AV LARS ERICSON WOLKE

 
I hundra år hade Europa varit en krutdurk - 1618 kom den förödande gnistan. Explosionen blev fruktansvärd
.

 

Trettioåriga krigets många ansikten. Sverige blir stormakt

Skulle Tyskland kunna enas under den habsburgske kejsaren? Skulle Spanien kunna krossa de upproriska nederländarna, Frankrike bryta inringningen med habsburgare i Spanien och i Tyskland? Skulle Danmark eller Sverige dominera norra Europa? Skulle katolska ligans soldater utplåna protestantismen och åter ena Europa under en kyrka?

Det trettioåriga kriget var ett alleuropeiskt krig som utkämpades på tysk mark. Flera europeiska stater var direkt eller indirekt engagerade i kriget, med egna trupper eller pengar som hjälp till de stridande parterna. Dessutom strömmade legosoldater till från kontinentens alla hörn, inte minst från de brittiska öarna. Tusentals skottar, engelsmän och irländare fylkades under fanorna i alla arméer, framför allt den svenska.  

 

Europa i krig

Kriget har ofta kallats för just det "tyska kriget", men aktörerna kom från alla delar av Europa. Det tydligaste uttrycket för detta är kanske slaget vid Oppenheim i december 1631. Då gick svenska trupper över Rhen och utkämpade en våldsam strid med spanska förband, innan man erövrade Oppenheim. I dag minner ett vackert spanskt ryttarstandar i Armémuseum i Stockholm om den svenska segern. Kanske än viktigare är symboliken i att två stater i Europas respektive geografiska utkanter möttes med vapen i hand på tysk mark. Det är också en viktig del av historien om trettioåriga kriget. För att göra den bilden så komplett som möjligt studeras också de andra europeiska många krig och konflikter som pågick parallellt med kriget i Tyskland och var mer eller mindre tydligt länkade till detta. Det nederländska frihetskriget, inbördesstriderna på de brittiska öarna på 1640- och 1650-talen, det svensk-polska kriget på 1620-talet och den våldsamma svensk-danska kampen på 1640-talet, alla har de tydliga beröringspunkter med det trettioåriga kriget och får sin utförliga beskrivning.


Gustav II Adolf under slaget vid Dirchau 1627

Gustav II Adolf under slaget vid Dirchau 1627. Boken Trettioåriga kriget tar förtjänstfullt ett helhetsgrepp om kriget. Inte bara dess förlopp utan alla dess förgreningar, förhistoria och efterdyningar. Det var här, under kriget i Polen under 1620-talet som Gustav II Adolf och hans generaler experimenterade fram den taktik och de vapen som kom att segra i Tyskland några år senare.

 

Generaler och bönder

Trettioåriga kriget är också människornas historia. I ett tjugotal minibiografier porträtteras de ledande aktörerna, Gustav II Adolf och kejsar Ferdinand II av Österrike, Kristian IV av Danmark och Johan Georg av Sachsen, men också generaler som den spanske Spinola, den kejserlige Gallas och den svenske Torstensson. Soldater och civila i den ofantliga grå massa som rörde sig på slagfält, örlogsskepp, städer och byar samt, inte minst, landsvägar och vattenleder får sin genomlysning. Vilka var de och varifrån kom de? Hur många dukade under av krigshandlingar och sjukdomar? Hur utrustades arméerna och flottorna och hur gick striderna till? Hur hittade man vägen till sjöss och till lands? Hur gestaltade sig förhållandena för civilbefolkningen under det långa kriget, antingen man fick se sina manliga släktingar i Sverige och Finland skrivas ut till krigstjänst eller var österrikiska bönder som gjorde revolt mot soldateskens härjningar? Frågorna är många och svaren är ibland tydliga, ibland mer diffusa. Tillsammans skapar de dock bilden av kriget ur den enskilde officerens, officerens, bondens eller stadsbons synvinkel.




En fullkomligt ofattbar händelse! Det rika, mäktiga och ärkekatolska Münchens borgmästare ligger på knä framför lejonet från Norden, Gustav II Adolf. I boken Trettioåriga kriget får vi följa hur en okänd och fattig krigarnation i Norden efter blott hundra år av självständighet krossar den katolska ligans härar. Snart seglade svenska flottan på Bodensjön och armén närmade sig Wiens portar. Den tyska kejsarkronan låg inom räckhåll, men kejsardrömmen ändandes på en blodstänkt åker vid Lützen året senare.

 

Nord mot syd

Europas stegvisa vacklande fram emot avgrundens rand alltifrån reformationen på 1500-talet bildar en given upptakt till historien om det trettioåriga kriget. Det stora nederländska frihetskriget mot spanjorerna ökade temperaturen i europeisk politik alltifrån 1570-talet. Under de kommande 70 åren var Spaniens behov av säkra transporter för trupper och materiel från besittningarna i Italien upp till den nederländska krigsskådeplatsen, längs "spanska vägen", en central faktor som gång på gång resulterade i spänningar med andra länder.

I början av 1600-talet fanns det ett antal politiska och religiösa krishärdar i Europa, vilka var och en riskerade att utlösa en konflikt: Jülich-Cleve vid nedre Rhen 1609, gränsen mellan Savoyen och Milano 1613 och Venedig våren 1618. Alla kriser desarmerades dock och freden tycktes åter säkrad. Så, i maj 1618 exploderade Böhmen. Kejserliga ombud kastades ut genom ett fönster på Hradschinborgen i Prag och en protestant valdes till böhmisk kung. Upproret slogs ned med massivt våld av kejsaren, stödd på den tyska katolska Ligans armé och spanska förband.

Ambitionerna växte efter segern i Böhmen och de allierade katolska trupperna under befäl av general Tilly avancerade i västra och mellersta Tyskland. Danmarks Kristian IV gick, i egenskap av herre till Holstein, med i kriget för att hejda de katolska arméernas avancemang. Resultatet blev katastrofen i slaget vid Lutter am Barenberge utanför Göttingen år 1626, ett av Danmarks värsta militära nederlag någonsin. Tre år senare stod katolska trupper stod vid Östersjökusten. Endast staden Stralsund höll emot.


Oljemålningen från slaget vid Breitenfeld.

De som springer är oftast de som dör. Många hinns upp och huggs i ryggen. På oljemålningen från slaget vid Breitenfeld ser vi hur trupperna börjar svikta. Officerarna försöker återställa ordningen genom att vända sig mot sina egna soldater med fällda bardisaner.

 

Landet i norr

Sverige åsåg hela händelseutvecklingen med stor oro, men under hela 1620-talet var man helt koncentrerad på den stora kampen mot Polen, först i Baltikum och senare i Ostpreussen. Visserligen skickades ett antal hundra soldater som förstärkning till Stralsund, men Sverige höll sig ännu utanför kriget. Försök att samordna Danmarks och Sveriges politik stupade på en djup misstänksamhet mellan de båda arvfienderna.

Först på sommaren 1630 var Sverige redo att ingripa. Med 14 000 man steg Gustav II Adolf iland i Pommern. Resten är, som det brukar heta, historia. Efter en trevande inledning bröt sig de svenska trupperna ut ur sitt pommerska brohuvud. Tillys trupper krossades i slaget vid Breitenfeld i september 1631, en seger som gav eko i hela Europa. De små, lättrörliga men eldkraftiga svenska förbanden, som formerats och drillats enligt nederländsk förebild, utmanövrerade helt de tunga motståndarförbanden. Nu följde ett segertåg som ledde till storstäder som Mainz, Nürnberg, Frankfurt am Main och München. Även vid Lützen i november 1632 behöll den svenska armén slagfältet, men det till ett oerhört pris, Gustav II Adolfs död.

I frånvaro av kungens auktoritet övertog rikskansler Axel Oxenstierna den högsta svenska ledningen i Tyskland, men de svenska och allierade arméerna fick en allt sämre samordning. Vid Nördlingen 1634 tillfogades de ett svårt nederlag av förenade kejserligt-ligistisk-spanska trupper. Steg för steg pressades svenskarna tillbaka mot norra Tyskland. Johan Banér lyckades med segern vid Wittstock 1636 rädda Sverige kvar i kriget. De kejserligas press fortsatte de närmaste åren och först från 1641 lyckades Lennart Torstensson att mer stadigvarande föra över kriget till Sachsen, Böhmen, Österrike och Bayern. Från 1635 var också Sveriges gamle allierade Frankrike en aktiv krigsdeltagare.

 

Kriget som aldrig tog slut

Historien om 1640-talets krigsår är också historien om en rad missade chanser, främst på grund av att svenskar och fransmän inte kunde enas om ett operativt militärt samarbete. Alltför stora svenska framgångar i södra och västra Tyskland ansågs i Paris hota franska säkerhetsintressen. Detta utnyttjade inte minst Maximilian av Bayern, kejsarens främste allierade. När så en ökad samordning ändå kom till stånd 1646-1648, då var det närmast en tidsfråga innan de katolska makterna skulle pressas till eftergifter vid förhandlingsbordet. Den svenska segern över en kejserlig armé vid Jankow 1645 bidrog också till att kejsaren Ferdinand III och hans rådgivare i Wien började inse att kriget inte gick att vinna med militära medel.

 

Johan Banér

Krigaren. Johan Banér hade fått sitt elddop vid Pskov 1615. Efter nederlaget vid Nördlingen 1634 tog han över en svensk armé som hotades av utplåning. I slaget vid Wittstock 1636 delade han sina underlägsna styrkor, angrep en förskansad fiende i fronten, band upp så mycket styrka att den resterande svenska armén kunde falla fienden i ryggen. En av historiens största segrar. Banér var gravt alkoholiserad, brutal, hänsynslös och en närmast genial befälhavare.


Redan 1635 slöt ett antal protestantiska tyska furstar fred i Prag med kejsaren och Bayern. Det var ett försök att under kejsarens ledning vända det politiskt och religiöst splittrade Tyskland i en enad front mot all utländsk, främst svensk, inblandning i kriget. Men svenskarna ville inte dra sig ur kriget innan man fått territoriell och ekonomisk kompensation för sina krigsinsatser. Kriget fortsatte och 1644 inleddes nya fredsförhandlingar i de båda westfaliska städerna Münster och Osnabrück.

 

Europa får sin karta

En serie fredsavtal mellan olika kombattanter slöts under året och den 24 oktober 1648 undertecknades i Osnabrück freden mellan Sverige och kejsaren. Under de två följande åren fördes komplicerade förhandlingar om den stegvisa demobiliseringsprocessen. Runt en kvarts miljon soldater avdankades utan svårare våldsutbrott.


Kriget innebar en mängd övergrepp mot civilbefolkningen.

Kriget innebar en mängd övergrepp mot civilbefolkningen. En av de stora kvaliteterna med boken Trettioåriga kriget är kapitlen om hur kriget har levt vidare långt in i vår egen tid.

 

Gränserna mellan protestanter och katoliker i Tyskland återgick till dem som hade gällt 1624, Frankrike flyttade sig gräns österut genom erövringen av Elsass, Nederländerna fick sin självständighet erkänd och Spaniens nedgång som stormakt var på allvar inledd. Danmark hade ersatts som Nordens främsta makt av Sverige, en utveckling som skulle ytterligare bekräftas i Roskildefreden 1658, kejsarmakten i Wien förblev svag och förmådde aldrig utsträcka sin faktiska kontroll över hela Tyskland. I de egna arvländerna, inklusive det upproriska Böhmen, stärkte dock den habsburgske kejsaren sin kontroll. Sverige erhöll Vorpommern och delar av Hinterpommern öster om Oder, staden Wismar och de sekulariserade biskopsdömena Bremen och Verden. I egenskap av hertig över Pommern fick också den svenske regenten säte och stämma på den tyska riksdagen i Regensburg. Sverige hade blivit en tysk stat.

Det trettioåriga kriget var det första stora alleuropeiska kriget och det har därför satt outplånliga spår i det kollektiva tyska och europeiska minnet.  

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!