Berättelsen i den finlandssvenske soldaten Hilding Nyströms självbiografi knyts här ihop i den femte volymen. Den är en variant på ämnet militärhistoria som många uppskattar, och SMB har därför gett ut en moderniserad och utvidgad version av Nyströms läsvärda bokserie, varav den sista volymen är förmånsbok i detta nummer av pennan & svärdet. Denna ovanliga serie kombinerar skildringar på olika nivåer och med skilda huvudteman till en läsvärd helhet.

ANMÄLAN AV JOHAN LUPANDER


Nyström tillhörde det österbottniska regementet IR 61, som i juni 1944 skulle komma att spela en avgörande roll i hejdandet av det sovjetiska storanfallet efter Viborgs fall. Som ordonnans och skrivbiträde i en kompanistab hade han ett särskilt perspektiv på kompaniets liv och strider.


Efter månader och år av ställningskrig kom urladdningen – det sovjetiska storanfallet – och trots många förvarningar togs försvararna på sängen. Det inleddes den 9 juni 1944, då cirka 15 kilometer av frontlinjen närmast Finska viken utsattes för en förbekämpning av cirka 350 bomb- och attackplan med ungefär 160 ton bomber, och av en artilleriorkester på ställvis upp till fyrahundra pjäser per frontkilometer. Kanondånet hördes i Helsingfors, 270 kilometer därifrån!


Bokseriens berättelse har nu gradvis byggs upp. Finalen sommaren 1944 stundar. Kunskapen om krigsläget i stort och de förment hemliga förhandlingskontakterna mellan Finland och Sovjetunionen i början av 1944 var förvånansvärt stor bland frontmännen. För den optimistiske syntes en fred med Stalin ligga inom räckhåll. Därav blev emellertid intet – tvärtom. Sovjetunionen skärpte efterhand tonen och ställde oantagliga krav.


När Viborg oväntat föll i Röda arméns händer den 20 juni riskerade det finska försvaret att kollapsa. De sovjetiska förbanden behövde dock ett par dagar för återhämtning, och under tiden hann finnarna skapa en ny försvarslinje vid sundet sydost om Tienhaara.

´
Med klok blick beskriver Nyström hur det gångna halvåret, men dess perioder av låg stridsaktivitet och frontlivets osäkerhet har berett soldaterna för ”storsmällen” – den våldsamma upplösning som alla fruktade. Kamratskap, delade faror och umbäranden, grumsande över befälen – ”snarvlet” – har bevarat den jämvikt i sinnena som förberett dem för att klara av den instundande sommaren 1944. Om hur förbandet bestod prövningarna handlar bokseriens sista del.


Den femte boken i serien: »Krigare 1944«

Seriens femte volym tar vid där den fjärde slutade: i maj 1944. Nyströms regemente ingår fortfarande i försvaret av fronten söder om floden Svir (mellan sjöarna Ladoga och Onega), men uppbrottsstämning råder. Hela den division som IR 61 ingår i skall dras i reserv. På lastbilsflak, med tåg och till fots lämnar soldaterna nu Svirfronten där de har levt, arbetat och stridit i två och ett halvt år. Krigets alla ljud följer dem länge under omgrupperingen och gör avskedet i vårgrönskan ödesmättat – ”får vi någonsin se den här platsen igen?”

 

Ställningskriget har övergått i reträttstrider, och den psykiska anspänningen avspeglar sig i männens ansikten. Bilden är tagen av TK-fotografen Kim Borg som efter kriget blev känd operasångare.

Regementet skall i sitt nya område inte bara få vila efter sin långa fronttjänst utan också börja bygga ut en ny, bakre försvarslinje. Den relativa friden blir dock inte lång. Radion och tidningarna talar om ett sovjetiskt storanfall på Karelska näset. Det är inte svårt att ur kommunikéerna sluta sig till att de finska försvararna går bakåt. Det är därför ingen överraskning när regementet den 18 juni får order att omgruppera till Karelska näset – exakt vart vet dock ingen ännu. På överbelastade järnvägslinjer och utsatta för sovjetiska flyganfall skyndar förbanden mot stridsområdet. Att läget är på väg att bli allt mer kritiskt vet soldaterna föga om.


Slaget vid Tienhaara

IR 61 börjar gruppera den 22 juni vid Tienhaara, omedelbart väster om den av Röda armén nyss erövrade staden Viborg. På vägen framåt hade man mött panikslagna finska soldater från förband som rivits upp under sina försök att hejda fiendens framryckning. Väl framme i frontlinjen konstaterar soldaterna att den utgörs av ett vattendrag, några hundra meter brett (utom vid den inte fullständigt sprängda järnvägsbron, där det dessutom är vadbart) nästan utan några som helst försvarsförberedelser och med sovjetiska förband på andra sidan sundet. Dessa var dock, efter Viborgs erövring, lyckligtvis inte färdiga för något omgående storanfall. Nyströms kompani fick därför ett dygn på sig att – under sovjetisk artillerield – börja gräva ned sig i den omväxlande steniga och vattensjuka marken. Det som gick att åstadkomma var fördjupade liggvärn – en slående kontrast mot de fältbefästningar man vant sig vid! I bästa fall gick det att ge dem splitterskyddande täckning. Dagen därpå utökas den häftiga sovjetiska artilleriförberedelsen med bombning och låganfall från attackflygplan.

 

Slaget vid Tienhaara var ett av flera stora slag som avgjorde Finlands öde sommaren 1944. Ett annat stod vid Tali-Ihantala. foto: sa-bild

 

Under fortsatt tung eld, som lättar först när de sovjetiska stormtrupperna nalkas stranden i sina småbåtar, inleds stormningen över vattendraget. De finska soldaterna trycker i sina bristfälliga värn, förbereder sina understödsvapen och hoppas på motelden från det egna artilleriet. När fienden kommit i land sätter försvararna in motstötar och nedgör dem på stranden. Egendomliga episoder inträffar:

Bulikarna va int rädda av sej utan närma sej med skrän å rop. Jag låg bakom en sten å bränd på allt va jag hann, men så tog patronren slut … Jag drog fram två handgranater från bröväskan å hiva dom kvickt mot halva dussine bulikar … Ryssarna kasta sej platt på maga men splittre måst ändå ha gjort bra verkan, för nu va det bara tri ryssar kvar som kom mot mej på en femton stegs håll ungefär.

Joo... där låg jag... utan någo att slå ifrån mej med! Jag lura fram på nytt å såg att två av dom va färdiga att ge mej med mp:n så fort jag sku lämna skydde bakom sten. Värre va att den tredje greja med en handgranat som liksom va tänkt för mej. Hinner han kast den på mej, så ä det adjö!



Krigare 1944 är rikt illustrerad med fotografier och detaljerade kartor. Allt för att du skall förstå hur det verkligen gick till!


Jag fick tag i en skärva stor som ett halvt tegel. Jag opp som en blixt å hiva den allt va jag orka på han med handgranaten... å så ner bakom sten igen. Jag måst ha haft en jävla tur... han fick kanske skärvan mot näsan eller så fick han den på händren. Hur som helst så small granaten just precis så som jag räkna ut det, å när jag våga kika fram igen så låg en rysse på sida med halva huve borta, den andra knyckt ännu lite på benen, å den tredje la iväg ner mot vattne... men han fick sej av ett av våra sg:n, innan han hann fram. Jaa, en så’n förbajskad tur kan man väl just int ha... men för ryssarna gick det dåligt, å bra sku det vara om vi sku ork håll dom ifrån oss ända tills det blir fred...

Å vad fick jag se om int ett stort gäng ryssar, som i tre, fyra båtar var på väg mot vår strand i full fart. Nu ä själva fan lös, skrek jag i öra på hjälpskytten, å vi fick geväre i ställning å börja rassla på. Först sköt jag lite över, men så hitta jag rätt å såg hur träbitarna flög å hur ryssarna hoppa överbord. Ett par tre andra av våra sg:n mala också på, knakona small å efter en stund låg alla träbåtarna å flöt med bara lite av suden ovanför vattne. Stormbåtarna sköts i sank med elefantbössorna. Jag tror int att det var många bulikar som klara live.

Du ser dom där gula björkarna å stenskravle på sidan om. Det var där som ryssarna ordna opp sej till anfall flera dagar i rad. Ena gången hann dom just å just gå i båtarna, andra gången en bit opp på land här nedanför, så var det hänt med dom. Lika har det gått alla gånger som dom har försökt med något fanstyg...

En bit ifrån låg bland skärvskrotet en stjärt från en ryssknako. Kamraten sträckte sig efter den … ”Den ska jag ta hem som minne. Den kom fräsandes just i början, just innan dom första ryssarna sku iland med sina båtar, å jag sa för mej själv att granaten var ämnad för mej...”



Den tunga sovjetiska elden – inklusive flygbomber och raketer från de talrika salvpjäserna, ”Stalinorglarna” – hamrar på nära nog oavbrutet och omöjliggör nästan helt fältarbeten, omgrupperingar och förplägnad. Rök och stoft från krevaderna lägger sig som en dimma över området. Anfall följer på anfall. Ryska lik staplas på stränderna och guppar omkring på sundet. På några dagar plöjs en stor del av området upp så att det börjar likna Flanderns slagfält under första världskriget. Under samma tid förlorar Nyströms kompani ungefär en tredjedel av sin styrka, mest i sårade av splitter från granater och bomber.




Efter några dagars upprepade stormningsförsök, som alla avvisas med omfattande sovjetiska förluster, upphör anfallen. Artillerielden fortsätter däremot med oförminskad styrka och försvararna väntar sig nya attacker när som helst. Efter en veckas strider börjar man dock ana att den sovjetiska anfallskraften flyttats till andra frontavsnitt längre norrut, varifrån ihållande stridsbuller hörs. Trots detta fortsätter artilleribeskjutningen och flygbombningen av IR 61:s område mer än en vecka.Ersättningsmanskap tillförs, men deras ålder – de är fyrtioåringar – väcker oro att Finland nu bottenskrapar sina mänskliga resurser. Den 20 juli får regementet till sist avlösning. Tienhaara – ”Finlands lås” – har hållit.


Slutet är nära

Bokens sista del handlar om sommarmånaderna efter att de fientliga anfallen ebbat ut och, alldeles särskilt, om hösten 1944 när vapenstillestånd inträtt. Omställningen för soldaterna är bedövande. På det personliga planet tonar deras ständiga medvetande om den egna existensens osäkerhet bort och ersätts med en undran vad framtiden skall föra med sig för både dem själva och för Finland. Nyströms sätt att återge denna förändring hör till hans främsta författarprestationer i hela bokserien.

 

 


IR 61 avrustar under oktober 1944 och dess personal återvänder till det civila livet, mer eller mindre ärrade, fysiskt som psykiskt, av sina upplevelser. Samma process upprepas vid tiotals fredsförband och depåer.

Hilding Nyström har i sina böcker genom framstående berättarkonst och förmåga att förena det lilla perspektivet ur de samtida källorna med historiska fakta åstadkommit inte bara en tänkvärd skildring av kriget ur hans synvinkel utan också skrivit ett osentimentalt äreminne över den finske soldaten, vilket modersmål denne än råkade ha.


Faktaruta:

Hilding Nyström (född 1921) förde detaljerade antecknings- och dagböcker under åren i fält 1941–1944. Med dem och över sexhundra samtida brev samt tidningsurklipp som stöd skrev han sina memoarer bortåt fyrtio år senare. De har nu setts över och kompletterats av den finlandssvenske redaktören Henrik Ekberg. Det samlade resultatet har blivit mycket gott, detta trots författarens egen beskrivning av sina dagböcker: ”De beskrev en vardag mestadels grå och enahanda, men ibland våldsam och blodig.”

De fem delarnas text och innehållsrika faktarutor omväxlar med tusch- eller blyertsteckningar, fotografier och kartor av hög standard. Böckerna återger replikskiften på finlandssvenska dialekter på samma sätt som i den svenska översättningen av Väinö Linnas klassiker Okänd soldat. Lyckligtvis innehåller de även en ordlista! Böckernas talrika faktarutor ger värdefull tilläggsinformation; ofta om förhållanden som kan vara mer eller mindre okända för en svensk läsare. De innehåller också intressanta utdrag ur tidningar, kompaniets av Nyström förda krigsdagbok och order från högre chefer.

 

 

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!