Med Tigern på östfronten

Ett flygaress blir man efter att ha skjutit ned fem fiendeplan. Få lyckas med det. Pansaress är ännu mer ovanliga. Tysklands kanske mest okända, men samtidigt sannolikt mest effektiva, pansaress heter Otto Carius och slog ut över 100 stridsvagnar som vagnchef i en Tigerstridsvagn! Han överlevde kriget och skrev efter ett par år sina läsvärda memoarer som nu kommer ut på svenska för första gången. Boken är utgiven av SMB endast för medlemmar i SMB.


Otto Carius inledde sin pansarkarriär under operation Barbarossa som laddare på en omodern beslagtagen tjeckoslovakisk Panzer 38 (t). Tre år senare utkämpade han slutstriderna mot amerikanerna i en sjuttio ton tung Jagdtiger med en modern 12,8 cm kanon. Däremellan hade han som chef över en Tigerstridsvagn hunnit bli ett av Tysklands – och krigets – främsta pansaress och i den egenskapen ansvarig för över 100 utslagna fiendestridsvagnar. Flera andra tyska pansaress – bland dem Michael Wittmann – har blivit mer kända för efterkrigsvärlden, men ingen har en sådan historia att berätta som Otto Carius.

Den medeltunga Tigerstridsvagnen var aldrig tänkt som standardstridsvagn inom de tyska pansartrupperna, så produktionen var rätt begränsad: drygt 1 300 vagnar, vilket kan jämföras med den medeltunga stridsvagnen Panzer IV som tillverkades i över 8 500 exemplar.


Inifrån tigern

Med Tigern på slagfältet griper tag och fascinerar läsaren. Många av de tyska officerarna under andra världskriget föddes i militärfamiljer och skola des in i den preussiska traditionen redan från barnsben. Carius däremot fick kämpa från första början. Vid mönstringen blev han inte ens accepterad till infanteriets reserv, utan fick två gånger besviken åka hem igen. Beslutsamhet och envishet gjorde att han till slut blev antagen till armén och, efter att ha insisterat som frivillig gentemot ovilliga befäl, fick han mönstra för pansartrupperna. Historien påminner om fotbollsspelare eller musiker som gång på gång dömts ut av omgivningen, men tack vare ihärdighet eller tjurskallighet till slut slagit igenom mot alla odds. Han gjorde det så framgångsrikt att han fick ta emot Riddarkorset med eklöv ur Heinrich Himmlers hand. Historien om Carius blir tack vare detta mycket mer spännande än vanliga historier som börjar på officersakademin. När han direkt efter kadettskolan får sin postering som vagnchef i en av tyskarnas främsta Tigerbataljoner, 502. tunga pansarbataljonen, är kriget på östfronten inne på sitt andra år och 502. pansarbataljonen opererar utanför Leningrad. Ett dugligt befäl i en Tigerstridsvagn kunde innebära nästan oändliga förluster för sovjetiska pansarförband och vi får ta del av hans berättelse om hur den färska kadetten raskt utvecklas till en av krigets främsta stridsvagnschefer. Vilken karriär det kom att bli! Han berättar en krigshistoria till synes fylld av motsägelser. Han var en enkel man som inte gjorde mycket väsen av sig, men som samtidigt uträttade saker på slagfältet som få i vår generation i dag skulle vara kapabla till. Faktum är att Carius hann med nästan allt under kriget, trots att han hamnade vid fronten först 1941.

Månadens förmånsbok innehåller stora mängder bilder från kriget, inte sällan fotograferade av författaren själv eller någon av hans kamrater. Här syns Carius (till vänster) med vagnschef Zwetti framför dennes Tigerbesättning.

 

Motstöt!

Natten till den 20 juli 1944, tolv timmar innan bomben small i Hitlers bunker i Ostpreussen, fick Carius bataljon rapport om ett sovjetiskt genombrott och att ett hundratal stridsvagnar var på väg mot Dünaburg (dagens Daugavpils i Lettland). Carius var skeptisk och trodde att rapportören antingen var full eller överdrev, så han räknade med femtio – vilket bara det i sig är en rejäl eldkraft. Snart såg han hur 270. tyska infanteridivisionen hade brutit samman:

Det går knappt att beskriva vad som utspelade sig inför våra ögon. Det var inte längre någon organiserad tillbakaryckning – det var panikartad kaotisk flykt! Alla körde i riktning mot Dünaburg: lastbilar, personbilar, motorcyklar – alla fullpackade med personal.

Månadens förmånsbok skildrar pansarkrigets vardag – främst de dramatiska stridsinsatserna, men även tillvaron och sysslorna strax bakom stridslinjen. Här bärgas en Tigervagn tillhörande Carius kollega fältväbel Hermann. I boken läser vi att otursförföljde Hermann tillbringade så mycket tid med bärgare och mekaniker att han gick under smeknamnet ”Sovjetunionens hjälte”.

 

Carius slösar ingen tid, utan lämnar sin stridsvagn och påbörjar rekognoscering med en terrängbil. Snart stöter han på framskjutna sovjetiska förband.

"Vi lät vår terrängbil stå kvar i baksluttningen och gick i terrängen och letade efter en plats, från vilken vi kunde se byn med kikaren. Den låg cirka en kilo- meter framför oss och var mer än en kilometer lång. Vi såg tydligt två ryska stridsvagnar vid byns infart. De kunde inte ha varit där länge, för vi kunde fortfarande se rörelse i byn. Andra stridsvagnar körde på huvudmarschvägen och man såg tydligt att ryssarna förberedde ett igelkottsförsvar i väntan på sin huvudstyrka."

Det visade sig även att tyskarna hade genomfört ett misslyckat anfall från norr och att andra tyska förband var inneslutna i skogen bortom byn.

"Vi fick snart nytt besök. En motorcykel dånade fram till oss söderifrån och en löjtnant klev av, från vilken vi fick förklaringen till det skjutande som hade föranlett vår rekognosceringsresa. Löjtnanten rapporterade att en stormkanonbataljon befann sig norr om Krivani och hade försökt att bryta igenom söderut. Chefen hade beordrat ett anfall mot byn, men det enda resultatet blev att sju stormkanoner blev helt utslagna. Han, bataljonsadjutanten, skulle nu med motorcykeln försöka att till varje pris ta sig till Dünaburg och tillkalla ett förband som skulle kunna befria hans bataljon söderifrån. Jag ledde mitt kompani på den precis rekognoscerade vägen fram till byn. Sedan gjorde vi halt och jag samlade plutoncheferna och vagncheferna för att diskutera anfallet. Det som jag då sade har jag fortfarande tydligt kvar i minnet: ”Vi är helt ensamma och helt utlämnade åt oss själva. Dessutom är läget mycket oklart. Att anfalla byn på bred front skulle vara för farligt för oss, eftersom vi till varje pris måste undvika förluster. Bakom byn finns en stormkanonbataljon som är svårt medtagen. Men vi skall inte drabbas av samma öde!"

I krigets absoluta slutskede stred Carius mot de västallierade och förde befäl över en av Tysklands fruktade Jagdtigervagnar. Hur fungerade dessa sjuttiotons monster? Läs månadens förmånsbok! Exemplaret på bilden återfinns i dag på US Ordnance Museum i Aberdeen utanför amerikanska Baltimore.

 

Bravaden är minst lika dödsföraktande och framgångsrik som Wittmanns räd vid Villers-Bocage i Normandie. Trots tillgången på fler stridsvagnar väljer Carius att anfalla själv med endast en ytterligare vagn som understöd.

"Jag klappade Kerscher på axeln och efter ett kort ’Låt oss sätta igång!’ gjorde vi uppsittning i våra vagnar, kontrollerade sambandet och startade motorerna. Inom ett ögonblick hade vi passerat krönet och var nu inom ryssarnas siktfält. Min förare, den pålitlige Baresch, tog ut maximal effekt av vagnen. Alla av oss visste att det var hastigheten som var avgörande. De båda ryska vagnarna, vilka skyddade byn i vår riktning, reagerade först inte alls: det avlossades inga skott. Jag körde direkt förbi byns mittpunkt. Vad som nu hände är svårt att återge, eftersom det gick så fort och oväntat. Kerscher, som befann sig cirka 150 meter bakom mig i byn, märkte att de båda vagnarna vid infarten rörde på sina torn. Han stannade direkt och nedkämpade de båda vagnarna. I samma ögonblick började jag rensa upp i andra änden av byn."

Boken skildrar därefter den rafflande upplösningen, som slutar med att Carius föreslås till att tilldelas Riddarkorset med eklöv. Striden vid Dünaburg var dock inte unik, utan boken skildrar flera episoder där ett tiotal sovjetiska stridsvagnar slås ut i tät följd tack vare Carius skickliga positionering och eldgivning. Samtliga dessa är också bekräftade av andra källor, vilket är intressant att beakta eftersom man bör vara försiktig med att fästa alltför stor tilltro till siffror och bravader som presenteras i memoarer.

Soldater, fordon och materiel rullar österut i en aldrig sinande ström. Östfronten kom att bli en köttkvarn som långsamt malde ner den tyska armén. Otto Carius befann sig i händelsernas centrum.

 

I lejonets kula

Mötet med Heinrich Himmler är ett av bokens mer märkliga avsnitt och inträffar när Carius får sin utmärkelse efter striderna vid Dünaburg. Som sårad tillhörde Carius hemmaarmén i Tyskland och den stod sedan en tid under befäl av Himmler, trots att denne även var ledare för SS och Gestapo. Carius hyste en viss tveksamhet inför SS, men hade samtidigt respekt för Waffen-SS efter dess goda stridsresultat på östfronten. Exempelvis ger han 11. SS-pansargrenadjärdivisionen Nordland, med dess svenska frivilliga, goda vitsord efter att ha stridit tillsammans med enheter ur divisionen under försvarsstrider vid Narva 1944. Beröm eller medaljer verkar inte ha imponerat på den lågmälde Carius, men likt sin generation delade han respekten för auktoriteter och högt uppsatta personer med allt vad det innebar. Det blir en ansträngning för honom att lägga den enkla, raka frontjargongen åt sidan och nia sitt uppklädda bordssällskap. Flera gånger misslyckas han, men utan att någon förefaller ta illa upp. Middagen blir än mer intressant för Carius, som likt många andra vid fronten hade satt allt mer hopp till Tysklands nya undervapen, när han märker att middagen förutom högre officerare ur SS även gästas av flera personer ur rustningsindustrin. Berättelsen och tonen är ärlig, öppenhjärtig och ger inte intryck av att vara lika tillrättalagd med hänsyn till personer eller politik som en del andra memoarer är. I slutstriderna mot amerikanerna är det tydligt att Carius, precis som många andra veteraner från östfronten, är föga imponerad av amerikanerna som soldater. Vid ett tillfälle skojar han om att det bara var att skjuta i luften med en kulspruta så stannade amerikanerna. Sedan kom en virvelvind av artilleri och attackflyg ett par timmar senare. Över huvud taget kryddar Carius sina upplevelser med analyser och åsikter som gör boken klart mer läsvärd och lyfter den till en riktigt intresseväckande och spännande nivå. Han är en unik person som har skrivit en utmärkt memoarbok som inte får missas av den historieintresserade. Otto Carius lever än i dag och har sedan 1956 drivit apoteket ”Tigern” i staden Herschweiler-Pettersheim i Rheinland-Pfalz.

Otto Carius stridsvagn, vid tillfället en Panzer 38 (t), har träffats av en granat. Ingångshålet syns tydligt till höger om kulsprutan. Vagnens radiooperatör förlorade en arm, men Carius kom lindrigare undan och förlorade bara några tänder

Tigrar på östfronten

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!