Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Table Normal"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:none; text-autospace:ideograph-other; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman","serif"; mso-bidi-font-family:Tahoma; mso-font-kerning:1.5pt; mso-ansi-language:DE; mso-fareast-language:JA; mso-bidi-language:FA;}


Otto Carius under genomgång inför en pansarstrid på östfronten. Med Tigern på slagfältet är en ögonvittnesskildring från andra världskriget skildrad av en som var med. Otto Carius intervjuas här exklusivt för Pennan & Svärdet av Ulf Irheden

 

Exklusiv intervju med Otto Carius:

"Kriget var ingen förlorad tid, det präglade mig starkt"

 

Apoteket i den lilla sydtyska byn ser ut som apotek gör mest. Ändå kanske någon undrar varför det heter Tiger-apoteket. Bakom disken står apotekaren själv, en äldre kortvuxen man med glest vitt hår på hjässan och ett plirande leende i ögonvrån. Apotekets namn ger en ledtråd till vem han är: den snart 90-årige Otto Carius, ett av andra världskrigets främsta tyska "pansaräss". Som kompanichef förde han befäl över stridsvagnen Tiger – en kraftfull krigsmaskin och andra världskrigets mest berömda stridsvagn.

Text och foto: Ulf Irheden

 

Till den lilla byn hittar knappast någon som inte har ett ärende hit. Vid sidan av ett par butiker och en krog är apoteket byns enda samhällsservice. Vi sitter i vardagsrummet på apotekets ovanvåning som är Carius privatbostad, medan apoteket upptar bottenvåningen. Längs den ena väggen står ett välfyllt bokskåp medan en annan vägg täcks av en skänk med prydnadssaker bakom glasdörrar. En bekväm fåtölj dominerar rummets mitt, strategiskt placerad framför en TV.

Carius jobbar fortfarande dagligen i sitt apotek men har gradvis lämnat över åt personalen. Han har alltid varit tillmötesgående mot besökare, även sådana som varit mer intresserade av att tala om stridsvagnar än av att köpa huvudvärkstabletter. Med ålderns rätt orkar han numera inte ta emot alla som vill besöka honom. Pennan och Svärdet har fått ett exklusivt möte med honom inför publiceringen av den svenska översättningen av hans krigsminnen. 

Carius är ett stycke levande militärhistoria, vars framstående insatser ledde till att han blott 21 år gammal i maj 1944 förlänades tapperhetsutmärkelsen Riddarkorset som en av de yngsta någonsin. Uttrycket i ansiktet är slående likt bilderna av den unge kompanichefen på östfronten för närmare sjuttio år sedan. En käpp avslöjar  att åldern ändå börjar ta ut sin rätt.

Det mest berömda tyska pansarässet är tveklöst Michael Wittmann. Carius är inte lika bekant även om han i den officiella statistisken faktiskt tillskrivs fler nedkämpade stridsvagnar än Wittmann. En del anser även att Carius insats i Malinava i juli 1944, då hans kompani nedkämpade 22 sovjetiska stridsvagnar inom loppet av 20 minuter, på många sätt kan mäta sig med Wittmanns berömda insats vid samma tid i Villers-Bocage i Normandie.

 

En unik krigsskildring

Carius förde befäl över kraftfulla stridsvagnar av typ Panzerkampfwagen VI Tiger 1 (hädanefter benämnd Tiger) som satte skräck i motståndarna. I fält fick han ibland höra skämt om sin blygsamma kroppsbyggnad (han är kring 1.60 lång) men för stridsvagnstjänst var han som klippt och skuren. Han kunde snabbt ta sig in och ut ur stridsvagnen och hade inga problem med det trånga utrymmet.

Första upplagan av hans bok, med den talande tyska titeln Tiger im Schlamm,  kom 1960. Han fattade pennan av ett särskilt skäl:

- Jag skrev först en utförligare version åt kamraterna i mitt kompani som kom hem  från krigsfångenskapen i Ryssland. En bekant läste manuset och föreslog att jag  vände mig till ett förlag. Efter att den första upplagan sålt slut följdes den snabbt av ytterligare fem upplagor.

På ett avskalat och rakt språk ger boken en unik inblick i pansarstriderna på östfrontens norra avsnitt. Författaren förskönar vare sig kriget eller egna insatser, utan beskriver både framgångar och bakslag och även vissa högre befäls mediokra ledaregenskaper. Sammanhållningen mellan manskapet skildras som själva förutsättningen för framgångarna – och överlevnaden.

Boken har översatts till ett tiotal språk och kommer snart även i en kinesisk version. Det är dock inte den tyska versionen som sålt allra bäst; den engelska trycktes i hela 150 000 exemplar och är i stort sett slutsåld. Även i Japan har Carius verk sålt i stora upplagor i form av en tecknad manga-serie.

 

Började som laddare

Carius tjänstgjorde i Wehrmacht och det kan tilläggas att han aldrig anklagats för eller straffats för någon krigsförbrytelse. Han var inte politiskt aktiv och kämpade för sitt land, inte för ett parti eller en diktator.

- I mitt kompani hade vi aldrig några större politiska debatter, som många kanske tror. Det fanns ju alla åsikter representerade, konstaterar han.

- Många frågar varför vi deltog i kriget. Vi var övertygade om att Ryssland utgjorde en verklig fara. Om ryssen angrep skulle han vara för stark för oss och vi ansåg att vår enda möjlighet var att göra något förebyggande. Man måste förstå den militära situationen som rådde, i efterhand vet ju alla vad som hade varit bäst.

- Hade man vetat hur Tyskland skulle se ut 1945 hade förmodligen mycket gått annorlunda.

 

Hans militära bana skulle kunna sammanfattas i några korta meningar: han anmälde sig som frivillig våren 1940 vid infanteriet, förflyttades till pansartrupperna och fick sitt elddop som laddare i en tjeckisktillverkad Panzer 38(t) i samband med operation Barbarossa i juni 1941. Genomgick officersutbildning 1942 och förflyttades till Schwere Panzer Abteilung 502 (502. tunga pansarbataljonen) i april 1943 som chef för 2. kompaniet. Samma sommar grupperades kompaniet vid Leningradfronten och utmärkte sig vid försvaret av brohuvudet vid Narva, vilket ledde till att Carius förlänades Riddarkorset. I juni 1944 överfördes kompaniet till Dünaburg (dagens Daugavpils i Lettland) och Carius insats vid anfallet mot byn Malinava i juli bidrog till att den sovjetiska pansarframstöten mot Riga hejdades; insatsen renderade honom Eklövet av Riddarkorset. I augusti 1944 tilldelades Carius befälet över 2. kompaniet vid Schwere Panzerjäger Abteilung 512 (512. tunga pansarvärnsbataljonen), utrustat med pansarvärnskanonvagnen Jagd-Tiger. Enheten sattes in vid försvaret av Rhen på västfronten i mars 1945 men kapitulerade en månad senare.


Carius började sin bana inom pansarvapnet tidigt under operation Barbarossa, men som laddare i en Panzer 38(t). En stridsvagn som hade svårt att mäta sig med sina sovjetiska fiender

 

Tigerns största brist

Egentligen var det en tillfällighet att han hamnade i pansartrupperna:

- Jag var tekniskt intresserad och anmälde mig frivilligt till pansarvärnet. Som frivillig kunde man välja vilken vapengren man ville tillhöra om den hade behov av personal. Det fanns dock inget behov vid pansarvärnet så jag hamnade vid en infanteridivision i Posen. De långa marscherna gjorde att jag skadades i fotsenorna. Då anmälde jag mig till pansarvapnet för att slippa marscherna.

Tigern var andra världskrigets mest berömda stridsvagn. Den hade rykte om sig att skrämma slag på motståndaren och man talade till och med om "Tiger-fobi." Men liksom solen hade även Tigern sina fläckar:

- En oerfaren förare kunde ställa till med en hel del elände. Man kunde inte "köra med röven" utan man måste köra med förstånd och känsla. Det kunde gå illa om man inte hanterade växellådan korrekt.

Den mest flagranta bristen hos Tigern var dock tornluckans konstruktion eftersom den öppnades uppåt:

- För mig som pansarbefäl var tornluckan det viktigaste. Den hade ju bara kunnat konstrueras av någon som inte hade en aning om pansarstrid, som utgick från att luckan var stängd vid insats.

Felkonstruktionen åtgärdades på senare modeller.

- Ett stort misstag som många pansarbefäl gjorde var att de inte använde tornluckan för spaning. Tack vare detta kunde fler besättningar överleva eftersom befälet kunde reagera i tid genom den överblick han fick. Vi hade alltid tornluckan öppen i samband med förflyttning under insats.

 

 


Carius i tornet på sin Tigervagn. Otto ställer sig mycket kritisk till utformningen av de första tornluckorna som inte tog hänsyn till vagnchefens behov av att leda striden med fri sikt.

 

Pålitlig ur teknisk synpunkt

De stora förlusterna för de sovjetiska pansartrupperna berodde enligt Carius delvis på bristfälliga spaningsinsatser:

- Jag såg aldrig något ryskt pansarbefäl titta upp ur tornet och därför blev så många ryska stridsvagnar nedkämpade. Hade de tittat ut någon gång hade de fått en bättre överblick.

Att Tigern var överlägsen den sovjetiska T-34:an har länge ansetts som en sanning, men Carius skriver inte helt under påståendet:

- Det är kanske lite överdrivet. Manskapet var väsentligt sämre utbildat än vårt, medan materielen bara var obetydligt sämre än vår. T-34:an var snabb, motståndskraftig och chassi och motor var tåliga. Den kvalitativa skillnaden var egentligen inte så stor, anser han.

Under insats kunde skott träffa i sidan, till exempel i bandkonstruktionen, men frontalt var det knappast möjligt för en T-34 att bryta igenom Tigerns pansar. De tunga sovjetiska pansarvärnskanonernas skott kunde däremot genombryta pansaret och utgjorde ett allvarligt hot.

Hur kändes det att köra en Tiger, undrar jag.

- Det kan en lekman eller den som inte var med knappast förstå. Helt ärligt kan jag säga att man aldrig var rädd för några tekniska sammanbrott och oroade sig aldrig för det under insats. Än i dag är det obegripligt för mig, men så var det faktiskt, säger han belåtet.

 

 


Hur var det att tillbringa andra världskriget i en Tigerstridsvagn? Otto Carius vet att berätta.

 

Psykologiskt stöd

Tiger-bataljonerna (som kallades Abteilung på tyska) var organisatoriskt sett självständiga enheter. Vid Wehrmacht fanns elva tunga pansarbataljoner, numrerade från 501. till 510. (samt en Tiger-bataljon Grossdeutchland), som vardera omfattade 45 stridsvagnar. Dessutom fanns tre Tiger-bataljoner inom Waffen-SS. Hade det varit bättre om de självständiga bataljonerna hade varit underställda till exempel en pansardivision med tanke på sådant som understöd och översyn?

- Vi var aldrig underställda utan tilldelades divisioner för samarbete, understryker Carius, och tillägger: -Det var stor skillnad. När man var tilldelad en division kunde man fatta egna beslut. Hade vi varit underställda hade vi varit tvingade att utföra order.

- Vi var underställda en kår, som tilldelade oss de avsnitt som var särskilt hotade. Vi utgjorde ett slags ryggrad i huvudstridslinjen och eftersom infanteriet var så numerärt underlägsna behövde de ovillkorligen vårt understöd.

- Vi utgjorde ett psykologiskt stöd åt infanteristerna, de kysste våra fötter av tacksamhet. När vi var på plats fick de mer självförtroende.

Enligt taktikläran skulle understödjande pansarinsatser ske minst på kompanistyrka. Oftast tilldelades de regementen på plutonstyrka, vilket hade sin förklaring:

- Vid våra avsnitt fanns det ingen typisk pansarterräng, som ju bör vara vidsträckt och med god sikt, utan det var sump- och ängsmark och vi var hänvisade till smala grusvägar eller utbyggda vägar.

 

Ett motvilligt "pansaress"

Även Carius kompani användes vid några tillfällen i propagandan. I sin bok skildrar han ironiskt den stora skillnaden mellan verkligheten och de journalfilmer som visades på biograferna. Att framhävas som ett av Tysklands "pansaress" var inte heller något Carius helt uppskattade:

- Det ordet tycker jag inte om! Jag besegrade personligen aldrig en fientlig stridsvagn utan det gjorde min välutbildade skytt. Jag behövde bara lägga handen på hans axel så visste han vad som skulle göras. Man gjordes till "ess" även om det egentligen var kompaniet som var "esset".

- I mitt kompani fanns sex Riddarkorsbärare, vilket var ovanligt många. Det visar också hur framgångsrikt kompaniet var. Riddarkorsen delades ju inte ut till kvällsmaten utan man måste prestera något.

Han talar med eftertryck och knappast med någon falsk blygsamhet. Efter att han  förlänats Riddarkorset hängde Carius upp utmärkelsen på väggen i skrivstugan för att visa att alla hade del i framgången.

Exakt hur många stridsvagnar hans kompani slog ut vet han inte:

- Vid 3. kompaniet målade man ringar på rören för varje nedkämpad fiende. I mitt kompani tyckte vi att det var löjligt, vi brydde oss inte om att räkna.

Däremot litar han inte riktigt på att han nedkämpade fullt så många fiender som han tillskrivs på vissa internetsidor idag:

- Jag har inte nedkämpat 170 eller 200 sovjetiska stridsvagnar – jag har knappast ens sett så många!

Själv tror han att han kan ha slagit ut uppemot hundra sovjetiska stridsvagnar. Även om denna lägre siffra skulle stämma hade Carius ändå tillhört "ässen". Han understryker att det viktigaste inte var antalet nedkämpade fiender utan hur avgörande insatsen var.

 

Insatsen vid Malinava

Kompaniets mest avgörande insats utfördes i byn Malinava, cirka 20 km nordöst om Dünaburg (i dag Daugavpils i Lettland). Sommaren 1944 var tyskarna på reträtt västerut. Röda armén var på väg mot Riga vilket gjorde att Dünaburg vid floden Dvina var av stor strategisk betydelse. Den 22 juli gav sig Carius iväg mot Malinava med sitt kompani på åtta Tigrar för att hindra den ryska framryckningen. För att utröna om byn redan ockuperats av fienden avspanade Carius Malinava i en så kallad Kübelwagen. Fienden fanns där men endast i form av en förtrupp.

Carius beslutade att erövra byn innan fienden kallade dit förstärkningar. Anfallet skedde enbart med två stridsvagnar, Carius (nr 217) och Kerschers (nr 213), medan övriga sex Tigrar blockerade byns utfartsvägar. Anfallet överrumplade ryssarna fullständigt.

Vid infarten till byn noterade Carius två T-34:or som roterade sina torn. Kerscher, som följde cirka 150 meter efter Carius, slog ut båda två. I striden som följde nedkämpade Carius kompani 22 fientliga stridsvagnar (17 "Stalin"-vagnar och 5 T-34) på mindre än 20 minuter. Kompaniet drabbades inte av några egna förluster och ett hotande sovjetiskt pansargenombrott avvärjdes.

Om insatsen säger Carius följande i dag:

- Om vi inte hade genomfört överfallet hade Dünaburg intagits, där den enda bron över Dvina fanns, och 290. Infanteridivisionen hade avskurits. Att det blev en framgång berodde framför allt på överraskningsmomentet.

Carius snabba agerande och initiativförmåga belönades genom att han förlänades Eklövet, nästa grad av Riddarkorset. Utmärkelsen utdelades av SS-chefen Heinrich Himmler i september 1944 eftersom Hitler sades vara alltför upptagen.

 


År 1944 tilldelades Carius både Riddarkorset och Eklövet, det sistnämnda av SS-chefen Himmler personligen. När han förlänades Riddarkorset var han bara 21 år.

 

 

Öga mot öga med döden

Carius lämnar sin plats vid vardagsrummets bord och försvinner in i rummet intill. Han återkommer med en kaffeburk av plåt och tömmer ut innehållet. Ner på bordsskivan rasslar Riddarkorset med Eklövet. Egentligen hör utmärkelsen hemma i ett bankfack, särskilt med tanke på de astronomiska summor som betalas för liknande föremål på samlarmarknaden.

Carius bar ofta Riddarkorset i fält eftersom det fungerade som en fullmakt och väckte stort förtroende hos trupperna. I slutet av juli 1944 bidrog Riddarkorset möjligen även till att han klarade livhanken, åtminstone tror han det själv.

Han utförde ett spaningsuppdrag med bil och chaufför i täten för två Tigrar. Efter att Carius i en by lämnat fordonet för att studera kartan överrumplades han och chauffören av sovjetiska soldater. De nådde ett jordvärn men ett skott träffade Carius i låret. Medan de fortsatte att fly förföljdes de av ryssarnas intensiva eldgivning. Plötsligt dök tre fiender upp bakifrån.

 

 
Otto Carius är i dag en av de sista innehavarna av den höga tapperhetsutmärkelsen Riddarkorset med Eklövet som fortfarande är i livet.

- Känslan i det ögonblicket går inte att beskriva, det är som när haren möter jägaren, minns Carius i dag. Han blickade rakt in i mynningen på fiendens vapen. I sista sekund nalkades de båda Tigrarna. Medan fienden springande lämnade platsen gjorde sig en sovjetisk officer redo för nådaskottet. Ryssen avfyrade tre skott men bara ett träffade. Det tog i halsen men eftersom Carius i samma ögonblick som han hörde motorerna vände sig mot ljudet innebar rörelsen att skottet inte träffade ryggraden.

- Hade jag inte burit Riddarkorset hade han antagligen skjutit tidigare. Genom att ryssen såg utmärkelsen ville han troligen ta mig levande för att tvinga ur mig uppplysningar. Han väntade för länge och kom ur balans när Tigrarna nalkades.

 


Otto Carius visar stolt sitt "museum," ett rum med föremål och bilder med koppling till hans krigsinsats och Tiger-stridsvagnen.

 

Den största bedriften

Hösten 1944 förflyttades Carius till pansarstridsskolan i Paderborn i västra Tyskland. På grund av krigsläget kunde han senare inte återvända till sin gamla enhet vilket tog honom hårt. Han utbildades istället på den nya pansarvärnskanonvagnen Jagdtiger. Hans omdöme om detta vapen är inte nådig:

- Jagdtiger var själva sinnebilden av felkonstruktion! När man ser fordonet på museum kan man inte tro att Jagdtiger överhuvudtaget använts i fält. Den hade inget svängbart torn och var ett helt undermåligt vapen, lyder Carius omdöme.

I mars inleddes slutstriden för Carius del, vid västfronten och försvaret av Rhen, som ny chef för 2. kompaniet vid 512. tunga pansarvärnsbataljonen.

 


Jagdtiger var en enorm pansarvärnskanonvagn som fungerade efter samma principer som senare stridsvagn 103 S i Sverige, men utan S snabba manöverförmåga. Jagdtigern var bestyckad med en 12,8 cm pansarvärnskanon. Carius omdömen om Jagdtigern är inte nådiga.

 

- Jag satt med verkligt dåliga kort när jag kom dit som ny kompanichef. Framför mig hade jag enkla infanterister. Deras nye chef hade ett Riddarkors hängande runt halsen och med honom skulle de genomföra insatser. Alla tänkte helt logiskt så kort före krigsslutet att han driver oss i fördärvet i sin jakt på berömmelse. Jag förklarade att mitt mål var att ta dem levande genom kriget. Då insåg de att jag inte tänkte ta några onödiga risker. 

- Allt var ett enda stort kaos. Vi kunde knappt förflytta oss på grund av flyganfall. När jag anmälde mig hos fältmarskalk Model i Ruhrområdet visste han inte vad han skulle använda oss till.

I närheten av Iserlohn kapitulerade Carius kompani den 15 april 1945. Dessförinnan samlade han en sista gång manskapet i en skogsdunge:

- Jag sade till dem att den som vill gå i fångenskap kan göra det och den som vill ta sig hem kan göra det. Därefter sprängde vi eldrören och upplöste kompaniet.

- Min främsta bedrift under kriget var att de flesta av manskapet slapp fångenskapen och åkte hem.

Själv satt han sex veckor i amerikansk fångenskap innan kriget definitivt var över även för hans del.

 

 

Ingen förlorad tid

Otto Carius minnesbilder ligger nu nästan en mansålder tillbaka i tiden, men han  minns tydligt alla umbäranden. Förutom de fem gånger han sårades nämner han kylan, med temperaturer på neråt 50 minusgrader, bristen på både regelrätt vinterbeklädnad och inkvartering samt bristande förplägnad.

-Ändå var det ingen förlorad tid eftersom kriget präglade mig starkt och samma gällde för mina kamrater, summerar han perioden. Kamratskapen följde männen genom livet och de träffades regelbundet fram till för några år sedan. I dag är bara ett fåtal kvar i livet.

-Jag kände varje medlem i mitt kompani, om han hade flickvän eller barn eller om frun var gravid. Ändå var jag yngre än de flesta av mina underordnade. Vi insåg att om vi skulle klara oss genom kriget så kunde vi bara ordna det tillsammans.

Slagfält, framgångar och utmärkelser har gått till historien men stridsvagnsbesättningarnas dagliga tillvaro var långt ifrån avundsvärd.

- Min besättning på fyra man från Narva levde i stridsvagnen från 20 januari till 20 april. Ingen kan föreställa sig vad det innebar till exempel ur hygienisk synpunkt. Löss från morgon till kväll. Själv hade jag möjlighet att emellanåt ta mig ut men besättningen satt i stridsvagnen dygnet runt.

 

 

Med Tigern på slagfältet är Otto Carius egna minnesbilder från andra världskriget. Boken har kompletterats med bilder i samband med SMB:s utgivning och finns enbart att få tag på inom SMB.

 

Tvärtemot vad man skulle kunna tro hävdar han att insatserna egentligen var en lättare uppgift än att sitta i beredskap:

- Under vintern på östfrontens nordavsnitt blev det mörkt vid tretiden och ljusnade vid niotiden på morgonen. Hela den tiden måste man ha utkik i tornet så att ingen närstridsstyrka dök upp. Ibland blev man nästan galen och kunde förväxla ett träd med en människa. Först när cigaretten tog slut märkte man att man somnat till.

De krigsförbrytelser som bevisligen skedde på östfronten och som bland annat utfördes av så kallade Einsatzgruppen var inget Carius själv bevittnade:

- Nej, sådant inträffade alltid i det bakre området medan vi oftast befann oss vid huvudstridslinjen.

 


Carius bläddrar i den japanska versionen av hans bok i form av en manga-serie. Snart utkommer hans bok även i Kina.

 

Ett självklart namn

Carius skicklighet borde ha gjort honom självskriven i den västtyska armé, Bundeswehr, som började byggas upp på 1950-talet. Flera av Tredje rikets mest framträdande militära företrädare återupptog karriären i Västtyskland. Direkt efter kriget var det dock oklart om landet någonsin skulle få rätt att inrätta en ny krigsmakt.

-De flesta som upplevde krigets stora nederlag hade knappast något intresse av att fortsätta inom armén, menar Carius.

Han började studera språk och historia och siktade på att bli lärare, som sin far. En nära släkting arbetade som apotekare och på dennes rekommendation växlade  han spår och utbildades till farmaceut. I slutet av 1950-talet började han arbeta på det apotek som han senare köpte och döpte om till Tiger-apoteket och där han alltså arbetar än idag.

Vid sidan av arbetet ägnar han tid åt att besvara brev från snart sagt hela världen. En del professionella historiker skriver men främst är det hans läsare som ber om ett signerat foto eller en dedikation. En och annan kommer också på besök, till exempel den japanska kvinna som höll hans hand en lång stund medan tårarna strömmade över hennes ansikte. Otto Carius ler och skakar på huvudet åt minnet.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!