AV JONAS ÖHMAN

Jonas Öhman är den som översatt och bearbetat Zigmas Stankus berättelse från krigets Afghanistan. Det är en grovkornig skildring fri från alla förskönande omskrivningar. Så här ser krigets ansikte ut.

 

De sista dagarna i december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Fallskärmsjägare säkrade flygplatsen i Kabul och motoriserade förband rullade över gränsen medan specialförband stormade presidentpalatset och likviderade den dåvarande statschefen, Hazifullah Amin. Invasionen var tänkt som ett kortvarigt företag i syfte att stabilisera den ur sovjetisk synvinkel osäkra politiska situationen i landet. Det hela skulle dock snart utvecklas till en av de värsta konflikterna sedan andra världskriget.

 

Zigmas Stankus

Det finns än i denna dag förvånansvärt litet skrivet på svenska om detta krig. I synnerhet gäller detta ögonvittnesskildringar av själva kriget och på vilket sätt den upplevdes av de stridande på fältet. För första gången i Sverige erbjuds nu, via SMB, en sådan redogörelse, nedtecknad av en sovjetisk fallskärmsjägare. Litauern Zigmas Stankus tjänstgjorde i 345. fallskärmsjägarregementet, en av de första enheter som anlände till Kabuls flygplats i december 1979 för att säkra den för de inkommande trupperna. Hans förband stationerades sedan på flygbasen i Bagram, norr om Kabul. Det var tänkt att vistelsen endast skulle handla om några veckor men snart fick hans förband marschorder. Målet: att kuva upproriska delar av befolkningen i bergsbyarna. Det dröjde inte länge förrän de unga värnpliktiga, som på kort varsel förflyttats till detta för dem helt okända land, fick klart för sig att de inte var välkomna.

Zigmas Stankus bok Sovjet invaderar Afghanistan rymmer ett stort antal bilder som aldrig tidigare publicerats i Sverige. Flertalet är tagna av de sovjetiska frontsoldaterna själva.


Stankus tjänstgjorde i Afghanistan under nästan ett och ett halvt år. Hans fallskärsmjägarregemente deltog under den tiden i flera större och mindre operationer såsom genomsökning av byar, inringningar, jakt på Mujahedin i bergen, konvojtjänst och olika specialoperationer. De unga fallskärmsjägarna var inte alls beredda på att behöva utföra den typ av stridsuppgifter de nu ställdes inför. De fick betala dyrt för sina lärdomar, gjorda i stridarna i bergen.mot den alltmer välorganiserade och beslutsamma afghanska gerillan.

 

Röda armén får problem

Röda Armén var vidare nästan totalt oförberedd på de extrema påfrestningar som usla vägar, svårtillgängliga bergsbyar, kyla på hög höjd och en svårfångad motståndare med mycket god lokalkännedom skulle komma att innebära. Varken taktik, utrustning eller beväpning var anpassad för landets förusättningar. Då sovjetarmén i princip inte hade några förband som var anpassade för villkoren i Afghanistan sattes dock fallskärmsjägarförbanden in överallt där det krävdes fysisk uthållighet och förmåga att improvisera. Stankus mötte otaliga gånger enskilda och grupper av Mujahedin i strid i de otillgängliga afghanska bergen. Som nittonåring förlorade han flera av sina kamrater, hans regemente hade bland de högsta förlustsiffrorna bland alla förband som deltog i kriget. Under sin tid i Afghanistan kom han samtidigt att skära 14 skåror i kolven på sin automatkarbin.

 

Plundring och övergrepp

Ett av det viktigaste strategiska tillgångarna i en konflikt av den typ som kriget i Afghanistan innebär är civilbefolkningen, något som den sovjetiska sidan inte på något vis förmådde att använda till sin fördel. Den sovjetiska arméns tradition att överlåta en del av underhållsproblemet till soldaterna själva betydde att de snart började plundra och stjäla. Soldaterna stal till exempel täcken och filtar i byarna för att kunna värma sig när de sov, mat för att kunna äta sig mätta, klockor och pengar. Detta, tillsammans med en total brist på förståelse för de lokala sedvänjorna och traditionerna, inte minst de religiösa övertygelserna och synen på familj och kvinnor, skapade ett starkt hat mot soldaterna och fick befolkningen i byarna att, från att ha varit försiktigt positiva, aktivt stödja motståndet. En stor del av gerillan bestod av männen och pojkarna i byarna som levde ett civilt liv, när det befanns lämpligt, tog fram sina vapen och formade lokala gerillaförband.


Kriget i Afghanistan var mycket grymt från bägge sidor och författaren värjer inte för de mer mörka sidorna av konflikten. Osäkerheten om vem som var med i gerillan och inte skapande ofta situationer där de sovjetiska soldaterna helt enkelt avrättade folk på blotta misstanken. Samma sak gällde problemet med att ta hand om sårade och krigsfångar under mycket krävande omständigheter, långt från vägar och civilisation. Detta ledde inte sällan till att de tillfångatagna sköts på fläcken. Vid misslyckade operationer kunde det hända att alla männen i en by avrättades som hämnd. Den afghanska gerillan, å sin sida, tog mycket sällan fångar och torterade ofta tillfångatagna sovjetiska soldater på det mest bestialiska sätt innan de avrättade dem. Vid något tillfälle hamnade Stankus i situationer som bara kan beskrivas som ett besök i människans mörkaste inre.

 

Allierade och motståndare

Den afghanska regeringsarmén, som slogs sida vid sida med Röda Armén, hade ett mycket lågt stridsvärde. Deras beväpning var till största delen från åren kring andra världskriget och motivationen var ofta mycket låg, vilket ledde till deserteringar. De sågs inte som helt pålitliga av de sovjetiska soldaterna som oftasts avdelade några man att hålla dem på kornet för alla eventualiteter. De få afghanska förband som var motiverade bestod i sin tur till största delen av soldater som fått familjemedlemmar dödade och rekryterats särskilt till enheter där medlemmarna hade sådana personliga erfarenheter.

Mujahedin använde sig oftast av traditionell gerillataktik: att gömma sig bland civilbefolkningen, vid lämpligt tillfälle utförande av plötsliga och oväntade angrepp, om möjligt med understöd av minor, granatgevär och tunga kulsprutor. Om de mötte kraftigt motstånd drog de sig snabbt tillbaka, om inte satsade de på att tillfoga fienden så stora förluster som möjligt. Sovjetarmén hade svårt att utnyttja sitt enorma övertag i eldkraft och samordning.

Gerillan förstod väl att utnyttja sina alltmer välfyllda vapendepåer. Huvudvägarna minerades oavlåtligen, ofta på ett mycket förslaget vis, vilket innebar stora påfrestningar på underhåll och truppförflyttningar. Trots att man längs huvudvägarna snart började sätta upp fasta posteringar var det ändå i praktiken gerillan som behärskade terrängen och kunde slå till som man önskade. En av de farligaste befattningar man kunde ha i den Röda Armén var just truckförare.

 

I Afghanistan stred David mot Goliat. Sovjetimperiets fulla arsenal sattes in mot de afghanska rebellerna, som från början var oerhört primitivt utrustade. En del hade musköter! Men med tiden anlände mer och mer hjälp utifrån och styrkeförhållandena ändrades.

Hos Sovjetarmén

Behandlingen av de sovjetiska soldaterna från den egna sidan lämnade för övrigt en hel del övrigt att önska. Den sovjetiska arméns syn på sitt soldatmaterial skilde sig markant från hur man såg på detta i Väst. Detta inkluderade en översittarkultur och inslag av ”kamratfostran” som etablerats av generationer av soldater och skapat en kultur som i mångt och mycket byggde på förnedring och förtryck. Detta avspeglade sig även inom det högre ledarskapet. Författaren menar att man från arméledningen snarast förhöll sig till sig soldaterna i fält som ett slags ”engångsartiklar”, att brukas och sedan slängas bort. Allt detta i sin tur förvärrade beteendet mot civilbefolkningen och krigsfångar och bidrog än mer till hatet mot inkräktarna.

Då man från sovjetiskt håll inte räknat med en långsiktig krigsinsats av detta slag fick man snart problem med förstärkningar och ersättningsmanskap. Soldater som begått någon ”försyndelse” hemmavid började straffkommenderas till Afghanistan och en hög grad av improvisation gällde i synnerhet under de första åren. Vidare drabbades stora delar av soldaterna av allvarliga sjukdomar, såsom gulsot och feberjuka. Detta fick till följd att till exempel fallskärmsjägarförbanden i praktiken ofta kunde mönstra mindre än hälften av det tänkta manskapet för sina operationer.

 

Kriget går överstyr

Den alltmer förslagna gerillan lärde sig allt mer om hur man stör fienden och utför eldöverfall mot fordonskolonner. Vad flera tillfällen hamnade Stankus fallskärmsjägarförband med sina lätta pansarskyttefordon i blodiga bakhåll. Endast genom sin disciplin och genom den erfarenhet som man över tid skaffat sig kunde man flera gånger undvika att utplånas. Svårigheterna med att kontrollera stora otillgängliga områden med en fientligt inställd befolkning blev tydliga gång på gång. Försök att ta initiativet med olika typer av större och mindre operationer misslyckades ofta, på grund av bristen på samordning, otillräckliga underrättelser och bristande ledarskap.

Samtidigt kunde de sovjetiska soldaterna märka att tillförseln av vapen och annan utrustning bara ökade till gerillan. Från baser i Pakistan började snart också trupper utifrån engagera sig i kriget, inklusive reguljära förband från den pakistanska armén. Det började stå klart att Sovjet nu stod inför flera fiender på en gång, och detta på en plats som inte på något vis lämpade sig för den typ av krigföring som sovjetsoldaterna förberetts inför.

Även om utrustning, taktik och förståelse av fienden förbättrades över tid kunde aldrig sovjetarmén riktigt anpassa sig till kriget i Afghanistan, som över tid väckte ett allt större obehag hos befolkningen hemma i Sovjetunionen. Den sovjetiska propagandan ansträngde sig hårt för att släta över bakslagen i kriget men kunde inte helt dölja för befolkningen vad som pågick. De hoplödda zinkkistorna med kvarlevorna av stupade soldater med mera talade sitt tydliga språk.

Inom en period av tio år tid skulle mer än en miljon man från Sovjet komma att tjänstgöra i Afghanistan. Av dessa stupade minst 13 000 och tiotusentals sårades. Hur många som drabbades av sjukdomar och andra åkommor finns det inga säkra uppgifter om. Inte heller för förlusterna hos Mujahedin finns det några  siffror. Minst en miljon civila torde ha dödats i kriget.

 

Sovjet invaderar Afghanistan är en osminkad skildring av en fruktansvärt brutal konflikt. Författaren Zigmas Stankus, soldat i 345. fallskärmsjägarregementet, drar sig inte för att skildra den egna sidans övergrepp.

Skildring av det moderna kriget

Under sina ett och ett halvt år som fallskärmsjägare i Afghanistan skaffade författaren sig en mycket god personlig förståelse och inlevelse av vad kriget innebar för både den enskilde soldaten och i någon mån från ett mer övergripande perspektiv. På ett enkelt och rättframt sätt utan försköningar beskriver han sina erfarenheter av tiden och ger en god inblick i den sovjetiske soldatens vardag. Genom hans ögon får läsaren följa hur Sovjets engagemang i Afgnaistan snart förvandlas till något som ingen av de inblandade beslutsfattarna rimligen kunnat föreställa sig. Inte minst gäller detta de radikala och oväntade utmaningar som den sovjetiska krigsmaskinen ställdes inför och hur man lyckades anpassa sig till dessa eller inte.

På ett mer övergripande plan skildras hur en härdad och tekniskt överlägsen imperiearmé ställs inför mycket stora utmaningar och, både på grund av egna misstag och ställd inför en beslutsam fiende med flera taktiska och strategiska fördelar, sakta tvingas till nederlag.

Samtidigt ger boken en del av svaret på frågan hur den situation som idag råder i Afghanistan uppstått. Dagens situation är i flera avseenden en direkt följd av det sovjetiska kriget och till valda delar ställs soldaterna från USA och andra länder i princip inför samma problem som en gång sovjets soldater. Detta gäller till exempel terrängen, geografin, förhållandet till civilbefolkningen, bakhåll och problemet att behålla initiativet.

 

Boken är rikt illustrerad med i Sverige aldrig tidigare publicerade bilder av kriget i Afghanistan, tagna av soldaterna själva under sin tjänstgöring.  Den är vidare ett vittnesbörd inifrån den konflikt som skulle komma att innebära början till slutet för ett av det 1900-talets mest fruktade imperier, Sovjetunionen.

Läs även Lars Gyllenhaals artikel i ämnet här.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!