Amerikanska inbördeskriget utkämpades på många fronter. 1864 drogs fullt medvetet även civilbefolkningen in i kriget i full skala. Det var främst gränsstaterna och södern som drabbades. Nordstaternas blockad ledde till smuggling och båda sidor ägnade sig åt gerilla- och partisankrigföring. Järnvägsnätet förstördes och där större arméstyrkor drog fram uppstod nöd.

Den avslutande femte delen i SMB:s serie om amerikanska inbördeskriget lyfter fram kampen mellan nordstatsgeneral William Sherman och sydstatsgeneral John Bell Hood efter Atlantas fall i september 1864. Shermans fälttåg genom Georgia har kallats ”marschen mot havet” och kännetecknades av ”det totala kriget”. Kriget utkämpades inte längre enbart mellan soldater, utan även civilbefolkningen skulle lära sig vad krig innebar. Boken tar även upp andra aspekter: hur södern försökte klara sin ekonomi genom en omfattande smuggling genom nordstaternas blockad och hur gerilla- och partisankrigföringen kom att brutalisera kriget med ständig vedergällning, mordbrand, hängning av fångar eller kollektiv bestraffning av hela samhällen. Ännu i dag finns det ingen bra sammanställning på hur många civila som dödades i inbördeskriget som kostade 600 000 soldater livet.

Shermans marsch mot havet föregicks av de blodiga slagen i samband med Atlantas fall.

 

Shermans marsch mot havet

Efter Atlantas fall i september 1864 ville nordstatsgeneralen Sherman marschera med sin armé rakt genom Georgia till havet och låta söderns befolkning smaka på vad krig innebär. Sherman stack inte under stol med detta. Det var södern som hade startat kriget och nu skulle dess invånare få uppleva krigets alla fasor. I vägen stod den nyutnämnde general John Bell Hood med underlägsna trupper. I samband med striderna om Atlanta krävde opinionen i södern en aggressivare general än Joseph Johnston, som framgångsrikt hade utkämpat fördröjningsstrider mot Grants och Shermans överlägsna arméer. Nu ville man ha offensiver och John Bell Hood var den som skulle utföra dem. De fick precis som de ville. John Bell Hood var en officer med framåtanda, och han hade förlorat såväl en arm som ett ben på slagfältet. Han fick hjälpas upp på hästen och spännas fast i sadeln. När Sherman marscherade iväg genom Georgia insåg Hood att hans armé var för svag för ett fältslag. I stället skulle han skära av Shermans försörjningslinjer och tvinga honom att vända om. Vad ingen hade räknat med var att Sherman lämnade försörjningslinjerna bakom sig. I stället plundrade han sig fram, och det grundligt.

Shermans offensiv syftade till att knäcka motståndarens moral och dess civilbefolkning drabbades hårt. Järnvägar revs upp, broar förstördes, militära installationer och anläggningar brändes ned till grunden. Unionssoldaterna tog med sig allt de kunde bära.

Boken är sprängfylld av samtida fotografier och gravyrer, nyritade rekonstruktioner, kartor, tredimensionella slagfältsöversikter, tabeller, faktarutor och mycket annat.

 

Hood går till anfall

Sherman marscherade iväg med fyra av sina sex kårer. Två lämnades kvar för att samverka med general George Thomas mot Hood. John Bell Hood och hans kavallerikår under den notoriske Nathan Forrest märkte till slut att det inte fanns några underhållslinjer att förstöra. Hood lade om strategin och marscherade iväg mot Tennessee. Där kunde man finna nya rekryter och förnödenheter, och genom att hota Nashville kanske man kunde tvinga Sherman att vända om. Framför honom koncentrerades styrkor under general Thomas. Dessa styrkor var ett utmärkt mål för ett anfall, inte minst eftersom John Bell Hood tyckte att disciplinen i armén hade blivit litet väl dålig. Resultatet blev slagen vid Franklin och Nashville och en armés undergång. När röken hade skingrats låg sex generaler döda på en veranda vid Franklin. Vilka de var och hur de hamnat där står att läsa i Shermans marsch mot havet.


Det djupa såret

Boken beskriver även det grymma gerilla- och partisankrig som utvecklades och skapade personligheter som ”Bloody Bill” Anderson som gillade att skalpera sina motståndare eller William Quantrill som förstörde Lawrence i Kansas där hela den manliga befolkningen mördades. Det var i den här miljön som bröderna Jesse och Frank James fostrades. Särskilt blodigt var det i Kansas, Missouri och Arkansas, väster om den stora floden Mississippi. Minnena av det blodiga kriget här levde kvar länge. När USA:s framtida president Harry Truman sommaren 1905 antogs till nationalgardet och fick sin splitternya uniform, blå i färgen med röda band på byxorna, kunde han inte låta bli att uniformsklädd åka på ett besök till mormor för att glänsa lite. Mormor bodde på en gård i närheten av Grandview, Missouri. Truman fick gå cirka 1,5 kilometer från stationen och när han klev in över tröskeln kastade mormor Harriet en mörk blick på honom och sade: ”Harry, det är första gången sedan 1863 som en blå uniform har varit i detta hus. Kom aldrig mer tillbaka med den.” Alla i familjen hade varit trofasta sydstatsanhängare och Truman åkte aldrig till sin mormor i uniform igen.

 

Tre berömda sydkavalleribefälhavare i väst

 

Earl Van Dorn (1820–1863) Earl Van Dorn (1820–1863) Earl Van Dorn (1820–1863)

Earl Van Dorn

Nathan Bedford Forrest

Joseph Wheeler

 

Earl Van Dorn (1820–1863) blev skjuten den 7 maj 1863 i Spring Hill i Tennessee. De dödande skotten avlossades inte av en nordstatssoldat, utan av en bedragen äkta make. Van Dorn var en notorisk kvinnokarl och maken som sköt honom blev arresterad, men aldrig ställd inför rätta. Van Dorn hade nog för många ”affärer” i garderoben för att kunna klara sig i en offentlig rättegång. Van Dorn hade tidigt visat sina kvaliteter som kavalleribefälhavare och det var hans räd som tvingade Grant att ge upp första försöket att erövra Vicksburg i december 1862. Van Dorn hade dock misslyckats som armébefälhavare både i slaget vid Pea Ridge i mars 1862 och i slaget vid Corinth oktober 1862. När Van Dorn dödades var han sedan nästan två månader kavallerikårsbefälhavare för Braxton Braggs armé.

Nathan Bedford Forrest (1821–1877) var en rik man och hans förmögenhet kom från handel med slavar och fastighetsaffärer. När kriget bröt ut anmälde sig Forrest som frivillig och kom snart att finansiera sitt första förband. Hans rekryteringsslogan var: ”Om du vill ha lite kul och döda några Yankees.” Forrest visade snart sina kvaliteter och blev den mest fruktade kavalleristen i amerikanska inbördeskriget. Han saknade inte personligt mod och sägs har fått trettio hästar skjutna under sig och dödat 33 män i strid. Därmed blev Forrest den general som hade dödat flest fiendesoldater under inbördeskriget. Samtidigt uppvisade han drag av grymhet. Efter kriget blev den förre generallöjtnant Forrest involverad i Ku Klux Klan, som han senare lämnade.

Joseph Wheeler (1836–1905) tjänstgjorde som general både för sydstaterna och för reguljära armén under spansk-amerikanska kriget 1898. Wheeler var kortvuxen och klarade knappt längdkraven på militärakademin i West Point. Han hade sin bakgrund i kavalleriet, men när inbördeskriget bröt ut fick han tjänst som överste för ett infanteriregemente. Han var dock snart tillbaka vid kavalleriet. I oktober 1862 utnämndes den 26-årige Wheeler till brigadgeneral och förde befälet över en kavalleribrigad. När Sherman inledde sin marsch mot havet var det främst Wheeler och hans kavalleri som stod för motståndet.

 

Bokens ena huvudperson John Bell Hood (1831–1879) föddes i Kentucky. Hans far var läkare och ville att sonen skulle följa i hans fotspår, men genom att fadern under uppväxten var borta i perioder för att undervisa i Philadelphia präglades ungdomsåren av morfar och farfar. Deras berättelser om indiankrig och frihetskriget gjorde att John Bell Hood bestämde sig att gå på militärakademin i West Point, där han blev antagen 1849. En av hans klasskamrater var John Schofield. De kom att mötas igen, på slagfältet vid Franklin den 30 november 1864, ett slag som specialstuderas i Shermans marsch mot havet. Hood kom senare att tjänstgöra med 2. kavalleriregementet tillsammans med bland andra George Thomas, hans blivande motståndare under slaget vid Nashville i december 1864. Här kunde han även bekanta sig med Robert E. Lee, Hoods framtida armébefälhavare. Trots att Kentucky stannade kvar i unionen valde Hood att ansluta sig till rebellerna. Han gjorde sin huvudsakliga karriär i Lees Army of Northern Virginia. Han lämnade Lee som divisionschef 1863 för att ta över en kår i väster. 1864 blev han armébefälhavare för Army of Tennessee med huvuduppgift att besegra Shermans armé. Efter kriget kom Hood att bosätta sig i New Orleans. Han gifte sig 1868 och fick elva barn innan gula febern drabbade familjen. Han själv, hustrun och äldsta dottern dog. Samtidigt var familjens ekonomi i ruiner, så de tio överlevande barnen kom att adopteras av olika familjer.

General Sherman, sittande i mitten, tillsammans med sina generaler.General Sherman, sittande i mitten, tillsammans med sina generaler. Stående från vänster: Oliver Otis Howard, William Babcock Hazen, Jefferson Columbus Davis och Joseph Anthony Mower. De sittande vid sidan av Sherman är John Alexander Logan och Henry Warner Slocum.

 

 

 


 

Bokens andra huvudperson William Tecumseh Sherman (1820–1891) föddes i Ohio, delstaten norr om Kentucky. Hans far var advokat och dog plötsligt 1829, efterlämnande fru och elva barn utan försörjning. Sherman fick därför växa upp hos en grannfamilj. När han var sexton år blev han antagen till militärakademin i West Point och delade rum med bland andra George Thomas. Efter några års tjänstgöring kom Sherman att kommenderas till San Francisco i Kalifornien. Han gifte sig 1850 med en av döttrarna från grannfamiljen och de fick åtta barn tillsammans. 1853 slutade kapten Sherman i armén och kom att arbeta i bank i stället under några år, men under den stora finanspaniken 1857 gick banken omkull. Sherman var helt kallsinnig mot sydstaternas idéer om utträde. Sherman anmälde sig som frivillig i maj 1861 och utnämndes raskt till överste. Han deltog i första slaget vid Bull Run den 21 juli 1861, och blev strax därefter brigadgeneral. Sherman kom senare att hamna i samma militärdistrikt som Grant och därmed hade nordstaterna fått ett militärt radarpar som liknade Lee och Jackson i södern. Grant och Sherman stred framgångsrikt i väster, med erövringen av Vicksburg 1863 som främsta merit. Efter kriget kom Sherman att bli både arméchef och krigsminister. Detta gjorde att krigandet fortsatte för Shermans del, fast i andra former. Motståndarna hette nu inte längre Johnston och Hood utan Red Cloud, Sitting Bull och Crazy Horse. Först 1884 pensionerades Sherman från armén och bosatte sig i New York. En av hans kistbärare vid begravningen 1891 var hans gamla motståndare från kriget, Joseph Johnston, som vägrade bära sin huvudbonad trots den stränga kylan i februari månad. Johnston fick en svår förkylning och dog av lunginflammation en månad senare.

 

Uppslag ur Amerikanska inbördeskriget del 5.

Boken kan endast beställas av medlemmar i SMB!

Är du inte medlem kan du bli det här.

Är du redan medlem loggar du in på Pennan & Svärdet på nätet.

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!