Krig med: Danmark
Angripare: Danmark
Segrare: Sverige
Svensk regent: Gustav Vasa (1521-1560)
Danska regenter: Christian II (1513-1523)
Frederik I (1523-1533)
Svenska krigsmål: Att avsätta Christian II från den svenska tronen och göra Sverige till ett fritt rike.
Sveriges allierade: Lybeck (från 1522)
Fältslag och andra större operationer: Slaget vid Brunbäcks färja under första hälften av april 1521 (svensk seger)
Slaget om Västerås den 29 april 1521 (svensk seger)
Kalmars erövring den 27 maj 1523 (svensk seger)
Stockholms erövring med kapitulation den 16 och 17 juni 1523 (svensk seger)
Fred: Malmö recess den 1 september 1524



Befrielsekriget har sina rötter i Kalmarunionen som ingicks år 1397. Eftersom Sverige saknar en lämplig svensk tronföljare väljer det svenska rådet Danmarks drottning, Margareta, till svensk regent år 1389. Margareta är en god och handlingskraftig person som lyckas vinna folkets stöd för sina planer. Det var Margareta som tog initiativet till unionen, vars exakta innehåll och egentliga innebörd än i denna dag är en stridsfråga. Den danske kungen anser sig dock från denna tid ha rätten även till den svenska kronan.

Att även härska över Sverige är en för de danska kungarna mycket lockande tanke. Prestigeskälen är tungt vägande, men Sverige är också ett mycket viktigt land ur ekonomisk synvinkel. Bergsbruk, jordbruk, fiske och handel ger tillsammans ett mycket viktigt ekonomiskt tillskott till den som har rätt att beskatta landet. Det finns dock ett stort problem inbyggt i tanken på Sverige och Danmark som samma land, synen på allmogen och dess rättigheter skiljer sig avsevärt. De danska bönderna är sedan 1300-talet tämligen förtryckta och herremännens position är stark. I Sverige håller allmogen hårt på sina rättigheter. Skatterna skall vara rimliga och lagen skall upprätthållas. De danska kungar som under vissa perioder sitter på den svenska tronen inser som regel inte allvaret i den svenska allmogens inställning. När de sätter in danskar och tyskar på slotten, för att bland annat ansvara för skatteuppbörden, uppstår snabbt problem. De främmande herrarna går för hårt fram med de svenska bönderna och missnöjet sprider sig.

Den svenska allmogen har en formidabel förmåga att förvandla sig själv till en armé när missnöje råder. Denna armé kräver ledning av riddare. Med en skicklig ledare, som har folkets förtroende, kan bondearmén besegra i stort sett varje annan tänkbar armé. En viktig faktor är den svenska terrängen. På det öppna fältet är riddararmén stark, men i de djupa skogarna har bondearmén sin chans. En annan viktig faktor är uthålligheten. De legoknektsarméer som de danska kungarna förlitar sig på har dålig uthållighet. De kostar enorma summor per dag och måste nå resultat innan kassakistorna är tomma. Bondearméns soldater måste dock ibland avbryta krigstjänsten för att ta hand om viktiga sysslor i jordbruket men är i regel mycket uthålliga.

Det första upproret mot det danska väldet kommer år 1434. Margareta går bort år 1412 och Erik av Pommern tar över styret i unionen. Med honom börjar missnöjet. Sommaren 1434 startar Engelbrekt Engelbrektsson ett uppror. Detta sveper som en stormvåg över landet och Erik av Pommern tvingas till slut avgå som kung. Sedan denna tid försöker varje ny dansk kung att också bli kung i Sverige. De lyckas alltid, på ett eller annat sätt, att tillskansa sig den svenska tronen, men kan aldrig behålla den någon längre tid. Krigen avlöser nästan varandra, och danskarna tvingas lägga ned enorma belopp på sina försök att erövra Sverige. Enligt ett samtida uttalande har "de danska kungarna spenderat mer silver på att försöka erövra Stockholm än vad de har spenderat på sina tio största städer tillsammans" (fritt tolkat).

År 1520 blir Christian II den siste danske kung som lyckas bli krönt till kung av Sverige. Han har gjort upprepade försök att med svärdet i hand vinna den svenska tronen. På nyåret 1520 bryter han över Hallandsgränsen in i Västergötland med en aktningsvärd armé och marscherar norrut. Sedan Sveriges ledare vid denna tid, riksföreståndaren Sten Sture den yngre, avlidit i sviterna från skador som han fått i ett fältslag, står bondearméerna utan en självklar ledare.



Porträtt av Christian II

Porträtt av Christian II efter en samtida koppargravyr.
 



Den 5 september 1520 tvingas Stockholms slott att kapitulera, varefter Christian II väljs till svensk kung. Den 8 november 1520 iscensätter Christian Stockholms blodbad. De svenskar som lett motståndet mot Danmark och mot Christian II avrättas, trots att Christian högtidligt utlovat amnesti för alla som vänt sig mot honom. Danskarna försöker hävda att det egentligen var den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle, en av de ledande danskvännerna i Sverige, som låg bakom illdådet, men under alla omständigheter var det Christian som slutgiltigt gav sitt medgivande till avrättningarna.



Stockholms blodbad.

Stockholms blodbad. Till vänster: Liken efter de halshuggna bränns på Södermalm. Till höger: Abboten och munkarna i Nydala kloster dränks. Detalj ur ett av Gustav Vasa i Antwerpen år 1524 beställt träsnitt, i kopparstick av Dionysius Padt, Brügge 1676.
 



Efter Stockholms blodbad beger sig Christian II åter till Danmark och utför nya illdåd på vägen. Han lämnar efter sig en regering som består av ärkebiskop Gustav Trolle, dennes far Erik Trolle, biskoparna Didrik Slagheck, Otto Svinhuvud och Jöns Andersson Beldenacke samt Knut Bengtsson Sparre till Ängsö. Didrik Slagheck beskrivs som "ond och ilfundig". Han var en f.d. fältskärsdräng som med användande av mer eller mindre hederliga metoder lyckats klättra upp till biskopsstolen. Didrik Slagheck tillsammans med Gustav Trolle och Jöns Andersson Beldenacke är vid denna tid de tre mest hatade namnen för dem som stöder tanken på ett självständigt Sverige. Det har sagts att bara nämnandet av Didrik Slagheck skulle räcka för att starta ett uppror var som helst i Sverige.

Vissa upprorstendenser kan iakttas omedelbart efter det att Christian krönts. Ett mindre uppror under ledning av den gamle stureanhängaren Klas Kyle startar under december 1520 i östra Småland. Den nya regeringen ser dock i huvudsak lugnt på situationen. Den börjar ana oråd först när den nås av ryktet att en ung adelsman vid namn Gustav Eriksson Vasa har rymt från sin fångenskap i Danmark och manar till uppror i Dalarna.

Ryktet ger upphov till en av de första stridshandlingarna mot den nya regimen. Christians regering sänder, sannolikt under vintern 1520, en ryttarstyrka om ca 100 man upp till Dalarna för att tillfångata den misstänkte orosstiftaren Gustav Eriksson Vasa. I Rättvik överfalls styrkan av beväpnade bönder, som i och för sig inte är fientligt sinnade mot Christian men som anser att kungens män inte har rätt att gripa någon som tagit sin tillflykt till Dalarna. De danska ryttarna försöker först ta upp ett försvar i Rättviks prästgård, men de uppretade och numerärt överlägsna bönderna slår in portarna med stockar och anfaller med stor häftighet. Danskarna lider förluster och de överlevande tar sin tillflykt till kyrktornet som bönderna omedelbart börjar beskjuta med pilar. Några av pilarna lär ha suttit kvar i tornet ända till 1600-talet. Med ryggen mot väggen börjar danskarna att be för sina liv, och rättviksbönderna beviljar dem till slut fritt återtåg mot att de lovar att inte tillfoga Gustav Eriksson Vasa något ont.



År 1521

Gustav Vasa och allmogen i Dalarna inleder upproret

Gustav Vasas första försök att få allmogen i Mora att resa sig ger inte något resultat. Christian har ännu inte givit folket någon direkt anledning att revoltera, och eftersom de inte känner Gustav Vasa är de obenägna att följa med i ett uppror. På nyåret 1521 ger Gustav Vasa upp sitt revoltförsök och ger sig iväg för att söka en fristad i Norge.

Gustav Vasa i Mora.
Gustav Vasa i Mora.

Strax efter det att Gustav Vasa lämnat Mora kommer andra svenska herremän till Dalarna, bland andra Lars Olofsson Björnram och Jon Mickelsson till Nederby i Trögd. De har de mest förskräckliga saker att berätta om Christians framfart, bland annat om Stockholms blodbad, om hur Sten Sture den yngres halvmultnade lik har skändats och om att Christian skulle ta ut en gruvlig hämnd på dalkarlarna. I de strider mot danskarna, som med längre eller kortare avbrott pågått sedan 1434, har folket från Dalarna alltid spelat en framträdande roll. De nyanlända herrarna förebrår också dalkarlarna för att de har släppt iväg en duglig karl som Gustav. Gustav Vasa hade utmärkt sig i ett flertal tidigare slag mot danskarna och rekommenderas för övrigt på det högsta av de nyanlända. I och med detta ändrar sig dalkarlarna i Mora och sänder sina två bästa skidlöpare, Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora, för att förmå Gustav att vända om. De lyckas med sitt uppdrag, och Gustav Vasa återvänder till Mora där han väljs till "herre och hövitsman över Dala och meniga Sveriges rike".

Gustav Vasa i Mora.

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 


 

Gustav Erikssons verksamhet i Dalarna dokumenterades senare av Peder Svart, på kungens uppdrag. Kungens "äventyr" i Dalarna har givit upphov till färgstarka skildringar, där hans liv ofta hänger på en skör tråd. I Mora fick han bo hos Tomt-Mats och Tomt-Margit i Utmelands by. När de danska knektar närmar sig gården ser Tomt-Margit till att gömma Gustav Eriksson i källaren. Bilden visar när han stiger ned genom källarluckan, som av Tomt-Margit täcks över med ett bryggkar. Sagan om Gustav Vasas äventyr i Dalarna innehåller förmodligen inte många spår av sanning, men är ett intressant exempel på 1800-talets nationalromantiska historieskrivning. Målning av Johan Fredrik Höckert.

Alla detaljer i det som utspelar sig mellan den 31 maj 1520, då Gustav Vasa stiger i land söder om Kalmar efter att ha rymt från dansk fångenskap, och nyåret 1521 är inte självklara. Historieskrivningen är till stor del styrd av Gustav Vasa själv och därmed inte helt objektiv. En sak är i alla fall säker. Vid nyåret 1521 har Gustav Vasa fått med sig folket i Öster- och Västerdalarna och Befrielsekriget är ett faktum.

Gustav Vasas sak stärks av att nya underrättelser om Christians illdåd strömmar in. Dessutom hade det rått "nordanväder" när Gustav och dalkarlarna kom överens. Vid denna tid är järtecken av olika slag mycket viktiga inslag i beslutsfattandet. I början av februari räknar Gustav Vasa 400-1 000 man i sin armé, uppgifterna varierar. Sexton av dessa väljs ut till Gustavs livvakt och rapportkarlar.



Gustav Vasa

Gustav Vasa samlar dalkarlarna i upproret mot Christian II.
 


Gustavs plan är att först gå till södra Dalarna för att stärka sin kassa. Den 10 februari kommer befrielsearmén till Falun, där fogden tas tillfånga och allt danskt gods beslagtas. Gustav Vasa inkasserar också förfallna skatter till kronan. Bland det beslagtagna godset finns tyger, varav klädet går till uniformer och sidenet till fanor. Efter expeditionen till Falun drar sig armén åter mot siljanstrakterna, där den fördubblas på ett par dagar.

Med sin utökade styrka går Gustav åter mot Falun och talar där till bergsmännen. Dessa uttrycker sin sympati för Gustavs sak och går med i upproret. Det faktum att Christian II nyligen har beslutat om en ny skatt, som skoningslöst drivs in, underlättar förmodligen bergsmännens beslut. Enligt en gammal tradition skall bergsmännen, om de t.ex. ansluter sig till ett uppror, i ett brev meddela hälsingarna sitt beslut varefter dessa förväntas agera på samma sätt. Gustav har nu hela Dalarna med sig och hälsingarna borde alltså enligt gammal sedvänja omedelbart ansluta sig till upproret. Gustavs plan är nu att med stöd av hälsingarna bemäktiga sig det viktiga Västerås.



Slaget vid Brunbäcks färja

Kärrebössa.
Kärrebössa. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

Oturligt nog har även Gustav Trolle i Stockholm gått ut med brev till hälsingarna som talar om den nye kungens godhet. Regeringen i Stockholm har i första hand försökt att kväsa upproret med politiska medel och brevet gör hälsingarna tvehågsna. Det är viktigt att lägga märke till att svenskarna inte automatiskt revolterar mot en dansk kung, utan endast om det finns verklig anledning till missnöje. Allmogen är dock beredd att ändå följa en ledare som de känner och har förtroende för, Sten Sture den yngre hade till exempel aldrig några problem att få folk under fanorna. Gustav Vasas handikapp vid denna tid är att han är tämligen okänd. Inte ens personliga övertalningsförsök i Hälsingland under april leder till några resultat. Hälsingarna rekommenderar Gustav att ta sig till Gästrikland, medan de själva avvaktar händelseutvecklingen. I Gästrikland går det bättre. Folket ansluter sig i huvudsak till upproret och invånarna i Gävle är mycket positiva, de svär genast trohet till Gustav. Gävle blir därmed den första staden som sällar sig till upproret.

Flera herremän, som håller sig undan från Christian och hans regering, kommer fram från sina gömställen och ansluter sig till Gustav. Bland dessa märks Peder Fredag och Jöns Varg. Vid denna tid har Gustav också rekryterat livländaren Clement Renzel med en handfull legoknektar. Med dessa framgångar i ryggen vänder sig Gustav åter mot Dalarna. Innan han begav sig därifrån till Hälsingland hade han delat sin styrka i tre delar. En följde honom till Hälsingland och Gästrikland. De båda andra delarna stannade i Dalarna under befäl av Lars Olofsson och Peder Svensson i Vibberboda, den förre en herreman som håller sig undan från Christian och den nya regeringen, den senare en bergsman från Falun. Under Gustavs färd till Hälsingland skulle ytterligare en herreman, Olof Bonde, sätta upp en ny styrka från Närke. Enligt planen skulle Gustav anfalla Västerås norrifrån och Olof Bonde från väster.

Christians regering börjar nu se allvarligt på händelseutvecklingen och sänder en stark styrka norrut. Detta tvingar Olof Bonde att ändra i planeringen. Han lämnar befälet över den södra styrkan till Peder Uggla och beger sig själv mot Dalarna för att varna de kvarvarande för den annalkande faran.

Befälhavare för regeringsarmén är Henrik Slagheck, en bror till den biskop som satt i regeringen, samt bröderna Henrik och Berendt von Mehlen. Henrik Slagheck har, till skillnad från sin bror Didrik, rykte om sig att vara en rättskaffens människa. Regeringsstyrkorna består till stor del av danskar, men även legoknektar från Tyskland, Skottland och Frankrike ingår. Samtidigt beväpnar regeringen fartyg som skall patrullera utanför Gävle och Öregrund.

Regeringshären går från Västerås mot Dalälven och slår under den första hälften av april läger vid Brunbäcks färja, inte så långt från Krylbo. Vid lägret möts de av Peder Svenssons styrka, som marscherat söderut efter att ha nåtts av Olof Bondes underrättelser. Bondearmén börjar beskjuta regeringsarmén med pilar från den norra stranden. Pilregnet är så intensivt att regeringsarmén tvingas retirera. Den danska stridsviljan är begränsad, men dalkarlarna har kommit för att slåss. Medan danskarna förbereder en total reträtt tar Peder Svensson en del av sin styrka och går över Dalälven, utom synhåll för danskarna. Hans styrka når fram till det danska lägret just när armén står i begrepp att bryta upp. Samtidigt går återstoden av dalkarlarna över älven. Huvudstriden kommer att utspela sig på en öppen plats som kallades Sonnbohed. Danskarna kämpar tappert, men dalkarlarnas anfall är för våldsamt. Huvuddelen av fienden görs ned, andra kastar sig i älven, många tas till fånga och de övriga flyr. De flyende förföljs en god bit in i Västmanland. Glädjen över segern är naturligtvis stor, även om kverulanterna lär ha beklagat sig över att Christian själv inte återfanns bland de döda.

När Gustav återkommer från Gästrikland möts han alltså av ett glädjebud. Han kan också konstatera att nya herremän har anslutit sig till upproret, bland andra Lars Eriksson och Peder Grym. Nyheterna stärker honom i det tidigare fattade beslutet att gå mot Västerås, trots att det är uppenbart att regeringen nu har insett att det nya upproret är allvarligare än man tidigare hade räknat med. Detta tar sig uttryck i att regeringen samlar trupper i Västerås.


Slaget om Västerås

Gustav lägger ned ett stort arbete på att organisera och öva sin armé innan han anträder marschen mot Västerås. Styrkorna delas in i fänikor och rotar och lämpliga män sätts som chefer för dessa. Förbanden övar manövrer och utrustas med nya vapen. Bland annat tillverkas långa pikar som kan hejda fiendens rytteri. Under denna tid visar Gustav prov på den enastående arbetskapacitet som skulle bli hans adelsmärke. Ett utmärkande drag är att han aldrig underlåter att lämna en underlydande chef noggranna instruktioner för vad som skall göras.



Beväpnade bönder. Träsnitt från 1500-talet av Hans Tirol.

Beväpnade bönder. Träsnitt från 1500-talet av Hans Tirol.
 


Någon gång i april avmarscherar upprorsarmén från sina basområden. Gustav lär nu ha räknat 15 000 man under fanorna, siffran är dock mycket osäker och styrkan kan ha varit väsentligt mindre. Den 23 april inleds en mönstring i Romfartuna, ca två mil norr om Västerås. Fem dagar senare bryter armén upp. Styrkan är indelad i två avdelningar, den ena under Lars Olofsson och den andra under den nytillkomne Lars Eriksson. Före avmarschen har Gustav utfärdat en formell krigsförklaring till Christian II.

Medan Gustav mönstrar sina styrkor lider upprorsarmén sitt första nederlag. Peder Uggla, som för befäl över de män från västra Västmanland som skall anfalla Västerås från väst, blir av oförsiktighet krossad av regeringstrupper. Bakgrunden är att befallningsmannen på Örebro slott, Anders Persson till Strö, som är en man av dansk börd, uppträder mycket offensivt. Han drar runt i länet med sina styrkor och manar till trohet mot Christian. Detta blir en utmaning för Peder, som är en ung och oerfaren man. Han börjar jaga Anders Persson med sina styrkor och jakten leder till Köping som Peder Uggla med lätthet intar. Väl inne i Köping gör sig Peder Uggla och hans trupper en glad dag. Medan Peder och hans mannar dricker sig berusade beger sig Anders Persson till Västerås där ytterligare 300 man ställs till hans förfogande av biskop Didrik Slagheck, som för befälet i staden. Vid midnatt kommer Anders Persson till Köping med sina förstärkningar. Peder Uggla har inte ens satt ut poster och alla sover den drucknes sömn. Massakern blir fruktansvärd. Under natten till den 26 april upphör Peder Ugglas styrka att existera som stridande förband. Peder själv blir nedstucken medan han sover i "lakanssäng".

Den 29 april låter Gustav, som är ovetande om katastrofen i Köping, sina styrkor tåga mot Västerås. Han har inte förväntat sig ett öppet fältslag men Didrik Slagheck och hans mannar är på stridshumör. Rytteriet störtar ut ur staden och följs av fotfolket. Mitt på Badelundaåsen, nordväst om Västerås, möts de båda styrkorna. Lars Olofsson får ta den första stöten. Regeringstruppernas rytteri kommer till korta mot den mur av pikar som reses. Samtidigt skjuter dalkarlarna skurar av pilar mot fienden. Detta får rytteriet att retirera i vild panik och skapa oordning och förluster bland det framryckande fotfolket.

I och med detta ser slaget ut att vara vunnet för svenskarna. Lars Olofsson tar upp förföljandet som går ända in i staden. Upprorsarméns enda problem är fiendens krutvapen, man lider förluster så länge fiendens bösseskyttar inte är övermannade. Upprorsarmén lider själv av en skriande brist på krutvapen. De danska skjutvapnen kan dock inte påverka striden i stort.

Samtidigt som Lars Olofssons förföljande når in i staden har täten på Lars Erikssons avdelning nått stadens torg. Här har regeringsstyrkornas bösseskyttar grupperat för försvar men blir tagna i ryggen av Lars Erikssons folk. Samtliga bössor faller i svenska händer. När segern förefaller given färgas himlen röd. Danskarna har förskansat sig omkring slottet och klostret vid Lillån, och som en sista desperat försvarsåtgärd har de satt eld på staden. Upprorsarmén blir nu tvingad att koncentrera sig på att släcka branden. Först när elden är under kontroll rullas öltunnorna ut och firandet kan börja.

I detta läge kunde historien från Köping ha upprepat sig. De överlevande danskarna utnyttjar respiten för att reorganisera sig och sätter in ett anfall mot stadens centrum. Gustav är dock vaksammare än Peder Uggla och kastar in en reserv från Lars Olofssons avdelning mot de anfallande danskarna. Den kommande striden utkämpas i vildaste raseri, och danskarna ser för andra gången en säker seger gå sig ur händerna. Ännu en gång tvingas de ge vika för övermakten och dra sig tillbaka bakom sina förskansningar kring slottet och klostret. Danskarna skulle komma att försvara dessa förskansningar till omkring den 20 maj, då de lägger in en besättning på slottet och uppger allt annat område. I och med segern i Västerås är Gustav herre över Västmanland. Även Närke har under tiden anslutit sig upproret.


Erövringen av Uppsala

Befrielsekriget har gått in i ett nytt skede, det har blivit uppenbart för alla att Gustav har en reell militär potential. Ryktet om hans militära framgångar startar uppror i Värmland och Dalsland under ledning av lagmannen Nils Olsson Vinge. När upproret har konsoliderat sin ställning i Värmland och Dalsland marscherar Vinge mot Västergötland, där han fortsätter att skörda framgångar. Även i Småland blossar upproret upp. Överallt pågår småkrig mellan de danska fogdarna och allmogestyrkor.

Gustav Vasas strategi är att hindra fienden från att koncentrera sina styrkor, detta genom att gå till anfall på flera olika punkter samtidigt. Ett flertal styrkor avdelas för att belägra de viktigaste slotten, Nyköpings slott under Lars Petersson, Örebro slott under Olof Bonde, Stegeborgs slott under Arvid Västgöte och Västerås slott under Lambrekt Matsson. Sörmlänningarna belägrar Hörningsholm, ca fyra mil söder om Stockholm. Samtidigt sänder Gustav två avdelningar genom Uppland för att hota Stockholm. Jöns Olofsson och Lars Eriksson för befälet över dessa styrkor. I Uppsala finns den farlige fienden Bengt Bjugg, som anfaller och slår Jöns Olofssons styrka. Olofsson blir dödad i striden. Ställd mot den skicklige och lyckosamme Lars Eriksson har dock Bengt Bjugg ingen framgång, utan tvingas dra sig tillbaka till Uppsala. Den likaledes framgångsrike Lars Olofsson sätts att efterträda den döde Jöns Olofsson. Den 18 maj står Gustavs folk framför Uppsala som har ett svagt försvar. Anfallet inleds klockan 0200 natten till den 19 maj. I gryningen är Uppsala i upprorets händer och Bengt Bjugg befinner sig, dödligt sårad, på flykt söderut.


Armborstbeväpnad knekt

Armborstbeväpnad knekt. Fortfarande under tidigt
1500-tal var armborstet det viktigaste skjutvapnet.
 


Tre veckor efter stadens erövring tågar Gustav in i Uppsala och installerar sig där. Han tar snart kontakt med prästerskapet i staden för att försöka få dem att ansluta sig till upproret. Prästerna vill inte ansluta sig utan att först ha hört sig för med ärkebiskopen, de erbjuder sig också att fråga om ärkebiskopen kanske själv vill ansluta sig till upproret. Gustav ser stora fördelar i att få med ärkebiskopen och låter Hans Pauli bege sig till Stockholm med ett brev, i vilket ärkebiskop Trolle erbjöds att ansluta sig till upproret. Med detta slår sig Gustav till ro och hemförlovar stora delar av bondehären för vårsysslorna i jordbruket. Han behåller endast 100 ryttare och 600 man fotfolk. När Gustav Trolle får sitt brev beger han sig mot Uppsala med en styrka som, möjligtvis överdrivet, uppges bestå av 500 ryttare och 3 000 man fotfolk. Gustav Vasa svävar nu i uppenbar fara. För att göra saken än värre vägrar Gustav att tro på de rapporter om Trolles förehavanden som inkommer. Till slut inser Gustav Vasa att Trolle verkligen ämnar försöka göra upp med vapen i hand och lyckas endast med nöd och näppe komma undan. Upprorsarmén börjar omedelbart kalla mer folk under fanorna, och de uppsatta förbanden får order att orsaka Trolles styrka allt tänkbart avbräck. Trolle inser det riskfyllda i sin position och börjar återtåget mot Stockholm. Under återtåget utsätts regeringsstyrkan för anfall, och Trolle lär ha haft med sig högst var sjätte man tillbaka till Stockholm. Även om siffran är överdriven torde Trolles förluster ha varit betydande.

Strax efter midsommar år 1521 marscherar Gustav mot Stockholm. Först slår han läger vid Brunkeberg, strax norr om Stockholm vid denna tid, men danska utfall tvingar honom att dra sig tillbaka mot Rotebro, ytterligare två mil norrut. Även här blir ställningen svår. Danskarna gör utfall och Lars Eriksson ådrar sig, genom en krigslist av den danske härföraren Staffan Henriksson, kännbara förluster när han luras att förfölja en mindre dansk styrka in i ett bakhåll vid Sollentuna kyrka. Under tiden i Rotebro får Gustav två goda nyheter. Hälsingarna, som har beslutat sig för att stödja upproret, sänder folk och Staffan Sasse ansluter sig med 60 tyska legoknektar.

I juli 1521 har även Östergötland anslutit sig till upproret. Östgötarna var till att börja med skeptiska, men Arvid Västgöte fick med sig landskapet under hot om våld mot de tvehågsna. Även linköpingsbiskopen Hans Brask sällar sig till Gustav Vasas styrkor. Med så starkt stöd anser sig Gustav Vasa kunna sammankalla till en herredag i Vadstena. Mötet öppnas den 21 augusti. Gustav Vasa väljs till riksföreståndare av 70 ståndsrepresentanter från i huvudsak landskap där Gustav inte blivit personligen mottagen och hyllad, d.v.s. Östergötland, Småland, Västergötland, Dalsland och Värmland. I och med detta har Befrielsekriget ändrat karaktär, det har upphört att vara ett uppror och blivit ett reguljärt krig mellan Sverige och Danmark.

Omedelbart efter riksmötet sänds trupper till Västergötland och Småland. Gustav själv beger sig till Uppsala för att förbereda den belägring av Stockholm som måste komma. I september sänds folk över till Finland och samma månad kan Christians de facto-kontroll över Sverige sägas ha upphört. Den danske kungens inflytande sträcker sig inte längre många meter utanför de belägrade slotten.


Stockholms belägring

Under oktober månad börjar inringningen av Stockholm. Ett läger på Lovön, 15 km väster om Stockholm, och ett vid Sätra, söder om staden, stänger effektivt av Stockholm från land- och mälarsidan. De danska utfallen når ingen framgång, och enda möjligheten att försörja Stockholm är via sjövägen. Mot slutet av året faller Nyköpings och Stegeborgs slott i svenska händer. På Stegeborg har den tyske legoknekten Berendt von Mehlen fört befälet. Han erbjuds att gå i svensk tjänst och tar efter viss betänketid emot erbjudandet. I slutet av januari måste även Västerås slott kapitulera för svenskarna. Även ett antal mindre fästen faller kring årsskiftet. Framgångarna medför att Gustav kan frigöra trupper för de stora problemen, erövringen av Stockholms och Kalmars städer och slott.

I slutet av år 1521 kunde Befrielsekriget ha fått sitt slut. När upproret började underlät Christian att ta det på allvar. Han ansåg att Sverige var besegrat och att de män som han lämnat kvar i landet skulle kunna lösa de marginella problem som kunde uppstå. När Christian så småningom börjar inse riskerna har han svårt att kraftfullt ingripa mot de upproriska i Sverige.

Christian har från början av sin regeringstid gripit sig an med en mängd angelägna uppgifter i Danmark. På den inrikespolitiska fronten försöker han förbättra folkflertalets villkor genom att reducera adelns makt och försöker också få ordning på prästerskapet. Prästerna i Danmark hade skaffat sig rikedomar, de förde ett lättjefullt och slösaktigt liv och misskötte sina åligganden. Dessa missförhållanden samt prästerskapets politiska makt försöker Christian II få ett slut på. Handelspolitiken är ett annat område som i hög grad engagerar honom. Han ville bryta den makt som Lybeck och Hansan vid denna tid har över landets handel och möjliggöra för danskarna att sköta handeln på för dem på mest vinstgivande sätt. Alla dessa ambitioner är naturligtvis mycket vällovliga och har skaffat Christian, som i Sverige är känd under tillnamnet "Tyrann", tillnamnet "den gode" i Danmark. Genom de olika reformerna har han dock ådragit sig så många inflytelserika fiender att det blir svårt att organisera ytterligare ett fälttåg mot Sverige. En stor krigströtthet i Danmark bidrog också till att försvåra för Christian att sända de nödvändiga styrkorna mot Sverige.

Danskarna har sedan år 1434 regelbundet fört krig mot Sverige, som verkar hopplöst att besegra. Varje gång som segern tycks vunnen startar ett nytt uppror i Sverige. Krigströttheten går sannolikt genom alla folklager. Adeln är tyngd av krigstjänsten, och många danska riddare har marscherat mot Sverige för att aldrig återvända. Borgarna och bönderna dignar under skatter som de dyrbara krigen för med sig, och utskrivningar till krigstjänst drabbar även dem. Gustav Vasa reste sig helt enkelt mot ett Danmark som var berett att skörda frukterna av flera års krig men inte orkade kämpa en gång till för att behålla det man vunnit.


År 1522

I början av år 1522 sänder Christian trots allt en undsättningsflotta till Stockholm, som medför livsmedel, pengar till knektarnas sold och mer krigsfolk. När förstärkningarna kommer fram till Stockholm är dess garnison reducerad till 500 man och försörjningsläget är mycket allvarligt. Undsättningsflottan leds av en skicklig och krigsvan person, Christians amiral Sören Norby. Efter att ha undsatt Stockholm seglar Norby till Finland, där hans insatser spolierar de ringa framsteg som de svenska styrkorna har gjort framför de finska borgarna. Gustav Vasa har ingen möjlighet att göra något åt Sören Norby och hans fartyg, Sverige saknar flotta. Det står alltså Christian fritt att proviantera och förstärka vilka borgar som helst, så länge de ligger vid sjösidan. Den danska flottan blockerar också effektivt den svenska handeln, vilket snabbt leder brist på importvaror i Sverige.

När Stockholm fått sina förstärkningar börjar danskarna göra förödande utfall mot de svenska läger som innesluter staden. Problemen är uppenbara. Utan flotta skulle Stockholm, landets nyckel, inte kunna intagas. Det krävs också utrustning och legoknektar för att kunna fullfölja belägringarna, bondearméerna kommer bäst till sin rätt i de djupa skogarna, för belägringar behövs yrkesfolk. Dessutom är man tvungen att med jämna mellanrum hemförlova bondesoldaterna för de nödvändiga sysslorna i jordbruket.

Den naturliga leverantören av skepp, folk och övrig utrustning är Lybeck. Förhandlingarna med lybeckarna möter inga svårigheter. Lybeckarna har börjat se allvarligt på Christians hansefientliga politik och de är beredda att ställa upp för att hindra honom från att bli kung över både Sverige och Danmark. Ett förenat Sverige och Danmark skulle utgöra ett mycket allvarligt hot mot Hansan. Lybeckarna inser dock att de har en stark förhandlingsposition, de kräver därför höga priser och ställer krav på långtgående handelsprivilegier för sin hjälp. Eftersom man i Sverige egentligen inte har mycket att välja på får man acceptera de lybska villkoren. I gengäld är lybeckarna snabba när det gäller att uppfylla sina åtaganden. Redan den 7 juni 1522, den svenska flottan räknar sin födelse från denna dag, seglar 13 fartyg med 900 fotsoldater och ett mindre antal ryttare in i Söderköping. Fartygen medför även vapen, humle, salt och kläde. De utländska knektarna fördelas till belägringarna av Stockholm och Kalmar och flottan flyttas upp till Stockholm.

I juli månad försöker Sören Norby på nytt förse Stockholm med proviant. Han sänder i detta syfte sin handgångne man junker Thomas med ett antal skepp mot Stockholm, men dessa överraskas av de svenska fartygen i Stockholms skärgård. Varken junker Thomas eller något av de danska fartygen återvänder till Sören Norby.

Till hösten bestämmer sig Sören Norby för att själv leda en expedition till Stockholm. De danska fartygen möts denna gång av en kombinerad svensk/lybsk flotta. Norbys öde skulle ha varit beseglat om det inte vore för lybeckarnas passiva hållning i det avgörande ögonblicket. I stället för att tillsammans med svenskarna utföra ett anfall, som skulle ha blivit förödande för Norby, fäller lybeckarna ankar och låter honom komma undan. Ett vanligt antagande är att lybeckarna inser att kriget skulle vara slut om Norby oskadliggjordes och att Lybeck har allt att vinna på att Nordens båda starka makter forsätter att nöta på varandra i det pågående kriget. Under alla omständigheter får de belägrade i Stockholm inga förnödenheter eller förstärkningar och deras situation försvåras för varje dag.

Gustav Vasa flyttar successivt belägringsarméns läger närmare och närmare Stockholm. Han bygger också flottbroar som skär av staden från vattnet. Danskarnas situation förvärras ytterligare av ett misslyckat utfall. Svenskarna får kännedom om planerna och förbereder ett bakhåll under ledning av Peder Fredag. Bakhållet lyckas och endast några få danskar kommer levande tillbaka till Stockholm.

I augusti försämras Christians situation ytterligare genom att Lybeck förklarar Danmark krig. Mot slutet av år 1522 går svenska och lybska flottenheter till angrepp mot det danska landet. Sjöstyrkorna hotar Köpenhamn men lyckas inte intaga staden. Ytligt sett ser flottexpeditionen inte särskilt framgångsrik ut men innebär i själva verket ett avgörande slag mot Christian. Hans ställning är redan svag och när fiendeskepp nalkas de danska kusterna blir detta droppen som får bägaren att rinna över. Christian anser sig vara tvungen att sammankalla en herredag till i december 1522, men inga herrar kommer. Detta är början på slutet för Christian som dansk kung.


År 1523

I början av år 1523 är det bara Stockholm och Kalmar i det egentliga Sverige som inte är i Gustav Vasas händer. I Finland sitter fortfarande danskarna på slotten.

I början av året låter Gustav sitt folk tåga in också i Skånelandskapen och Norge. Gustav Vasa anser inte att det är självklart att dessa områden skall vara danska. Berendt von Mehlen och Lars Siggesson Sparre går under januari in i Skåne och Blekinge. I februari inleds ett anfall mot Norge under ledning av Ture Jönsson.

Lars Siggesson avbryter snart sitt tåg mot Skåne och ansluter sig till anfallet mot Norge. Detta är tämligen framgångsrikt och många norrmän ansluter sig till svenskarna. Danskarna lyckas dock bränna Oslo, vilket tvingar svenskarna att dra sig nedåt Viken, nuvarande Bohuslän.

Angreppen mot danskt land leder till att Blekinge och Viken kommer i svenska händer. Den 14 april 1523 har Christian II:s politiska ställning i Danmark blivit ohållbar. Han tar denna dag till flykten och seglar mot Nederländerna. Frederik I blir ny dansk kung. I och med att Christian avgår förlorar danskarna också Sören Norby, deras största militära tillgång. Han tjänar gärna Christian, men inte Frederik. När Sören Norby får kännedom om Christians öde ger han upp alla tankar på att försöka undsätta de belägrade i Stockholm. Som en sista åtgärd lämnar han 60 knektar i Kalmar och beger sig till Visby, där han kommer att stanna en tid.



Frederik I av Danmark.

Frederik I av Danmark.
 


De knektar som lämnats kvar i Kalmar får en order som kommer att leda till deras egen undergång. Om knektarna inte längre ansåg sig kunna stå emot svenskarna skulle de ta livet av de svenska borgarna i staden, bränna stad och slott samt därefter bege sig till Visby. När ryktet om denna order når de svenska borgarna sätter de sig i förbindelse med belägringshären, som står under befäl av Arvid Västgöte och Peder Hansson. Borgarna erbjuder sig att hålla norra stadsporten öppen under natten till den 27 maj, ett erbjudande som belägringshären tacksamt tar emot. Arvid Västgöte tillkallar 2 fänikor tyska knektar, som är förlagda i Blekinge, för att stärka anfallet. Vid gryningen den 27 maj är staden i svenska händer. Slottet kapitulerar åtta dygn senare. Arvid Västgöte fortsätter därefter till Öland och har snart fördrivit danskarna från ön.

Nu återstår endast Stockholm av det egentliga Sverige. De belägrades situation är svår, våren kommer, men ingen undsättning. Till slut återstår endast för dem att börja förhandla. Enligt ett första bud skulle Stockholms besättning överlämna staden till Lybeck, om lybeckarna och Danzig betalade den sold som knektarna har att fordra. Gustav Vasa accepterar dock inte denna utgångspunkt för förhandlingar. I mitten av juni upptas nya förhandlingar, och denna gång nöjer sig besättningen med att komma levande undan och tillåtas medföra sin lösa egendom. Detta anser Gustav vara rimligt, och den 16 och 17 juni undertecknas slottets och stadens kapitulation.



Allegorisk skildring av Gustav Vasas erövring av Stockholm.

Allegorisk skildring av Gustav Vasas erövring av Stockholm.
 


På midsommaraftonen 1523 gör Gustav, som den 6 juni samma år valts till Sveriges konung, sitt högtidliga intåg i Stockholm. Befrielsekriget är nu i praktiken slut, det återstår endast att ta de dansktrogna fästena i Finland.

I augusti 1523 sänds 2 000 man fotfolk och 400 ryttare under befäl av Erik och Ivar Fleming till Finland i detta ärende. Junker Moritz av Oldenburg bjuder därvid allvarligt motstånd vid Åbo och gör ett utfall, som utvecklas till ett fältslag. Drabbningen slutar med ett totalt nederlag för junker Moritz och Åbo slott kapitulerar efter tolv dagars belägring. Med detta är de större striderna över även i Finland. I september har Erik och Ivar Fleming bemäktigat sig hela landet med undantag för Viborgs och Olofsborgs slott, som kapitulerar den 10 oktober.

Kriget resulterar i en enorm svensk skuld till Lybeck samt att Hansan får för Sverige mycket skadliga handelsprivilegier. Detta kommer att skapa problem i flera år, men problemen är lösta långt före Gustavs död.

Vid ett möte mellan Gustav Vasa och Frederik I beslutas att de båda kungarna skall hålla fred och vara goda grannar. Mötet hålls i Malmö och avtalet skrivs under den 1 september 1524. Överenskommelsen går under namnet "Malmö recess". Man beslutar vidare att Sverige skall återlämna Blekinge till Danmark men behålla Viken (Bohuslän), till dess frågan om Gotland avgjorts. Frågan om Gotland lämnas alltså öppen. Ytligt sett ser det ut som om den danske kungen nu slutgiltigt har gett upp hoppet om Sveriges krona, men problemen med danskarna är långt ifrån över.





Befrielsekriget börjar på allvar när Gustav Vasa i april 1521 med sin styrka marscherar över Romfartuna mot Västerås. Vid Västerås utspelas ett slag som blir det första i en serie svenska militära framgångar mot ett Danmark som inte mäktar med att bjuda ett effektivt militärt motstånd. I oktober 1523 är de sista danskarna fördrivna från svensk jord och Sveriges fortlevnad som självständig nation är säkrad.


Litteratur

Alin, Oskar: Sveriges historia 1521-1611, Stockholm 1878.
Allen, Carl Ferdinand: De tre nordiske rigers historie, vol. 4:2, Köpenhamn 1870.
Holm, Torsten: Svensk krigföring under rikets tillblivelse- och tillväxtperiod, Stockholm 1923.
von Horn, G.: Svenska sjötåg under 1500-talet, Stockholm 1908.
Sjögren, Otto: Gustaf Vasa. Ett 400-årsminne, Stockholm 1896.
Starbäck, C. Georg; Bäckström, Per Olof: Berättelser ur svenska historien, vol. 3, Stockholm 1885.

 


 

© Copyright: Ulf Sundberg 1998. Text och kartor ur Ulf Sundberg: Svenska krig 1521-1814, Stockholm 1998. Publicering enligt särskilt avtal med Hjalmarsson och Högberg Förlag. Bildval och bildtexter av Alex Svensson.

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!