AV LARS ERICSSON


Danmarks stormaktsställning var sedan länge ett minne blott. Nu var tiden kommen för att ge igen och ta tillbaka det som var förlorat. Med den svenska flottans stolthet på havets botten landsteg den danska armén i Skåne. Det blev ett krig som få kan föreställa sig: slag som utvecklades till slakter, sockenbor som utsattes för massmord, en befolkning i uppror. Skånska kriget.

Snapphanar! Själva ordet framkallar säkerligen rysande förnimmelser av gerillakrig, försvenskning, kamp på liv och död mellan danskt och svenskt i Skåne, stormaktstiden. Snapphanarna symboliserar i mångt och mycket just det intensiva och oförsonliga i den kamp om Skåne som kulminerade under några intensiva år på 1670-talet. Skulle Skåne – och för den delen även Blekinge och Halland – förbli i svensk ägo och stabilisera sig i sina nya positioner som Sydsverige, eller skulle de återgå till sina gamla ägare och åter bli Östdanmark?

 

Dansk katastrof 1658

Danmark dominerades i betydande utsträckning av adeln och ingenstans var adelsväldet starkare än i Skåne. När landskapet bytte ägare 1658 lyckades den skånska adeln också behålla många av sina privilegier. Genom att byta bort Bornholm mot danskägda gods i Skåne lyckades svenskarna skaffa en viss kontroll över ekonomin, men det skulle dröja till riksdagen 1664 innan den svenska kronan helt lyckades få grepp om det forna danska adelsväldet.

Många av Skånes plågor kan dock hänföras till tidigare konflikter, främst Horns krig i Skåne 1644–1645, vars efterverkningar fortsatte ända in på 1670-talet. Inte minst ödegårdarna vittnade om detta. Insättandet av svenska borgmästare och rådmän i de skånska städernas styrelser samt en reglering av den skånska adelns utskrivningsbörda var båda utslag av den svenska kronans maktanspråk.  



Inkvarteringarna av svenska soldater i skånska gårdar var en mycket viktig fråga, i synnerhet sedan svenska soldater hade börjat ärva delar av de gårdar där de var inkvarterade. Hårda metoder tillämpades. Utskrivna skånska soldater sändes österut till Ingermanland och nästan vartannat hus i städer som Malmö tvingades att inkvartera svenska knektar. I de skånska städerna insattes svenska borgmästare och rådmän, medan studera kriget i Tyskland, där Brandenburg (från 1701 Preussen) ytterligare knaprade på de svenska positionerna i Pommern. Vi får också en detaljerad skildring av kriget på östfronten längs Finlands östgräns.





Stormaktstidens krig var otrevliga uppgörelser där civilbefolkningen regelmässigt hamnade i kläm. Skånska kriget urartade fullkomligt när skånska band började angripa isolerade svenska truppstyrkor. Svenskarnas hämnd blev på sina håll besinningslös.

 



Den största svenska katastrofen i kriget kom den 1 juni 1676, då den svenska flottan besegrades av sina danska och nederländska motståndare. Amiralsskeppet Stora Kronan sjönk med 800 man ombord tillsammans med bland andra Svärdet, med 600 man ombord. Många av kropparna flöt iland vid Södra Hulterstads kyrka på sydöstra Öland.

Detta krig – det blodigaste som utkämpats på skandinavisk mark – ledde till ett fredsslut 1679, men vägen dit var lång. Frankrike, som vid den tiden var Sveriges främste allierade, lyckades medla fram ett fredsavtal som inte innebar några gränsjusteringar jämfört med den dansk-svenska freden 1660. För Sverige var det en framgång, medan det för Danmark inte bara var en motgång, utan närmast en total och definitiv katastrof.

De svensk-danska frederna 1645 och 1658 innebar stora svenska framgångar, men därefter kom ett litet steg tillbaka i freden 1660. Inga större förändringar ägde rum med anledning av frederna 1679 och 1720. Frågan är dock om inte freden i Fontainebleau 1679 var den mest avgörande av dem alla. Förvisso bytte inget territorium sida, men nu tvingades Danmark att bita i det mycket sura äpplet och acceptera att Skånelandskapen stannade kvar i svensk ägo.

 

Skånelandskapens öde

Medan kriget fortfarande pågick diskuterade den unge Karl XI med sina rådgivare – Johan Gyllenstierna, Erik Dahlberg med flera – hur de svenska besittningarna i södra Skandinavien skulle kunna hanteras i framtiden. Svaret blev trefaldigt. Den svenska krigsmakten stärkte sin närvaro ytterligare i Skånelandskapen genom tunga garnisoner i städer som Malmö och Kristianstad, medan svenskar sattes in som borgmästare i flera skånska städer och svenska ryttare inkvarterades i skånska gårdar. I de skånska skolorna började man använda svenska ABC-böcker i undervisningen. Kontrollen över kyrkan stärktes. En mycket motsträvig skånsk menighet tvingades att börja använda svenska psalmböcker under gudstjänsten.





Karl XI på hästen Brillant under slaget vid Lund. Striden blev den blodigaste i Nordens historia där åtskilliga sårade och utmattade soldater gick en ömklig död till mötes i den råkalla vinternatten. D.K. EHRENSTRAHL





Förtvivlan och motviljan mot det nya styret var länge stor, men redan efter ett par decennier hade de sydsvenska landskapen börjat räknas som en naturlig del av det svenska riket. För att ytterligare säkra den svenska kontrollen över området beslöt Karl XI och hans rådgivare att förlägga den svenska flottans huvudbas till det 1680 grundade Karlskrona. Två år senare drev kungen igenom ett riksdagsbeslut om att såväl armén som flottan skulle rekryteras genom ett delvis nytt system, indelningsverket. De skånska soldaterna betraktades länge som mindre pålitliga och fick ingalunda stanna kvar i hemprovinsen, där man riskerade att möta dansk trupp. I stället sändes skåningarna till den mest ogästvänliga delen av det svenska riket, de vattensjuka markerna i Ingermanland. Först vid krigsutbrottet 1700 accepterades skånska soldater fullt ut som jämbördiga med andra svenska och finska soldater i den svenska krigsmakten.

Den förnyade danska invasionen av Skåne 1710 skulle bara komma att bekräfta att Skånelandskapen var för evigt förlorade för Danmark. Under denna sista danska invasion förekom det knappast alls heller några lokala skånska stödaktioner för den danska armén. Efter nederlaget vid Helsingborg 1710 gjorde den danska armén aldrig mer något seriöst menat försök att återerövra Skånelandskapen.

 

Snapphanarna då?

Ja, med krigsslutet 1679 var deras tid ute, antingen de utgjordes av danska soldater som bedrev gerillakrig eller skånska bönder som i sin desperation tog till vapen mot de svenska trupperna. Den svenska armén i sin tur använde synnerligen hårda metoder för att krossa gerillaoperationerna i sin rygg. Efter fredsslutet 1679 fanns det ingen annan utväg än att dra sig ur Skåne för de snapphanar som inte ville lägga ned vapnen. Hösten 1679 lämnade de sista snapphanarna Skåne med båt från Stenshuvud på Österlen. Deras mål var det återigen danska Bornholm. Därmed var det skånska kriget definitivt slut.  

 

 

 

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!