AV PATRICK AXELSSON
Med sin kraftiga kanon och sitt tjocka pansar var den i många avseenden slagfältets kung, och många allierade stridsvagnsbesättningar lade benen på ryggen vid blotta åsynen av den. Tigern, andra världskrigets kanske mest mytomspunna bjässe, blev inte den succé Hitler väntat sig, men rätt använd var den en effektiv dödsmaskin.
Parallellt med utvecklingen av stridsvagnarna Panzer III och IV drog den tyska krigsmakten upp planer på en tyngre vagn, avsedd att bryta igenom fiendens linjer. Den kallades Durchbruchswagen, eller genombrytningsfordon, och skulle väga strax över trettio ton. Planerna skrinlades emellertid efter en tid, men fick nytt liv 1941 när fälttågen i Frankrike och Sovjetunionen avslöjat bristerna hos de tyska stridsvagnarna. Det var framför allt det tunna pansaret och den otillräckliga beväpningen som visade på behovet av en ny stridsvagn. Utvecklingen initierades av Hitler, som hade en förkärlek för stora och kraftigt beväpnade vagnar. Man beslöt att huvudbeväpningen skulle utgöras av en 88-millimeters kanon, och att pansaret måste vara tjockt nog att motstå alla existerande pansarvärnsvapen.
Koloss på larvfötter
Två firmor, Henschel och Porsche, utvecklade var sin prototyp, som stod klara i början av 1942. Henschels förslag vann, men Porsches, som var en mer invecklad och resurskrävande konstruktion, blev så småningom Jagdpanzern Ferdinand/Elefant.
PzKpfw VI Ausf E, eller Tiger I, som vagnen kom att kallas, var med dåtidens mått ett monster. Den vägde ca 57 ton och var synnerligen väl bepansrad. En nackdel var dock, att även om pansaret var tjockt, var vagnskroppen konstruerad på gammalt sätt, alltså med raka sidor och många räta vinklar. Tjockt pansar erbjuder visserligen bra skydd, men som ryssarna senare visade, var sluttande pansar och små träffytor bättre.
Motorn var en tolvcylindrig bensindriven Maybach med 700 hästkrafter, som gav Tigern en toppfart på
Tigerstridsvagnen gjorde sin debut i major Richard Markers första kompani
ur 502. Abteilung vid Leningradfronten 1942 (övre bilden). De egna attackerna
misslyckades, men i det ryska motanfallet som följde lyckades major Markers
sju Tigrar slå ut 163 anfallande ryska stridsvagnar utan egna förluster. Den
ryska offensiven stoppades upp.
En tiger lurar på sitt byte! I Normandie 1944 betydde en välplacerad
Tigerstridsvagn slutet för vilken allierad framstöt som helst.
502. Abteilung under träningen i Tyskland. De tre korta tuberna på
vagnens sida kunde avfyra anti-personella minor på kort avstånd,
avsedda att avhålla det aggresiva ryska infanteriet från närstrid.
Bandaggregatet bestod av, förutom drivoch spännhjul, 24 stora gummibelagda bärhjul på vardera sidan. Stödrullar saknades helt. De överlappande bärhjulen gjorde att vikten fördelades jämnt över aggregatet och gjorde Tigern till en synnerligen bekväm vagn att åka i. Fjädringen utgjordes av torsionsstavar. En allvarlig nackdel med de överlappande bärhjulen var att de under vintern hade en tendens att frysa fast, om lera och snö fastnat mellan dem. Ryssarna lärde sig det, och utförde därför många av sina anfall i gryningen, innan Tigern hunnit tina. Samma problem uppstod också på Panterstridsvagnarna. Tigerns storlek gjorde att det behövdes två olika bandbredder till vagnen. När Tigern skulle transporteras med tåg, var man nämligen tvungen att avlägsna de åtta yttersta bärhjulen och sätta på smalare band, så att stridsvagnen kunde få plats på godsvagnarna. Det tog tid.
En ”bulldog” har nedlagt en Tiger! Churchill inspekterar en utslagen
vagn ur Afrikakåren i Tunisien.
Livsfarlig
Tornet, som tillverkades av Krupp, bestod av en enda pansarplåt som böjts i formen av en hästsko och sedan försetts med ett tak. I hästskons öppning satt först en pansarplåt och sedan kanonskölden, som med sina elva centimeter pansar utgjorde ett utomordentligt skydd. I tornet satt vagnchefen, skytten och laddaren, och fastän kanonen var den näst största (bara ryska KV-II var värre) som dit-tills monterats på en stridsvagn, fanns det förhållandevis gott om utrymme. Mynningsbromsen reducerade dessutom den annars så utrymmeskrävande rekylen något.
Fördelen med tjockt pansar. En pansarprojektil har med kraft slagit
en Tiger i sidan, men utan att penetrera.
Tornet vreds hydrauliskt av en liten motor som i sin tur drevs av huvudmotorn. Om huvudmotorn var avstängd, måste alltså tornet vridas för hand. Ett svettigt arbete med tanke på att tornet vägde 11 ton. För att vrida tornet 360 grader krävdes det 720 varv på skyttens handvev (eller 595 varv på befälhavarens vev).
Beväpningen utgjordes av en 88-millimeters kanon och två 7,92-millimeters kulsprutor, en parallell med kanonen och en i vagnskroppen, vid radiooperatören, samt senare ofta en kulspruta i tornet som flygskydd. Kanonen var en stridsvagnsversion av den 88-millimeters luftvärnskanon som tidigare visat sig synnerligen väl lämpad för bekämpning av pansarfordon. Eldrörets vikt, som vida översteg tidigare stridsvagnskanoners, kompenserades genom en stark fjäder i en cylinder till höger om kanonen. Till kanonen följde 92 granater, förvarade i tio olika utrymmen i vagnen. Kanonen tillät en mynningshastighet på
Ligga på lur
Den första serieproducerade Tigern var klar i augusti 1942 och redan den 29 augusti sattes den in i strid. Det var utanför Leningrad och resultatet var inte den succé man väntat sig. Det var fel sorts terräng för en så tung vagn som Tigern och besättningarna hade inte hunnit bekanta sig ordentligt med fordonet. Det var inte ett fiasko, men de begränsade framgångarna visade klart och tydligt att Tigern inte skulle användas för offensiva uppgifter i öppen terräng, utan snarare ligga i bakhåll, dold av vegetation eller bebyggelse.
I Nordafrika gjorde man samma erfarenhet. Två Tigrar sattes in i ett anfall mot brittiska ställningar i Tunisien.
Tillsammans med ett antal Panzer III och IV anföll de på linje och sköts sönder och samman av britternas pansarvärnskanoner. I Normandie, med dess många buskar, träd och smala bygator, kunde Tigern emellertid smyga omkring osedd och var därför synnerligen effektiv. Vid ett tillfälle 1944 stoppade en ensam Tiger en hel division, och sköt sönder 25 allierade stridsfordon innan den slutligen slogs ut.
I likhet med andra stridsvagnar genomgick Tigern ett antal förändringar under de två år som den tillverkades. Det var framför allt tor-nets konstruktion som utvecklades. Bland annat förstärktes takpansaret, kanonens motviktsfjäder flyttades till tornets bakre vänstra del, bredvid vagnchefens plats, och vagnchefens observationskupol förbättrades. En annan viktig förändring var att de gummiklädda bärhjulen byttes ut mot hjul som istället hade inbyggda gummilager som ökade ljudnivån, men också förbättrade hållbarheten, något som reducerade behovet av reparationer och dessutom var nödvändigt eftersom det rådde stor brist på råvaror i Tyskland.
Heinz Guderian i samtal med en Tigerbesättning ur Waffen-SS pansardivision
”Leibstandarte Adolf Hitler” i mars 1943. Att SS’ pansardivisioner tilldelades
stora mängder Tigrar minskade inte vagnens rykte.
I augusti 1944 upphörde tillverkningen av Tiger I, och ersattes av den modernare Kungstigern. Då hade 1350 rullat ut från fabriken. Det är ett litet antal jämfört med andra tyska stridsvagnar, men Tigern var dyr och tidskrävande att tillverka, trots att flera förenklingar genomfördes. Sitt blygsamma antal till trots, spelade Tigrarna en stor roll. Med sin kraftiga kanon kunde den slå ut numerärt överlägsna styrkor utan att själv skadas, och det krävdes en koordinerad insats av flera allierade stridsvagnar för att slå ut en Tiger. Dess inverkan på moralen hos både tyska och allierade soldater skall inte heller underskattas.
