AV PATRIK AXELSSON


I den grekiska mytologin berättas att Akilles färdades i en stridsvagn i kriget mot Troja. På 1400-talet hade Leonardo da Vinci långtgående planer på ett bepansrat fordon som skulle användas i krig.

Stridsvagnen är sålunda inget modernt påfund. Men det är långt mellan antikens bronsklädda och hästdragna vagnar med trähjul och dagens banddrivna monster på sextio ton.


Den svenska arméns nyaste stridsvagn, Leoparden, är en formidabel krigsmaskin. Toppfarten är 72 kilometer i timman och den är beväpnad med en 120 millimeters kanon. Den har riktmedel för strid i mörker och besättningen kommunicerar via radio. Leoparden är ett resultat av en utveckling som, trots intensivt motstånd från konservativa militärer och politiker, inleddes för drygt åttio år sedan.

 

Stillastående krig

Den moderna stridsvagnen uppstod som ett resultat av det låsta läget i skyttegravskriget i Frankrike. De stridande hade grävt ned sig på var sin sida fronten i så starka befästningar att alla former av anfall kunde kosta tiotusentals liv. Resultatet kunde i gynnsamma fall bli att ett hundratal meter ingenmansland erövrades, i regel bara för att förloras i fiendens lika kostsamma motanfall. För att bryta detta dödläge beslöt de allierade att konstruera bepansrade terränggående motorfordon som skulle forcera taggtrådshindren och understödja infanteriet, genom att slå ut kulsprutenästen och artilleriställningar. För att hålla det nya vapnet hemligt för motståndaren kallades vagnarna för ”Tanks”, tankfordon.

Engelsmännen köpte ett antal amerikanska traktorer med larvband, för att använda den konstruktionen som bas. Ganska snart insåg de att den typen av band inte höll för en stridsvagns vikt och arbetsuppgifter. I stället valdes ett bandaggregat som konstruerats speciellt för uppgiften, av löjtnant Walter Wilson och ingenjör William Tritton. En annan person som betydde mycket för stridsvagnens utveckling var Winston Churchill. Under första världskriget var han First Lord of the Admiralty och låg bakom inrättandet av The Landships Committee, som fattade alla viktiga beslut rörande stridsvagnar.

 

Rombformad pansarlåda

Den första stridsvagn som togs i bruk var den brittiska Heavy Mk I. Den vägde 28 ton, hade en besättning på åtta man och var beväpnad med två sexpunds-kanoner (britterna delade in artilleriet efter kulvikt snarare än kaliber, ett engelskt pund motsvarar 0,45 kilogram) och fyra kulsprutor. Kanonerna var monterade i två torn som stack ut på vardera sidan om vagnen. Pansaret var mellan sex och tolv millimeter tjockt och toppfarten var blygsamma sex kilometer i timmen. Vagnen fanns i två olika versioner; ”Male” och ”Female”. Skillnaden dem emellan var att den kvinnliga versionen bara var utrustad med kulsprutor. Som arbetsplats betraktad var Mk I synnerligen obekväm, motorn var inte skild från stridsutrymmet, sikten var extremt dålig och fjädring förekom överhuvudtaget inte.




En tysk A7V Sturmpanzerwagen med större delen av besättningen på taket.




Renault-stridsvagnar med sina besättningar klara för attack.



Stridsvagnen är på väg att göra sin debut. En engelsk Mk I ”Male” rullar sakta fram mot fronten vid Somme 1916.


Mk I sattes in i strid den 15 september 1916 och rönte viss framgång, trots att vagnarna inte sattes in i en samlad attack, utan spreds ut längs en lång frontlinje. Av elddopet lärde man sig framför allt två saker angående vagnens konstruktion; styrhjulen som stack ut från vagnens bakre del var till mer besvär än nytta och kanonernas eldrör var för långa. Det hade en tendens att haka fast i träd eller fastna i jorden när man passerade diken och andra hinder.

 

Sportvagnsmodell

De brittiska framgångarna sporrade fransmännen som sedan en tid höll på med en egen vagn, trettontonaren Schneider. Det var en opraktisk konstruktion bestående i stort sett av en amerikansk banddriven traktor med en bepansrad överbyggnad. Det korta bandaggregatet gjorde att den inte klarade att ta sig över breda skyttegravar, vilket var en av anledningarna till att stridsvagnen utvecklades. Beväpningen bestod av en 75-millimeterskanon monterad på vagnens högra sida, samt två kulsprutor, Vagnen hade ett avgörande fel, bränsletankarna var dåligt skyddade vilket gjorde att vagnen lätt fattade eld efter en träff.

Då var en annan fransk vagn, Renault FT17, som kom något senare, avgjort bättre. Det var en liten vagn på sju ton med endast två mans besättning. Toppfarten var åtta kilometer i timman och beväpningen bestod av en 37-millimeterskanon, en tidigare modell hade bara en kulspruta. FT17 var världens första stridsvagn med ett vridbart torn uppe på vagnskroppen. Tyvärr var pansaret alltför tunt för att erbjuda ett effektivt skydd.

 

Tysk bjässe

Den tyska sidan ville givetvis inte vara utan det nya vapnet och deras första stridsvagn hette A7V Sturmpanzerwagen, en bjässe på 33 ton och arton mans besättning. Beväpningen bestod av en 57-millimeterskanon i fronten och sex kulsprutor, två på var sida och två i aktern. Det var en klumpig och svårmanövrerad vagn med alltför svag motor och dåliga terrängegenskaper. Följdriktigt byggdes bara ett trettiotal vagnar. A7V sattes in i strid första gången i mars 1918. Framgången uteblev.

En vagn som blev avsevärt bättre var Leichte Kampfwagen LK II. Det var en liten vagn som inspirerats av britternas Medium Tank Mk A Whippet, en kavalleristridsvagn avsedd för spaning och kavalleriunderstöd.




Som en drake ur en medeltida legend. Under ett otroligt dån från motor, kanoner och kulsprutor rullar en tysk stridsvagn sakta fram ur rök och damm.


Whippet var en jämförelsevis snabb vagn som visat sig effektiv på slagfältet. Tyskarnas LK II var med sin toppfart på 16 kilometer i timman och sin vikt på knappt nio ton både lättare och snabbare än Whippet, men kriget tog slut innan den hann sättas in i strid. Det är emellertid intressant att notera att den sedan stod modell för den svenska stridsvagn m/21.

Överhuvud taget var de allierade bättre på att bygga och utnyttja stridsvagnar under första världskriget, ett förhållande som skulle bli det omvända under andra världskrigets första år.

 

Utvecklingen fortsätter

Efterhand som fler och fler insåg stridsvagnens många fördelar, fortsatte utvecklingen i England. Den första Heavy Mk I förbättrades i flera steg, bland annat förstärktes pansaret. Den ursprungliga motorn var för svag och ersattes med en starkare, som dessutom försågs med ljuddämpare, vilket innebar att besättningen slapp kommunicera med teckenspråk.

Den romboida formen höll i sig under hela första världskriget, men rundades av något mot slutet. Ett bra exempel på det är den engelsk-amerikanska samproduktionen Mk VIII Liberty, en vagn som inte hann bli färdig innan krigsslutet, men som innebar ett stort steg framåt. Motorn placerades i en sektion för sig och kyldes med luft som drogs in via ventiler i taket. Fläktar installerades som såg till att det alltid rådde övertryck inne i vagnen, vilket gjorde att krutröken från vapnen sögs ut på ett effektivt sätt. Efter kriget tillverkades vagnen i USA och ingick i den amerikanska pansarstyrkorna ända fram till 1932.




Bakgrunden till stridsvagnens födelse var behovet att ta sig över fientliga skyttegravar. Men det var inte alltid så enkelt. Här har en Mk IV ”Female” trillat över ända.

 

Kom för att stanna

Stridsvagnen tvingades fram som ett sätt att lösa en desperat situation. Ursprungligen var den tänkt att bara gå i bräschen för infanteriet och öppna vägen för fotsoldaterna. Det fanns till och med ett förslag att besättningarna skulle överge sina vagnar när de väl lyckats bryta genom fiendens linjer. Stridsvagnen skulle vara ett engångsvapen, en sorts slagfältstaxi. Nu blev det inte så. Det nya vapnet fick fler och fler anhängare och utvecklingen tog fart. Rörlighet, bepansring och beväpning blev nyckelord och den ena modellen efter den andra dök upp under 1920- och 30-talen.

Storbritannien hade länge lett utvecklingen, men i Tyskland byggdes, i all tysthet, ett flertal prototyper. När andra världskriget bröt ut visade det sig att Tyskland sprungit förbi England och fått ett försprång som det tog flera år att ta igen. Stridsvagnen hade blivit en avancerad krigsmaskin med en roll som ingen kunnat drömma om i mitten av 1910-talet. De rombformade och primitiva pansarmonster som första gången dök upp på västfronten 1916 satte spår, inte bara i landskapet.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!