Han ljög, stal och mördade – för kung och fosterland. Hans namn var Stefan Löfving och han var på sin tid en av Sveriges främste partigängare i den östra rikshalvan. Hans namn fick de ryska kosackerna att se rött och den svenske kungen Karl XII att höja silverbägaren.

Av fil.dr. Bo Eriksson, historiska institutionen, stockholms universitet.

 

Stefan Löfvings insatser under stora nordiska kriget 1700– 1721 hindrade inte ryssarna från att ta hem segern, men Stefan Löfving hann skapa en hel del irritation på vägen. Hans egenhändigt skrivna memoarer glorifierar det lilla kriget, men bakom de rafflande äventyren och spänningen anas misären och svåra umbäranden ute i fält. Löfvings arbete var partigängarens: att spionera, distrahera, sabotera och ligga i bakhåll – samt ibland även mörda ryska soldater. Sällan eller aldrig bar han uniform. Döden kom oftast oväntat för hans fiender.

En legend redan i sin tid

I gränsområdet mellan det svenska imperiet och Ryssland utkämpades ett smutsigt krig. Karelen var en av de mest farliga platser en människa kunde vistas på i Finland i början av 1700-talet. Gränsområdet drog till sig svenska äventyrare och livsfarliga kosacker samt ryska soldater på jakt efter ”kunskapare” (spioner) och förnödenheter. I Karl XII:s spion dessa trakter rörde sig Stefan Löfving som en fisk i vatten.
Men förr eller senare hamnar även den mest svårfångade fisk i nätet. Efter en spaningstur i finska Karelen ertappades Stefan Löfving av en tillfällighet av två kosacker som kom ridande på vägen. Den svenske förställningskonstnären bestämde sig för att spela rollen av en finsk bonde. Kosackerna frågade honom på ryska vart han var på väg. Han svarade på ryska ”Domoi” (hem) och lade sedan till på finska: ”Dina kamrater släppte mig hem.” Framför allt väcktes misstanken till liv hos en av de två soldaterna att allt inte stod rätt till med den ensamme vandraren. Medan den ena fortsatte sin ritt gjorde den andre kosacken en ansats att kliva av sin häst för att binda honom.
När kosacken steg av hästen agerade dock Stefan Löfving snabbt. Han fattade honom om nacken ”och med hans egen värja stack jag honom ihjäl och bekom av honom emot 1 000 daler kopeker”. Innan den andre ryttaren ens hann märka vad som hade hänt sprang Löfving till skogs och sökte tillflykt i en gård. Stefan Löfving skulle hinna ha ihjäl många fler ryssar innan hans finska äventyr var över.

Märkt för livet

Agenten Löfving levde långt ifrån kungligt. På 1710-talet var han den mest berömde av de så kallade partigängarna. En partigängare sysslade med spioneriverksamhet, samlade rekryter för den svenska armén samt satte överlag käppar i hjulen för ryssarna. Han rörde sig lika säkert och obemärkt till sjöss som på land. Som kunskapare gick det inte att lita på någon.En talande händelse utspelade sig år 1713 i den lilla byn Hannukovski. På jakt efter information om de ryska truppernas rörelser i området gick Stefan Löfving in i byn för att förhöra sig om det fanns några ryssar i närheten. Inne i en gårdsstuga satt ett par bönder och söp. Han märkte dock snabbt att något inte stod rätt till och blev genast på sin vakt. Efter ett tag när mat och dryck hade dukats fram till honom kom en gammal gubbe och satte sig vid hans bord. Värden angrep honom med en skära. Löfving var dock beredd och slet fram en musköt som han stötte i ansiktet på bonden. Han klarade sig undan med livet i behåll – även den gången. Ofta hade Stefan Löfving tur, för hans liv var farligt och våldsamt. Det framgår av memoarerna, som skrevs ned på 1730-talet. Mord rapporteras som något självklart, som en del av jobbet: ”Jag stack en kosack ihjäl och måste löpa till fots tre mil till Enklinge.” Eller som i Bjärnå socken samma år, då han var ute med en annan svensk partigängare: ”Där träffade jag tre stycken ryska dragoner. Dem överrumplade vi och slog en ihjäl, bekom 50 daler i kopek till mans och blev i Tilkkala, låg några dagar åter sjuk.” Ofta var han mycket nära att tas tillfånga, till exempel på vintern 1715 när han övernattade i en gård ute i finska skärgården. Efter en oroväckande dröm – av Stefan Löfving beskriven som ett omen, ett varsel – vaknade han med ett ryck. Han såg då hustrun till gårdens bonde stå i rummet och utanför låg mannen, skjuten i benet. In trängde sig tre ryska soldater med laddade gevär. ”Jag sprang som en pil med strumpor, fattade min pistol och sprang på dem.” Eftersom hans kamrat stod som förstenad när ryssen plötsligt dök upp, var det Stefan Löfvings resoluta agerande som räddade deras liv. Han for på ryssarna, slog undan musköterna så att kulorna gick i taket. Men några krutkorn hade bränt ansiktet på honom. Det ärret fick han leva med resten av sitt liv.

»sedan fäktade vi rätt starkt«

Vissa episoder ur memoarerna är närmast som hämtade ur en Hollywoodfilm. En sådan episod är när han kämpade med en envis ryss, som angrep honom både på häst och till fots. Först kom ryssen ridande emot honom. Stefan Löfving lyckades få fram sin pistol i tid och skjuta angriparen i vänstra handen respektive i sidan. Det blev närkamp. Löfving tappade pistolen och fastnade under hästen när ryssen närmade sig för att sticka ihjäl honom med värjan. I sista stund lyckades Stefan frigöra foten och komma på benen. De drog sina värjor. ”Sedan fäktade vi rätt starkt. På slutet vart han trött och måste be om nåd.” Löfving tog hans pengar och placerade honom i en bastu där hans liv ändades.

Slutet

Även för en man som Stefan Löfving, som uppenbarligen älskade livet som spion, fanns det en ände på de hemliga krigen. Ett formellt slut kom med freden i Nystad 1721, den fred som både satte en ändpunkt på de ryska krigen och på svensk stormaktstid. Precis som under sin tid i Finland såg han till att vara den siste att lämna ett dödligt möte – nästan 88 år gammal avled han 1777, och vid det laget hade han förlorat
både hustru och barn. Stefan Löfving nedtecknade sina memoarer på 1730-talet på grundval av dagboksanteckningar. Memoarerna har utgivits flera gånger i bokform, men eftersom de olika utgåvorna sedan länge är utgångna ur handeln och är svåra att få tag på antikvariskt har SMB beslutat att åter ge ut memoarerna. I denna utgåva har Löfvings 1700-talssvenska varsamt bearbetats till en modernare språkdräkt.


Karolinerna i Sibirien

Medan den karolinska huvudarmén stred i Polen återhämtade sig ryssarna från det förintande nederlaget vid slaget vid Narva 1700. Man gick till förnyade angrepp mot de svenska besittningarna i Baltikum – och man gjorde det alltmer framgångsrikt Dorpat och Narva föll 1704. Allt fler svenska soldater hamnade i rysk fångenskap. Några utväxlades mot tillfångatagna ryska officerare, men många fick tillbringa sin tid som krigsfångar: ibland som arbetskraft på tsarens varv eller försvarsanläggningar, men de hjälpte också till med att bygga den nya huvudstaden Sankt Petersburg. 1709 kom katastrofen. Under slaget vid Poltava och den efterkommande kapitulationen vid Perevolotjna hamnade 22 542 personer i fångenskap. Bland fångarna fanns 1 657 kvinnor, bland annat hustrur till civila och militära befattningshavare, pigor och marketenterskor och så vidare. De flesta trodde nog att kriget snart skulle vara över. Men så blev det inte. Vad hände med alla dessa människor? Galina Sjebaldina har utforskat de karolinska krigarnas öden i den långa fångenskapen.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!