AV PATRIK AXELSSON

Amerikanska stridsvagnar är välkända för de flesta. Under Kuwaitkriget slog de ut de rysktillverkade opponenterna långt utanför irakiernas räckvidd. Men under andra världskriget var rollerna ombytta. USA satsade på kvantitet och det amerikanska pansaret riskerade ständigt att bli kattmat med en tysk Panter eller Tiger i närheten.


När första världskriget slutade, hade USA ingen egen tillverkning av stridsvagnar. Pansartrupperna var utrustade med brittiska och franska stridsvagnar. Från politiskt håll var intresset för stridsvagnsutveckling tämligen ljummet, men inom armén och industrin fanns de som trodde på stridsvagnen och ett antal olika modeller låg på ritbordet. Den första inhemska stridsvagnen var Light Tank T1, avsedd för två personer och med en vikt på knappt sju ton. Beväpningen bestod av en 37-millimeters kanon och en parallellmonterad 7,62-millimeters kulspruta och pansaret var drygt nio millimeter som tjockast. Motorn som satt framtill utvecklade 105 hästkrafter och gav en toppfart på 32 kilometer i timmen. Vagnens främsta merit var att den ledde utvecklingen vidare, mot efterföljaren Light Tank T2. Efter flera modifieringar och förbättringar sattes den 1939 i produktion under beteckningen M2A4. Det var en liten och snabb stridsvagn som med ett pansar på maximalt 25 millimeter lämpade sig bäst som spaningsfordon. Beväpningen utgjordes av en 37-millimeters kanon och fem 7,62millimeters kulsprutor. Toppfarten var lite drygt 60 kilometer i timmen. Parallellt pågick utvecklingen av en större stridsvagn, M2A4:s storasyster, så att säga. Det var M2 Medium Tank, en stridsvagn som delade många drag med den lilla M2A4. Den hade en besättning på sex man, vägde 17 ton och var beväpnad med en 37-millimeters kanon och åtta 7,62-millimeters kulsprutor. Toppfarten var 41 kilometer i timmen. Båda vagnarna var föråldrade redan vid produktionsstarten 1939.

 

Före sin tid

Det är intressant att notera att samtidigt med utvecklingen av dessa stridsvagnar, som i många avseenden baserades på första världskrigets stridsvagnsfilosofi, pågick ett långt mer avancerat och innovativt arbete av en man vid namn J Walter Christie. Redan 1919 konstruerade han en stridsvagn med ett runt torn som gick att vrida 360 grader. Det mest nyskapande var bandaggregatet, som bestod av bakre drivhjul, främre spännhjul samt två bärhjul, parvis monterade på var sida. Bärhjulen var fjädrade och driv- och spännhjulen var gummibelagda. När vagnen färdades på landsväg togs banden av och vagnen körde på hjulen. Efterföljaren, Christie M1928, var en tornlös vagn med avancerad hjulupphängning och samma förmåga att köra utan band. Toppfarten med banden på uppgick till 67 kilometer i timmen. Christie utvecklade sina vagnar ytterligare, men fick aldrig något gehör för dem hos beslutsfattarna inom den amerikanska armén. De påverkade emellertid andra länders stridsvagnskonstruktörer och en del av idéerna går igen i ryska stridsvagnar och i de brittiska kryssningsstridsvagnarna.





En intressant överblick av de amerikanska pansarstyrkorna under krigets inledningsskede. Främst står M2:or och M2A1, bakom dem står lätta stridsvagnar med dubbeltorn tillsammans med M1 och M2 pansarbilar. Inte mycket att komma med.

 




En Lee, den illa omtyckta Sju bröders grav, har mött sitt sedvanliga öde under pansarslaget vid Kursk. Ryssarna fick 1386 stycken M3:or – men besättningarna hatade dem. De var klent konstruerade, uselt efter ryska mått mätt, och vad värre var; de tog lätt eld och var svåra att ta sig ur.

  

 

Liten och populär

Den lilla M2A4 genomgick ytterligare modifieringar och fick beteckningen M3, framför allt var det pansaret som förstärktes. Den användes i stor utsträckning av brittiska trupper, som uppskattade snabbheten, smidigheten och det relativt tjocka pansaret. Den blev så omtyckt, att den fick smeknamnet Honey. Annars var den officiella brittiska beteckningen General Stuart. Britterna tog nämligen för vana att döpa de stridsvagnar de fick från USA efter berömda amerikanska generaler.

I USA var bilindustrin stor och mäktig och hade tillgång till de produktionsmedel som behövdes för att tillverka stridsvagnar. På så sätt kom många initiativ och prototyper därifrån. I många andra länder saknades sådana industrier, eller så sköttes tillverkningen av företag som annars sysslade med tåg eller traktorer. I USA gick det enkelt och snabbt att ställa om biltillverkning till stridsvagnstillverkning. Ett exempel på ett sådant initiativ är den lätta stridsvagnen M5, en vidareutveckling av M3. Det var Cadillac som konstruerade den, och även om den liknade den gamla M3, var den bättre på många sätt. Pansaret var tjockare och dessutom utgjordes fronten av en vinklad platta, vilket gjorde att projektiler fick svårare att tränga igenom. Aktionsradien var större och mängden medförd ammunition till huvudvapnet ökade från 103 till 123 granater.





M4A2 blev den Sherman-version som tillverkades i flest antal, 8053 stycken. Sherman var pålitlig, lätt att tillverka och serva, men på det öppna fältet mot tyskarnas Pantrar och Tigrar fick den oftast fly än illa fäkta.


Otidsenlig men viktig chrysler

En annan av biljättarna, stod för den första större amerikanska stridsvagnen efter den mer eller mindre värdelösa M2:an. Britterna döpte den till General Lee, men den amerikanska beteckningen löd Medium Tank M3. Eftersom USA saknade kunskap om hur man konstruerade torn stora nog att hysa 75-millimeterskanoner, fick M3 ett något annorlunda utseende. Med huvudvapnet monterat i en utbyggnad på stridsvagnens ena sida och en 37-millimeters kanon i ett torn ovanpå vagnen, stod den med ena larvbandet i en förgången tid. Kanonens placering gjorde att den bara gick att rikta den 15 grader i sidled. Kanonen var en vidareutveckling av en fransk pjäs och hade en mynningshastighet på 567 meter per sekund. Nästan omedelbart kom en förbättrad version med längre eldrör och en mynningshastighet på 701 meter per sekund, vilket var acceptabelt. Den kom senare att monteras även i efterföljaren, M4, eller Sherman, som den oftast kallas. Pansaret på M3 var 57 millimeter som tjockast och den konverterade flygplansmotorn på 340 hästkrafter gav en maxhastighet på 42 kilometer i timmen på landsväg. M3 tillverkades i ett antal olika versioner, som skilde sig åt huvudsakligen vad gällde motor och vagnskropp. Vissa var nitade samman, andra var svetsade eller gjutna. Den förekom även under namnet General Grant, då med radio och utan det översta lilla kulspruteförsedda tornet.

Vagnen användes av både amerikaner och britter, och framför allt i Nordafrika hade britternas Lee- och Grantvagnar stora framgångar. Ett antal vagnar skickades även till Sovjetunionen, men var inte lika populära där. Bland annat fick de öknamnet Sju bröders grav.


En amerikansk ikon

En av M3:s främsta uppgifter var att vinna tid medan amerikanerna konstruerade en bättre stridsvagn. Den fick beteckningen M4 och kom att bli en av de mest använda stridsvagnarna någonsin. För många är den symbolen för de amerikanska pansartrupperna under andra världskriget, och de flesta känner den under det namn britterna gav den, Sherman.

Prototypen stod klar i september 1941 och till det yttre hade den en del gemensamt med M3:an, men istället för en mer eller mindre fast monterad kanon hade den ett torn som kunde vridas 360 grader. Tornet var helgjutet och från början var det tänkt att även vagnskroppen skulle vara det. Det visade sig emellertid att det inte fanns tillräckligt med resurser för att gjuta så stora saker, och därför tillverkades även Sherman med svetsad vagnskropp. Besättningen bestod av fem man och motorn på 400 hästkrafter gav en maxhastighet på 35 kilometer i timmen. Sedermera sattes en bättre motor in, vilket ökade hastigheten avsevärt. Även om Sherman var en i många avseenden mycket bra stridsvagn, var den underlägsen vissa av tyskarnas vagnar. För att råda bot på detta utvecklades en kraftigare kanon med 76, 2 millimeters kaliber. Dessutom förstärktes pansaret. Britterna utvecklade en egen 76,2-millimeterskanon (17-pundaren) som de monterade in i sina Shermans, vilka därefter fick beteckningen Firefly. Det var en mycket effektiv kanon och tack vare den kunde Fireflyvagnarna mäta sig med tyskarnas Panther och Tiger.  Shermanstridsvagnen tillverkades under hela kriget och användes av flera länder ända in på sjuttiotalet.





Sherman Firefly hade sämre pansarskydd än motsvarande tyska vagnar, men i alla fall en kanon, den brittiska 17 pundaren, som åtminstone kunde försöka penetrera det fientliga pansaret. Här kör en Firefly i täten av en kolonn Shermanvagnar.

 

Tigerdödare

Även om M4:an hade många bra egenskaper och klarade sig hyfsat på slagfältet, var det uppenbart att det behövdes något större och bättre för att rå på de värsta tyska stridsvagnarna. Det bestämdes därför att en ersättare till Sherman skulle konstrueras. Arbetet påbörjades i början av 1942, men det skulle dröja ända till februari 1945 innan efterföljaren, M26 Pershing, sattes in i strid. Problemen var flera, det krävdes en kanon om minst 90 millimeters kaliber, och ett torn som kunde klara av en så stor kanon. Vidare var man tvungen att införa en helt ny stridsvagnsklass, tunga stridsvagnar. Tidigare hade USA bara haft lätta och medel tunga vagnar.





M26 Pershing sedd snett bakifrån.



Det tog tid att konstruera kanonen och en hjulupphängning som klarade en tung vagn. Tretton olika stridsvagnsprototyper hann testas innan en slutgiltig version stod klar. Pershing, eller Heavy Tank M26 Pershing som den fullständiga beteckningen lyder, vägde strax under 42 ton, hade en besättning på fem man och en toppfart på 48 kilometer i timmen. Pansaret varierade mellan 13 och 102 millimeter och beväpningen utgjordes av en 90-millimeters kanon, en 12,7-millimeters och två 7,62-millimeters kulsprutor. Den hävdade sig mycket väl gentemot tyska vagnar och hade en avsevärt bättre rörlighet än exempelvis Tigern. Eftersom den sattes in så sent hann andra världskriget ta slut innan den kunde spela någon avgörande roll, men produktionen fortsatte efter kriget och många senare amerikanska stridsvagnar härstammar från M26:an.





M3 Grant i svår terräng. Grantstridsvagnarna kom till Afrikas ökenråttor i stor mängd.

 

Liten men bra

Utvecklingen av lätta stridsvagnar upphörde inte med introducerandet av Grant- och Shermanvagnarna. Det fanns fortfarande ett behov av en snabb vagn som prioriterade rörlighet framför pansar. Även om M5 var en hyfsad konstruktion, var den föråldrad och behövde en ersättare. Det vinnande förslaget kom från samma tillverkare, Cadillac. Motorn var den samma som i M5, men i övrigt skiljde de två vagnarna sig åt helt och hållet. Den nya lätta stridsvagnen fick beteckningen M24 med tillnamnet Chaffee, efter general Adna R Chaffee, den man som var en av de drivande krafterna bakom armens beslut att införa mekaniserade trupper. Den hade en besättning på fem man och vägde strax över arton ton. För att reducera vikten till förmån för hastighet och smidighet, var pansaret inte mer än maximalt 38 millimeter tjockt. Å andra sidan var träffytorna små och såväl fronten som tornets sidor var kraftigt vinklade för att projektiler skulle studsa av. Huvudvapnet var en 75-millimeters kanon, fullt tillräckligt för att effektivt kunna bekämpa de flesta fientliga fordon. Toppfarten var 55 kilometer i timmen. Något som bidrog till att göra M24:an till en mycket populär stridsvagn var att den var synnerligen lättservad och pålitlig. Produktionen satte i gång i juni 1944 och efter kriget exporterades M24 till ett flertal länder. Ända in på 1980-talet användes uppgraderade versioner på flera håll i världen.

 

Snabba men sårbara

Vid sidan om de mer konventionella stridsvagnarna fanns det även så kallade tank destroyers, stridsvagnar med tunnare pansar och grövre beväpning. De tillhörde inte de vanliga pansarstyrkorna, utan lydde under the Tank Destroyer Command, som inrättats under 30-talet.

Så gott som samtliga tank destroyers som konstruerades före och under andra världskriget baserades på existerande stridsvagnar. I regel användes vagnkroppen, fast med tunnare pansar, och på den sattes ett torn med en kraftig kanon. Tanken var att vagnarna skulle utnyttja sin snabbhet som skydd, snarare än ett tjockt pansar. Förkrigsvagnarna var oanvändbara när kriget bröt ut och den första tank destroyer som sattes in i strid var Gun Motor Carriage M10. Det var en konverterad M4A2 Sherman med tunt pansar och en 76,2 millimeters kanon. Den användes med viss framgång under striderna i Normandie 1944. Efterföljaren, Gun Motor Carriage M36, var beväpnad med en 90-millimeters kanon, till vilken mycket effektiv pansarbrytande ammunition utvecklats. Pansaret var maximalt 50 millimeter tjockt och toppfarten låg strax under 50 kilometer i timmen. Den togs i bruk i slutet av 1944 och visade sig om inte överlägsen så i alla fall jämbördig med tyskarnas Tiger vad gällde eldkraft. I särklass snabbast var Gun Motor Carriage M18, eller Hellcat som den kallades. Toppfarten var 80 kilometer i timmen och huvudvapnet var en 76,2-millimeters kanon. Bandaggregatet var en lyckad konstruktion och låg även till grund för bandaggregatet på M24 Chaffee. Pansaret var tämligen tunt, men tack vare sin mycket höga hastighet kunde Hellcat ta sig ur de flesta situationer innan de hunnit bli farliga. Taktiken gick ut på att skjuta mot målet och sedan snabbt ge sig av innan eventuella kvarvarande fiender kunde skjuta tillbaka. De första vagnarna var klara i juli 1943 och dryg 2500 tillverkades. De användes med stor framgång, framför allt under striderna i Frankrike efter invasionen.





Ut ur dimman kommer en M36 90 mm GMC ur Pattons tredje pansararmé på väg att undsätta Bastonge under Ardenneroffensiven i december 1944. Det var den enda amerikanska vagn som på allvar kunde hota de tyska Panters och Tigers, men vid slutet av året hade inte flera än 236 stycken satts in i strid.





Maj 1945. En M18 76 mm GMC under krigets sista dagar. De västallierade hade vunnit sin sida av kriget genom ren tyngd och numerär. De amerikanska stridsvagnarna var ofta tillräckligt snabba att hinna undan direkta stridsvagnsdueller. I stället fick man sätta sin tillit till överflygling och samordnade operationer med infanteri, artilleri och flyg. Ur bra positioner kunde dessutom numerärt överlägsna tank destroyers slå ut det tyska pansaret. Men andan i pansarförbanden led naturligtvis av den ständiga kvalitativa underlägsenheten.


 

Visade vägen

De amerikanska stridsvagnarna genomgick en snabb utveckling under andra världskriget. Under trettiotalet lågprioriterades stridsvagnar och när kriget bröt ut 1939 hade USA bara tillgång till lätta stridsvagnar med otillräcklig beväpning och bepansring. Den första medeltunga stridsvagnen, Sherman, var effektiv snarast i kraft av antal än av teknisk fulländning. Den utvecklades emellertid och blev mot slutet av kriget en bra allroundvagn med hyfsat pansar och tillräcklig beväpning. Bland de övriga stridsvagnar som konstruerades under kriget, visade framför allt Chaffee och Pershing vägen för kommande stridsvagnsgenerationer. Det är inte mer än tio år mellan den första prototypen till den lilla M2A4 och 42-tonnaren Pershing, men teknologiskt tillhör de två olika epoker.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!