Sverige har inte alltid varit ett avlångt land.
Länge hade Sveriges kärnland en rund form, bestående av Svealand, norra Götaland, södra Norrland och södra Finland. Kolonisation utökade rikets territorium i norr, medan erövringar flyttade gränserna österut och söderut. I mitten av 1600-talet nådde Sverige sin största utbredning någonsin. Sveriges gemensamma historia med Finland, Estland och Lettland glöms dock lätt bort i dag, vilket Christer Nilsson vill råda bot på med månadens förmånsbok Stormaktstid - i svenska krigares spår under 1000 år.

 

 

Den 28 juni 1788 besköt svenska soldater utklädda till kosacker en svensk gränspostering. Denna falska attack blev Gustav III:s skäl för att kunna starta krig mot Ryssland, eftersom anfallskrig krävde riksdagens medgivande. Natten till den 1 juli 1788 gick svenska trupper över gränsen till Ryssland och kriget var ett faktum. Syftet var att ta revansch på Ryssland och återerövra tillbaka de delar av Finland som hade förlorats 1743. Vid det här laget hade det svenska stormaktsväldet redan förpassats till historien, men stormaktsdrömmen levde än.

 

RYSKA FLOTTAN I SMÅBITAR

Anfallsplanen var djärv och storslagen: man skulle landsätta en armé på femtontusen man utanför Sankt Petersburg, marschera in i staden och därefter diktera fredsvillkoren. Samtidigt skulle Savolaxkåren rycka över gränsen och erövra Olofsborg. Styrkan i planen var att Sankt Petersburg var så gott som försvarslöst, eftersom huvuddelen av de ryska styrkorna var upptagna med det pågående kriget mot Osmanska riket. Genomförandet byggde på att den ryska flottan skulle besegras på ett tidigt stadium, vilket inte var särskilt orealistiskt. Sverige hade nämligen vid denna tid en imponerande flotta, byggd för franska subsidiepengar.
Överrumplandet av Sankt Petersburg misslyckades, eftersom den svenska flottan inte lyckades besegra den ryska flottan i slaget vid Hogland i juli och eftersom kungens försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades. Två år senare segrade dock Sverige över Ryssland i slaget vid Svensksund i juli 1790 – en av de absolut största svenska segrarna någonsin. Den ryska skärgårdsflottan blev i det närmaste skjuten i småbitar. Offren räknades i tusental och Ryssland tvingades till fredsförhandlingar. Någon territoriell kompensation blev det emellertid inte fråga om.


VAPENBRODERN I ÖSTER

Den svenska historien i Finland började med en svenskspråkig bosättning i kusttrakterna. Det handlade om kolonisation – inte erövring. Under mer eller mindre fredliga former blev Finland under tidig medeltid en del av det svenska riket och förblev så under mer än sexhundra år, fram till riksklyvningen år 1809.

Kontakterna mellan Sverige och Ryssland var å andra sidan redan från vikingatid mer eller mindre fientliga. Vid Ladoga och Viborg, vid Systerbäck och Kymmene älv samt vid Karelska näset och i Finska viken kolliderade två uppåtgående stormakters intressen. Den östliga grannens ständiga aggressiva imperialism löper som en röd tråd genom historien, tidigt underblåst och utmanad av idog svensk expansionslusta. Det finska folkets öde blev att i denna stormakternas skärningspunkt, och på eget territorium, agera buffert och tvingas stå emellan två mäktiga fiender. Många grymma krig utkämpades till ett förfärande pris av döda och lemlästade samt med plundring, skövling och förödelse av hem och hembygd som följd.

Sveriges och Finlands långa gemensamma historia är sorgligt försummad i båda länderna. Skolornas historieundervisning har marginaliserat de forna broderfolkens gemensamma öde. ”Finska barn verkar tro att Finland var ett land som plötsligt steg upp ur havet år 1809”, skriver Christer Nilsson. Efter fyrtio år som historielärare i Sverige kan han vittna om att även generationer av svenska skolelever har undanhållits självklara och viktiga kunskaper om Finland. Samma sak gäller de baltiska länderna. Estland tillhörde det svenska stormaktsväldet i ett och ett halvt århundrade, en tid som än i dag kallas ”den gamla goda svensktiden”.


OFFER FÖR HJÄRNTVÄTT

Sveaborg utgjorde nyckeln till försvaret av den östra rikshalvan. Den är en av världens största sjöfästningar och ansågs vara ointaglig, varför den ibland kallades ”Nordens Gibraltar”. När kriget mot Ryssland inleddes 1808 befann sig fästningen i försvarsdugligt skick. Den stridande styrkan uppgick till 6 750 man och 734 kanoner fanns till valls, medan lika många fanns i förråden. Dessutom fanns inom fästningen sexhundra kanoner som tillhörde arméns flotta. Den 2 mars angrep ryssarna en mindre svensk styrka vid Helsingfors, vilken flydde till Sveaborg. Fastän de ryska trupperna i staden utgjorde endast tvåtusen man förhöll sig Cronstedt fullständigt passiv och gjorde inget utfall. Så småningom förstärktes de ryska stridskrafterna framför Sveaborg, men nådde aldrig upp till garnisonens styrka. Den 19–21 mars besköts fästningen, som inte tog nämnvärd skada. Trots detta inleddes underhandlingar mellan ryssarna och kommendanten om att överlämna fästningen. Christer Nilsson kallar Cronstedt för ”ett tidigt offer för hjärntvätt” från ryssarnas sida.


   
  

Viborg har en av huvudrollerna i månadens förmånsbok. Staden grundades av Torgils Knutsson redan på 1200-talet och var i svensk ägo fram till 1721. Därefter har hon tillhört i tur och ordning Ryssland, storfurstendömet Finland, republiken Finland, Sovjetunionen och så Ryssland igen. Här blickar en finsk soldat upp mot statyn över Torgils Knutsson i centrala Viborg under vinterkrigets slutskede. 1900-talet möter 1200-talet!

   

Efter krigsråd med sina officerare överenskom Cronstedt den 6 april med ryssarna att Sveaborg skulle överlämnas med alla förråd och den del av flottan som låg i hamnen om inte minst fem svenska linjeskepp hade anlänt till undsättning före den 3 maj. Valet av datum för kapitulationen var ödesdigert, eftersom isläget kring Sveaborg sällan medger sjöfart vid denna tid. Fästningen kapitulerade alltså den 3 maj, vilket innebar ett dråpslag mot Sveriges möjlighet att försvara den östra rikshalvan. Om Sveaborg hade förblivit i svenskarnas händer skulle Finland kanske ha kunnat behållas – åtminstone den gången?

Skilsmässan mellan Sverige och Finland år 1809 blev smärtsam – så smärtsam att minnena av den gemensamma historien förmodligen blev en känslig fråga i en tid av nationell stolthet. Kanske är det en av anledningarna till senare tids omedvetenhet om Sveriges och Finlands gemensamma historia? Esaias Tegnér skrev 1811 i dikten ”Svea” om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, en kryptisk formulering som handlar om att vänja sig vid ”vårt avlånga land” och att genom den moderna tidens framsteg odla den svenska självkänslan. Stordåd kunde uträttas inom andra områden och utan att Sverige var ett stort land eller en stormakt. Stormaktsdrömmen var definitivt död. Nu kan dock vi SMB-medlemmar återerövra minnet av Sveriges stormaktsvälde genom Christer Nilssons lysande skildring över Sveriges forna besittningar i öster.




 

Intervju med författaren Christer Nilsson

 

 

200 mil i österled, på 16 dagar. Författaren och tidigare historieläraren Christer Nilsson, bosatt i Helsingborg, har tillsammans med sin hustru Eva rest i den svenska stormaktens spår. De började resan i Stockholm, for över till Åland och vidare i tur och ordning till Åbo, Helsingfors, Fredrikshamn, Viborg, St Petersburg, Narva, Tallinn, Pärnu och slutligen Riga. I månadens andra förmånsbok Stormaktstid – i svenska krigares spår under 1000 år skildrar Christer Nilsson resan och den svenska stormaktsdrömmen.

 

 

Varför har du skrivit den här boken?
– Jag har länge insett att undervisningen om Sverige som konglomeratstat under stormaktstiden, med provinser runt hela Östersjön, sedan länge är sorgligt försummad i den svenska skolan. Hur många svenskar vet att Finland tillhört Sverige i 650 år precis som Småland eller Norrland, att Estland varit svenskt i 150 år och Livland (Lettland) i 89 år.
På samma ohemula sätt har barn och ungdomar i Finland och Baltikum undanhållits viktiga kunskaper om den svenska tiden i deras eget lands historia. Jag skriver boken för deras räkning också, säger Christer och fortsätter: – Ja, för alla, ung eller gammal, som håller på att tappa sina historiska rötter. Svensk skola har inte förmått – eller förstått – att rätt framhålla och belysa något enastående märkligt och viktigt – att stormaktstiden är den enda epok i vår långa historia som intar en verklig förstarangsplats i omvärldens historieskrivning.

Sverige hade sin storhetstid under 1600-talet, runt 1660 var landet som störst med kontroll över nästan hela Östersjön. Men redan i början av 1700-talet började drömprojektet vittra samman. Att lilla Sverige, visserligen relativt stort till ytan, men ett land med få invånare, gles befolkning och knappa resurser, kunde avancera till en stormakt är egentligen en märklig historia. Hur kom det sig att Sverige blev så mäktigt?
– Egentligen en paradox menar Christer Nilsson. – Vi hade en småstats resurser men en stormakts ambitioner. En kombination av tur och rätt timing, grannstaterna hade nedgångsperioder som svenskarna kunde utnyttja till sin fördel. Maximalt utnyttjande av knappa resurser, en välfungerande administration och en rad karismatiska och lyckosamma krigarkungar och härförare som Gustav II Adolf, Lennart Torstensson, Karl X Gustav, Karl XI, Erik Dahlberg och Karl XII, många andra inte att förglömma.

Under den här resan, vad är det som gjort störst intryck på dig?
– Hemkänslan och att det var så lätt och naturligt att komma i kontakt med bröder och systrar i Finland. Nästa alla gick att prata svenska med. Kontrasternas Ryssland. Den oerhörda försummelsen av den gamla svenskstaden Viborg, i dag totalt vanvårdad. Kunde annars lätt varit en kandidat till FN:s världsarvslista. Centrala Sankt Petersburg och Peterhof, magnifikt restaurerade efter bombningarna och den traumatiska belägringen av tyskarna under andra världskriget. Och så ny kontrast, svenskarnas Ingermanland – på ett skrämmande sätt utplånat av ryssarna som geografiskt begrepp, länsat på sin ursprungsbefolkning, sin kultur, sitt språk.

Lärde du dig något nytt om Sveriges historia under resan?
Hela resan var ett enda déjà-vu för en gammal historielärare; de gamla dammiga böckernas torra faktatexter plötsligt genomlysta och genomblåsta av verklighetens sol och historiska vindar. Överallt ”upptäckte” jag händelser, byggnader, platser, minnesmärken, atmosfärer som legat fördolda i min medvetandeström, i mitt historiska undermedvetna. På samma gång var jag både där – och på den tiden det begav sig. En underbart hisnande känsla som jag verkligen unnar alla mina landsmän att någon gång få uppleva. Det finns all anledning att återvända till vår stormaktstid i tid och rum, lyfta på nya stenar och hitta nya outforskade spår efter dem som gått före oss. Kanske i form av en ny bok.
Christer Nilsson har tidigare givit ut Sjuka stadsmän och vad de ställt till med (2005) samt Fursten och folket (2006), båda på Carlsson Bokförlag.

 



 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!