Östfronten 1943. De snabba frammarschernas tid är förbi. Hilding Nyström och hans vapenkamrater har grävt ned sig i ödemarken. Men ingen kan andas ut. När som helst kan döden gå en ny rond. Intressanta upplevelser från kriget återberättade av en som var med.

Som bekant är självupplevda berättelser en vinkling på ämnet militärhistoria som många uppskattar. SMB ger därför ut en moderniserad och kommenterad version av den finlandssvenske soldaten Hilding Nyströms memoarer i en serie om fem böcker, varav den tredje volymen är förmånsbok i detta nummer av pennan & svärdet. Det är en ovanlig serie som har lyckats kombinera skildringar på flera olika nivåer till en läsvärd helhet.

Nyström tillhörde under hela sin fronttid det österbottniska regementet IR61, som i juni 1944 skulle komma att spela en avgörande roll i hejdandet av det sovjetiska storanfallet. Han var oftast placerad som ordonnans och skrivbiträde i en kompanistab, där hans gymnasieutbildning (något tämligen sällsynt på den tiden) kom väl till pass. Kompanichefen försökte upprepade gånger förmå Nyström att söka officersutbildning (trots att denne saknade all befälsbakgrund), något som den potentielle kadetten med framgång värjde sig emot kriget igenom. Sannolikheten talar för att den finska armén i så fall snart hade förlorat en skytteplutonchef och eftervärlden blivit en bokserie fattigare!


»frontmän«

Krigsskildringens tredje volym tar vid där den andra slutade; i september 1942 när de ynglingar som efter en kort rekrytutbildning fördelades som ersättningsmanskap på de båda finlandssvenska regementena IR13 och IR61. Dessa ingår i försvaret av fronten omedelbart söder om floden Svir (vilken förbinder de stora sjöarna Onega och Ladoga).

 

Finland fick i många fall förlita sig på vapenbrodern Tysklands resurser, inte minst när
det gällde pansarvärnsvapen av olika slag. Här ses en lätt pansarvärnsgrupp med en 3,7 cm, PAK 35/36 dragen av en av Wehrmachts terrängbilar av märket Adler.


De nyutbildade soldaterna börjar bli veteraner efter ett halvårs tjänst vid fronten. Denna har samtidigt blivit allt lugnare, troligen som en konsekvens av att de för Sovjetunionen avgörande striderna mot Tyskland förs långt söderut. Nyströms iakttagelser och reflexioner bidrar till att ge en känsla för perioden och illustrera de tankar och farhågor som hystes av många finländare under denna tid. Boken innehåller också intressanta utdrag ur tidningar, dagorder och taktiska anvisningar. Den som undrar hur ett professionellt upplagt överfall mot en sovjetisk stödjepunkt eller ett fångsnappningsföretag gick till får här ett detaljerat svar.

 

Två finländska soldater, Bertel Söderman och Allan Finholm till höger, inleder
ett anfall mot en sovjetisk styrka. Foto: Harry Järv


livet under jorden

Centralpunkten för frontlivet är det nedgrävda skyddsrummet av timmer: ”korsun”, som i hundratal utefter fronten ger soldaterna en relativt trygg tillflyktsort undan sovjetisk beskjutning, hur trånga, fuktiga och mörka de än är. Att förbättra dem – särskilt vad gäller dränering och ventilation – blir en ständigt pågående verksamhet. Samma sak gäller fältbefästningarna som nu även börjar omfatta en andra försvarslinje ett par kilometer bakom den första. När kompaniet får ett eget litet elverk kan man bygga upp ett system med ledningar och glödlampor, som ger korsuna en grad av belysning de aldrig tidigare haft.

 

 

Patrullman Allan Finholm framför I/JR 8, där han och Harry Järv hamnat framför en kulspruta. Till en början visste de inte om det var eget eller motståndarens. Foto: Harry Järv

 

Med korta, intensiva undantag är stridsaktiviteten under vinterhalvåret låg. Det hindrar inte att några sovjetiska anfall sätts in mot Svirfronten i november, synbarligen för att efter lokala genombrott innesluta delar av försvararna. När ett av dessa anfall riktas mot grannbataljonen får Nyström för första gången höra ljudet av Röda arméns salvpjäser, de så kallade Stalinorglarna. Det sovjetiska anfallet har viss framgång och leder till veckolånga strider om två stödjepunkter med anfall och motanfall där dessa byter ägare gång på gång. Från Nyströms kompani sänds soldater som förstärkningar, varav efterhand nästan alla såras eller dödas.


tristessen

Frontlivets tristess är ett ständigt problem som lägger en tung hand på soldaterna. Ett sysslolöst sinne är som bekant djävulens lekstuga – både för soldaterna som har att leva med denna ”förslöande leda” på daglig basis och för chefer som på olika sätt har att skapa meningsfull omväxling och förhindra att förbandens disciplin och fältduglighet går förlorad. Att finna lagom avvägda system för både bestraffningar och belöningar är inte det lättaste, men åtminstone i IR61 infördes ett system med extra permissionstillstånd där varje kompani tilldelas eller fråntas ett antal av denna hett åtrådda förmån, beroende på välförhållanden eller brister i tjänsten. Systemets grundläggande drag av kollektiv belöning eller bestraffning för enskilda soldaters förtjänster eller fel kan synas främmande för nutidens värderingar, men accepteras av männen vid fronten. Nyström beskriver med blandad sympati hur några soldater, som genom att dra över på beviljad ledighetstid har kostat sina kamrater ett antal indragna permissioner, först misshandlas och sedan stöts ut ur kompanigemenskapen.

 

Finska soldater med buntladdningar avancerar i skydd av rökläggning. När man läser Nyströms böcker upplever man tristessen vid fronten där ingenting händer, och så plötsligt, under loppet av några minuter, ställs allt på sin spets.

 

De svenska frivilliginsatserna under fortsättningskriget betraktades från svensk sida ofta med blandade känslor: det kom indirekt att handla om ett stöd för Nazityskland. I Nyströms böcker dyker dock rikssvenskar upp med viss regelbundenhet och då ofta i chefspositioner. Sålunda tjänstgjorde en svensk aktiv officer en tid som chef för regementets tredje bataljon.


avoghet mot tyskarna

Bland soldaterna finns fortfarande olika politiska åsikter och en varierande grad av förtröstan beträffande krigets utgång. Nyström ställer en tysklandsväns åsikter och argument mot andras. Alla ser dock Sovjetunionen som ett stort hot mot Finland, även om många upplever den finska framryckningen långt in på sovjetiskt territorium som en moralisk belastning för Finland. Tyska Wehrmachts herrefolksfasoner, ibland även i Finland, gör inställningen till ”vapenbrodern” blandad. Gemensam är dock längtan efter fred, underblåst av pressens och den egna ryktesspridningens återkommande fromma men alltid lika fåfänga förhoppning om fred ”inom några månader”. Finska nyhetsmedia är ålagda en varierande återhållsamhet i sina rapporter och kommentarer. Däremot finns det ingenting som hindrar soldaterna vid fronten att lyssna på BBC:s sändningar eller att läsa rikssvenska tidningar, som fritt får införas till Finland. Tyskarnas övergrepp i ockuperade länder som beskrivs i svensk press väcker upprördhet och diskussion bland soldaterna.

 

Harry Järv som stridspatrulledare 1942. Under uppdragen användes inte hjälmar, dessa är opraktiska i närstrid. Järv har tagit på sig hjälmen efter ett framgångsrikt anfall, som skydd för eventuella sovjetiska repressalier med artilleri. Harry Järv var inte enbart en framstående soldat utan även utmärkt fotograf  som ställt sina bilder till förfogande för utgivningen av Nyströms böcker. Foto: Victor Rosberg

 
Bland Nyströms många skarpa iakttagelser finns reflexionen att vid fronten gläds man åt varje dödad ryss, hur grymt detta än skett, samtidigt som hans far hemifrån skriver om sin glädje över att ha fått två arbetsamma sovjetiska krigsfångar som hjälp. Ett annat intressant grepp i boken är när Nyström börjar med att återge en summarisk tidningsnotis om ett nattligt sovjetiskt anfall av plutons styrka och sedan beskriver samma anfall sett ur försvararens, hans kompanis, synvinkel. Under våren och sommaren 1943 blir stridsaktiviteten för det mesta förbluffande låg, faktiskt så låg att det inte anses nödvändigt att bära vapen vid förflyttningar bakom fronten eller till exempel vid utspisning. Detta hindrar inte att både de sovjetiska prickskyttarna och ströbeskjutning med artilleri, liksom egna skjutvapen och minor kan vålla förluster som påminner om det pågående krigets realiteter.


kriget går vidare

Denna tredje bok av fem slutar på hösten 1943, när det inte längre råder några tvivel om att Tyskland kommer att förlora kriget. Nyströms kompani har för första gången på bortåt två år dragits ur främsta linjen för några veckors vila. Detta ger tid till nya reflexioner kring krig och fred, med utgångspunkt från tidningarnas förvånansvärt frispråkiga referat av politiska strömningar i Finland. Trots detta börjar de härdade soldaterna ana att den relativa ”friden” vid fronten bara är något övergående. För dem finns i alla fall inget annat att göra än att ta dagen som den kommer: de är lika utlämnade åt historiens vindomkastningar som soldater alltid varit. Genom sitt breda sätt att berätta och förmågan att förena det lilla perspektivet ur de samtida dagböckerna med historiska fakta blir Nyströms tredje bok en lika tankeväckande skildring av kriget ur hans synvinkel som de två första.

 

Alpo Marttinen

Nyström och IR61 hade i november 1942 turen att som ny regementschef få en av den finska arméns mest framstående och karismatiska officerare – överstelöjtnant Alpo Marttinen (till höger). Denne var ung för sin grad men hade redan skapat sig ett namn, bland annat som stabschef – somliga säger den operativa hjärnan – bakom överste Hjalmar Siilasvuo, segraren vid Suomussalmi i december 1939. Marttinen utövade ett personligt och energiskt ledarskap som vann förtroende inom hela regementet. Vid de täta inspektionerna drog han sig inte för att personligen krypa i skyttegravarna och provskjuta automatvapnen, allt för att själv känna tillståndet i sitt regemente. Marttinen återkommer i bokseriens två sista delar, varför det får räcka med att nämna att han efter krigsslutet värvades av USA:s armé och där nådde överstes grad! foto: Harry Järv.  

 

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!