AV ÖVERSTELÖJTNANT MST BERTIL NELSSON 


Kristna korsriddare, walesiska långbågskyttar, italienska kondottiärer, tyska landsknektar, spanska conquistadorer, franska musketörer, svenska karoliner, ryska kosacker. Vi finner dem utkämpa de stora slagen som kom att förändra historien och vi möter härförarna som ledde dem - alltifrån Svarte prinsen till Karl XII och Fredrik den store.


Slagen som förändrade historien

Här ser vi dem alla skymta i stridsvimlet; kristna korsriddare, walesiska långbågskyttar, italienska kondottiärer, tyska landsknektar, spanska conquistadorer, franska musketörer, svenska karoliner, ryska kosacker. Vi finner dem utkämpa de stora slagen som kom att förändra historien och vi möter härförarna som ledde dem - alltifrån Svarte prinsen till Karl XII och Fredrik den store.  

Vi fortsätter nu presentationen av James Fullers kända verk, De avgörande slagen, med dess andra del. Vi får stifta bekantskap med perioden från medeltiden fram till den franska revolutionens uppgörelse med den gamla samhällsordningen. Fuller beskriver medeltidens stora avgöranden och driver sin mästerliga analys fram till gränsen för de stora revolutioner som radikalt skulle ändra historiens lopp. Den period han nu ägnar sig åt såg begreppet stormakt i modern mening födas. Spanien skapade ett imperium på andra sidan haven, men förlorade på hundra år det sjöherravälde som krävdes. Sverige skapade ett östersjövälde och förlorade detta - också inom hundra år. Armadans undergång, Gustav II Adolfs segrar, Peter den stores Poltava, Marlboroughs Blenheim och Fredrik den stores Leuthen skildras med sina följdverkningar. Boken lämnar oss med utgångsläget för kommande världskrig.  


Svärdet och korset

Korstågen släppte loss krafter som ingen påve kunde kontrollera. Den andliga impulsen från det första av dessa stora äventyr gick förlorad i den vinningslystnad som präglade det fjärde. Att det blev så berodde varken på slump eller olyckshändelse utan mestadels på att korstågen förvandlade krig från en privat angelägenhet för aristokratin till kommersiella företag.


Inledningsvis sammanfattar Fuller Europas förvandling från att ha varit den romerska kyrkans egen arena, dominerat från Rom av mäktiga påvar, till ett feodalt myller av mer eller mindre självständiga områden, i skilda former beroende av varandra. När stora militära intressen i form av korståg riktades mot Orienten kunde västerlandets hemmavarande ägna tid och krafter åt kommers och handel, hantverk, gillen och marknader. Fuller spårar flera orsaker till vad som drabbade Europa därefter. I Orienten hade man lärt sig bygga borgar och snart dominerade feodala fästningar omgivningarna. I detta läge kom Västeuropa att sönderslitas av pest, umbäranden och ett krig som varade i hundra år. När dammet skingrats och röken lagt sig hade stora centralmakter börjat omvandla riken till stater. Det moderna Europa var under födelse.


Hundraårskriget

Det långa krigets ursprung kan spåras till den normandiska erövringen av England 1066. Englands konungar av ätten Plantagenet medförde i arv hertigdömet Akvitanien (Guyenne) och var därigenom vasaller under den härskande konungen av Frankrike. Genom olika släktförbindelser kunde den engelske kungen Edward III 1328 plötsligt göra anspråk på den franska tronen. Många bud utväxlades i denna sak. Franske kungen stödde sig på Englands fiender i Skottland, medan England slöt ett ekonomiskt förbund med vävarna i Flandern, som var beroende av den engelska ullen. Det första avgörande vapenskiftet ägde rum till sjöss utanför Sluys i Flandern. Redan där kom de engelska bågskyttarna att visa sin förträfflighet. Förutom gängse rusthåll hade hyresvärdar och markägare ålagts en annan form av skyldighet, att ställa upp en kvalificerad bågskytt, försedd med en sex fot lång båge med tre fot långa pilar. En sådan pil kunde genomtränga två lager av pansrad brynja.


Crécy 1346, de walesiska långbågskyttarna skjuter ned de franska riddarna
Crécy 1346, de walesiska långbågskyttarna skjuter ned de franska riddarna.


Med tiotusen man landsteg Edward 1346 i Normandie och marscherade utan motstånd längs kanalkusten till de sedermera så beryktade slagfälten vid nedre Somme där han intog en ställning nära Crécy. På en framsluttning ordnades en högerflygel med 800 pansrade ryttare, 2 000 bågskyttar och 1 000 walesare samt en vänsterflygel av ungefär samma omfång. Centern med ungefär 700 ryttare och ytterligare 2 000 bågskyttar var tillbakadragen mot en väg som löpte längs krönet. Slagordningen bildade sålunda ett trubbigt "V" med öppningen mot öster. Som en av historiens tidigaste uppgifter anges att tre kanoner skall ha funnits fördelade på flyglarna. Den franske kung Filip hade samlat sin styrka av 8 000 fullt rustade ryttare och 4 000 man fotfolk. Filip saknade emellertid förmågan att åstadkomma ett enhetligt befäl bland de vasaller som nu i hans namn närmade sig Crécy. Var och en av dem ville komma först och vinna slaget. I en hålväg trängde armborstbeväpnade genuesare fram, uppmuntrade av grevarna av Flandern och Alençon. De avlossade sina skäktor, men råkade ut för långbågarnas samlade effekt. Genom de flyende genuesarna trängde franska riddarna fram och råkade också in i pilregnet. Krönikören Froissart beskriver eländet:

Varenda pil träffade häst eller människa och genomborrade huvud eller arm eller ben bland ryttarna och gjorde hästarna galna. Några djur blev stående blick stilla och andra rusade åt sidan och de flesta började trots sina herrars anmaningar att backa, några stegrade sig och kastade med huvudena mot pilarna, andra vräkte sig omkull, när de kände att de hade blivit träffade. Riddarna i den först franska vågen föll, dödades eller sårades och det nästan utan att se männen som hade ihjäl dem.

Gång på gång anföll de franska ryttarna med ständigt nya förluster. När de sista fransmännen drivits bort på morgonen den 27 augusti gick engelsmännen fram för att plundra de döda. Bland dem inräknades kungen av Böhmen, hertigen av Lorraine, tio grevar samt 1 542 riddare och pager, dessutom flera tusen av ofrälse börd. Engelsmännen hade i förhållande till detta obetydliga förluster. Men bytet i form av land blev just då endast staden Calais som i 200 år skulle uppbära engelsk tull och vara ett brohuvud. Enligt Fuller innebar segern att England för första gången uppträdde som en militär stormakt på kontinenten, men också måste hävda sig på fransk jord i hundra år. Den beryktade Svarte Prinsen, Edwards son, upprepade bravaden vid Poitiers 1356. Vid Agincourt, inte långt från Crécy, skulle kung Henrik V år 1415 upprepa de defensiva bågskyttarnas seger. Han fick dock inte uppleva att sonen Henrik VI, knappt årsgammal, kröntes till Frankrikes kung.


Jeanne d'Arc

Frankrikes räddning kom inte från högadeln utan i form av en enkel flicka från Lorraine, som i kyrkklockornas klang kände sig kallad att rädda Frankrike. Hon lyckades, som den första av många märkliga händelser, få det franska hovet att följa hennes vision. I rustning fick hon rida i täten för de styrkor som efter många attacker lyckades häva den engelska belägringen av Orléans. Efter ännu ett par segrar under artonåringens ledarskap kunde den franske tronpretendenten Karl bege sig till Reims för att krönas den 29 juni 1429. Och fast Jeanne senare tillfångatogs och brändes på bål av engelsmännen, avslutades det arbete hon påbörjat inom tjugo år från hennes frånfälle. År 1453 var Calais den enda engelska besittningen på kontinenten. Frankrike skulle utvecklas till en nationalstat med en stark central ledning.


Jeanne d’Arc
En av historiens märkligaste gestalter, Jeanne d’Arc, på en vit springare och med flygande baner. Den engelska belägringsarmén vid Orléans skrattade säkerligen gott när det kom ett märkligt brev undertecknat Jehanne la Pucelle (jungfru Jeanne), som bad dem dra sin kos illa kvickt. Jeanne var arton år, analfabet, av enkel bakgrund och, märkligast av allt i riddarnas tidevarv, kvinna. Men också den karismatiske ledaren personifierad.

Hon upplevde hur änglarna talade till henne och styrde hennes handlingar. Inledande framgångar tolkades som mirakel i en armé som med nöd överlevt massakrer. Med Jeanne kunde riddare och fotfolk åter motiveras att slåss trots taktiskt och stridstekniskt underläge. Den engelske befälhavarens brev berättar om tidigare segervissa soldater som flyr fanorna mot kanalhamnarna "innan häxan kastar sina trollkonster över oss".

 


Konstantinopels fall

I Mellersta Östern hade korstågen hämmats av nya väldiga folkvandringar från Asiens öknar och stäpper. Araber under Muhammed och hans efterföljare hade trängt fram över Egypten ända till de moriska rikena i Nordafrika och Spanien. Mongolerna hade erövrat norra Kina, Persien och norra Indien. I Ryssland nådde de under Djingis khan Ukraina och Krim. Förmodligen världens störste krigare var khanen också en utomordentlig organisatör och använde terrorn som maktinstrument. Inte mindre framgångsrik var Timur Lenk, som från 1369 härjade i öster medan hundraårskriget alltjämt fortgick i väst. Men Timur lämnade ingenting utom förödelse efter sig och ingen av hans segrar skapade något bestående. I stället kom det turkiska väldet under osmanerna efter hand att överta spillrorna av hans välde. Snart behärskade dessa Mindre Asien och Balkan med Konstantinopel som enda kristen enklav, en rest av det bysantinska väldet. Sultan Murad I upprättade en stående här av infanterister, rekryterad bland kristna som redan som unga pojkar uppfostrats till krigare och ivriga muslimer - de så kallade janitscharerna.

Men turkarna skapade också ett fruktansvärt artilleri, väldiga pjäser som vid denna tid började accepteras som murbräckor och bombkastare i stället för ballistas och katapulter.

Året 1444 slog sultan Murad II en ungersk-polsk-rysk här vid Varna i Bulgarien och något senare i det andra slaget vid Kosovo ungrar och valacker. Den norra fronten var tryggad. Murads son, Muhammed II kunde i april 1453 belägra Konstantinopel. Den siste kejsaren Konstantin XI understöddes av Genua som sände en eskader och några tusen soldater. Men det räckte inte för att rädda den väldiga stadens fronter. Den 29 maj stormades staden och drabbades av en plundring som varade i sju dagar. Den väldiga kyrkan Hagia Sofia invigdes som moské och staden blev i århundraden det osmanska väldets huvudstad. För mer än 200 år framåt skulle Centraleuropas stora problem vara hotet från turkarna.


Ett rike där solen aldrig går ned

Så långt intresserar sig Fuller för vad vi kallar medeltiden. Den nu stundande nya tid, som inleddes med de stora upptäckterna och med stora religionskrig, leder fram till flera nationella konflikter. Spanien genomförde ett eget korståg genom att jaga bort de muslimska morerna från den iberiska halvön. Med svärd och inkvisition skapades en homogen nationalstat med en religion och ett materiellt välstånd som grundade sig på erövringar i den Nya världen. När kung Filip II av Spanien tillträdde, ärvde han så omfattande besittningar att man med skäl kunde säga att solen aldrig gick ned i hans rike. Hans välde kan också sägas vara den första stormakten i modern bemärkelse - stark i Europa och med vidsträckta besittningar och intressen i andra världsdelar. Filip härskade dessutom över Nederländerna och hade genom sitt äktenskap med Maria av England utsikt till herravälde även över detta land. Han var en fullblodsrepresentant för den teori om den oinskränkte härskaren av Guds nåde, som bildats till stöd för tidens kungamakt i Europa. Men nu hade katolicismen, som var den sammanhållande kraften mellan de olika delarna av hans välde, utmanats av reformationens krafter. Han fick därför uppleva att alla hans ansträngningar var förgäves. Nederländerna frigjorde sig och den väldiga armada som han år 1588 sände mot England löpte gatlopp genom Engelska kanalen, förföljda av stormar och den gryende engelska sjömakten, för att slutligen gå under i stormar på Nordsjön och Atlanten. Herraväldet på havet gick sålunda förlorat och vattenvägarna till Nya världen hotades från denna tid ständigt av engelska och holländska flottor.




Augusti 1588 - den spanska armadan i strid med den engelska
flottan utanför Calais.


Sveriges uppgång

1600-talet inleddes med ständig kamp mellan de härskare som försvarade katolicismen och de som ledde sina folk i reformationens anda. Tyskland skulle bli valplatsen och kejserliga trupper under Wallenstein tog makten ända upp mot Östersjön. Räddningen för protestanterna skulle uppenbara sig i form av den svenske konungen, Gustav II Adolf. Fuller sparar inte på beundrande omdömen:

Ingen har någonsin varit Gustav Adolfs jämlike i att leda sin armé mot en fiende eller genomföra en reträtt för att förhindra förluster, eller att upprätta läger åt sina soldater eller att förstärka sitt läger med fältarbeten. Ingen behärskade fortifikation, attack eller försvar lika bra som han. Ingen kunde läsa fiendens avsikter eller dra fördel av tillfälliga chanser lika kunnigt som han. I en blick hade han hela läget klart för sig och ställde upp sin armé så, att den kunde dra största fördel av varje uppkommen situation. De tre ting i vilka han överträffade alla andra var taktik, organisation och beväpning. [---] Han inspirerade sina män mer med handlingar än med förmaningar, han unnade sig inte heller fler fördelar än den enklaste soldat.


Gustav II Adolf under bön före slaget vid Lützen.
Gustav II Adolf under bön före slaget vid Lützen. Svenskarna
segrade, men lejonet från Norden låg fallet på fältet.


Fuller beskriver ingående Gustav Adolfs insatser för en organisation av pikenerare och musketörer, för kavalleriets stridsteknik i samverkan med dessa och för den nydaning som skapade ett rörligt svenskt artilleri. Två slag anser han avgjorde kampen mellan de kejserliga och den svenska koalitionen, båda slagen under Gustav Adolfs personliga ledning; Breitenfeld 1631 och Lützen 1632. Fuller är övertygad om att det trettioåriga kriget kunde ha halverats om inte konungen stupat. Så avgörande var hans personlighet för protestanternas seger.


Ryska stormaktens födelse

Peter är Ryssland, dess kött och blod, dess temperament och geni, dess dygd och dess laster. Aldrig har en nations kollektiva egenskaper, goda och dåliga, dess höjder och djup i en moralisk skala, varje karaktärsdrag kunnat summeras i en enda personlighet, bestämd att spela sin historiska roll.


Peter den store till häst under slaget vid Poltava 1709.

Peter den store till häst under slaget vid Poltava 1709. I bakgrunden slaktas svenskarna.


Så inleds kapitlet om Poltava. Karl XII skulle också kunna summera det svenska lynnet sådant som dess stormakt skapades, men i stället tecknar Fuller en negativ karaktär:

Karl var en vandrande riddare och en bärsärk på samma gång. Han levde för kriget, älskade dess strapatser och äventyr mer än själva segern, och ju mer omöjliga odds talade mot hans sak, desto mer ivrigt accepterade han dem. Klädd i en ogenomtränglig mask, var hans tro på sig själv obegränsad, ingenting syntes utanför hans förmåga.


Hans taktiska snille var obestridligt medan hans politiska blick för möjligheter och risker inte var i rang därmed. Så vann han seger efter seger tills han nådde Poltava, långt från de källor som skulle säkerställa en långsiktig framgång. Samtidigt hade Peter byggt upp sina stridskrafter, delat det svenska östersjöväldet och grundlagt S:t Petersburg, där örlogsflottor skulle skapas för att under kommande år bestrida det svenska sjöherraväldet.

 

Liksom Spanien under Filip II förlorade Sverige med Karl XII sin stormaktsställning. Ryssland steg fram och behärskade snart inte bara det moskovitiska furstendömet, Sibirien och Baltikum utan också stora delar av det område som Djingis khan en gång hade erövrat på Krim, i Ukraina och kring Kaspiska havet.


Fredriks den store Preussen

Fredriks den store Preussen hade varken ekonomiskt eller befolkningsmässigt större förutsättningar än Sverige under 1700-talet, men med tur, organisationsförmåga och skicklighet lyckades Fredrik skapa en framgångsrik militärstat som nästa århundrade kom att ena Tyskland till en världsmakt.

 

Samtidigt som Sverige slåss för herraväldet vid Östersjön grusas Ludvig XIV:s förhoppningar om ett Europa dominerat av Frankrike genom nederlaget i spanska tronföljdskriget Marlboroughs avgörande seger vid Blenheim presenteras ingående. Fuller anser att i de verkligt stora fältherrarnas rad bildar Marlborough länken mellan Gustav II Adolf och Napoleon. Men han försummar inte heller att framhålla Fredrik II av Preussen, vars segrar vid Rossbach och Leuthen han också beskriver. Preussen blev vid 1700-talets mitt jämbördigt Frankrike och överlägset Österrike som militärmakt.  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!