Krig med: Ryssland
Angripare: Sverige
Segrare: Ryssland
Svensk regent: Fredrik I ( 1720-1751)
Rysk regent: Ivan VI (1740-1741)
Elisabet (1741-1762)
Sveriges allierade: -
Svenska krigsmål: Att återta de i freden i Nystad år 1721 förlorade områdena.
Fältslag: Slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741 (rysk seger)
Sjöslag: Slaget vid Korpo ström den 20 maj 1743 (rysk seger)
Freder och stillestånd: Stillestånd den 6 december 1741-28 februari 1742
Freden i Åbo den 7 augusti 1743


Det utmattade och utarmade Sverige för en konsekvent fredspolitik efter freden i Nystad år 1721. Men i slutet av 1730-talet börjar revanschlusten mot Ryssland att göra sig gällande. Sverige domineras vid denna tid av två politiska partier, hattpartiet och mösspartiet. Hattarna är ivriga förespråkare för krig och man tror att Sverige i ett krig skulle kunna räkna med stöd från Turkiet, Danmark, Polen och Preussen. När hattpartiet får den politiska makten börjar förberedelserna, redan 1739 förs trupper över till Finland. Planeringen rinner dock ut i sanden.

År 1740 har hattarna den politiska makten samtidigt som omständigheterna verkar spela Sverige i händerna. Ryssland råkar in i en tronföljdskris och man ser från svensk sida en möjlighet att utnyttja situationen. Tanken är att Sverige skall ge sitt stöd till tsar Peter I:s dotter Elisabet, som vill rycka till sig makten i Ryssland. Elisabet skulle då av tacksamhet och under visst hot lämna ifrån sig omfattande landområden till Sverige. Tyvärr får man dock ingen bekräftelse på Elisabets beredvillighet att visa sin tacksamhet.

Hattarnas krigspropaganda stärks av att ett svenskt diplomatiskt sändebud, major Malcolm Sinclair, mördas av ryska militärer i Schlesien, och Johan Gyllenstierna, en släkting till mössornas fredsvänlige ledare Arvid Horn, dessutom ses smyga ut från ryska ambassaden i Stockholm.

Trots att många ställer sig skeptiska till planerna, och varnande röster höjs kring Sveriges dåliga militära beredskap, förklaras krig mot Ryssland den 28 juli 1741. Sverige står ensamt i kriget bortsett från att Frankrike bistår Sverige med subsidier. Målen är högt satta. Om kriget går bra skall Sverige återta samtliga till Ryssland förlorade provinser samt landet mellan Ladoga och Vita havet, om kriget går mindre bra skall man nöja sig med de delar av Karelen som avträddes år 1721 samt S:t Petersburg, Kronstadt och landet däromkring.


År 1741

Vid tiden för krigsförklaringen uppgår de svenska styrkorna i Finland till ca 18 000 man. Dessa är dock spridda över landet. En svensk framgång är beroende av att man agerar snabbt. Sammandragningen av trupperna går dock långsamt, i augusti är endast 9 000 man framme vid den ryska gränsen. Huvuddelen av styrkan ligger i ett läger vid Kvarnby under befäl av Henrik Magnus von Buddenbrock, övriga vid Martila under befäl av general Karl Henrik Wrangel. Överbefälhavare för operationen är generalen Charles Emil Lewenhaupt, men det skulle dröja avsevärd tid innan han kommer till Finland. När trupperna samlas blir bristerna uppenbara, vapen och persedlar är slitna och ibland obrukbara.

Ryssarna är inte blinda för de svenska truppsammandragningarna och drar själva samman förband vid Viborg och norr om S:t Petersburg. Dessa står under befäl av den skicklige generalen James Keith. Överbefälhavare på den ryska sidan är fältmarskalken Peter von Lascy.


Överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt.

Överbefälhavaren Charles Emil
Lewenhaupt.
 



Lascy är väl underrättad om det miserabla tillståndet i den svenska armén och bestämmer sig för att gå till anfall. På aftonen den 22 augusti står den ryska styrkan med 10 500 man framför Villmanstrand. Wrangel tror först inte att ryssarna verkligen är på väg, men när detta står klart beslutar han att ta strid, utan att invänta Buddenbrock och huvudstyrkan.

Wrangel, vars styrka nu räknar 3 000 man, intar en stark position söder om Villmanstrand. Båda hans flyglar stödjer sig på sjön Saimen och artilleriet är grupperat på höjden Kvarnbacken.



Henrik Magnus von Buddenbrock

Henrik Magnus von Buddenbrock var ställföreträdande
militär överbefälhavare i Finland under hattarnas krig.
 



Lascy lever först i tron att han har hela den svenska styrkan mot sig och vill därför inte gå till angrepp. På eftermiddagen den 23 augusti kan den ryska spaningen intyga att svenskarna är klart underlägsna, och Lascy beslutar därför att gå till anfall. Slaget inleds med att ryska grenadjärer försöker storma det svenska artilleriet. När grenadjärerna slås tillbaka vänds det ryska anfallet mot den vänstra svenska flygeln. Efter den tredje ryska salvan viker sig fotfolket på den svenska vänsterflygeln och flyr. De drar med sig rytteriet i flykten. De enda som håller ställningarna är Västerbottens regemente. Wrangel såras snart i armen och måste föras ur striden.

På den högra flygeln går striden inledningsvis bättre. På grund av bristande förmåga att följa givna direktiv slutar striden även här i katastrof. Sörmlänningarna och dalkarlarna anfaller, på eget bevåg och i strid med gällande plan, i otyglad stridslust. Anfallet är till att börja med framgångsrikt men man hindrar med framryckningen det svenska artilleriet från att kunna understödja striden. Utan artilleri på den svenska sidan tar den ryska övermakten snart ut sin rätt. När det ryska rytteriet anfaller de framryckande i flanken är nederlaget ett faktum.



Slaget vid Villmanstrand

Slaget vid Villmanstrand, förmodligen svenskt infanteri som
möter ett ryskt kavallerianfall.
 



Klockan 1900 är slaget vid Villmanstrand över. Ryssarna har då intagit såväl staden som fästningen och begått fruktansvärda grymheter mot civilbefolkningen. Förlusten för den svenska armén i Finland uppgår till 1 300 döda och sårade samt lika många tillfångatagna, bland andra Wrangel själv. Ryssarna är dock inte tillräckligt starka för att följa upp sin framgång utan drar sig efter slaget tillbaka till Viborg.

Varför Wrangel tog ett slag på det öppna fältet i stället för att försvara sig från Villmanstrands fästning är en av krigshistoriens gåtor.

Inte heller Buddenbrocks styrka är tillräckligt stark för att påverka striden i stort. Visserligen har hans avdelning blivit förstärkt men de soldater, framför allt finska, som inställer sig är i så dåligt skick att offensiva operationer tills vidare måste uteslutas.

I början av september anländer överbefälhavaren, Lewenhaupt, till krigsskådeplatsen. I väntan på att armén kan börja operera beslutar han att aktivera flottan. I de finska vattnen ligger både en utsjöflotta med linjeskepp och en skärgårdsflotta med galärer. Officerarna på flottan anser sig dock inte kunna uträtta något. Bland annat har sjukligheten bland besättningarna varit så stor att många fartyg inte kan manövreras. I början av oktober samtycker Lewenhaupt till att hela flottan, med undantag av fem fartyg, återgår till Karlskrona. I november får Lewenhaupt underrättelse om att den ryska armén har gått i vinterkvarter och bestämmer sig för att gå till anfall. Den 19 november går han in på ryskt område från Fredrikshamn med 6 000 man fotfolk, 450 dragoner och 10 kanoner. Den 23 kommer styrkan fram till Säkkijärvi, där man möts av nyheten att prinsessan Elisabet har gjort en statskupp. Enligt en version har den svenska framstöten vållat oro i S:t Petersburg, vilket Elisabet utnyttjat för att genomföra kuppen. Andra källor vill inte tillmäta den svenska framryckningen denna vikt. Lewenhaupt gör i varje fall nu halt och nöjer sig med en hälsning och obestämda löften från Elisabet. Han försitter på detta sätt krigets enda chans att vinna en fred på för Sverige goda villkor.


Peter den stores dotter

Peter den stores dotter, kejsarinnan Elisabet regerade Ryssland med hård
hand från 1741 då hon tog makten med gardesregementenas understöd.



Den 6 december ingås en vapenvila att gälla tills vidare och de svenska trupperna återgår till eget territorium. Vintermånaderna ägnas därefter åt fruktlösa förhandlingar, ryssarna vägrar att avträda något territorium.

I Sverige dör drottning Ulrika Eleonora den 24 november, Fredrik I är gammal och äktenskapet är barnlöst. Frågan om tronföljd aktualiseras nu i Sverige.



Under lilla ofreden byggde invånarna i Åbo skepp för krigsmakten.

Under lilla ofreden byggde invånarna i Åbo skepp
för krigsmakten. Teckning av J.A. Atkinson.
 


År 1742

Den 25 februari får den svenska krigsledningen i Finland ett brev från generalen Keith som säger upp vapenvilan med tre dagars varsel. Ett rykte om att stora ryska styrkor är i antågande skapar panik bland de svenska officerarna. Ryktet bekräftas av den gamle spionen kapten Stefan Löfving. Man anser att Fredrikshamn inte går att försvara och att återtåg är den enda utvägen. Inom kort visar det sig att ryktet är falskt och att Löfving haft fel, han arresteras för falsk rapport och förs bort som fånge.

I den svenska ledningen bestämmer man sig nu för att försöka förhandla med ryssarna. Detta misslyckas dock och ryssarna drar samman trupper vid Viborg. I maj finns 26 000 man under de ryska fanorna. Samtidigt löper en rysk styrka på 12 linjeskepp ut från Kronstadt. En rysk skärgårdsflotta om 43 galärer går mot Viborgska viken.

Som en första åtgärd beordrar Lewenhaupt den svenska flottan att förhindra de båda ryska flottornas förening. Befälhavaren för den svenska flottan, amiralen Aron Sjöstjerna, vägrar dock, under föregivande av många skäl, att utföra detta.

Den 7 juni bryter Lascy upp från Viborg med 22 000 man. Den samlade svenska fältarmén i Finland räknar nu ca 12 000 man. Från svensk sida har man förberett ett kraftfullt försvar i Mendolaxpasset två mil sydost om Fredrikshamn, en naturlig fästning som ryssarna måste passera. Från rysk sida är man mycket pessimistisk om möjligheterna att ta sig igenom detta pass om det försvaras. Överste Eric Fröberg, som är chef för det svenska försvaret vid Mendolax, drar sig ändå tillbaka till Fredrikshamn när han får underrättelsen om att ryssarna är i antågande.

Med öppen väg framför sig tågar nu Lascy mot Fredrikshamn. Försvarsverken är där satta i gott skick och ryssarna tvekar att anfalla. Från svensk sida anser man detta till trots att Fredrikshamn inte är värt att försvara och att det är klokast att retirera. Den 28 juni förstör den svenska armén befästningarna och inleder återtåget. Österbottens regemente glömmer sin fana i brådskan att komma iväg.

Den 5 juli upptar den svenska armén en ny försvarsställning vid Kymmene älv. Då både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan anser sig vara tvungna att retirera mot Borgå, blir den svenska arméns ställning vid Kymmene älv ohållbar. Om flottan inte kan försvara vattenvägarna kommer de ryska galärerna att kunna landsätta trupper i flank och rygg på armén, vilket är liktydigt med undergång. Den svenska armén inleder nu en reträtt västerut och ryssarna förföljer.


Rysk kosack från 1700-talet. Teckning av J.A. Atkinson.

Rysk kosack från 1700-talet. Teckning av J.A. Atkinson.
 



När den svenska armén i början av augusti står vid Helsingfors, upphör ryssarna att förfölja på avstånd. Den ryska armén hotar snart att kringgå svenskarna. Från svensk sida beslutar man att gå till Domarby strax norr om Helsingfors, där man tror sig kunna gå in i en ointaglig ställning. Den 10 augusti har den svenska styrkan anlänt till Domarby och man finner att platsen är omöjlig att försvara.

Två dagar senare står officerskåren på randen till myteri mot sina odugliga chefer. Befälhavaren över skärgårdsflottan, ekipagemästaren Abraham Falkengren, förklarar att han är tvungen att avsegla från de finska vattnen och erbjuder sig att ta med en del av armén. De närmaste dagarna innebär ingen förbättring av läget. Den 19 augusti kommer bud att Lewenhaupt och Buddenbrock skall infinna sig i Stockholm och stå till svars för sitt sätt att sköta kriget.

När de ryska galärerna börjar innesluta Helsingfors från sydsidan står det klart att kapitulation är det enda som återstår för den svenska armén, trots att de ryska styrkorna är ungefär jämnstarka med de svenska.

Sedan Lewenhaupt och Buddenbrock hemkallats får översten Jean Louis Bousquet befälet över den svenska armén i Finland. Bousquet, en av Karl XII:s tappraste krigare och en av de få officerare som har visat någon framåtanda alls under det senaste kriget, tvingas den 24 augusti underteckna kapitulationen. Allt svenskt krigsfolk, ca 11 000 man, får därefter återvända hem.

Under hösten breder ryssarna ut sig över hela Finland, och Åland erövras. Allmogen behandlas mycket hårt av de ryska ockupanterna.



Ryska husarer från tiden för hattarnas krig. Teckning av J.A. Atkinson.

Ryska husarer från tiden för hattarnas krig. Teckning av J.A. Atkinson.



År 1743

Ett svenskt återerövrande av Finland förbereds under vintern. De ryska ockupationsstyrkorna uppgår nu till endast 2 000 man i Österbotten i norra Finland och 5 000 man i det övriga Finland.

Den 15 mars går general Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg från Stockholm med 1 500 man och en del av skärgårdsflottan mot Åland. Operationen lyckas och Åland befrias.

I april går överste Christoffer Freudenfeldt in i Finland över Torneå. Ryssarna förbereder först ett försvar men retirerar snart. Freudenfeldt förföljer sin fiende ända till staden Kello där han avbryter framryckningen och personligen återgår till Umeå för att hämta förstärkningar. Freudenfeldt drunkar när han skall föra sina förstärkningar till Kello. De ledarlösa trupperna marscherar därefter tillbaka till Umeå.



Galärer

Galärer, grundgående roddfartyg med anor från antiken, kom att uppleva
en renässans under 1700-talet. Erfarenheterna från det stora nordiska
kriget ledde till att Sverige byggde en stor skärgårdsflotta.
 



Till våren inleder även svenska flottan sina operationer. I maj ansluter Falkengren med 28 galärer och 3 skottpråmar till Marcks von Würtemberg på Åland. Marcks föreslår Falkengren att man skall rycka in i Åbo skärgård för att förekomma den ryska skärgårdsflottan men Falkengren vägrar. I stället rycker Keith fram med 21 ryska galärer till Korpo ström i Åbos skärgård. Den 20 maj går Falkengren till anfall mot denna styrka. Han blir med förlust tillbakaslagen av fienden, som kan slåss från goda försvarspositioner.

Den 4 juni möts de svenska och ryska linjeskeppen vid Hangö udd. Den svenska flottans huvuduppgift är att förhindra de ryska galärerna i Finska viken att förena sig med Keith. Ryssarna gör tecken till att erbjuda strid, men drar sig tillbaka när den svenska flottan verkar acceptera erbjudandet. Den svenska flottan förföljer ryssarna och en stor mängd ryska galärer tar tillfället i akt och kringgår Hangö udd för att förena sig med Keiths eskader.

Under försommaren hotas de svenska kusterna av de ryska galärerna. Detta får den svenska regeringen att den 16 juni skriva under en preliminär fred i Åbo. Den slutliga freden undertecknas den 7 augusti. Freden kan endast köpas till priset av att Adolf Fredrik av Holstein utses till svensk tronarvinge. Sverige avträder också Kymmenegårds län till den västligaste grenen av Kymmene älv samt Nyslott med angränsande område av Savolax.

I slutfasen av kriget uppstår ett uppror i Dalarna, "Stora daldansen". Den svenska armén lyckas slå ned upproret, en bedrift som renderat den svenska armén den föga smickrande ryktbarheten att under åren 1741-1743 endast kunna besegra svenska bönder.

Generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock ställs till ansvar för misslyckandena och döms att "mista liv, ära och gods". De avrättas sommaren 1743.



Finlands karta från 1741 tills 1743

Det regerande hattpartiet försöker år 1741 genomföra ett revanschkrig mot Ryssland. Sverige är mycket illa militärt förberett och den svenska armén kommer inte ens över gränsen till Ryssland. Ryssarna svarar snart med ett anfall mot Villmanstrand, och innan kriget är över har så gott som hela Finland ockuperats av ryssarna. Vid freden i Åbo klarar sig Sverige, genom att följa ett ryskt förslag vid val av tronföljare, med mindre landavträdelser till Ryssland.


Litteratur

Björlin, Gustaf: Sveriges krigshistoria i bilder, vol. 3, Stockholm 1919.
Kocken, Carl Thorsten: Från finska kriget 1741-1742, Stockholm 1969.
Mankell, Julius: Studier öfver skärgårds-flottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar, Stockholm 1855.
Tengberg, Niklas: Sveriges krig med Ryssland åren 1741-1743, vol. 1-2, Stockholm 1857, 1860.

 


 

© Copyright: Ulf Sundberg 1999. Text, bilder och kartor ur Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Stockholm 1999. Publicering enligt särskilt avtal med Hjalmarsson och Högberg Förlag. Val av ytterligare bilder med bildtexter av Alex Svensson

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!