De kastade tärningarnas triumf


AV BO ERIKSSON, FIL.DR. I HISTORIA VID STOCKHOLMS UNIVERSITET

I tredje delen av den mäktiga bokserien Krigen kring Östersjön möter vi ett litet land vars fattiga befolkning mobiliseras till ett nästan permanent krigstillstånd. Det är Sverige under stormaktstiden. Här berättar historiker Bo Eriksson om en militär operation som är lika vågad i dag som under antiken – flodövergången.

 

LÄS ETT UTDRAG HÄR (OBS! TIDIG VERSION) [Adobe Acrobat PDF - 1.44 MB]


Tärningen är kastad”, sade den romerske fältherren Julius Caesar vid övergången av floden Rubicon år 49 före Kristus. För denne djärve krigsledare innebar klivet över vattnet att Italien skulle bli hans inom ett par månader. Att kunna ta sig över floder har ofta spelat stor roll i krig, men det var vanskliga operationer. Strida vattendrag drog med både hästar och manfolk, provisoriska broar brakade samman och orsakade kaos och drunkningsdöd för tungt beväpnade soldater, samtidigt som fiendens beskjutning decimerade leden av köande.

Under trettioåriga kriget ägde flera sådana chansartade övergångar rum, som vid Lech, Rednitz och Rippach år 1632, då Gustav II Adolf satte allt på spel. Av samtiden räknades övergången av Lech i paritet med segern i slaget vid Breitenfeld. Vid övergångarna av Rednitz och Rippach försökte svenskkungen upprepa den bragden – men priset var högt.



Johan Tserclaes Tilly

Johann Tserclaes Tilly (1559–1632) föddes i Brabant och fick sin militära utbildning i den spanska armén under nederländska frihetskriget. Han sårades dödligt i strid, närmare 73 år gammal. I Lejonet vaknar möter vi de stora krigens män.


Låst läge i Bayern

 

 

Segerherren från Breitenfeld, lejonet från Norden, Gustav II Adolf, satt säkert i sadeln på sin nya dyrbara häst Streiff och såg framtiden an med tillförsikt. Den katolske befälhavaren Johann Tserclaes Tilly hade sjuttontusen man fotfolk och femtusen ryttare, han själv däremot hade 22 000 man fotfolk och femtontusen ryttare. Endast floden Lech, som slingrade sig genom det bayerska landskapet, skilde de båda härförarna åt. Det var den 3 april år 1632. På andra sidan syntes soldater röra sig och svenske kungen bestämde sig för att göra deras läger till sitt, och om möjligt krossa sin huvudmotståndare i kampen om Tyskland.

Under trettioåriga kriget var floder mer än enbart gränsmarkörer. I forskningen talar man gärna om Oder-, Elbe- och Peenelinjerna, eftersom de utgjorde pulserande transportleder som höll den stora krigskroppen vid liv. Tack vare dessa vattenförbindelser kunde proviant och materiel transporteras relativt snabbt och utan större förluster. Att dra en stor, tung kanonpjäs från Stralsund i norr till Nördlingen i söder på leriga vägar var inte att tänka på. Monsterpjäser lastades på pråmar.

Kungen hade mycket att fundera över och stängde därför in sig i sitt tält med sina närmaste medarbetare. Frågan man diskuterade var inte om, utan var övergången bäst kunde ske. Att transportera över en armé större än befolkningen i en storstad var inget som gjordes i all hast. Det krävde minutiös planering, eftersom så mycket kunde gå fel – och allt manskap behövdes torrskott och vid liv om katolikerna skulle kunna besegras.

 

 

Övergången av Lech

 

D-dagen sattes till den 5 april, men först måste motståndaren vilseledas. Kungen skickade ut spejare och trupper i sken av att än här än där förbereda övergångar. Samtidigt som svensktrupperna började konstruera broar över det friska och kyliga vårvattnet besköt svenskarna snokande fiender på andra sidan. Motståndarsidan besvarade elden – och redan innan övergången ens hade påbörjats dog män på båda sidor.

Tilly var inte säker på var övergången skulle ske och följde därför svenskarnas rörelser. Under en spaning mot andra sidan skadades han dock av en kanonkula – högra låret söndermosades – och han togs skrikande om hand. Även två andra höga befäl på den kejserliga sidan sårades: Aldringen (skott i huvudet) och Cronberg (skott i armen). Med fiendens överbefälhavare i dödens väntrum ökade svenskarna chanser till en snabb överpassage.

Lyckan fortsatte att stå svenskarmén bi: den 5 april inleddes med en kraftig morgondimma. I skydd av denna ledde Gustav Adolf sina trupper till den utvalda övergångsplatsen. Han beordrade batteriet – arton stycken 24-pundare och 54 lättare pjäser – att påbörja beskjutningen av den motsatta stranden. Det var inte i direkt syfte att lemlästa soldaterna där, även om det var en god bonus, utan för att ge en kompletterande krutrök till de opålitliga dimslöjorna. Efter bara några minuter stack krutröken i näsorna på de nervösa men ändå segervissa soldaterna, som huttrande gjorde sig i ordning för marsch. Skotten från de uppställda pjäserna kändes i kroppen. Det var dags att ta floden i besittning.

Under moteld från motståndarsidan ägde överfarten rum på antingen provisoriska broar – som hade konstruerats av män nära att drunkna i det strida vattnet – eller ostadiga flottar, dragna med hjälp av rep. Med en medvetslös och döende Tilly i sitt tält och under trycket av ett kulregn från svensksidan valde kurfurst Maximilian av Bayern, som hade övertagit ledarrollen, att förbereda ett tillbakadragande av styrkorna. På natten den 6 april övergav den katolska sidan sitt läger för en jublande svenskarmé. I relativ lugn och ro hade kung Gustav Adolf djärvt lyckats föra över sin armé. Breitenfeld skrev in sig i historieböckerna, men det var ändå Lech som imponerade på samtiden. Där visade Gustav II Adolf nämligen prov på list och kunnighet, men också stort risktagande. Dessutom dödades Tilly, kejsarens störste härförare.

Djärvhet krävde emellertid tur. Övergången av floden Rednitz några månader senare visade med obönhörlig klarhet att Fru Fortuna, som ödet kallades, var en i högsta grad nyckfull kvinna.



Övergången av Lech

Den svenska armén stod på sin absoluta topp. Övergången av Lech var en komplicerad operation som kröntes med framgång via broslagning, rökläggning, stormeld och avledande manövrer. I Lejonet vaknar redogörs i detalj för svenska arméns taktik.

 

 

Alte Veste

 

Till en början gick allt bra. Vid byn Stein utbröt den 21 augusti förvisso strider mot försvarande kroatstyrkor, men svenskarna gav sig inte. Under natten satte svenskarna upp sina artilleripjäser och lät kanonerna dåna. För vissa gick det illa, i samband med en rekognoscering sårades krigsbefälet Johan Banér i armen av en muskötkula. Striderna blev allt hårdare och svenskarmén tvingades att söka sig till den lilla staden Fürth, som sedan några dagar var i svenskarnas händer. Först två dagar senare lyckades svenskarna ta sig över floden Rednitz.

Händelserna direkt efter övergången förtog dock värdet av bragden. Vid själva övergångsplatsen och på en hög höjd låg en förfallen borg, kallad Alte Veste, och i den förskansade sig fiendesoldater. I början av striderna dök en liten ”fransösisk pojke” upp och för en mycket intresserad generalstab berättade han att fienden nu hade lämnat fästningen, ja, även trossen, och tagit till flykten. Överste Nils Brahe ställde sig dock skeptisk till nyheterna. Mycket riktigt. När han med sina soldater närmade sig platsen virvlade kulorna runt honom som en arg bisvärm, de kastade sig ned för branten och sökte skydd bland träden. Efter ett tag började svenskarna avancera upp för backen, men då kom nästa obehagliga överraskning: Ettusen kyrassiärer satte av i attack mot svensktrupperna, som trampades ned eller höggs ihjäl. Flera höga svenska befäl hamnade i fångenskap när man tvingades fly hals över huvud. Dagen efter började regnet falla och gjorde branten till ren lervälling. Dyblöta och smutsiga från fot till hjälm kunde svenskarna konstatera att de förvisso hade besegrat floden men inte vunnit striden. 



Alte Veste

Alte Veste, här på ett samtida kopparstick, förvandlades till ett svältkrig och Gustav Adolfs första stora motgång under kriget i Tyskland. Författaren Tom Gullberg berättar på ett levande sätt om detta.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!