När Hitler föll sin allierade Stalin i strupen 1941 drogs även Finland med i den dödsbringande dansen. Vi har sett de stora pilarna på kartan; divisionerna som rör sig fram och åter. Nu får vi tillfälle att krypa ned i den finska korsun och uppleva östfronten som den verkligen tedde sig för mannen i ledet. Här är andra delen av Nyströms upplevelser.

ANMÄLAN AV JOHAN LUPANDER

Hilding Nyström (född 1921) förde detaljerade antecknings- och dagböcker under åren i fält 1941–1944. Med dem och fler än sexhundra samtida brev som stöd skrev han bortat fyrtio ar senare sina memoarer. De har nu setts över och kompletterats av den finlandssvenske redaktören Henrik Ekberg. Genom att Nyström har kombinerat anteckningarna och sina egna minnesbilder har resultatet blivit mycket gott – detta trots att, som författaren själv skriver om sina dagböcker, ”de beskrev en vardag mestadels gra och enahanda, men ibland valdsam och blodig”.

Bokserien bör ses som en helhet där berättelsen byggs upp gradvis till finalen på Karelska näset sommaren 1944. Böckernas text och innehållsrika faktarutor omväxlande med tusch- eller blyertsteckningar, fotografier av god kvalitet och relevanta kartor. De har således en hög illustrationsstandard. Ett särskilt inslag utgörs av böckernas talrika återgivande av replikskiften på finlandssvenska dialekter – på den punkten inte olikt den svenska översättningen av Väinö Linnas klassiker Okänd soldat. Lyckligtvis är böckerna försedda med en ordlista! De direkta stridshandlingarna spelar inte huvudrollen, utan utgör i stället dra-matiska inslag i en skildring som uppehåller sig vid författarens iakttagelser och reflexioner både vid fronten och i det av Finland ockuperade Fjärrkarelen.

 

Andra boken

Seriens andra volym tar vid där den första slutade; vid årsskiftet 1941–1942 när de ynglingar som under hösten hade genomgått en avkortad rekrytutbildning transporterades till fronten i Fjärrkarelen för att fördelas ut som ersättningsmanskap på främst de båda finlandssvenska regementena i området, där all personal (utom officerare) födda 1911 eller tidigare skulle hemförlovas efterhand när man bedömde att kriget hade glidit in i ett lugnare skede. Liksom tidigare är det en styrkefaktor för boken att Nyströms iakttagelser och reflexioner bidrar till att ge en känsla för perioden och illustrerar de tankar och farhågor som hystes av många finländare under denna tid.


Med livet som insats! Finska soldater löper mellan skydd. I krigets märkliga psykologi förvandlas en äng, som hade varit en underbar plats för en picknick i sommarsolen till ett ångestladdat dödens fält utan skydd för fiendens ögon och kulor. Hjärnan lär sig snabbt att tänka om.


Efter en synnerligen långsam och obekväm järnvägstransport i boskapsvagn tvärs över Finland kommer Nyström och hans rekrytkamrater till den av finska armén under den gångna hösten erövrade staden Podporoze vid floden Svir (som förbinder de stora sjöarna Onega och Ladoga). Fronten går omedelbart söder därom. I linje med soldatlivets normala princip ”raska på och vänta” får de avvakta där en månad i sträng kyla och relativ sysslolöshet. Rekryterna blir ganska väl inkvarterade i en gammal rysk kasern och far för omväxlings skull tillräckligt att äta.

 

Svirfronten

När det blir dags att genomföra utbytet av äldre mot yngre personal fördelas rekrytgruppen ut till fältförbanden. Där väntar en inskolnings- och anpassningsprocess, som ocksa den känns igen fran snart sagt alla arméer. Soldaterna som tar emot är härdade veteraner, somliga till och med fran vinterkriget tva ar tidigare. De har nu legat i fält i ett drygt halvar, lidit inte obetydliga förluster under krigets framryckningsskede och nyss sett sina äldre kamrater bli hemförlovade. Det nyanlända ersättningsmanskapet blir föremal för veteranernas frustration och lämnas inte i nagot tvivelsmal om sin allmänna okunnighet. Denna upplevelse förstärks av allt nytt de maste lära sig även vid den för ögonblicket tämligen lugna fronten. Veteranerna skrattar ut rekryterna när de tar skydd sa fort de hör visslandet fran en granat. Ganska snart lär de sig att ge akt pa avfyrningsknallar fran den sovjetiska sidan och pa granatljudet avgöra om projektilerna utgör nagon fara för dem eller ej.

 

Striderna i Fjärrkarelen var mycket dramatiska under finska offensiven 1941–1942. Soldater 1942 är en intressant skildring från östfronten, sedd genom en enskild soldat ögon

 

Vid det förband där Nyström blivit placerad är de finska ställningarna inte så väl utbyggda. Centralpunkten är det nedgrävda, av timmer uppbyggda skyddsrummet; ”korsun”. Dess trånga, fuktiga och mörka utrymme har egentligen bara ett försonande drag: det ger soldaterna en relativt trygg tillflyktsort från sovjetisk beskjutning.

Stridsaktiviteten är inledningsvis tämligen låg, vilket inte hindrar att rekryterna snart konfronteras med ond bråd död på nära håll. Det är inte bara fiendens prickskyttar som utgör ett hot – även egna skjutvapen och minor kan på ett ögonblick förvandla en nära vän till ännu ett krigsoffer.

Liten kugge i stort krig

Bland soldaterna finns olika politiska åsikter och en varierande grad av förtröstan beträffande krigets utgång. Nyström ställer en tysklandsväns åsikter och argument mot andras. Alla ser dock Sovjetunionen som ett stort hot mot Finland, även om många upplever den finska framryckningen långt in på sovjetiskt territorium som en moralisk belastning för Finland. Det får dem att känna sig som en del av det tyska angreppet mot Sovjetunionen.

Ända från senare delen av 1800-talet hade extrema finsknationalister i olika omgångar framfört tankar på ett ”Stor-Finland”, som inom en stat skulle samla alla folkgrupper med finskt språk och finsk kultur, oberoende av rådande statstillhörighet. Företrädare för dessa åsikter – ingen dock i ansvarig ställning – målade vid denna tid upp visioner där en total tysk seger i kriget skulle kunna medföra deras förverkligande. Vad exakt ett ”Stor-Finland” skulle omfatta fanns det olika åsikter om, men i boken återges en karta (från 1930-talet) enligt vilken även svenskt område ner till Pite älv skulle ingå! Soldaterna tog inte dessa drömmar på något allvar utan började ironisera över dem genom att tala om det ockuperade Fjärrkarelen som ”Stor-Finland” och landet i övrigt som ”Lill-Finland”. Som en klok och försiktig civil stämma i bakgrunden återger Nyström många utdrag ur brev som han fått från sin far.


Krigets våldsamma vardag

Den finska offensiven fram till och över Svir hösten 1941 hade lämnat en lucka i den i övrigt sammanhängande frontlinjen. Gapet bestod av kärrmarker och bedömdes vara oframkomligt för militära förband. Detta var säkert riktigt under de varmare årstiderna. När vintern kom ändrades emellertid situationen: kärren frös och erbjöd utmärkta uppmarschvägar för förband med skidor och slädar. Trots detta förblev området obesatt och bevakades bara av skidpatruller, som konstaterade att området användes för sovjetisk innästling.

Finska fjärrspaningspatruller varnade för att en sovjetisk styrkeuppbyggnad pågick i området. Trots detta lät sig den finska ledningen överraskas när Röda armén i april 1942 inledde en storoffensiv i området, synbarligen i syfte att överflygla den finska linjen och börja rulla upp den i flankerna. Nyström skildrar ingående de strider som följde.


Östfronten betyder rusande pansar och mekaniserad krigföring. Inte nödvändigtvis. I den finska armén var det dock fotmarsch som gällde, utom för de cykelutrustade jägarförbanden – en elit.


Han uppehåller sig även vid sina senare iakttagelser när snön har börjat smälta undan. Mängder av stupade sovjetiska soldater – många med bara ett kulhål i huvudet från de metodiska finska soldaternas gevär – blev då synliga. När anfallet slutligen har avvisats med inte obetydliga finska förluster återgår frontlivet till det ”normala” – med en snösmältning som täcker golvet i ”korsun” i halvmeterdjupt vatten och förvandlar vägar, stigar och skyttegravar till tråg av lervälling. Allt, allt är vått, smutsigt och mögligt. I denna miljö längtar soldaterna efter permission, något som för det mesta omöjliggörs av läget och när den beviljas i första hand kommer de gamla frontkämparna till del. Nyström hör till ersättningsmanskapet och kan ännu så länge bara drömma om att slippa därifrån.

Frontlivets tristess lägger en tung hand på soldaterna och bidrar till att allt fler ifrågasätter det meningsfulla med att de offrar månad efter månad i frontlinjen. Nyström redogör ingående för hur man på olika sätt försöker hålla stridsmoralen uppe. En mycket betydelsefull faktor i sammanhanget är postgången. Soldaterna vid fronten skrev och tog emot brev i en omfattning som erinrar om det nutida flödet av e-post- och SMS-meddelanden!

Utöver brev utväxlades även paket. Lyxartiklar och klädesplagg sändes från hemorten till männen vid fronten, och Nyström själv beskriver hur han kunde sända vissa av sina kläder hem till sin mor för tvättning och lagning. Det efterlängtade besöket av fältpostiljonen var dock inte alltid enbart positivt: det kunde föra bud om ond bråd död eller svår sjukdom i hemmet, något som männen vid fronten ofta inte kunde göra någonting för att lindra.

 

Från det lilla till det stora

I en faktaruta i boken berörs också ett i alla arméer förekommande, men oftast förtiget, problem: deserteringar. Notabelt är att Sverige under krigets senare del fungerade som en tillflyktsort för desertörer
från Finland. När våren går över i sommar börjar markerna torka upp och livet blir i åtminstone det avseendet mycket lättare. Som en kontrast mot all förstörelse fångar Nyström även upp ögonblicksbilder av skönhet i de djupa skogarna.

Det torrare vädret skapar också förutsättningar för befästnings- och förbindelsearbeten. Nya korsur anläggs, linjerna med ståvärn och förbindelsegångar fördjupas och ges träskoning, kavelbrovägar byggs och renoveras. Arbetena bedrivs med en sådan intensitet att soldaterna ofta blir fysiskt uttröttade. Även om deras kondition hålls uppe gäller knappast detsamma för soldaternas stridsduglighet.

Hygienen förbättras väsentligt genom omfattande bastubygge, som i någon mån utjämnar ett nytt årstidsberoende plågoris – myggen! Östra och norra Finlands fauna av mygg, bromsar och knott kan inte beskrivas – den måste upplevas!


Den enskildes perspektiv

Den andra boken i serien om fem slutar när de gröna rekryterna av frontlivets faror och påfrestningar har förvandlats till soldater, och några redan har nått slutet på sitt krigarliv. Genom sitt breda sätt att berätta och förmågan att förena det lilla perspektivet ur de samtida dagböckerna med historiska fakta blir Nyströms andra bok en tänkvärd skildring av kriget ur hans synvinkel.

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!