AV DOCENT LARS ERICSON WOLKE


Slaget vid Lützen den 6 november 1632 är historien om en våldsam strid som under många timmar böljade fram och åter längs vägen mellan Lützen och Leipzig. Tusentals soldater och hästar var inblandade och många blev kvar på slagfältet för evigt. Det var en sammandrabbning på taktisk nivå som fick oerhörda konsekvenser på strategisk nivå.

 

Lützen 1632 - kungen, slaget och platsen

På ett rökfyllt slagfält utanför Lützen stod en av historiens mest avgörande drabbningar. Månadens förmånsbok är en ingående skildring av slaget som kostade Gustav II Adolf livet.

 

Minnet av ett krig

Slaget vid Lützen betyder också något annat. Lützen den 6 november 1632 - det är nog med största säkerhet det mest kända ortnamnet och datumet i den svenska historien. I en allt mer historielös skolundervisning är nog just dagen för Lützenslaget det sista kunskapsfragment som försvinner.

Följdriktigt har också slaget uppmärksammats vid ett stort antal minneshögtider i Sverige, Finland och det evangeliska Tyskland. Redan på 1700-talet blev Lützen målet för enstaka militärhistoriskt intresserade resenärer, men det var i samband med 200-årsminnet 1832 som firandet började komma igång på allvar. En minnesten placerades på slagfältet, för att markera platsen där Gustav II Adolf stupade den kulna och dimmiga novemberdagen två sekel tidigare. År 1882 hade högtidlighållandet fått betydligt större proportioner, inte minst i Sverige. Högtidligheterna kulminerade år 1932 med stora aktiviteter i Sverige. I Finland hade Lützendagen också blivit det svenska Finlands egen dag. På plats i Tyskland, som bara knappt tre månader senare skulle se Adolf Hitler komma till makten, fanns representanter för en rad svenska och finländska arméförband, som räknade sina traditioner från de förband som deltog i slaget 300 år tidigare. Vid 350-årsminnet 1982 hade den nationalistiska strålglansen kring Lützennamnet falnat betydligt, men det historiska intresset bestod och resulterade i stora utställningar bland annat på Armémuseum och Livrustkammaren.  

Med det kalla kriget försvann det gamla slagfältet bakom järnridån, men under hela DDR-tiden vårdades minnesplatsen med dess lilla museum och kapell. Verksamheten drevs delvis med svenska pengar och efter Berlinmurens fall kunde museet rustas upp och nyinvigas år 1994. Inom ett par år är det också tänkt att den lilla stadens andra museum, det i slottet, skall vara upprustat och redo för återinvigning.

 



Slagen under trettioåriga kriget utkämpades på nära håll. Man såg sin motståndare. Om man kände igen dem - uniformerna hade inte blivit standard även om många förband försökte skaffa likvärdiga persedlar. De många legoknektarna gjorde att språken inte alltid gav någon vägledning. I stället beordrade fältherrarna soldaterna att bära olika märken. Halm i hatten eller vita armbindlar. Igenkänningssignaler och fältrop var viktiga och drunknade signalerna i oväsendet så var fanan den naturliga samlingspunkten.



Modern skildring

Mot den här bakgrunden är det föga förvånande att slaget vid Lützen som få andra slag i den svenska historien har avsatt en enorm litteratur. Redan 1882 började forskare och andra publicera alster om eller med anknytning till slaget och år 1932 kom en kulmen. Hela det åtta band mäktiga verket Sveriges krig 1611-1632, som generalstabens krigshistoriska avdelning gav ut under 1930-talet, hade sitt ursprung i att man ville låta den militärhistoriska forskningen manifestera Lützenjubileet 1932. Därefter har kanske specialstudierna om själva slaget inte fortsatt att öka i samma takt, men i gengäld har antalet skrifter som sätter slaget vid Lützen i ett större sammanhang - det trettioåriga krigets komplexa historia - fortsatt att komma ut, såväl i Sverige och Finland som i Tyskland. Inte minst i Tyskland är biografier över Gustav II Adolf ännu i dag en mycket gångbar litteraturgenre.




1632 höll Gustav II Adolf på att göra slut på de katolska trupperna. Den enda stora armé som låg i vägen för en snabb seger tillhörde Wallenstein och låg förlagd i vinterkvarter vid Lützen i det svenskallierade Sachsen. Gustav Adolf beslöt att slå till snabbt, innan Wallenstein hann samla sina utspridda styrkor.

  

Det är mot den bakgrunden man ska förstå och läsa stockholmshistorikern Bo Erikssons bok Lützen 1632. Ett ödesdigert beslut. Författaren har valt att behandla "krig och våld i 1500- och 1600-talens Sverige" genom att skildra ett bestämt slag, Lützen, samt de vägar som ledde dit och vägen därifrån. Därmed blir hans bok inte bara en skildring av slaget vid Lützen, utan så mycket mer, nämligen en skildring av den svenska stormaktens remarkabla uppgång och första kulmen under de makalösa framgångarna i det tyska kriget åren 1630-1632.

Bo Eriksson framhåller med rätta att vägen till Lützen ingalunda var given. Tvärtom var den kantad av vägval och politiska beslut. Författaren anser att en röd tråd går att skönja vid dessa olika vägvalstillfällen, nämligen att den svenska statsledningen nästan alltid valde våldets och krigets väg. Man kan förvisso fråga sig om förhandlingsvägarna ens stod öppna vid tillfällen som det danska krigets utbrott 1611, den hårdnande kampen mot Polen i början av 1620-talet och vid beslutet 1629 att gå in i trettioåriga kriget. Alternativa handlingsvägar finns alltid, men deras framkomlighet kan variera. Kontrafaktisk historieskrivning är spännande, men bygger likväl på ett löst underlag i form av hypoteser och gissningar. Det är dock viktigt att forskaren också när han eller hon studerar ett så klassiskt händelseförlopp som Sveriges väg till Lützen överväger vilka alternativa handlingsmöjligheter som stod aktörer som Gustav II Adolf och hans rikskansler Axel Oxenstierna till buds. På det viset kan vi få ett bredare perspektiv på deras faktiska agerande och därmed också bättre kunna analysera och förstå vad som hände.

 



Pikenerarna hade gjort det besvärligt för det tunga rytteriet under medeltiden. Efter Gustav II Adolf kom skyttesoldaten allt mer att dominera slagfältet.

 

Den blodiga vägen

Bo Eriksson tar avstamp i de svensk-danska försöken att 1541 skapa en allians mellan de båda nordiska staterna. Försöket stupade dock, inte primärt på gammal fiendskap mellan de två länderna, utan på grundläggande strategiska motsättningar i Östersjöområdet.

I boken får vi följa hur den svenska staten i kamp mot Danmark, Polen och Ryssland steg för steg byggde upp nya maktpositioner i Östersjöområdet. Men det var verkligen ingen naturlag som drev fram Sverige till positionen som Östersjöns mäktigaste stat vid mitten av 1600-talet. Tvärtom, utvecklingen kunde vid ett antal tillfällen ha hejdats och tagit helt andra vägar. I synnerhet under striderna mot Polen i Baltikum de första åren efter sekelskiftet 1600 var de svenska stormaktsambitionerna ytterst nära att kvävas i sin linda.

 




En chock gick genom Europa - den till synes oövervinnlige svenska kungen hade stupat i spetsen för sina ryttare.

 

Men nu blev det inte så, utan i stället växte Sverige fram till Nordeuropas mäktigaste militärmakt. Det var inte bara de utrikespolitiska förutsättningarna som spelade in, utan även hur den svenska militärstaten växte fram inom landets gränser. Förvaltningen och samhället ställdes i krigsmaktens tjänst, medan militär organisation, utbildning och rekrytering moderniserades, samtidigt som skatter och folkbokföring utvecklades, främst för att möta kraven på ständigt nya skatteinkomster och nya soldater. På det sättet får läsaren en grundläggande förståelse för hur den svenska statsmakt och dess krigsmakt var uppbyggda som i november 1632 mötte sina kejserliga fiender på fälten i Sachsen.

 

Soldat och krig under stormaktstiden

I Lützen 1632 får vi en livfull skildring av livet i fält, hur det var att vara soldat i det trettioåriga krigets arméer, där rödsoten var en mer fruktad och effektiv dräpare än fältslagen. Kriget som "livsform" beskrivs utifrån modern svensk och tysk forskning. Just den 6 november var det dock den fiendens vapen, de egna eller motståndarens hästhovar eller kanske de egna kamraternas felriktade musköteld som utgjorde den största faran för de tiotusentals soldater som drabbade samman utanför staden Lützen.

Här finns alla de klassiska komponenterna med: sammandrabbningen mellan Albrecht von Wallensteins och Gustav Adolfs trupper (som till stor del bestod av utländska legotrupper), hur kungen själv red fram bland östgötarna och Smålands ryttare för att stabilisera läget på den högra flygeln, hur de kejserliga pressades tillbaka över Leipzigvägen, hur Gottfried Heinrich von Pappenheims ryttare anlände och kroaterna försökte rida runt den svenska högra flygeln och hur sedan den svenske kungen försvann i tumultet. Insikten om att Gustav II Adolf hade stupat hade kunnat förlama den svenska sidan, men genom att hertig Bernhard av Weimar tog över tyglarna förvandlades en hotande katastrof till en taktisk seger. Svenskarna behöll slagfältet och Wallensteins trupper tvingades dra sig tillbaka, svårt tilltufsade. Det var en taktisk seger, men en förlust av strategiska dimensioner eftersom Gustav II Adolf hade stupat.

Ingen vet hur utvecklingen skulle ha gått om den svenske kungen hade överlevt slaget och som segerherre kunnat fortsätta och leda operationerna. Kanske hade kriget tagit slut och inte varat ända till 1648, kanske inte.  




En tärd och sjuk Wallenstein drar sig undan fältslaget. Inom kort kom han att mördas på order av kejsaren. Fältherren hade blivit för mäktig för sin uppdragsgivare.

 

Många frågor

Berättelsen om slaget vid Lützen har skildrats många gånger, men slaget förtjänar verkligen fortsatt uppmärksamhet. Effekterna av kungens död blev stora, så stora att man lätt glömmer att även en av hans främsta motståndare, kavallerigeneral Pappenheim, också dog vid Lützen. Ännu kvarstår en del frågetecken: vad var det exakt som hände när kungen stupade? Var det hästen Streiff som skenade eller var den Gustav Adolfs närsynthet i kombination med hans armskada från det polska fälttåget som förde honom inom räckhåll för fiendens vapen? Vad betydde Wallensteins långt gångna syfilis? I slaget vid Lützen kunde han bara med yttersta svårighet och stora smärtor sitta upp på sin häst. Vad betydde det för hans förmåga att föra ett effektivt befäl i slagets olika kritiska skeenden? Dessa och flera andra frågor kommer forskningen aldrig att kunna ge helt säkra svar på. Frågetecken kommer att bestå och dunkla skeenden kommer aldrig att kunna belysas. Sådana är historikerns arbetsvillkor, oavsett hur intensivt man strävar efter ny kunskap.  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!