Shiloh, satans Shiloh

Den som är intresserad av krigets kaos när det befinner sig på värsta amatörstadium skall läsa om slaget vid Shiloh, som utkämpades i sydvästra Tennessee i början av april 1862. Det var ett av de allra mest tilltrasslade och oklara större fältslagen under amerikanska inbördeskriget. Vid Shiloh möttes två stora styrkor, omfattande sammanlagt över 100 000 medborgarsoldater – civila män i uniform som trots bristen på erfarenhet och militär kunskap lyckades ställa till med ett formidabelt blodbad på varandra.

 

 

 

 

Självklart har man goda kunskaper om drabbningen vid Shiloh i stora drag, men fortfarande försöker historiker reda ut myllret av kårer, brigader, regementen, kompanier och små grupper av män som ofta helt utan vägledning av högre officerare utkämpade mindre, nästan privata strider i en blodig villervalla som allra minst deltagarna själva kunde få ett grepp om. Någon har liknat slaget vid ett schackspel, där det inte bara finns två, utan snarare dussintals spelare, som gör alla sina drag på en och samma gång. Hur kan något sådant beskrivas? Går det att beskriva i ord? I vilket fall som helst kom man efteråt att finna att slaget vid Shiloh var det ditintills största och blodigaste fältslag som hade utkämpats på nordamerikansk mark.

Slaget vid Shiloh inleddes när Johnstons sydstatssoldater oväntat stormade unionsarméns läger den 6 april 1862. Panik utbröt, med det hotande katastrofen vändes till seger för Grant. Priset blev dock högt, och förlusterna stora. I boken Ingen nåd skildras bland annat dramatiken vid Shiloh -där nästan 24 000 man dog.


Nordsidan på offensiven

Under våren 1862 hade såväl Lincolns arméer som rebellerna kraftsamlat för vårens fälttåg. Vattenvägarna skulle visa sig ha avgörande betydelse för krigföringen väster om Appalacherna på ett helt annat sätt än vid Atlantkusten. Man kan nog säga att kriget i väster helt och hållet skulle avgöras av vilken sida som behärskade Mississippifloden. Orsaken till vattenvägarnas stora betydelse i väst var att floderna i Mississippidalen rann i nord-sydlig riktning, medan de på andra sidan Appalacherna flöt i väst-östlig. Floderna på östra fronten var således närmast ett hinder för trupprörelser, medan floderna i väster utgjorde nödvändiga transportleder. I februari hade unionen lyckats erövra Fort Henry och Fort Donelson, befästningar som var av avgörande betydelse för rebellerna eftersom de skyddade Cumberland- och Tennesseefloderna. Fort Henry hade kapitulerat ganska omgående, medan kanonbåtar hade beskjutit Fort Donelson innan infanteriet stormade och gjorde slut på det lilla motstånd som fanns kvar. Detta var den första stora framgången för unionsstyrkorna i Mississippidalen.

 

Pittsburg landing

Det var två unionsarméer som var i rörelse söderut under våren. Den ena, Tennessee-armén, leddes av Ulysses S. Grant och omfattande ungefär 50 000 man. Den andra armén, 25 000 man, bar namnet Ohio-armén och anfördes av Don Carlos Buell. Grant hade låtit lejonparten av sin armé slå läger vid Pittsburg Landing, en flodövergång på västra sidan av Tennesseefloden, som låg fem mil nordost om Corinth. Tanken var att dessa arméer skulle slås samman så snart Buell, som var på marsch från Nashville, kunde hinna fram till Pittsburg Landing. Vid Pittsburg Landing rådde full aktivitet. Inför fälttåget hade mängder med nya regementen satts upp. Rekryter hade strömmat in, och civila män hade snabbt omvandlats till medborgarsoldater. Nu tränades dessa rekryter upp för att kunna delta i striderna. Trots att Grant och hans stab kontinuerligt fick in rapporter om att man hade fått syn på fientliga spanare, och trots att traktens lojala unionsmilis hade berättat att Johnston var på väg, hade man avfärdat detta. Nordstatscheferna var så säker på sin sak att man till och med hade underlåtit att bygga försvarsverk vid flodövergången. Tiden hade i stället utnyttjats för att öva och drilla de helt oerfarna rekryterna. Således vore det nästan felaktigt att kalla stora delar av Grants armé för soldater. Det var civila män som nästan inte visste något alls om vad som förväntades av dem i strid.

 

Syd går till angrepp

Nästan 45 000 rebeller – Mississippi-armén – hade samlats vid Corinth. De anfördes av Albert Sidney Johnston, en yrkesmilitär från Texas som hölls för att vara den bäste militären som sydstaterna hade att tillgå. Han hade befälet över alla rebeller väster om Appalacherna. Johnston hade också blivit förstärkt med Pierre G.T. Beauregard, som hade anlänt från den östra krigsskådeplatsen. Mardrömmen för dessa båda var en eventuell förening av de båda unionsarméerna. Johnstons plan var därför att slå till mot och besegra Grant innan Buell hade hunnit komma fram, för att därefter fortsätta över Tennesseefloden för att möta Buell. Den 3 april gav Johnston order om avmarsch i riktning mot Pittsburg Landing. Anfallet skulle ske den 5 april, men på grund av oväder, förvirring och allmän inkompetens försenades såväl avmarschen som förflyttningen mot fienden. Det skulle dröja ytterligare en dag innan alla trupper var framme och förberedda för strid. Det märkliga är att rebellerna förblev oupptäckta, även om de under större delen av den 5 april befann sig bara en halv mil från unionsarmén. Just före gryningen den 6 april inleddes slaget vid Shiloh med en mindre kavallerifäktning. Det skulle dock dröja ett par timmar innan unionsgeneralerna förstod att rebellerna verkligen var i antågande. Sherman skrev efter slaget att han först vid åttatiden på morgonen hade förstått situationens allvar. ”Jag såg enorma massor av infanteri i skogarna bakom den lilla ån vid vår västra flank. Bajonetterna glimrade i solen. Först då förstod jag att fienden hade beslutat sig för att göra ett stort anfall på hela vårt läger.”

 

En grupp soldater bröstar upp sig för kameran. De må ge ett lugnt och närmast harmoniskt intryck, men har precis återvänt från helvetet. Vid shiloh tvingades de rycka fram genom intensiv fiendeeld, i tät terräng och tjock rök. 198 av deras kamrater gick förlorade.


Slaget vid shiloh

När striden väl satte igång och de allra första salvorna avlossades, utbröt fullständig panik bland unionstrupperna. Ödet hade dessutom spelat dem ett spratt. På grund av terrängförhållanden hade 6. divisionen med de allra mest oerfarna rekryterna under general Benjamin Prentiss, auktionsförrättare i det civila, hamnat en bit framför den övriga linjen. Det var mot denna division som rebellerna kom att slå hårdast. Så hastigt hade uppbrottet från frukosten varit att några unionsförband hade glömt att ta med sig ammunitionen från lägret. De kunde bara stå och se på när rebellerna besköt dem. Inte särskilt överraskande utbröt fullständig panik i Prentiss division, som antingen flydde eller retirerade mer eller mindre ordnat. Många soldater sprang direkt ned till Pittsburg Landing, där de försökte ta skydd vid flodbrinken. Till slut hade Prentiss enbart kvar två intakta regementen som förstärktes av spillror från alla möjliga förband. Turen var dock nu på Prentiss sida. Under sin reträtt fann han en hålväg som doldes av ett buskage – en naturlig befästning som naturen själv hade skapat och som utgjorde en perfekt försvarsställning. Man var i såväl skydd som skyl och man kunde blicka ut över det fält där Braxton Braggs rebellkår avancerade mot dem helt oskyddad.

Unionens bepansrade ångfartyg löper gatlopp förbi Vicksburg massiva artilleriställningar.

 

Hornet’s nest

Man vet inte exakt hur många rebellvågor som slog in i Prentiss trupper vid hålvägen. Tolv större samordnade anfall har man räknat till, men antagligen var det många gånger fler. Siffran nitton har nämnts, men det beror på hur man räknar. Det har varit svårt att få överblick över vad som egentligen hände. Man vet dock att rebellerna sköts ned i drivor. Terrängen framför hålvägen kom slutligen att vara så täckt av stupade rebeller att Grant efteråt sade att man skulle ha kunnat promenera över hela fältet utan att sätta ned foten i själva marken en enda gång. Rebellerna döpte Prentiss ställning till Hornet’s Nest – Getingboet. Mot kvällningen hade dock Prentiss fått nog och kapitulerade med spillrorna av sin division. Över 2 000 tillfångatagna unionssoldater skulle kunna uppfattas som en stor framgång för rebellerna. Så uppfattade man det också. I själva verket var det antagligen precis tvärtom. För medan rebellerna var upptagna med att bekämpa och avväpna Prentiss folk fick Grant tid på sig att organisera en ny försvarslinje nere på en höjd precis vid floden. Unionsarmén var fullständigt sönderslagen – men fortfarande inte besegrad.

 

Shiloh, bloody shiloh

Rebellerna var uttröttade och hade lidit stora förluster. En av de värsta sakerna var att Albert Sidney Johnston hade stupat. Han träffades av en kula i knävecket. Stöveln fylldes snart av blod, och innan han förstod hur allvarligt sårad han var och innan man hade hittat såret, var det för sent. Till rebellernas ytterligare nackdel hade även två av Grants kanonbåtar, Tyler och Lexington, gett sig in i leken och satt igång ett bombardemang med sina fartygspjäser. Grant beordrade kaptenerna att fortsätta att överskölja rebellerna med granater under hela natten för att de inte skulle få någon nattsömn. Väldiga explosioner hördes i deras läger var tionde minut ända fram till morgonen nästa dag. Beauregard, som hade tagit över efter den stupade Johnston, beslutade att inga fler anfall skulle göras. Ett par av kårcheferna, framför allt den hetsige Braxton Bragg, protesterade vilt mot detta beslut. Han var känd och kom att göra sig känd för att hysa en särskild förkärlek för frontalangrepp i öppen terräng. Han ville göra ytterligare en stormning under natten. Unionsstyrkan var ju instängd och hopträngd i ett hörn med floden bakom sig, och det skulle nog inte krävas mycket för att göra slut på hela Grants armé. Beauregard avvisade dock idén.

En modern tolkning av Albert Sidney Johnston och 13. Arkansasregementet vid Shiloh. Boken innehåller kartor, 3D-rekonstruktioner, fotografier, tabeller och illustrationer - allt för att höja läsupplevelsen.


Buell anländer

På natten anlände Buell med sin armé, korsade floden och började förstärka Grants positioner. Trots det fullständiga nederlaget ljusnade det nu för unionsarmén. Att man hade blivit ordentligt besegrad under dagen var uppenbart. Sherman berättade efteråt att hela hans division hade varit i en enda stor röra. På kvällen sammanträffade han med Grant och beklagade sig över förvirringen och de stora förlusterna. Grant, sedvanligt oberörd, svarade iskallt: ”Yes. Lick ’em tomorrow, though.” Då Beauregard dagen efter insåg att Buell hade hunnit fram, och dessutom börjat anfalla, gav han order om reträtt. Man hade förlorat för mycket folk. Det var lönlöst att fortsätta. I Ingen nåd – det totala kriget får du som läsare en möjlighet att vinna fördjupade insikter i detta fältslags anatomi. Med hjälp av detaljerade, men översiktliga kartor kan du själv försöka skapa dig en uppfattning om vad som måste ha varit de avgörande faktorerna som avgjorde de båda dagarnas blodbad. Du får också en god vägledning i att försöka förstå slaget med hjälp av utförliga listor över de förband som deltog. Likaså är förlustsiffror alltid ett makabert nöje att spekulera i. Varför var det egentligen så att båda sidor hade nästan identiska förlustsiffror? Andra delen av Ingen nåd – det totala kriget handlar om kampen om Mississippifloden. Grant utförde under sommaren 1863 upprepade angrepp i trakten av Vicksburg, där man bland annat brände ned en hel stad för att få södern på knä.

En av konfederationens 18-pundare vid Vicksburg. Just detta exemplar lyckades sänka fartyget USS Cincinnati, och kallades Whistling Dick på grund av projektilernas säregna läte.

 

 

Specialdesignad karta på köpet!

Specialdesignad översiktskarta ger hela bilden av amerikanska inbördeskriget.
Kartan mäter 50 x 57 cm och medföljer boken.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!