Historiens största fälttåg inleddes den 22 juni 1941, när Tyskland påbörjade operation Barbarossa och utan krigsförklaring invaderade Sovjetunionen. Det blev en kamp inte bara mellan stater, utan mellan folk, mellan ideologier och mellan Adolf Hitler och Josef Stalin personligen. Det var en kamp där varken liv eller resurser sparades för att bekämpa fienden. Miljontals soldater, beväpnade med tusentals stridsvagnar och artilleripjäser, stred och dog i en omfattning som aldrig tidigare hade skådats.

Den tyska krigsapparaten delades upp i tre armégrupper – Nord, Mitt och Syd – för att underkuva det jättelika Sovjetunionen. Armégrupp Syd, som leddes av den legendariske fältmarskalken Gerd von Rundstedt, anföll på bred front över den ukrainska stäppen. Längre norrut var huvudmålen Leningrad och Moskva, men på södra delen fanns enorma sovjetiska truppformationer som den tyska armén var tvungen att förinta för att kunna vinna kriget.

 

I månadens båda förmånsböcker färdas vi österut i spåren efter världshistoriens största fälttåg, operation Barbarossa. Tre månader i rad studerar vi Tysklands armégrupper: Syd, Mitt och Nord. Vi börjar i söder och upplever bland annat slaget om Krim. Armégrupp syd

Armégrupp Syd
I första delen av tre i serien Operation Barbarossa får vi följa armégrupp Syd och det södra frontavsnittet, där många av de mest spektakulära fälttågen utspelade sig. Flera av de tyska krigsmålen var geografiska, såsom Leningrad, men det viktigaste målet av alla var att förinta Röda armén. Hitler var medveten om att både Karl XII och Napoleon hade avancerat djupt in i Ryssland utan att erövra annat än enorma vidder land. För att slå ut Sovjetunionen krävdes att Moskva och Leningrad föll, men samtidigt var det av största vikt att Röda armén slogs ut. Ingenstans var detta lika lämpligt som i det södra området, vars terräng till stor del bestod av Ukrainas slätter. Utrustad med tre fältarméer, en pansargrupp och två rumänska arméer skulle armégrupp Syd binda och slå så stora sovjetiska truppformationer som möjligt.

I början gick det bättre än de tyska planerarna hade tänkt sig. I Krossa motståndet får du läsa om hur de tyska pansardivisionerna slog ut sovjetiska arméer genom att skickligt utmanövrera och inringa dem. Flera sovjetiska förband fann sig vara kringrända innan de ens hade hunnit utgångsgruppera sig. Andra trodde att de anfallande tyskarna var retirerande sovjetiska förband, eftersom tyskarna omöjligen kunde vara så nära! Redan efter fyra dygn tvingades Röda armén att sätta in sin sista pansarreserv i ett desperat motanfall med över 1 000 stridsvagnar.


Kievfickan
Gång på gång blev stora truppmassor ur Röda armén omringade och tillintetgjorda. Läs om upprinnelsen och fullbordandet av operationer kring Brodny och Uman, några av tyska arméns större framgångar 1941. Den största av dem alla, segern vid Kiev, kom i slutet av augusti 1941 och krävde att armégrupp Mitt fick bistå norrifrån med Guderians pansargrupp, vars fordon hade det legendariska ”G” påmålade. Över 160 000 sovjetiska civila grävde stridvagnsgravar, milismän och arbetare barrikaderade sig, men till ingen nytta. I en enorm kniptångsmanöver gjordes krigshistoriens största inringning. När Kievfickan till slut var rensad inräknade tyskarna över 600 000 fångar och ett enormt upplag av erövrad materiel.

Trots raderna av sovjetiska fångar som marscherade västerut, mellan stora upplag av tillfångatagen sovjetisk materiel, och trots att tyskarna avancerade djupt in i Ukraina gnagde emellertid en oroväckande känsla bland de tyska officerarna. En mycket obehaglig överraskning hade dykt upp för tyskarna när de mötte krigets kanske bästa stridsvagn: den sovjetiska T-34. Boken innehåller en lång sektion om de sovjetiska T-34 som 1941 var överlägsen alla tyska stridsvagnar. Det som sägs vara den första tyska stridskontakten med en T-34 resulterade i två brinnande tyska Panzer III. Därefter åkte T-34:an i en nästan femton kilometer lång korridor bakom de tyska linjerna och besköt mål som dök upp. Tyskarna kunde helt enkelt inte slå ut strids¬vagnen, utan tvingades föra fram fältkanoner som till slut – med stor risk för att förlora de dyrbara pjäserna – fick in en träff på nära håll som slutligen fick stopp på T-34:ans härjningar.


Stridsvagn t-34
T-34:an som gäckade tyskarna togs fram i hemlighet och kunde ha bromsat opretion Barbarossa rejält om Röda armén hade använt sina stridsvagn¬ar lika skickligt som tyskarna. Den hade dålig optik och saknade såväl radio som en massa andra finesser som de tyska stridsvagnarna hade. Men den var robust, väl bepansrad, mekaniskt pålitlig och beväpnad med en 76 mm kanon som slog ut allt i den tyska stridsvagnsparken. I fält räckte det mer än väl med ett par T-34 för att stoppa hela bataljoners framryckning. Utan motmedel fick tyskarna ofta vänta på att T-34:orna körde på en mina, fastnade i terrängen eller att besättningen började få slut på ammunition och drivmedel och beslöt sig för att köra tillbaka till de sovjetiska linjerna.

Operationen kring Kiev utgjorde höjdpunkten på de tyska manövrerna i söder. Bakom de grandiosa operationerna döljer sig alltid den enskilde soldatens umbäranden, tapperhet och initiativ. Efter Kievs fall i slutet av september 1941 fick de tyska soldaterna endast en dags vila, enligt von Rundstedts dagorder. Den ryska vintern väntade och tiden började rinna ut för Wehrmacht.

 

 

 

I månadens båda förmånsböcker lär vi känna T-34:an. Krossa motståndet innehåller en komplett teknisk beskrivning av T-34/76 med faktatabeller, fotografier, illustrationer och ¬genomskärningsbilder. I T-34 möter Tiger bjuds vi på ögonvittnesskildringar. Hur var det att rulla i strid instängd i en sovjetisk stridsvagn? Varför blev vissa pansarsoldater legendariska äss med många vunna segrar, samtidigt som det stora flertalet stupade nästan direkt?



Övergången av Desna
En månad tidigare stormade 3. pansardivisionen fram mot floden Desna. Kolonnen av tyska fordon ämnade länka upp med armégrupp Syds förband och det sista naturliga hindret var floden Desna. Snabbhet var avgörande och spaning indikerade att en 800 meter lång järnvägsbro ännu var intakt i närheten av Novgorod-Severskij. Divisionschef Walter Model, som sedermera kom att bli fältmarskalk och armégruppsbefälhavare, beslöt sig att försöka sig på ett kuppartat anfall. En liten mekaniserad anfallsstyrka sattes samman. Styrkan leddes av handplockade löjtnanter från pansardivisionen som alla hade tidigare erfarenhet av att erövra broar under strid.
Morgonen därpå inledde det tyska artilleriet en spärreld mot området närmast bron. I eldens kölvatten opererade tyska stormpionjärer som röjde minor och avlägsnade fordons- och taggtrådshinder. Två timmar senare kunde de sovjetiska försvararna skönja ett par stridsvagnar som körde upp i flankerande position och började ge eld mot deras ställningar. I virrvarret av rök, damm och eld rullade ett par halvbandvagnar rakt framåt längs rälsen. Med sina karakteristiska ”G” på bakluckorna körde de ända fram till brofästet med skottluckorna öppna. Handgranater och kulsprutepistoler gav eld mot de sovjetiska försvararna, som inte hann samla sig.

I röken och dammet hoppade små grupper av tyska ingenjörssoldater ut från halvbandvagnarna och rusade mot brofästena. Där fanns tunnor av bensin och sprängladdningar som hade förberetts av sovjetiska förstörelsegrupper. Ett par av dem tände stubinerna, men tyskarna bekämpade soldaterna och hann kapa stubinerna eller lösgöra tunnorna som störtade rakt ned i floden. Flera av laddningarna detonerade aldrig och en timme efter stormningen kunde den tyske chefen avfyra en signalraket som tillkännagav framgång. Kort därefter anlände tyska pansarskytteenheter som direkt körde över bron, trots att det brann på ett par ställen och att spridd eldgivning fortfarande förekom. Tack vare ett par rådiga individer blev flodövergången en framgång och den storslagna operationen vid Kiev ringade in fler sovjetiska soldater än vad som annars skulle ha varit möjligt.

Bortglömda strider
Fler liknande insatser präglade armégrupp Syds framryckning, många av dem tämligen okända i dag. 46. infanteridivisionen fick i uppgift att storma ”tatardiket”, som en gång hade konstruerats av ryssarna för att hålla krimtatarerna stången. 1941 kom de i stället att hårdnackat försvara det för att neka tyskarna tillgång till Krimhalvön från norr. Halvön som ibland kallas ”Svarta havets hangarfartyg” blev en annorlunda utmaning för armégrupp Syd, där de rumänska bergsjägarna kom väl till hands.
Armégrupp Syds anfall är en våldsam kampanj som innehåller alla de delar som visade den tyska krigsmaktens överlägsenhet på slagfältet 1941, men som på samma gång visade varför det var en omöjlig uppgift att besegra Röda armén. Utrustade med den eminenta stridsvagnen T-34 var de sovjetiska pansartrupperna ett ständigt hot, med deras dödsföraktande infanterister åkande direkt på stridsvagnarna. Även inringade och utan underhåll stred de sovjetiska soldaterna vidare långt efter att andra arméers soldater skulle ha kapitulerat. Upprensningsaktionerna kostade tyskarna värdefull tid och åsamkade infanteridivisionerna stora förluster. Genom sina offer lät de sina sovjetiska vapenbröder strida vidare med bättre odds längre österut.

T-34 – unika ögonvittnesskildringar
"Trehundra meter längre bort stötte vi på en ”gammal” tysk 75 mm Artsturm. Jag hann intuitivt uppfatta faran snett framåt till höger och hann ge order: ”Kanon åt höger! Mål en StuG! Med en pansarbrytande granat! Eld!” Jag uppfattade också rekylen från vår kanon, och sedan fick jag ett fruktansvärt slag i ansiktet. Jag hann bara tänka: var det verkligen vår egen projektil som exploderade? Jag kunde ju inte tänka mig att det hade inträffat något så osannolikt som att två stridsvagnar hade avlossat skott mot varandra exakt samtidigt. Mitt blod, som stank av vodka, rann över hela ansiktet. På lådorna med ¬ammunitionen låg den nedblodade laddaren. Kulspruteskytten satt stel på sin plats, men i stället för hans huvud såg jag bara en blodig massa. Och i samma stund hörde jag Zacharia stöna: ”Löjtnant, den slet bort mina ben …"

Ion Lazarevitj Degen är en av många sovjetiska stridsvagnsbefäl och pansarsoldater vi möter i denna unika bok. De har alla en sak gemensam: de upplevde östfrontens brutala strider i stridsvagnar av typen T-34. De flesta är överens om att livslängden för en stridsvagn och dess besättning var extremt kort. Överlevde man tre eller fyra stridsinsatser betraktades man som en veteran. Första striden gav mer erfarenheter än hela utbildningen på pansarskolan. Boken ger unika ögonvittnesskildringar av veteraner från pansarslagen på östfronten.







 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!