AV MAJOR OCH FIL. MAG PER IKO

En mindre omskriven front under första världskriget är utan tvekan den italienska. Italien, som vid krigsutbrottet 1914 var allierat med Tyskland och Österrike-Ungern, vände sig 1915 mot dem, men tvingades efter misslyckade offensiver begära brittisk hjälp. Trots begränsade framgångar kom landet att tillhöra krigets segrarmakter. Striderna ägde i huvudsak rum i oländig alpterräng med stora mänskliga ansträngningar. Bara på den italienska sidan har förlusterna i döda uppgivits till 600 000.


Efter Italiens enande 1860 var flera av italienare befolkade områden fortfarande under Habsburg. Minnet av tidigare det hårda österrikiska styret innan Italiens enande gav nationalismen glöd och dessa landsdelar kom att betecknas som Italia irredenta – det oåterlösta Italien.

År 1879 ingick Tyskland och Österrike-Ungern ett villkorligt försvarsförbund. Skicklig politik av kanslern Otto von Bismarck medförde att också Italien 1882 anslöts till samma försvarsförbund – det som nu kom att benämnas trippelalliansen. Från tysk sida sågs det som en försäkran, dels mot Frankrike, dels mot Ryssland, men också som en möjlighet att genom Italiens sympati för England få en förbindelseled till London. Österrike-Ungern i sin tur, med önskemål om större inflytande på Balkan i tävlan mot Ryssland, ville försäkra sig om åtminstone en italiensk neutralitet.




Tjänst till fots – bärning! Ett österrikiskt bergsbatteri under förflyttning. Två personer från motsatt sida har beskrivit sina upplevelser från krigsskådeplatsen: den tyske fältmarskalken Erwin Rommel i Infanterie greift an!, samt nobelpristagaren Ernest Hemingway i klassikern Farväl till vapnen.


Efter Berlinkongressen 1878 hade Rom tvekat mellan en anslutning till Frankrike – den latinska systernationen – eller till Tyskland och Österrike. Att Wien vid kongressen kommit i besittning av Bosnien-Hercegovina hade väckt stor harm i Italien. Avgörande blev emellertid den upplevda prestigeförlusten då Frankrike 1881 intog Tunis, det som italienarna sedan Karthagos fall ansett som ”sitt” kolonialområde.

I början av detta sekel försvagades bindningen inom trippelalliansen. Förbindelserna med Frankrike förbättrades och den italienske konungen Viktor Emanuel III sammanträffade både med Storbritanniens Edward VII och den ryske tsaren. Österrikes annexion av Bosnien-Hercegovina 1908 väckte minnen från 1878, och det av Italien började kriget i Tripolis 1911 ogillades öppet av Tyskland. Icke desto mindre förnyades trippelalliansen 1902 och 1912. Kriget på Balkan 1912 kom att pröva förbundets hållbarhet men upprättandet av konungariket Albanien gjöt olja på vågorna.

 

Trippelalliansens traktat innehöll emellertid en artikel VII vilken syftade till att avväpna möjliga konfliktorsaker mellan Italien och Österrike-Ungern. I sina huvuddrag gick den ut på att om nuvarande status quo på Balkan eller i Adriatiska och Egeiska haven skulle vara omöjligt att upprätthålla, och Italien eller Österrike-Ungern skulle bli tvingat att ingripa, skulle detta ske först efter överenskommelse mellan de båda länderna. Skulle något land därpå uppnå territoriella eller andra fördelar skulle det andra ömsesidigt kompenseras, men med vad definierades inte. I övrigt förpliktigade traktaten de tre medlemmarna till en välvillig neutralitet med rätt att aktivt deltaga om någon av dem påbörjade ett anfallskrig som följd av hotad säkerhet.

 

Världskrig – italien spelar under täcket

Österrike-Ungern förde under sommaren 1914 förhandlingar med Tyskland om lämpliga mått och steg mot Serbien efter attentatet i Sarajevo den 28 juni. Från tysk sida önskades att isolera ett eventuellt krig till enbart mellan dubbelmonarkien och Serbien. För sent upptäcktes att de fria händerna till Wien istället ledde mot ett oundvikligt europeiskt storkrig. En månad efter skotten – den 28 juli – förklarade Österrike-Ungern sig vara i krig med Serbien. Två dagar senare mobiliserade Ryssland och världskriget var ett faktum.




Befästningen Tra i Sassi – 2 192 m över havet – ett av många österrikiska spärrfort längs Dolomiterfronten, nu på italiensk mark. 15 000 italienare, utan vetskap att fortet var i stort sett obeväpnat och oförsvarat – anföll 70 österrikare under två veckors tid.



Wien hade sorgfälligt underlåtit att genomföra förhandlingar med Rom enligt artikel VII. Någon förhoppning att Italien skulle nöja sig med den österrikiska tolkningen av ”ömsesidig kompensation”, nämligen herravälde över Albanien, fanns inte. Den italienska reaktionen blev också mycket riktigt en anklagelse att Österrike-Ungern inte följt fördraget. Dessutom hade dubbelmonarkien självsvåldigt rubbat status quo, varför Italien var berättigat till kompensation. Rom menade att detta innebar de italienskbefolkade provinserna Trentino och Trieste. Likväl betonades att alliansen fortfarande ägde bestånd och att Italien skulle upprätthålla en vänskaplig neutralitet.

Hösten 1914 såg dock en intensiv politisk och diplomatisk verksamhet komma igång. Konseljpresidenten Antonio Salandra närde vid krigsutbrottet en uppriktig avsikt önskan att hålla Italien neutralt, och han hade helhjärtat stöd i sin utrikesminister Antonio di San Giuliano. Ententens hejdande av det tyska anfallet vid Marne i september fick emellertid flera ledare att börja tvivla på en seger för centralmakterna, och sonderingar gjordes om vilken sida som kunde erbjuda mest. När San Giuliano efterträddes av den betydligt mer ententevänlige Sidney Sonnino markerade detta en kursändring. Den tidigare principen att

Italien endast handlade i sitt sacro egoismo, heliga nationella intresse, förändrades i december till att Italien skulle upprätthålla en väpnad neutralitet men förbehålla sig rätten att ingripa. Den tidigare tyske kanslern prins Bernhard von Bülow utsågs i december till extra ambassadör i Rom med uppdrag att försöka hejda den italienska glidningen mot ententen. Genom att krama ur försäkringar från Wien fanns förhoppningen att Italien skulle fortsätta vara neutralt. Han antydde till och med att möjligheter fanns att Italien skulle erhålla Trentino. Detta skulle dock visa sig vara otillräckligt.




Bestyckat med två kanoner, två belägringshaubitsar och två tunga granatkastare
hindrade Sperrwerk Plätzwiese – på 2 040 m höjd – italiensk passage från söder.




En österrikisk tung ˇSkodamörsare, kaliber 30,5 cm, var effektiv mot befästa
ställningar och fullkomligt skoningslös mot oskyddad trupp.

 



 

Orimliga krav – del av österrike krävs

Förhållandet mellan de båda grannländerna skärptes i februari 1915 då Italien i princip hotade med krig om den avstannade österrikisk-ungerska offensiven mot Serbien återupptogs utan att en överenskommelse om kompensation kommit till stånd. Den 26 mars erbjöd den österrikisk-ungerske utrikesministern Stefan Burián området i Sydtyrolen kring staden Trento/Trient till Italien. I april preciserade Sonnino de nu ökade italienska kraven till att omfatta hela Trentino inklusive det tysktalande Bozen/Bolzano, i öster hela Isonzos dalgång, och därjämte några dalmatiska öar och slutligen godkännande av den italienska ockupationen av Vlorë/Valona i Albanien, Rhodos och elva andra öar i Egeiska havet. Trieste skulle utgöra en frihamn, och alla ovannämnda avträdelser göras genast.

Wien hann aldrig avge ett svar förrän Rom den 4 maj 1915 avbröt förhandlingarna och förklarade att förbundet mellan dem inte längre existerade. Redan den 26 april hade Italien slutit ett hemligt fördrag med ententen att inom en månad förklara Österrike-Ungern krig om inte kraven på landavträdelser beviljades. Denna pakt följdes i maj av militära tilläggskonventioner.

Salandra och Sonnino hade därmed spelat ett högt inrikespolitiskt spel. De flesta ledamöterna i den italienska deputeradekammaren var solitt neutrala. Inför det italienska folket valde regeringen helt enkelt att framställa situationen som fait accompli.

Taktiken såg ut att lyckas. Diktaren och nationalisten Gabriele D’Annunzio framförde en serie flammande tal med formen av ”en enda lång krigsfanfar”. Samtidigt släpptes rykten från ententehåll om inställda kolleveranser som följden av en tvekan. Den 13 maj ingav Salandra sin ministärs avskedsansökan efter tvivelsmål om konstitutionellt stöd i kammaren. Våldsamma demonstrationer och hot om revolution gjorde att konungen nekade att bevilja denna. Den 19 maj, dagen innan förtroendeomröstningen mot regeringen skulle äga rum, samlades 50 000 människor framför Capitolium i Rom, anförda av D’Annunzio som under ändlöst jubel talade till folkmassan. Dagen efter gavs regeringen, med röstsiffrorna 407 mot 74, fullmakt att handla som den ansåg förmånligast. Den 23 maj 1915 förklarades krig mot Österrike-Ungern.




Italiens utrikesminister Sidney Sonnino (18471922), med engelskt påbrå,
arbetade aktivt för att få landet i krig.

 

Den italienska armén – fjärmad från verkligheten och dåligt rustad

General Luigi Cadorna hade i juli 1914 blivit utnämnd till chef för den italienska generalstaben, Commando Supremo. Eftersom konungen endast upprätthöll ett formellt styre, menade Cadorna att huvudansvaret för krigföringen ålåg på honom. Liksom sina företrädare ansåg Sonnino att militära spörsmål låg utanför politiken. När dessa områden flätades ihop mer och mer blev det omöjligt för regeringen och generalstaben att ignorera varandra. Då Cadorna hävdade att det var han som ställde upp landets krigsmål och dessutom förutsatte att han hade befogenheten att avskeda krigsministern, tvingades Sonnino att tydligt avgränsa det militära inflytandet – och personkonflikten var ett faktum.

Det folkrika Italien stötte på andra svårigheter. Trots att kriget proklamerades som en väg till nationell pånyttfödelse jämte den stora uppslutningen kring irredentisterna, enades aldrig det italienska folket som i andra krigförande länder. I de djupa leden fanns en stor tveksamhet – det handlade ju inte om ett försvarskrig.

Den italienska armén var också en källa till bekymmer. Visst hade en upprustning skett sedan krigsutbrottet 1914 men fortfarande fanns allvarliga brister kvar. Många officers- och underofficersbefattningar var obesatta, och inom kårerna var kompetensen låg. Soldatmaterialet var dåligt tränat, eftersom den allmänna värnplikten inte hade utnyttjats fullt ut. Armén led också stor brist på kulsprutor och artilleriet var kraftigt underlägset det österrikiska. Den kanske mest oroande faktorn var att ingen i den italienska generalstaben hade någon erfarenhet av modern krigföring.

Hären delades in i tre olika kategorier: linjearmén, mobilmilisen (lantvärn) och territorialmilisen (landstorm). Linjearmén var vid krigsutbrottet fördelad på tolv armékårer med tillsammans 25 infanteri- och tre kavalleridivisioner. Inom infanteriet, som mönstrade 96 egentliga infanteriregementen, ingick också tolv bersaglieriregementen och åtta alpiniregementen. Bersaglierikåren hade uppsatts 1836 som en elitstyrka inom den piemontesiska armén. De fick så småningom mer och mer karaktären av bergstrupper, precis som alpiniavdelningarna. Ett rustningsprogram hade igångsatts i april 1914 och Cadorna, själv artillerist, prioriterade detta truppslag. Det kom att innebära att fältartilleriet var mitt inne i en ansträngande reform vid stridigheternas början.




Generalen Luigi Cadorna (1850-1928). Prestige och föråldrat strategiskt tänkande hämmade Italiens krigföring. Efter slaget vid Caporetto – det tolfte Isonzoslaget – tvingades italienarna till ett panikartat återtåg.




Efter slaget vid Caporetto - det tolfte Isonzoslaget - tvingades italienarna
till ett panikartat återtåg.


 

Omöjlig militärgeografi

Gränstrakterna mellan Italien och Österrike-Ungern kunde 1914 delas in i fyra områden: Trentino, Dolomiterna, Kärnten och Isonzo. De tre förstnämnda, alpområden med obestigliga bergssidor och stupande dalar, utgjorde redan på naturlig väg mäktiga hinder för den italienska armén. Båda sidor hade dessutom förstärkt dem genom kedjor av fästningsanläggningar. Det fjärde området, som var vägen till Istrien, var till synes bara något mindre svårframkomligt.
Floden Isonzo flyter i sitt övre lopp längs kilometerhöga bergsmassiv, ofta i en trång och vindlande klyfta. Dess vattenstånd kan med kort varsel stiga flera meter och därmed ökas också vattnets strömhastighet. Söder om Gorizía/Görz/Gorica tvingas floden av Karstplatån till en lugnare båge mot väster. Platån består av ett antal större och mindre dalar med talrika grottor, men med höjder på sällan över 300 m. Doberdòplatån är den västliga utskjutande delen av Karst och utgjorde nyckeln till de österrikiska ställningarna.

Resultatet var att ett anfall in på österrikiskt territorium skulle tvingas ske i oländig terräng mot förberedda försvarsställningar. Visst fanns på italiensk sida utmärkta kommunikationer över Venetiens slätter men framryckningen skulle bokstavligen utföras i uppförsbacke. Dessutom skulle en framstöt mot Isonzo kunna lämna ryggen fri för en österrikisk motoffensiv från Trentino. Ett genombrott av de italienska ställningarna skulle snabbt öppna vägen över låglandet mot Venedig.

 

Mot trieste!

General Cadorna beslöt sig för att binda de fientliga styrkorna i Trentino medan huvudoffensiven skulle ske i Isonzoområdet. Förstahandsmålet Gorizía skulle följas av Trieste och Ljubljana/Laibach. Andra anfallsföretag skulle utföras i Dolomiterna och Kärnten, vilka så småningom skulle kunna förenas längs Isonzo. Någon större förståelse för hur terrängen gynnade en högre belägen försvarare försedd med kulsprutor och taggtråd hade han inte. Österrike-Ungerns här ansågs vara fullt engagerad i Galizien, Karpaterna och på Balkan.

Efter uppmarsch skulle de italienska 1. och 4. arméerna jämte Zona Carnia vara grupperade mot Trentino, Dolomiterna respektive Kärnten. Längs Isonzo hade den 2. armén (IV. och II. kårerna) med åtta divisioner under general Pietro Frugoni tilldelats området från Plezzo/Flitsch/Bovec till strax norr om Gorizía, och söder därom till havet fanns 3. armén (VI., XI. och VII. kårerna) med sex divisioner och tre kavalleridivisioner under hertig Emanuel av Aosta.

Omedelbart efter krigsförklaringen hade Österrike-Ungern börjat förflytta truppstyrkor till den italienska fronten och i slutet av maj var Landesverteidigungskommando Tirol jämte Kärntner Armeegruppe ansvariga längs den västra delen. I den kommande italienska huvudanfallsriktningen mot Trieste skulle den österrikisk-ungerska 5. armén (XVI. och XV. kårerna, jämte Abschnitt Küstenland) stå med sammanlagt åtta divisioner under general Svetozar Boroevi´c von Bojna. Överbefälet över styrkorna mot den italienska fronten innehades av ärkehertig Eugen av Österrike.

Direkt vid fientligheternas inledande hade italienska trupper framryckt, överskridit gränsen och trängt tillbaka österrikarna. I både Trentino och Kärnten hade viktiga pass säkrats och längs Isonzo behärskades hela högra flodstranden förutom vid Tolmino/Tolmein/Tolmin och Gorizía. Ett ihållande störtregn i början av juni som fick Isonzo att svämma över, gav italienarna tid att fullborda sin försenade uppmarsch, men också österrikarna tillfälle att förstärka sina ställningar. Detta var läget inför Isonzoslaget den 30 juni-5 juli 1915, det första av tolv.  

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!