Månadens andra förmånsbok - Vi ville inte dö

 

Slaget om Finland

Gunnar Johansson var frontreporter och i sitt första frontreportage skildrade han slaget vid Suomussalmi. Bilden han gav av det tionde infanteriregementets sammanbitna kamp var skarp i detaljerna och dramatiskt komponerad. Som ett bra reportage skall vara. Allt detta vävde han sedan in i prisbelönta Vi ville inte dö.

 

Realistiska krigsskildringar 

"På morgonen gick sjunde kompaniet med en spetspluton i täten för att få kontakt med fienden. Den kom hårdare än någon anat vid Mustajoki mellan Haapavaara och Kiantajärvi. Hjalte Janson stod utanför kommandoplatsen på Haapavaara, där han ordnade med en del förläggningar, då det plötsligt brakade till. Oavbruten maskingevärseld, eld från pansarvärnskanoner och granatkastare – eld, eld, eld. – Nu fick sjuan sitt elddop. Hoppas de hann omkull. Men sjuan hade inte hunnit omkull. Ett tiotal minuter senare kom de första pulkorna och då visste manskapet vad som hänt – sårade eller döda. Den första verkliga kontakten med kriget, som nu under två dygn lekt kurragömma med dem. Pulkorna drogs hastigt till förstaförbandsplatsen. Några av männen fördes in – från elva av pulkorna hämtade man bara dödsbrickorna."

Det är genom bokens huvudperson Hjalte Jansons ögon vi följer vinterkrigets alla faser: från de första sovjetiska flyganfallen mot Helsingfors och andra städer ända fram till Moskvafreden. Gunnar Johansson skulle med sina frontreportage inte bara skildra frontsoldaternas upplevelser, utan också bidra till den fosterländska propagandan. Det som skilde honom från andra ”propagandaarbetare” var dock att hans prosa saknade förhärliganden och överdrivet heroiserande av den finske soldatens umbäranden. Det är något som även går igen i boken Vi ville inte dö. Gunnar Johansson säger bara som det är och var: de finska soldaternas insatser får tala för sig själva.

Vi ville inte dö

 

Krig i dödens kyla

"Det var arton man med två maskinpistoler och ett snabbeldsgevär som skidade så ljudlöst som möjligt med Hjalte i täten. Två kilometer framåt längs den ryska kolonnen upptäckte de ett svagt ljus vid vägen. De närmade sig försiktigt och när de befann sig på omkring tio meters avstånd från ljuspunkten steg en skugga fram, sträckte ut handen framför Hjalte och ropade så att det föreföll som om det hade dånat i hela skogen: – Stoj. Hjalte sköt ögonblickligen ned honom och i samma ögonblick rusade maskinpistolskyttarna enligt stridsplanen fram mot ljuspunkten, som var en gles granhydda runt en stockeld, och lät pistolerna spela mellan grenarna. Man såg hur männen yrvakna satte sig upp, försökte resa sig, men föll tillbaka. Det gick på några sekunder – ingen av de över tjugo männen hann yttra ett ord. Men i de närmaste hyddorna, som låg på endast ett par meters avstånd från den överfallna, brast oväsendet löst …"

 

Mottistrider i vildmarken

Månadens förmånsbok Vi ville inte dö skildrar framför allt två av frontavsnitten: slaget vid Suomussalmi samt striderna vid Kuusijoki öster om Kuhmo. På båda ställena präglades krigföringen av mottistrider. Stora sovjetiska framryckningar hejdades av mindre finska styrkor, och i ställningskriget som följde blev de sovjetiska enheterna isolerade och nedkämpade – en efter en. Vid Suomussalmi stred omkring 10 000 finnar under befäl av Hjalmar Siilasvuo mot en femfaldigt överlägsen fiende. Trots detta har episoden gått till historien som en bländande finländsk seger. Uppgifterna om antalet stupade ur Röda armén är oklara – terrängen gjorde dem svårräknade, och i Moskva ville man inte kännas vid dem – men det kan ha rört sig om närmare 25 000 man. Vid Kuusijoki var situationen snarlik, även om vapenstilleståndet i mars 1940 räddade livhanken på många av de kringrända och isolerade sovjetsoldaterna. Johansson beskriver hur de instängda fiendesoldaterna måste hållas på plats till varje pris, annars löpte finnarna själva risken att omringas. Gång på slog de tillbaka utbrytnings- och undsättningsförsök, och gång på gång fick de allt glesare leden fyllas ut med ersättningsmanskap.

"Först klockan tio kom trumelden – den harklade och röt och så stod man återigen inför gårdagens upplevelser. Samma död, samma arbete, samma ångestsekunder, samma apati – samma brinnande hopp att klara sig, samma längtan efter natten. Hjalte låg vid Gula undrets avsnitt, där granaterna plöjde bland groparna i kyrkogården så att de döda sargades ännu mera. Här låg elden åter hårdast på och Hjalte hade sina femton man i beredskap för att rycka in och hejda varje genombrottsförsök. Då kom samma gamla, olycksbådande rapport: – Ryssen bryter in till vänster genom nionde kompaniet. Och strax därpå en ny rapport: – Ryssen är inne i ställningarna på nians avsnitt. Och ännu en stafett: – Förstärkningar genast, annars blir det för sent. Hålet växer."

Vi ville inte dö

 

De små detaljerna

Hur var livet i fält? Hur var maten, förplägnaden, kylan? Hur gick tankarna kvällen före den första stridsinsatsen, och hur var det möjligt att vänja sig vid riskerna, stressen, dödsångesten och all hemlängtan? Hur var det att kampera i bruna tält av papper i femtio minusgrader? Hjalte Janson vet besked.

"Bataljonen hade föregående kväll nått Raatevaara vid ryska gränsen och stått i färdigställda förläggningar – för första gången i papptält. De hade hört talas om tälten av papper och fällt många hånfulla ord om dem. Men det var annat än riskojorna och humöret steg med värmen – ty de höll varmt om än termometern visade minus femtio grader. Och värmen driver bort den värkande tröttheten – kölden är det goda humörets värsta fiende. Det utvecklades genast ett riktigt hemtrevligt liv i tälten. De grävdes ned en smula i jorden och så fylldes springorna med snö – som lilleputtpyramider stack de bruna tälten fram ur snötäcket väl dolda för fientliga flygare. När kaminen bucklade av värme och kaffedoften steg, då tinade stämningen som mången gång frusit till is under de nattliga patrullfärderna."

 

Johanssons bok innehåller både vardagligt frontliv och dramatiska krigsskildringar. Vi följer de finska soldaterna på såväl mindre patrulluppdrag som större anfallsföretag. Och ofta tvingas man försvara sig mot en numerärt överlägsen fiende.

"Nu steg ett ångestfullt, men levande ”hurra, hurra” ur snötäcket – det stack så spöklikt av mot stridsbraket. Och så en syn som fick elden från finska sidan att avstanna. Ett tiotal fiender reste sig ur snön och rusade vacklande framåt – man ville sluta ögonen. Man kunde på fyrtio meters håll se att vodkan var med. De ropade uppmuntrande ord till varandra, vrålade ”hurraa”, men över det hela låg ångestens och fylleriets vanvett. De fick springa några tiotal meter framåt för att locka upp ännu flera ryssar – äkta finsk eldbehärskning. Men när ingen mera stod upp och ryssarna var på endast 25 meters avstånd kunde man inte vänta längre. De vrålade sitt ”hurraa” in i döden, snavade i den tunga snön, famlade uppåt, försökte hålla sig uppe i mörkret – men förgäves."

 

Illustrerad med kartor och unika fotografier

Boken är illustrerad med kartor som gör det lätt att orientera sig i stridens larm och rök. Den är också rikt illustrerad med aldrig förut visade fotografier från det finländska krigsarkivets unika fotosamlingar från krigsåren. Det finns en bild av Gunnar Johansson som visar honom ensam på en lerig väg i terrängen vid Svir. Han går litet framåtböjd, med fötterna överstänkta av sörjan, mössan i nacken, fårskinnspälsen under armen och högra handens tumme under den tunga ryggsäckens axelrem. Det ligger en mörk skugga över hans ansikte och ögonen har den tungsinta tjurblick som man ofta ser hos fotfolk. Det är en bild som är personlig och anonym på samma gång. Den ger så mycket av Gunnar Johansson själv och samtidigt är den en bild över Finlands okände soldat, på marsch mot den brinnande gränsen genom milsvida ödemarker. Gunnar Johansson var som ingen annan den okände soldatens vän och förbindelseofficer. Han delade dennes liv och faror och det blev hans öde att följa honom till vägens slut.

 

 

Svenska frivilligkompaniet vid svir

Fem minuter före klockan 12 den 15 maj 1942 nådde Gunnar Johansson vägs ände. På väg till en av stödjepunkterna vid svenskfronten längs floden Svir tillsammans med en ordonnans – den svenske frivilligsoldaten sergeant Stig Håkan Kraft – exploderade plötsligt en dold rörmina. Trots att Johansson fördes till förbandsplatsen omedelbart och sedan vidare till fältsjukhuset avled han av blodförlusten. Anledningen till frontbesöket var att löjtnant Johansson skulle följa det svenska frivilligkompaniet under ett anfall över vattendraget Jandeba som skulle rensa området från sovjetiska patruller. På sikt hade han dessutom fått i uppdrag av tidningen Hufvudstadsbladet att skriva en artikel i två delar om soldaterna vid det svenska frontavsnittet. Nu blev det inte så.

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!