General Lee och rebellernas triumf

En general med en plan

omslag”Mina planer är perfekta”, förkunnade Joseph Hooker, som skulle krossa motståndaren. Den nye chefen för Potomacarmén var säker på sin sak. Med överlägsen numerär, omorganiserat kavalleri och en god anda i armén skulle nordstaterna under sin nye befälhavare utmanövrera Robert E. Lees Virginiaarmé, hota Richmond och krossa upproret en gång för alla. En kort tid senare hade nordstaterna återigen lidit ett förödande nederlag.

Det var lugnt framför unionens XI kår. Man befann sig längst bort på Potomacarméns högra flank, långt från händelsernas centrum. Det fanns ingen anledning att skicka ut större spaningsstyrkor eller förstärka vaktposterna. Vissa soldater satt och spelade kort, drack kaffe och försökte hålla den händelselösa tristessen borta. De flesta höll på med matlagningen. Det pastorala lugnet förvandlades dock inom loppet av sekunder och minuter till ett helvetiskt inferno när Stonewall Jacksons kår bröt in över de överraskade och piprökande nordstatssoldaterna.

Hooker har en plan

Deras nye befälhavare Joseph ”Fighting Joe” Hooker var känd som en handlingens man, en ”stridis”. Hooker hade lämnat kvar en stark styrka mitt emot Lee utanför Fredericksburg, medan huvudarmén marscherade norrut och korsade floden Rappahannock. Syftet var att överraskande angripa en förmodat stillasittande Lee i flanken. Redan kort efter att man hade korsat floden, omkring klockan 10:30 på förmiddagen den 1 maj 1863, mötte dock unionens förtrupper oväntat på förband ur Andersons och McLaws alltför bekanta sydstatsdivisioner. En förvånad federal soldat beskrev det hela: ”Vi stod mitt emot varandra, stilla och tysta, och bara stirrade. Den ena sidan av nyfikenhet, den andra i pur förvåning över den oväntade situationen.” Förvåningen avlöstes snart av en ursinnig eldstrid. 

Tvärstopp

Det gick inte som Hooker hade planerat. ”Jeb” Stuarts sydstatskavalleri hade snart fått korn på att unionstrupperna var i rörelse och Lee lämnade kvar en liten styrka för att med full kraft slå till mot den numerärt överlägsna nordstatsarmén. Ingenting gick enligt plan för den stackars Hooker. När rapporterna flödade in om att stark sydstatstrupper var i antågande gav Hooker efter några timmars inaktivitet order om allmän reträtt. Man lämnade de öppna fälten och höjderna, där unionens överlägsna artilleri hade kunnat dominera tillställningen, och retirerade in i skogarna kring Chancellorsville. ”All entusiasm försvann, alla förhoppningar om framgång grusades och detta utan att ett skott hade avfyrats”, skrev en soldat i Hookers armé, ”någon har återigen gjort en blunder.”

Omgrupperingen

Hooker tänkte emellertid nu ta emot den aggressive Lee bakom hastigt gjorda fältbefästningar, och linjerna såg starka ut när han inspekterade dem på morgonen den 2 maj – åtminstone i centern, där anfallet borde komma. Vad Hooker inte visste var att det bara var en liten rest av sydstatsarmén som låg kvar framför nosen på honom. Lee hade återigen delat upp armén och skickat Jackson med 28 000 man i en flankrörelse runt Hookers armé. Kvar stod Lee med bara Andersons och McLaws divisioner. Om ”Fighting Joe” hade gått till angrepp under morgontimmarna skulle han ha krossat Lees lilla styrka. Hooker hade dock inga sådana planer. När spaningsrapporter inkom om trupprörelser i skogarna så tolkades det som att rebellerna var på reträtt snarare än någonting annat. Längst bort på högerflanken dåsade XI kårens män under förmiddagen. De hade fått det lugna avsnittet – trodde de. Klockan 18:00 fick de veta att de hade fel, och de fick veta det med besked. Först kom en otrolig mängd harar och rådjur skuttande ut ur skogen. De följdes av en 28 000 man stark drevkedja som stämde upp i det hårresande ”rebel yell”, sydstatssoldaternas stridsrop. Det var Jackson som gick till angrepp. De överraskade nordstatssoldaterna sprang för att hämta sin beväpning. Vissa kastade sig i ställning, medan andra bara sprang sin väg. Chefen för XI kåren, general Oliver Howard, försökte få sina soldater att stanna och strida. Många försökte göra motstånd, men trupperna var alltför splittrade, alltför överraskade. XI kårens soldater flydde och Jacksons män var dem hack i häl.

Mörkret lägger sig

Hooker fick inte kunskap om vad som hände förrän de första flyktingarna kom strömmande genom skogen. Han beordrade fram en division ur I kåren för att göra bajonettanfall mot de framrusande sydstatssoldaterna. Kavallerigeneral Alfred Pleasonton befann sig i närheten av ett större artilleriförband, men kanonerna stod vända i fel riktning. För att vinna tid för omgruppering beordrade han major Peter Keenan att gå till motangrepp med 8. Pennsylvaniakavalleriet. Flera av kavalleristerna kom från ett hastigt avslutat parti poker, drog sina sablar och försvann in i skogen – de flesta för alltid. Pleasonton fick den tid han behövde: 22 kanoner började bekämpa de avancerande sydstatarna med karteschskott på nära håll. Samtidigt fick Hooker själv igång andra batterier om sammanlagt 36 pjäser. Beskjutningen, och det tilltagande mörkret, gjorde att Jacksons anfall tappade kraft och till slut beordrades halt på stället. Unionsarmén var svårt sargad, hade lidit ett stort nederlag, men den var inte krossad. Jackson förbannade natten och red ut i mörkret för att spana var morgondagens anfall skulle sättas in – det anfall som slutligen skulle knäcka unionens armé, ge den så svåra förluster att nordstatsbefolkningen skulle tröttna på kriget och låta konfederationen bilda sin egen stat. Följ dramat i boken General Lee och rebellernas triumf.

 

Joseph Hooker fick sitt tillnamn efter ett telegram som avslutades med orden ”still fighting joe hooker”. Tidningarna döpte raskt om honom till ”Fighting Joe”. Han levde ett utsvävande liv, men det är en ren skröna att slanguttrycket för gatflicka härrör från honom, snarare kommer det från kvarteren runt ”the hook” i New York som vid tiden var en avkrok för prostitution och brottslighet. Efter McClellans och Burnsides upprepade nederlag hade Potomacarméns moral sjunkit till botten. Hooker tog genast itu med problemen. Förplägnaden blev bättre, permissioner beviljades och förläggningarna förbättrades. Potomacarmén omorganiserades på så sätt att flera divisioner slogs ihop till kårer som fick speciella kännetecken och samövades under vintern. Kavalleriet, som tidigare hade fördelats bland divisionerna, organiserades till en särskild kår. En underrättelseavdelning infördes. Potomacarmén reagerade positivt på Hookers åtgärder. Andan förbättrades, deserteringarna minskade och stridsviljan återvände. När Potomacarmén marscherade iväg mot Chancellorsville var den välutrustad, numerärt överlägsen och redo att ta sig an Lee och hans armé från Norra Virginia.  Söderns Generaler. En hel avdelning i boken ägnas åt några av sydstaternas främsta generaler. Det är en minst sagt brokig och färgrik skara. En general var kyrkoherde såväl före som efter kriget. En annan var en hypokondriker som pendlade mellan lysande insatser i fält och sjukhussängen för riktiga eller inbillade sjukdomar. Biografierna över de välkända härförarna som Robert E. Lee, ”Jeb” Stuart och ”Stonewall” Jackson är mycket intressanta och ännu bättre blir det när även de andra mindre kända generalerna får sina levnadsteckningar skrivna. Vem var till exempel general Gustavus Smith? Efter att Joseph E. Johnston hade sårats var det Smith som övertog befälet över Norra Virginiaarmén. Han borde ha blivit en av inbördeskrigets huvudfigurer, men kort tid senare lämnade han befälet och försvann ut bland fotnoterna. Vad hände?Det var i stället hans efterträdare Robert E. Lee som kom att göra Norra Virginiaarmén till en blodtörstig krigsmaskin.

 

”Vägen till ära sker med lätt packning.”

 

av General Richard Ewell.

De är ”de mest lortiga, skitiga, lusätna, piratliknande banditer jag någonsin har sett. En ytterst raggig, mager och hungrig vargflock. Men ändå finns det en hurtighet över dem som nordstatssoldaterna saknade.” Så beskrevs söderns soldater av ett åsyna vittne till Norra Virginiaarméns övergång av Potomac 1862. Sydstatssoldaten kunde gå barfota sommartid, använde trasiga filtar i stället för uniformskappa, drygade ut kaffet med cikoria och stekte krossade kex i baconfett när proviantleveranserna i vanlig ordning uteblev. Bristerna gjorde sydstatssoldaterna till noggranna plundrare. Allt som nordstatssoldaterna lämnade efter sig på slagfältet togs tillvara. Att sydstatarna bar med sig mycket nordstatsprylar ökade förstås risken för vådaskott, men det fanns inte mycket annat att välja på. De industriella resurserna fanns i norr, inte i söder, och den amerikanska marinens blockad av söderns hamnstäder blev allt mer kännbar ju längre inbördeskriget varade. En av inbördeskrigets många ironier var att majoriteten av soldaterna som stred för slaveriets bevarande inte hade med slaveriet att göra. Mindre än 25 procent av de vita sydstatarna var involverade i slavhushållning. När sydstaterna införde värnplikt undantogs alla slavägare med fler än tjugo slavar – detta för att försvåra uppror. Det gav dock intrycket av att de fattiga småbönderna tvingades gå i krig, medan plantageägarna kom undan – och det för att rädda slaveriet. Bristen på skor var mycket kännbar. Under vissa marscher satte man samman tillfälliga marschkolonner av barfota soldater. De fick fler raster för att kunna stå på benen. Faktum är att slaget vid Gettysburg 1863 inleddes just av att Pettigrews brigad gick mot staden för att leta efter skor, men i stället hamnade i strid med fiendens kavalleri. Så gott som hela den amerikanska vapenindustrin var koncentrerad i norr, men sydstatsstyrkorna plundrade så många vapenförråd och plockade på sig så mycket vapen från slagfältet, enbart under 1862 runt 100 000 gevär, att det först under sista krigsåret uppstod vapenbrist. Suget efter ammunition var dock stort: all metall som gick att få tag i smältes ned, till och med åtskilliga destillationspannor, vilket om något visar hur illa ställt det var.

 

 

 

Söderns generaler.

En hel avdelning i boken ägnas åt några av sydstaternas främsta generaler. Det är en minst sagt brokig och färgrik skara. En general var kyrkoherde såväl före som efter kriget. En annan var en hypokondriker som pendlade mellan lysande insatser i fält och sjukhussängen för riktiga eller inbillade sjukdomar. Biografierna över de välkända härförarna som Robert E. Lee, ”Jeb” Stuart och ”Stonewall” Jackson är mycket intressanta och ännu bättre blir det när även de andra mindre kända generalerna får sina levnadsteckningar skrivna. Vem var till exempel general Gustavus Smith? Efter att Joseph E. Johnston hade sårats var det Smith som övertog befälet över Norra Virginiaarmén. Han borde ha blivit en av inbördeskrigets huvudfigurer, men kort tid senare lämnade han befälet och försvann ut bland fotnoterna. Vad hände?Det var i stället hans efterträdare Robert E. Lee som kom att göra Norra Virginiaarmén till en blodtörstig krigsmaskin. 

 

Soldaten på slagfältet.

 

Stridens hetta var enorm. Efter slaget vid Gettysburg samlade man ihop 37 000 gevär från slagfältet, varav 24 000 laddade – 18 000 av dem hade dessutom mer än en kula i loppet. Soldaterna var så stressade att de inte tänkte på vad de gjorde: laddade, laddade och laddade utan att ens en gång avfyra geväret. När de senare märkte att geväret inte fungerade som det skulle kastade de vapnet och flydde fältet, de som inte hade stupat vill säga. General Lee och rebellernas triumf innehåller en hel avdelning om sydstatssoldaterna samt
deras beväpning, uniformering och upplevelse av kriget.

 

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!