Fältmarskalk Wilhelm Ritter von Leeb flyttade den 22 april 1941 sitt högkvarter från Dresden till Waldfrieden i Ostpreussen, knappt 75 kilometer från Adolf Hitlers högkvarter Wolfsschanze (varglyan). Med sig hade von Leeb befälet över en hel armégrupp som hade en uppgift som var viktigare än alla andra: att erövra Leningrad.


Av Mathias Forsberg, militärhistorisk författare

 

Leningrads fall var en del i operation Barbarossa – Tysklands anfall mot Sovjetunionen, som överskuggade allt annat dittills känt i krigshistorien i form av skala, intensitet, brutalitet och antal soldater, kanoner och dödsoffer. von Leeb ledde armégrupp Nord med målet att avancera genom de baltiska staterna, erövra Leningrad och avleda resurser för slutoffensiven mot Moskva. Framför sig hade von Leeb en lite annorlunda utmaning än de övriga tyska armégruppsbefälhavarna. Medan pansarförbanden spelade en nyckelroll längre söderut, där de stora vidderna var lämpliga för pansaroperationer med kniptångsmanövrer, var von Leeb hänvisad till att främst använda infanteriförband. Även terrängen var annorlunda med övervägande skogar och sjöar som gynnande försvararen. Armégrupp Nords enda pansarförband utgjordes av 4. pansargruppen som var mindre än de övriga pansargrupperna och hade ett svårbemästrat landskap att anfalla genom.

 

Kodord Dortmund

Exakt två månader efter att von Leeb installerat sig sändes kodordet ”Dortmund” ut till de tyska trupperna grupperade längs den tysk-sovjetiska gränsen. Klockan 03:30 öppnade det tyska artilleriet stormelden som inledde historiens största fälttåg. På andra sidan kullen hade de sovjetiska styrkorna iakttagit tyskarna, vilka efter den 18 juni öppet utgångsgrupperade, med direkta order från Josef Stalin att inte ”provocera” tyskarna i onödan. Angreppet kom därför överraskande för de sovjetiska försvararna som snabbt trycktes bakåt.

 

Röda armén

Vid anfallet i norr marscherade Wehrmacht raskt framåt, precis som vid resten av fronten. Snart upptäckte dock divisionscheferna att de sovjetiska styrkorna inte var lika dåliga som 1914. Röda arméns soldater fortsatte att strida i lägen där tyskarnas andra fiender sedan länge hade kapitulerat. Sovjetiska 2. stridsvagnsdivisionen förlorade 198 av sina 220 stridsvagnar redan första veckan, och 12. mekaniserade kåren hade endast femtio kvar av sjuhundra. Sådana förluster hämmade dock inte den sovjetiske infanteristen, som bet sig fast i terrängen och beslutsamt stred mot övermakten. Inte bara bet sig Röda armén fast, den gick till motanfall titt som tätt – något som de röda pansartrupperna misslyckades med – och de enheter som var kringskurna anslöt sig till partisaner i skogarna eller bildade motståndsfickor. Sådana motståndsfickor orsakade ofta tyskarna större förluster vid upprensningar än vad själva anfallsoperationerna kostade dem. Förklaringen och bakgrunden till den sovjetiske soldaten och dennes officerare skildras lysande i bokens sektion om Röda armén under stora fosterländska kriget (som andra världskriget kallas i Ryssland). Vi får veta om den enskilde soldaten och dennes mödor under fälttåget. Somliga enheter var till exempel mycket välutrustade medan andra mest framstod som hoprafsade bondehopar. Under kriget utvecklade Röda armén en flora av gradbeteckningar, rangordning och uniformer. De ändrades sedan flera gånger under kriget och armén blev mer lik sin föregångare tsararmén ju bättre kriget gick och ju närmare Tyskland fronten förflyttade sig. Med ett stort antal illustrationer och bilder presenteras i månadens förmånsbok den variation och den förändring som Röda armén genomgick.

 

Ett av Röda arméns spaningsförband genomför en räd någonstans i Leningradområdet. Månadens förmånsbok om armégrupp Nord under operation Barbarossa bjuder på dramatiska stridsskildringar, kartor, faktatabeller och fantastiska illustrationer.

Sovjetunionens väpnade styrkor var till stor del infanteriet, understött av kolossala mängder artilleri och pansar. Förutom dessa fanns ett stort antal specialenheter som sällan uppmärksammas i de mer ordinära skildringarna. Bland annat får vi följa det sovjetiska marininfanteriet som ståndaktigt höll marinbasen i Kronstadt och mot krigsslutet sedan utförde offensiva amfibieoperationer i Östersjön. Röda armén satte även upp en fallskärmsjägardivision som deltog i några mindre, men katastrofala, stridsoperationer. Bakom Röda armén fanns mindre enheter från NKVD och ibland även hela spärrförband. De fanns för att upprätthålla disciplinen bland soldaterna, men även för att snabbt kunna ta kontroll över återerövrade områden där kollaboratörer – verkliga och inbillade – greps och förhördes. Inför inmarschen på tysk och polsk mark intensifierades detta.

Östfrontens brutalitet

I tyskt kölvatten utspelade sig grymheter redan sommaren 1941. Bakom armégrupp Nord låg den 1 000 man starka Einsatzgruppe A redo att samla ihop judar för avrättning. Den värsta massakern kom i slutet av november, då nästan 25 000 judar avrättades under två dagar utanför Riga. Långt tidigare hade dock Estland förklarats ”judefritt” i en rapport.
Lidandet kom till slut att drabba befolkningen i Leningrad, vars invånare drabbades mycket hårt av kriget när tyskarna stod utanför staden. Efter inledningsveckan gick det bitvis trögare för tyskarna i norr och vi får läsa om en rad intensiva strider under sommaren 1941. Staden Staraja Russa nära Novgorod erövrades av tyskarna, bara för att återtas av Röda armén i ett kraftfullt motanfall. Elva dagar senare hade staden bytt ägare tre gånger.

 

Kampen om östersjön

Till havs fann sig Röda flottan allt mer instängd. Flertalet fartyg ombaserades till Kronstadt och lämnade de offensiva operationerna till ubåtarna. Ingenstans var de sovjetiska fartygen säkra från Luftwaffe, som aktivt stödde marinoperationerna i Östersjön. Hans-Ulrich Rudel, krigets mest dekorerade soldat, ledde ett Stukaanfall som sänkte slagskeppet Marat med två direktträffar. I Kronstadt fanns två slagskepp, två kryssare, tretton jagare och över tvåhundra fartyg totalt. En mur av nästan sexhundra luftvärnskanoner försvarade basen – vilket inte var något som avskräckte den djärve Rudel. Stukapiloten och hans enhet svepte in på cirka tretusen meters höjd, satte kurs mot de tunga örlogsfartygen och påbörjade dykningen till tjutande sirener från de skräckinjagande men träffsäkra störtbombflygplanen. Likväl fortsatte Röda flottan att ge eld mot tyska landmål och utgöra ett hot i Finska viken. Flottans tillbakatryckande skapade möjligheter för djärva tyska anfall. Vi kan läsa om hur tyskarna genomförde ett amfibieanfall mot de gamla svensköarna Ösel och Dagö i Östersjön. Med snabba motorbåtar, stormpionjärer och ett aggressivt uppträdande blev anfallen en djärv flankstöt som hotade Röda armén i Tallinn.

 

De niohundra dagarna

I september nådde tyskarna sjön Ladoga och historiens största belägring var ett faktum. Den tämligen okända operationen över floden Luga i slutet av augusti var det som förseglade Leningsgrads öde. Vägen till Leningrad var allt annat än enkel, och samtidigt kunde Leningrad ha fallit lättare än någon trott. Erövra Leningrad! behandlar den spännande operationen som skedde vid Luga. En modern storstad med över tre miljoner invånare hade aldrig tidigare i krigshistorien blivit belägrad. Långskjutande artilleri och flygbombning tog i kombination med svälten nästan ett tusen liv om dagen. Samtidigt stod emellertid dess soldater emot de tyska inbrytningarna och enstaka vinterpatruller gav till och med tyskarna en del nålstick tillbaka. Belägringen kom till slut att pågå över niohundra dagar och skördade nästan lika många människor i tusental. Först våren 1944 bröt en sovjetisk offensiv belägringen. Då hade von Leeb sedan två år blivit avlöst av Hitler och armégrupp Nords sista strid var på väg att inledas. Leningrad hotades även från norr. I och med fortsättningskriget gick Finland in på Tysklands sida, men finländarna visade tydligt att landet inte ville gå djupt in i Ryssland. Finska styrkor återtog delar av Karelen men gjorde halt utanför Leningrad, där de endast band svaga sovjetiska styrkor.

kriget i lappland

Kampen pågick även längst upp i norr. Tyska förband fick strida i arktisk miljö med mål att inta Murmansk på ett frontavsnitt som inte påminde om något annat under kriget. I den öde vildmarken fick underhållet ofta föras fram på människoryggen samtidigt som det var omöjligt för de små förbanden att säkra de enorma områden som stridsområdet omfattade.
Vintern slog även mot tyskarna utanför Leningrad. De inneslutna led brist på allt. Samtidigt fick tyskarna allt svårare att hålla järnvägstrafiken uppe på grund av kyla och partisaner, vilket fick till följd att även belägrarna satt i en allt mer prekär situation. Det sovjetiska överkommandot inte var sent med att notera det på detta strategiska frontavsnitt. Armégrupp Nords framryckning under operation Barbarossa är en fängslande historia som omfattar alla delar av kriget. Vid sidan om marschen mot Leningrad finns krigshistoriska händelser som inte förekom någon annanstans under kriget.

Tyska soldater passerar Ivangorod vid Narvafloden – en bekant miljö för många svenska estlandsresenärer. Fästningen uppfördes av Ivan III år 1492, och erövrades av svenska trupper under ett blodigt sjutimmarsslag några år senare. Hela befolkningen innanför murarna slaktades.

 

Stalins falkar möter luftwaffe

Tidigt på morgonen den 22 juni knackade det på ”lillefar” Stalins dörr. Det var, bildligt talat, ingen liten knackning utan en pansarnäve som for rakt igenom dörren. Operation Barbarossa hade börjat. På vartenda flygfält längs den sovjetiska gränsen österut stod flygplanen fredsmässigt uppradade, vinge vid vinge, rad efter rad. De tyska bombflygarna hade inga problem att krossa sin motståndare redan på marken.
Någon luftens motsvarighet till stridsvagnen T-34 fanns inte vid denna tidpunkt. De jaktflygplan som tog upp kampen var de som prövats i Spanien mot tyska Condorlegionens Messerschmitt- flygplan: I-153 och I-16 ”Rata”. Detta skulle snart förändras.
I Luftwaffe slår till får vi höra rösterna från Stalins falkar som mötte Luftwaffes piloter hösten 1941 fram till slaget om Berlin.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!