AV PATRIK AXELSSON

När brittiska stridsvagnar mullrade över de tyska ställningarna i första världskriget, togs tyskarna på sängen. Stridsvagnen innebar ett nytt sätt att föra krig. Effektiv, svår att bekämpa och relativt snabb innebar den en revolution för den moderna krigföringen till lands.

När kriget var över stod Tyskland som förlorare och tvingades gå med på att avskaffa sin armé och nöja sig med en mindre styrka avsedd för gränsskydd. Enligt fredsavtalet fick Tyskland inte ha några tyngre pansrade fordon. Det hindrade emellertid inte att man på ritbordet utvecklade ett antal olika pansarfordon. Under slutet av 1920-talet hade man tillverkat ett antal stridsvagnsprototyper, som i största hemlighet och med den ryska arméns goda minne testades i Sovjetunionen. När armén började rusta på allvar efter Hitlers maktövertagande 1933, tog utvecklingen av stridsvagnar fart. Den tyska krigsmakten hade insett stridsvagnens värde i den moderna krigföringen och var angelägna om att snabbt bygga upp sin styrka.

 

Panzer I och II

År 1934 utrustades så armén med sin första stridsvagn, PzKpfw (Panzerkampfwagen) I, som tillverkades av Krupp. Det var en förhållandevis liten vagn med bara två mans besättning och två 7,92 mm kulsprutor som en beväpning. Bepansringen var tämligen tunn, tretton millimeter som mest, men fullt tillräckligt med tanke på att det vid tidpunkten inte fanns några effektiva vapen mot stridsvagnar. Ganska snart upptäckte man att den luftkylda motor som satt i, var alldeles för svag och måste uppgraderas. För att få plats med den nya motorn, vattenkyld och med hundra hästkrafter, var man tvungen att förlänga hela vagnen och lägga till ett extra hjulpar. Den modifierade vagnen fick beteckningen PzKpfw IB. Det utrustades även med radio, vilket föregångaren inte hade.

Bägge vagnarna fick sitt elddop under det spanska inbördeskriget och det stod snabbt klart att de inte var tillräckligt bra. För en effektiv krigföring var man tvungen att ha en stridsvagn med tyngre beväpning, tjockare pansar och längre räckvidd. Trots sina brister användes PzKpfw IB som stridsvagn ända fram till 1941. Men vid det laget var den hopplöst föråldrad och fullständigt chanslös gentemot andra stridsvagnar. Redan 1935 såg den första efterföljaren dagens ljus. Det var PzKpfw II, som byggdes av MAN. Den var nästan dubbelt så tung som PzKpfw I och hade tre mans besättning. Den hade en vattenkyld motor på 130 hästkrafter och betydligt tjockare pansar. Beväpningen bestod av en 7,92 mm kulspruta och en 20 mm automatkanon. Även denna vagn deltog i spanska inbördeskriget, och med större framgång än föregångaren. Fjädringen var bra och den var ganska lättmanövrerad. Men den hade ändå en hel del brister.  



Några Panzer II rullar in i Sudetområdet 1938.
Några Panzer II rullar in i Sudetområdet 1938.


Trots tjockare pansar hade den svårt att klara sig mot de förhållandevis enkla pansarvärnskanoner som användes i inbördeskriget. Sikten inifrån tornet var begränsad och kanonens räckvidd på sex hundra meter var inte mycket att skryta med. Vid tiden för anfallet mot Frankrike utgjorde PzKpfw II ryggraden i de tyska pansarstyrkorna och den användes under en stor del av kriget.

 

Mer muskler

Det stod emellertid klart att den tyska armén behövde avsevärt större stridsvagnar om man skulle kunna agera effektivt i ett krig. År 1935 drog man upp specifikationerna för en helt ny generation medeltunga stridsvagnar.

 


Panzer IV C ur 4
Panzer IV C ur 4. pansarregementet under övningar 1940, strax
innan det franska fälttåget.

 

Panzer IV (ausf E)
Panzer IV (ausf E) med den karakteristiska korta kanonen.


Målsättningen var att ha två typer, en vagn utrustad med en kanon avsedd för pansarbrytande projektiler, och en vagn som skulle fungera som understöd för den första. Den andra stridsvagnen skulle ha en grovkalibrig kanon avsedd att lossa spränggranater. Ursprungligen var det tänkt att den första vagnen skulle ha en 50 millimeters kanon, men eftersom infanteriet redan var utrustad med en 37 millimeters pansarvärnskanon beslutades att även stridsvagnen skulle förses med en sådan. För att försäkra sig om att det enkelt skulle gå att byta upp sig till en grövre kanon, gjorde man tornkransen stor nog för att kunna bära ett framtida större vapen. Besättningen skulle bestå av fem man och av hänsyn till broarna i Tyskland fick vikten inte överstiga 24 ton. Resultatet blev PzKpfw III och IV.

De första prototyperna presenterades 1936 och Daimler-Benz fick huvudansvaret för tillverkningen. Det dröjde till 1939 innan en slutgiltig version var klar och produktionen kom igång. När Tyskland invaderade Polen förfogade armén över knappt hundra stridsvagnar. Den vagn som gick i serieproduktion kallades version E och den fick flera efterföljare. Ganska tidigt i kriget insåg man att att vagnen var i behov av en grövre kanon och man bytte till 50 millimeters kaliber. Denna kanon byttes senare ut mot en av samma kaliber men med längre eldrör och högre utgångshastighet. De sista två versionerna, M och N, utrustades med en 75 millimeters kanon. Bepansringen förstärktes efter hand på samtliga modeller. Framför allt det ryska fälttåget gjorde det uppenbart att det ursprungliga pansaret var för tunt. För att klara av den ökade vikt som den förstärkta bepansringen medförde, breddades banden något på senare modeller, och för att underlätta reperationer och underhåll i fält byttes växellådan ut på många vagnar.

Om dålig sikt var utmärkande för de tidigare lätta stridsvagnarna, innebar PzKfw III ett stort steg framåt. Tack vare en stor kupol ovanpå tornet hade vagnchefen bra sikt åt alla håll. Det var dessutom en tämligen rymlig vagn, bland annat fanns det en speciell låda baktill på tornet avsedd för besättningens packning. Motorn var fullt tillräcklig. Den var på 320 hästkrafter och gav en maxhastighet på 40 kilometer i timmen.

 

Kungstiger på pass i Budapest hösten 1944
Kungstiger på pass i Budapest hösten 1944. Notera den kraftiga 88 millimeters
kanonen som på över en kilometers håll kunde slå ut allierat pansar.


Pzkpfw IV var tänkt att användas som en understödsvagn och utrustades med en grovkalibrig kanon på 75 millimeter. Vagnen var något större än PzKpfw III och tornet drevs av en elmotor, men de två vagnarna hade många gemensamma drag, bland annat hade de likadana motorer. Produktionen kom igång 1939 med version D. Precis som var fallet med PzKpfw III insåg man att pansaret var för tunt och senare modeller fick tjockare skal.

Med tiden kom PzKpfw IV att mer och mer ta över den roll som PzKpfw III hade, nämligen att slå ut fientliga stridsvagnar. Ursprungligen var den utrustad med en kort 75 millimeters kanon men den byttes ut mot en med längre eldrör, vilket gjorde PzKpfw IV synnerligen effektiv. På version G bytte man ut den kanonen mot en ännu kraftigare 75 millimeters kanon och vagnen kunde då mäta sig med de flesta andra stridsvagnar på slagfältet, inklusive den fruktade ryska T-34:an. De kraftigare kanonerna medförde att tornet såg annorlunda ut och det försågs även med ett slags krans av skyddande pansarplåt. Version G hade även skyddsplåtar längst sidorna, något som ännu en gång radikalt förändrade stridsvagnens utseende. Plåtarnas uppgift var att hindra pansarbrytande projektiler från att tränga in i vagnen, men de brukade ofta trilla av vid terrängkörning.

PzKpfw IV tillverkades under hela kriget i ett antal av över 8000 stycken. Faktiskt användes vagnen av den syriska armén så sent som 1967, ett gott betyg åt en stridsvagn som konstruerades på 1930-talet.

 

Ryska influenser

I oktober 1941 stötte det tyska pansaret för första gången på den ryska stridsvagnen T-34. Man insåg tämligen omedelbart att man mött sin överman. De tyska vagnarna PzKpfw III och IV hade uppenbara problem att klara av motståndaren. Med sina vinklade sidor, sin snabbhet och manöverförmåga var T-34:an något helt nytt och den tyska armén var tvungen att snabbt komma fram med något liknande. I september 1942 stod en prototyp klar och produktionen sattes igång genast . Företagen MAN och Daimler-Benz samarbetade och i början av 1943 var den första serietillverkade PzKpfw V klar. Den kom att bli mer känd under namnet ”Panter” och liknade inte någon tidigare tysk stridsvagn. Den vägde 44 ton och hade en maxhastighet på 46 kilometer i timmen. Beväpningen bestod av en specialkonstruerad mycket lång och kraft-full 75-millimeters kanon och två 7,92 millimeters kulsprutor. Fronten och tornets sidor sluttade så att projektiler skulle studsa av och tornet drevs av hydraulik.

Även om vagnen på många sätt var överlägsen alla andra tyska och de flesta allierade vagnar, led den av flera barnsjukdomar. I början var det inte ovanligt att motorn började brinna, eftersom kylningen var underdimensionerad. Pantern sattes in i strid första gången i pansarslaget vid Kursk. Det skedde på Hitlers enträgna uppmaning och blev en katastrof. De flesta vagnarna gick sönder på vägen från järnvägen till slagfältet och de få som klarade sig genom slaget skickades tillbaka till fabriken.

När de initiala problemen väl lösts var emellertid Pantern en utmärkt stridsvagn. De breda banden i kombination med bra hjulupphängning gjorde att det var bekväm att färdas i och besättningen var väl skyddad av det tjocka pansaret. Med den kraftiga kanonen kunde Pantern slå ut vagnar med tolv centimeter tjockt pansar från tusen meters håll. Den kunde alltså stå på betryggande avstånd och bekämpa allierade vagnar utan att riskera att själva bli skadad. Den var dyr att tillverka men mycket populär hos besättningarna.

 

Tigern

Trots beslutet från 1935 att ta fram och tillverka PzKpfw III och IV bestämde sig den tyska krigsmakten 1937 för att det behövdes en ännu tyngre stridsvagn. Den skulle gå i bräschen för pansaranfall och skulle väga runt 30 ton. Två firmor, Henschel och Porsche, började rita på prototyper, men arbetet avstannade. Kring 1941, när man insett att de då existerande stridsvagnarna var underlägsna de allierades, återupptogs arbetet, Henschels förslag ansågs vara det bästa och de fick ta fram en prototyp. Den vägde 55 ton, hade en besättning på fem man och var beväpnad med en 88-millimeters kanon samt två 7,92 millimeters kulsprutor. Med dåtidens mått mätt var den enorm.

 

Den fruktade PzKpfw V Panter (ausf G) i Italien
Den fruktade PzKpfw V Panter (ausf G) i Italien.


Stridsvagnen fick beteckningen PzKpfw VI Tiger och framstod som oövervinnelig. Det var den emellertid inte, Den hade i och för sig tjockt pansar och en kanon  som slog ut allt motstånd, men den led av en hel del brister. Bland annat gick det väldigt långsamt att svänga tornet, vilket allierade stridsvagnar lärde sig att utnyttja. Den var ganska långsam och hade kort aktionsradie. När den skulle transporteras på järnväg var man tvungen att ta av den yttersta hjulraden och byta till smalare band. Ytterligare en nackdel var att hjulupphängningen var känslig för kyla och lätt frös fast under vintern. De ryska trupperna lärde sig därför att inleda sina anfall i gryningen, då Tigern inte kunde röra sig.

Tigern gjorde ingen succé som anfallsvapen, men visade sig vara mycket värdefull som ett defensivt sådant. Placerad på rätt plats kunde en ensam Tiger stoppa en mångdubbelt större styrka. I en berömd strid slog en enda Tiger ut 25 allierade stridsvagnar på några minuter. Den rädsla de allierade stridsvagnsbesättningarna kände inför Tigern var inte helt obefogad.

Om Tigern var stor så var Kungstigern, eller Tiger II, ännu större. Med sitt fyrkantiga chassi och komplicerade hjulupphängning var Tigern alltför sårbar, trots sin imponerade slagkraft. Det behövdes därför en ännu större och ännu bättre stridsvagn. Man tog lärdom av Panterns lyckade design och gav Kungstigerns chassi och torn lutande och släta sidor. Frontpansaret var nästan 19 millimeter tjockt och tornet hade mindre träffyta än föregångaren. Den var även nästan en halv meter längre. Kanonen var av samma kaliber som på den första Tigern, men längre och kraftigare. Precis som Pantern kunde Kungstigern stå på betryggande avstånd och slå ut allierade stridsvagnar. Det tjocka pansaret och den stora kanonen gjorde att vikten ökade; vågen stannade på 69 ton. Under tiden som utvecklingen av Kungstigern pågick höll man även på att ta fram en efterföljare till Pantern, en Panter II. I standardiseringssyfte var det tänkt att de båda vagnarna skulle ha så många delar som möjligt gemensamt. Bland annat var vagnchefens kupol identisk på de två vagnarna. Panter II blev aldrig mer än en prototyp och standardiseringsarbetet drog ut så mycket på tiden att Kungstigern kunde sättas in i strid först sommaren 1944.

På grund av sin vikt och sin osmidighet var Kungstigern, liksom Tigern, snarare ett defensivt än ett offensivt vapen. Använd på rätt sätt var den emellertid en fruktansvärd motståndare som saknade jämlikar på slagfältet.

 

Pansardinosaurier

Kungstigern var förvisso en stor stridsvagn, men det fanns planer på en ännu större. Det var Ferdinand Porsche, Volkswagens skapare, som, stöttad av Hitler personligen, skissade på en jättestridsvagn. Ferdinand Porsche hade under lång tid haft ett mycket gott anseende hos krigsmakten och han satt som ordförande i den ”Panzerkommission” som drog upp riktlinjerna för vika typer av pansarfordon Tyskland skulle ha. Efter hand hade han emellertid alltmer hamnat utanför rampljuset. Hans förslag till Tigern och Kungstigern hade förkastats och han avsattes som ordförande för pansarkommissionen. Men han hade Hitlers öra, och fick tillåtelse att bygga ett antal prototyper till en jättestridsvagn.

Den kallades Maus (mus) och vägde 188 ton. Den var över nio meter lång och hade ett frontpansar på 25 centimeter. I tornet, som vägde 50 ton, skulle den ha två kanoner; en med 128 millimeters kaliber, och en med 75 millimeter. Vagnen drevs av en motor på 1200 hästkrafter och hade en maxhastighet på 20 kilometer i timmen på landsväg.

Kriget gick dåligt för Tyskland och utvecklingen av Maus stoppades därför. Strax innan krigsslutet sprängdes de två prototyper som byggts.

När de allierade gick igenom de efterlämnade ritningarna hos Krupp, den firma som byggde Maus, fann de planerna på flera jättestridsvagnar. Bland annat ett monster på 1500 ton, med en kanon om kaliber 800 millimeter. Vagnen skulle drivas av fyra ubåtsmotorer.

 

Från sportvagnar till jättar

På lite drygt tio år hade det tyska pansaret utvecklats från små lätt beväpnade vagnar på fem ton, till enorma jättar på nästan sjuttio ton (Maus oräknad). I slutet av kriget gick utvecklingen fort och på relativt kort tid fick man fram två stridvagnar, Pantern och Kungstigern, var helt överlägsna de allierade vagnarna. Framförallt Pantern var en utmärkt stridsvagn och ur pansarhistorisk synvinkel är det nästan synd att inte efterföljaren, Panter II, blev klar.

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!