Det finns en fundamental skillnad mellan striden till sjöss och striden på land. I den förra är det nämligen risk att ens ”stridsställning”, fartyget, försvinner under fötterna. Den risken har dock inte alltid varit lika uttalad. På galärernas och segelskeppens tid var ambitionen att erövra fiendens skepp – och kanske tjäna prispengar. Med spränggranaten och krigsfartyg av stål blev avsikten i stället att sänka dem.

Den här förändringen i kriget till sjöss är bara en av många tänkvärda aspekter på sjökrigföring som presenteras i Sjökrigets historia. Strategi, vapen, befälhavare och skepp av historikerna Iain Dickie, Phyllis J. Jestice, Christer Jörgensen, Rob S. Rice och Martin J. Dougherty. Boken sammanfattar på ett elegant sätt utvecklingen inom striden till sjöss: från det gamla Egypten till vår tid, med de viktigaste sjöslagen överskådligt beskrivna och illustrerade.


Faraos seger

Det första kända sjöslaget tycks ha utkämpats år 1190 f.Kr. på Nilen. Här besegrade farao Ramses III:s flotta en invaderande styrka med de mystiska ”sjöfolken” ombord. I detta slag på Nilen var det bågar, spjut, svärd, ramning och bordning som gällde. Så var det även i de berömda slagen vid Salamis 480 f.Kr. och Actium 31 f.Kr. Vid arabernas angrepp på Konstantinopel 678 kom emellertid ett nytt vapen i bruk: grekisk eld. Uppfinnaren var en syrisk kristen flykting vid namn Kallinikos och när de bysantinska skeppen anföll den belägrande arabiska flottan med sina sifoner (pumpar) som sprutade eld över fiendens skepp, försvann resten av flottan i panik. Konstantinopel var tillfälligtvis räddat, den arabiska flodvågen stoppad och man insåg att ny teknologi var vägen till seger i striden till sjöss.

 

En tidig romersk galär – quinquerem – plöjer fram genom sjön, framdriven av roddare som sitter placerade i tre våningar. Quinqueremen var trettio meter lång och hade en besättning på cirka 400 man. Den användes i stor omfattning av både den romerska och den karthagiska flottan i deras gigantiska tvekamp för att dominera Medelhavet.


Kanonen gör entré

Man vet att den grekiska elden var en kemisk blandning, som trycksattes, antändes och sköts ut – men än i dag vet ingen med säkerhet vilken sammansättning detta förödande vapen hade. Hemligheten gick till slut förlorad vid Konstantinopels fall 1453 – och då hade redan en ny typ av avståndsvapen gjort entré: kanonen! Krutvapnets ursprung kan diskuteras, men klart är att den lärde engelsmannen Roger Bacon och den koreanske vetenskapsmannen Choe Mu-Seon starkt bidrog till sjöartilleriets födsel. Deras experimenterande och framgångar är fascinerande läsning.


Blodbad i svensksund

Galärerna hade ända sedan antiken dominerat striden till sjöss. Sitt sista stora framträdande skulle de göra på en kanske något oväntad plats: i Svensksund 1790, där den svenska skärgårdsflottan under Gustav III i grunden slog Katarina II:s stora flotta under prinsen av Nassau-Siegen. Den svenska flottan låg inne i sundet i halvmåneformering, med de kraftigaste skeppen i mitten.

In mot denna formering seglade den ryska flottan, med trötta besättningar och i tro att man hade att göra med en betydligt underlägsen fiende. Den ryska flottan rullade i sjögången medan de svenska kanonerna vräkte sina dödliga projektiler över dem. Resultatet blev vad författarna karakteriserar som ”ett blodbad”. Medan de ryska skeppen klumpade ihop sig och seglade eller drev allt längre in i fällan beströks de från båda håll av flankerande svensk eld. När allt var över hade den ryska flottan i praktiken upphört att existera som stridande förband och sundet var fyllt av kantrade brinnande skepp och döda sjömän. De svenska förlusterna var minimala.

Slaget vid Svensksund i juli 1790 är en av de absolut största svenska segrarna någonsin, både till lands och till sjöss. Den ryska skärgårdsflottan blev i det närmaste skjuten i småbitar.


Författarna kallar slaget vid Svensksund ”den svenska flottans stoltaste stund” och undrar varför inte slaget uppmärksammas mer i Sverige. Den frågan kan man själv ställa sig. Är det för att en envåldshärskare som Gustav III inte är rumsren i en demokrati? Eller beror det på att det numera fredsälskande Sverige inte vill påminnas om gångna tiders blodbad?


Nelsons bro

Några år senare skulle också dåtidens taktik i traditionella sjöslag, att de två slagflottorna lade sig på linje och sköt bredsidor, frångås i slaget vid Kap Sankt Vincent 1797. I vad som kan kallas en generalrepetition inför slaget vid Trafalgar hade kommendör Horatio Nelson under amiral Sir
John Jervis utan order lämnat slaglinjen och givit sig av för att bryta upp den spanska linjen i ett direkt anfall. Tilltaget kunde ha lett till åtal inför krigsrätt, men den påföljande brittiska segern gav honom framgång och ära. Hans besättning hade först bordat ett linjeskepp och sedan fortsatt över dess däck och erövrat ytterligare ett – en prestation som kallades ”Nelsons bro” och som sedan aldrig har upprepats i sjökrigshistorien. Slaget vid Trafalgar 1805 är kanske sjökrigshistoriens mest kända. Även här använde sig Nelson av taktiken från slaget vid Kap Sankt Vincent i striden mot Napoleons kombinerade fransk-spanska flotta. Slaget vid Trafalgar skulle ge Storbritannien ställningen som världens oinskränkt starkaste sjömakt i nästan 150 år framåt – och kosta nationens störste sjöhjälte livet. Med en prickskytts kula som gått genom lungan och fastnat i ryggraden levde dock Nelson länge nog för att få veta att han hade vunnit en oerhörd seger.

 


Revolutionerande »monitor«

Under amerikanska inbördeskriget skedde så den första stora bataljen mellan två bepansrade och ångdrivna fartyg. Det var det berömda slaget vid Hampton Roads 1862, då konfederationens bepansrade Virginia (i Sverige ofta känd som Merrimack, namnet på det ursprungliga träfartyg på vars skrov ”stålskalet” byggdes) mötte nordstaternas och svenskamerikanen John Ericssons stålskepp Monitor. Det senare var visserligen knappt sjövärdigt och hade nästan sjunkit vid tre tillfällen på väg till striden, men skulle med sitt skrov helt i stål och det helt vridbara kanontornet ändå komma att revolutionera hela den marina skeppsbyggnadstekniken. Den explosion av ny teknik som följde var, som författarna framhåller, också en konsekvens av att svagare sjömakter sökte efter olika sätt att uppväga den brittiska dominansen till sjöss.


Slaget vid Hampton Roads den 8–9 mars 1862 mellan CSS Virginia (till vänster) och USS Monitor. De två fartygen stred mot varandra i fyra timmar i en drabbning som slutade oavgjort och där inget av skeppen tillfogade det andra några allvarliga skador.

Slaget vid Hampton Roads blev visserligen en vattendelare när det gällde vilket material krigsskeppen skulle byggas av, men fortfarande använde man rundkulor. I själva verket bekämpade de två fartygen varandra i fyra timmar, utan att åstadkomma någon allvarlig skada. Till slut drog sig Virginia undan, natten nalkades och slaget slutade oavgjort – även om nordstaterna tillskrev sig segern, eftersom Monitor stannade kvar på platsen för striden.

Två saker var emellertid uppenbara efter slaget vid Hampton Roads: träskeppen hade plötsligt blivit fullständigt omoderna och det krävdes spränggranater för att slå hål på ett bepansrat fartyg. Nu inleddes en kapprustning till sjöss som skulle få sin höjdpunkt i slaget vid Skagerrak 1916, det sista sjöslaget mellan stora slagfartyg.

 

Under 1800-talet prövades flera olika kanonkonstruktioner. Experiment med räfflade lopp och försök att konstruera en bakladdad kanon gav dock vanligen nedslående resultat. En grundläggande svårighet var att de flesta kanoner var tillverkade av gjutjärn, som tenderade att ha svaga punkter som gjorde att kanonen kunde explodera vid högt tryck. Ett särskilt ökänt exempel på ett experiment som gick snett var provskjutningen av ”Peacemaker”-kanonen ombord på den amerikanska ångslupen Princeton i februari 1844. Kanonen avfyrades med framgång flera gånger innan den exploderade och dödade åtta personer, bland dessa utrikesministern och marinministern.


En sjömakt föds

Här berättas också den märkliga historien om den ryska sjömaktens undergång i slaget vid Tsushima 1905. Den ryska Stillahavsflottan hade redan förlorat ett slag mot japanerna och tagit skydd i Vladivostok. Nu skulle i stället Östersjöflottan rädda den ryska äran. Inledningen blev dock en fingervisning om vad som skulle komma. På sin långa väg mot undergången passerade Östersjöflottan Doggers bank i Nordsjön. Där öppnade man eld mot en mängd brittiska fiskebåtar i tron att dessa långsamma, klumpiga båtar var – japanska torpedbåtar! Att de kom från en allierad stat gjorde givetvis inte saken bättre.

Sjökrigets historia är mycket rikt illustrerad!


Väl framme sökte amiral Rozjestvenskij smyga sig förbi den japanska flottan för att i Vladivostok låta besättningarna vila, rusta upp de slitna fartygen, rengöra deras svårt bevuxna bottnar och inkorporera resterna av Stillahavsflottan. Den stridslystna japanska flottan upptäckte dem emellertid. Ofta modernare, snabbare och med utvilade och väl tränade besättningar kunde den japanske amiralen Togo två gånger korsa fiendens ”T”, det vill säga lägga sig framför den ryska linjen och låta samtliga kanoner beskjuta fienden, som bara kunde svara med sina förliga kanoner.

Ett efter ett sköts de ryska tunga fartygen sönder och när mörkret föll, gjorde två av de nya fartygstyperna – jagare och torpedbåtar – slut på de skadade ryska fartygen. De tre ryska slagskepp som överlevt kapitulerade klokt nog och endast några mindre fartyg lyckades undkomma. Därmed hade den gamla sjömakten Ryssland krossats, medan en ny – Japan – hade etablerat sig på haven. Kanske var det dock ändå en dubbelbottnad framgång, påpekar författarna, för i själva verket gav segern vid Tsushima den japanska flottan och det militära etablissemanget ett övermod som direkt kan sägas ha lett fram till Japans inträde i andra världskriget – och det påföljande nederlaget.

 


Massaker vid midway

Slaget vid Midway i början av juni 1942 var också det som dömde Japan till denna undergång – liksom också slagskeppet. Midway skulle bli en viktig etapp i den fortsatta japanska framryckningen mot den amerikanska Stillahavskusten. Vad som från början verkade bli en promenadseger för den överlägsna japanska flottan, blev dock i stället ett slag mellan hangarfartygens flygstyrkor, där japansk otur, strikta reglementen och bristfällig information mötte amerikansk tur, improvisation och god underrättelsetjänst.



Sjökrigets historia skildrar sjökrigföringen från faraonernas tid till i dag. Här ses slagskeppet USS New Jersey, som leder den amerikanska flottans slaglinje. Hon följs av slagskeppet USS Missouri, den atomdrivna robotkryssaren USS Long Beach och andra understödjande fartyg. På 1980-talet byggde den amerikanska flottan om fyra slagskepp till ”robotslagskepp”, vilka hade en oerhört kraftig beväpning i form av kryssningsrobotar och kortdistansrobotar, medan de också behöll sin massiva kanonbeväpning. Dessa fartyg deltog i Gulfkriget 1991, men är inte längre i tjänst.


När amerikanska störtbombare gav sig på de tre stora japanska hangarfartygen, där flygplan, torpeder, bomber och bränsle öppet exponerades, blev resultatet en massaker. Den verkligt avgörande japanska förlusten låg dock på pilotsidan. Man hade förlorat mängder av sina bäst utbildade och mest erfarna piloter, en förlust som Japan aldrig skulle kunna reparera. Därmed låg också vägen öppen för USA:s framryckning mot det japanska hemlandet.

Hur blev det med slagskeppen? Det var nu uppenbart för alla att dessa i sjöslag var totalt överspelade av hangarfartygen. Resten av kriget spelade slagskeppen en andrahandsroll genom att användas som understöd vid landstigningsoperationer och som luftvärnsskydd åt hangarfartygen.


Blivande klassiker

Att skriva en sådan perfekt avgränsad, men heltäckande och fascinerande skildring av sjökrigets utveckling under fyratusen år är onekligen en prestation av ovanliga mått. Boken Sjökrigets historia kommer att bli en klassiker och ett standardverk för den sjöhistoriskt intresserade.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!