Föreställ dig en hemlig militäranläggning så stor att hela stadsdelen Gamla stan skulle kunna rymmas i dess atombombssäkra bergrum. Föreställ dig slussportar kapabla att hejda tryckvågor från kärnladdningar samt underjordiska torrdockor så gigantiska att den 40 meter höga Katarinahissen skulle kunna få plats stående. En sådan anläggning finns – och den ligger bara några mil från Stockholms innerstad.

Det är tidig höst. En personbil kör ut ur den tre kilometer långa Muskötunneln och saktar in vid Haninge garnisons vakt. En person kliver ut i duggregnet och legitimerar sig. ID-handlingar och passertillstånd granskas ingående av vaktsoldaterna bakom de tjocka glasrutorna. Efter att dokumenten har kontrollerats genom en serie telefonsamtal tillåts han passera. Även om säkerheten tycks vara rigorös är detta ändå ingenting jämfört med hur det kunde te sig under Musköbasens storhetstid. Då fick inte ens Försvarsmaktens stamanställda besöka de underjordiska tunnlarna utan särskilda tillstånd. Storväxta vakthundar gick lösa på kajer och bryggor nattetid. Grinden öppnas och medan bilen vinkas förbi och vakterna gör honnör kastar mannen en hastig blick på raden av förbudsskyltar. Förbjudet att beskriva, förbjudet att fotografera, förbjudet att avbilda. Med tanke på hans ärende framstår situationen som en smula ironisk. Mannen bakom ratten är nämligen författaren och fortifikationsentusiasten Leif Högberg, utrustad med kamera, pennor och anteckningsblock. Och uppdraget är att just beskriva, fotografera och avbilda! Musköbasen har alltid varit praktiskt taget okänd för de allra flesta, åtminstone invändigt. De få besökarna har bara fått tillträde till delar av anläggningen. Sekretessen – liksom mytbildningen – har varit enorm. Ingen bok och inga detaljerade bilder har fått publiceras – förrän nu. Här öppnas de 45 ton tunga stålportarna och vi bjuds på en fantastisk rundtur i en okänd och fascinerande värld. Detta är en underjordisk stad, som fram till för några år sedan utgjorde det svenska försvarets hjärta. Följ med!

I månadens förmånsbok följer vi med in i det som var svenska försvarets allra hemligaste anläggning under kalla kriget.

Gigantiskt och topphemligt

Musköbasen började byggas 1953 och stod färdig 1969, då marinens ledning flyttade från Skeppsholmen ut till Muskö. Flottans krigsammunition fanns dock kvar på Fjäderholmarna ända fram till 1980. Även om ursprungsplanerna – fyra lika stora militärbaser – slopades tidigt, så är ändå byggprojektet ett av de största i Sverige någonsin. Enbart tunneln som förbinder Muskö med fastlandet tog drygt fyra år att gräva, och den löper djupt under havsbottnen (och 66 meter under vattenytan) vid Skramsösundet. En viktig anledning till att bygga basen var naturligtvis att det i kärnvapenåldern ansågs oklokt att ha ett så stort militärt mål i centrala Stockholm. Musköbasen med alla sina bunkrar och bergrum, ubåts- och jagardockor, hemliga gångar, kulvertar och enorma förråd, är naturligtvis för avancerad och invecklad för att ges en närmare beskrivning här och nu. Den nyfikne får ge sig till tåls tills månadens unika förmånsbok dimper ner i brevlådan. Några ord kan dock ändå skrivas och vi börjar med den allra hemligaste delen av hela byggnadskomplexet. Längst in i den massiva militärbasen finns själva ledningscentralen. Den är inrymd i ett eget hus som vilar på stora fjädrar tänkta att fånga upp stötarna från kärnvapenexplosioner. Det var här den sjöoperativa ledningen för Östersjöområdet sköttes och i krigstider skulle tiotusentals personer utefter kusten – till sjöss, i luften och i havsdjupen – få sina order just härifrån.

Musköbasen i genomskärning. En mer detaljerad studie av anläggningens olika avdelningar,samt deras konstruktion och funktion finner vi i månadens förmånsbok.

Flygvapnets radarstationer var ledningscentralens ögon. Spridda längs kusten överlappade de varandra och täckte in större delen av Östersjön. Föremål inte större än fyra kvadratmeter – en liten roddbåt – kunde under gynnsamma omständigheter upptäckas och följas. Fartyg delades in i olika klasser och identifierades: deras färder över Östersjön granskades i detalj. Fartyg som avvek från sin förutbestämda kurs specialstuderades, och kustbevakningens flyg stod alltid redo att rycka ut om något inte stod rätt till. Minst lika imponerande är de enorma dockorna, avsedda för marinens jagare, ubåtar och andra farkoster. De är upp till 145 meter långa och takhöjden är bortemot 40 meter! Det är just i jagardockorna de få kända bilderna inifrån Musköbasen har tagits. Höjden, det välvda taket och raderna av strålkastare för osökt tankarna till katedraler och författaren Leif Högberg beskriver just känslan att befinna sig där inne som ”nästan lite religiös”.


En till synes obetydlig papperslapp, men den var biljetten till ”drömmen”. Äntligen skulle jag få besöka en plats som jag som militärhistoriker och fortifikationsintresserad drömt om i många, många år.

Leif Högberg

 

Två veckor i oktober

Fredagen den 1 oktober 1982 – nästan exakt ett år efter att den sovjetiska ubåten U 137 hade gått på grund i Karlskrona skärgård – observerade två värnpliktiga något som liknade ett ubåtsperiskop på Hårsfjärden. En främmande ubåt såg ut att vara på väg mot Muskö och de, militärt sett, känsligaste vattnen längs hela den svenska kusten. Snabbt mobiliserades det som fanns att uppbringa för ubåtsskydd i regionen. Man spärrade utfarterna så att den misstänkta ubåten inte skulle kunna smita, varefter en intensiv jakt inleddes för att tvinga farkosten – eller farkosterna – upp till ytan.

Under de följande dagarna gjordes flera observationer som alla tydde på främmande undervattensverksamhet i området. Det massmediala pådraget var enormt och händelseutvecklingen
bevakades med stort intresse över hela världen.

 

 

 

 

 

 

 

Omslaget hade ju onekligen en viss likhet med det pågåendearbetet. Inte undra på att Försvarsmakten misstänkte läckor. I månadens förmånsbok läser vi spännande historier om spionage och misstänkt infiltration. Den ryska vattenkonserven har påträffats på en liten ö inne i skyddsområdet.

Ett presshögkvarter inrättades i exercishallen på Berga örlogsskola och en läktare med plats för flera hundra journalister byggdes på stranden. För första gången under fredsförhållanden skulle en främmande ubåt tvingas upp till ytan efter att ha kränkt ett annat lands territorium. Under de dryga två veckor som jakten pågick användes inte mindre än 44 sjunkbomber och flera minor, men trots detta nåddes inget synbart resultat. Om det fanns en ubåt i området lyckades den ta sig förbi avspärrningarna ut på internationellt vatten. Den 13 oktober tvingades försvarsstabschefen medge att jakten hade misslyckats. Regeringen överlämnade den kraftigaste protestnoten i modern tid till Moskva och relationen mellan Sovjetunionen och Sverige frös till is.

Berget är som en gigantisk ubåt, säger försvarsmaktsanställda med förflutet i havsdjupen.”När man har stängt luckan får man klara sig själv.”




Leif Högberg har studerat varenda aspekt av marinbasen Muskö och dess hemlighetsfulla inre. En fascinerande bok för dem som någonsin besökt anläggningen – och än mer spännande för dem som aldrig varit där.

 

En tidskrävande kartläggning

Musköbasen är något unikt, inte bara i Sverige utan faktiskt i världen. Det är ett mer eller mindre komplett örlogsvarv, insprängt i berget, djupt inne bland skärgårdens öar. Leif Högbergs arbete med boken Muskö har följaktligen varit tidskrävande. Besöken har varit många och under perioder har han praktiskt taget bott på området. Resultatet är en närmast komplett skildring, så komplett som sekretessen och Säk/Und på Haninge garnison tillåter. Han skildrar livet i berget, de svunna glansdagarna liksom dagens budgetnedskurna tillvaro.

Dagens Musköanläggning är emellertid långt ifrån stängd och plomberad. Ännu flimrar dataskärmarna i ledningscentralen och än i dag kan marinens fartyg ses glida majestätiskt in i någon av de stora tunnelöppningarna och försvinna i urberget.

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!