materielbeställning på "en laurense"!

 

 

I dag är skenorna borttagna - men vid banvallen ligger fortfarande den lilla stationen som en prick mot horisonten. Dagens hitstationerade soldater - arabrevoltörernas sonsöner - vaktar nu gränsvägen mot det närbelägna Saudi.

Upprorets eld tog nu ny fart och järnvägssprängningarna blev allt mer frekventa. Men fälttåget i västra Palestina krävde snart en högre arabisk stridsambition. T.E. erbjöd sig därför att spränga någon av de stora järnvägsbroarna i Jarmukdalen som bildar gräns mellan nuvarande Jordanien, Syrien och Israel - 25 mil bakom turkarnas främsta linjer! Detta skulle i hög grad försvåra fiendens truppförflyttningar då den försenade brittiska offensiven äntligen kom igång.

 


 

Motgångar

Inför det fortsatta fälttåget etablerade Lawrence en framskjuten bas i den fjärran oasen Azrak - mitt ute i öknen 10 mil öster om dagens huvudstad Amman. Kamelfärden dit, 40 mil från Akaba, tog honom fyra dagar. I dag åker man sträckan längs "Desert Highway" på sex timmar. Längs vägen från Amman ligger några gamla palats och ökenborgar. Ekivoka målningar antyder att de kanske snarast var förlustelseanläggningar. Den i svart basalt uppförda borgen i Azrak hade emellertid under århundraden en viktig funktion vid den enda oasen i Arabiska öknens östra del. Lawrence bodde i ett litet rum ovanför entrén och en av hans krigare var farfar till dagens guide. Även i dag är Azrak en viktig knutpunkt längs de gamla karavanvägarna mellan Irak, Saudiarabien och Jordanien.

Räden mot Jarmukdalen blev ett totalt misslyckande och styrkan fick dra sig tillbaka norr om Jerash - "Österns Pompeji" - till Azrak. Den imponerande dalen är mycket vacker där den ligger i Jordaniens nordvästra hörn med Genesarets sjö och de omstridda Golanhöjderna som pampig inramning. Trots den massiva gränsbevakningen kan man på vissa ställen komma ganska nära de gamla broarna som är av en helt annan dimension än Hijazbanans kulvertar!

T.E. tog fiaskot vid Jarmuk hårt. I väster hade emellertid Jerusalem erövrats och den brittiske befälhavaren general Allenby hade fortsatt förtroende för arabrevolten och Lawrence. Det första målet inom arabsektorns offensiv var Tafile, porten till Döda havet. Detta samhälle, som erövrades utan strid, ligger vackert beläget mitt på den högplatå som löper längs Jordaniens västgräns. Här löper också "Konungarnas väg" - en internationell handelsled mellan Egypten, Syrien och nuvarande Irak sedan tusentals år f. Kr. Förutom köpmän vandrade här Abraham med sitt folk, romerska kejsare och egyptiska faraoner med sina härar, korsriddare, pilgrimer... Platser längs vägen minner också om detta: korsfararborgarna vid Kerak och Shobak, den kristna staden Madaba med sina imponerande mosaiker, berget Nebo där Moses sägs ligga begravd efter att ha fått skåda Det Förlovade Landet...

 




En av broarna i Jarmukdalen i dag. På andra sidan
den djupa dalen ligger Israel.

 

Damaskus fall

När turkarna i januari 1918 gjorde ett stort motanfall vid Tafile utkämpades här det enda regelrätta fältslag som araberna inlät sig i under arabrevolten. Striden blev en stor framgång för araberna men till priset av alltför stora förluster enligt T.E. som ogillade den konventionella stridens ortodoxi.

Tre dagar senare sattes definitivt stopp för den turkiska underhållstrafiken över Döda havet genom en räd mot några pråmar vid stranden öster om staden Kerak; f.ö. nära den plats där Sodom och Gomorra tros ha legat. Inte ofta i krigshistorien har flottenheter besegrats av kavalleri! I dag färdas man snabbt längs Döda havet på Jordens lägst belägna väg ovan jord - 400 meter under världshavsnivån!


 



Lawrence med sin livvakt.

 

Slutfasen av fälttåget i Jordanien skedde först när Allenby skickligt utmanövrerat turkarna i Palestina och igångsatt en offensiv mot Amman och området norr därom. Feisals trupper skulle som stöd till denna skära av turkarnas förbindelser mot Damaskus. Nu intensifierades det politiska intrigerandet, ett spel som Lawrence inte behärskade eller kunde förlika sig med. Efter en kapplöpning med de brittiskledda förbanden kunde dock araberna skörda den politiska segern av att komma först till det av turkarna övergivna Damaskus. Med bl. a. 79 sprängda broar och kulvertar på sitt samvete var den ömsinte arkeologens militära mission uppfylld.

Han återvände nu, bara 30 år gammal, till en självpåtagen isolering i England - krigstrött och desillusionerad inför möjligheterna att förverkliga arabernas politiska vision och full av skam för det bedrägeri han tyckte sig ha medverkat i.



HUR GICK DET SEDAN?

Feisal utsågs först till kung i Syrien men i den komplicerade maktkamp som följde fördrevs han av fransmännen och hamnade i stället som kung i Irak. Där mördades han 1958 vid en kupp som efter en serie nya kupper ledde fram till dagens situation. Brodern Abdullah blev kung över den del av Palestina som 1946 gavs självstyre och senare fick namnet Jordanien. På grund av ständiga stridigheter mellan judar och araber i det kvarvarande Palestina fattade FN 1947 beslut om att dela landet i en judisk och en palestinsk stat. När staten Israel utropades 1948 gick de arabiska länderna till ett samlat anfall, varvid Abdullahs styrkor erövrade Västbanken och halva Jerusalem - faktiskt i en strävan att främst införliva de palestinska områdena. År 1950 lyckades detta och året därpå mördades även Abdullah (av en palestinier). Han efterträddes av sin sonson, nuvarande kung Hussein. Även Syrien och Libanon fick självstyre 1946. I Hijaz grep fundamentalistiska muslimer under ledning av Ibn Saud makten 1926.

Lawrence deltog i fredskonferensen i Paris - som dock inte tillmötesgick kraven på arabiskt självstyre. Fredsavtalet ställde Syrien (dagens Syrien och Libanon) under fransk överhöghet och Palestina (nuvarande Israel och Jordanien) samt Mesopotamien (nuvarande Irak) under brittisk. Bitter och vilsen drog sig T.E. snart tillbaka från offentligheten och tjänstgjorde resten av sitt liv som menig under olika namn i det brittiska försvaret. Hans insatser under arabupproret fick dock stort massmedialt utrymme och hans mångfacetterade personlighet har gjort att en kult vuxit upp kring gestalten "Lawrence av Arabien". Filmen med samma namn är en klassiker liksom hans bok Vishetens sju pelare.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!