»Alla tidigare upplevelser bleknar jämfört med detta«

Slaget vid Antietam

”De avfyrade salva efter salva rakt i ansiktet på oss. Vi fortsatte framåt, men förgäves.” Det är den 17 september 1862 – den blodigaste dagen i USA:s historia. Det var dagen då Lee chansade, McClellan tvekade och Lincoln skrev historia – dagen då Antietam Creek färgades röd av blod."

Den som åker till Maryland kan besöka Antietam Memorial, belägen i ett vackert landskap strax utanför Sharpsburg. Naturen ger ett lummigt, nästan skandinaviskt, intryck och turistkartorna över området är fulla av oskyldigt klingande namn: ”Cornfield”, ”West Wood”, ”Dunker Church”. Bortsett från ”Bloody Lane” är det inte mycket som avslöjar platsens gräsliga historia. Det är svårt att föreställa sig att tusentals unga män förlorade livet bland dessa idylliska träddungar och åkrar en disig septemberdag för 150 år sedan. Den 17 september 1862 har gått till historien som den blodigaste dagen i den amerikanska historien. Här stupade fler amerikanska soldater än under D-dagen vid Normandie 1944 1944 och under själva landstigningsdagen på Iwo Jima 1945. Det sägs att vattnet i Antietam Creek var mörkrött av blodet från de döda.

Lees fälttåg i Maryland

En vecka tidigare hade långa led av gråklädda sydstatssoldater vadat över Potomacfloden, från Virginia till Maryland, från syd till nord. Flertalet var illa klädda och en del saknade till och med skor på fötterna, men de hade slagit tillbaka unionens samtliga försök att besegra dem. General Robert E. Lee ansåg tiden vara mogen för en attack mot Washington, unionens hjärta. Det var ett djärvt drag, eftersom hans armé var förhållandevis liten – och ännu mindre blev den när Lee avdelade ett antal divisioner för att erövra de stora vapenlagren i Harper’s Ferry. Dessutom hände något märkligt.

Mysteriet

På morgonen den 13 september slår 27. Indianaregementet läger på ett dammigt fält i utkanten av Frederick. Unionssoldaterna reser tält, hugger ved och lagar mat. En av dem, en Barton W. Mitchell, får syn på ett illa tilltygat kuvert på marken. Det visar sig vara ett prydligt handskrivet brev, lindat kring tre cigarrer. Mitchell anar brevets betydelse och skickar det uppåt längs befälskedjan, från menig till löjtnant, löjtnant till kapten, kapten till överste, överste till generalmajor. Vid lunchtid har brevet nått general McClellan, som knappt tror sina ögon. I sina händer håller McClellan ”Special Order 191”, utfärdad av hans fiende Robert E. Lee. Dokumentet avslöjar allt: Lees planer, avsikter, mål, tidsplanering och styrkor. Enligt vittnen höjer McClellan en knuten näve i luften och ropar: ”Nu vet jag precis vad jag ska göra!” Sedan vänder han sig till en av sina underlydande: ”Om jag inte lyckas spöa Bobby Lee med hjälp av detta papper kan jag lika gärna åka hem.”

Vansinnet tar sin början

Slaget vid Antietam inleds i dimma efter en natts regn. I norra änden av slagfältet rycker nordstatsgeneral ”Fighting Joe” Hooker fram med sina soldater genom ett tätvuxet majsfält som skymmer all sikt. Det enda som syns är bajonetternas reflexer. Plötsligt drabbar de samman med fienden och en vansinnig eldstrid bryter ut. ”Jag har aldrig haft så många rebeller att skjuta på som vid det tillfället”, berättar en nordstatare. De stridande soldaterna längs linjerna skjuter sönder varandra fullständigt, och samtidigt som förstärkningar strömmar till inleder artilleriet på båda sidor en fruktansvärd eldgivning. Först visslar granaterna genom den höga vegetationen och sedan kommer druvhagel i mängd. ”Vi hade bara gått några meter bland majsen när plötsligt: Whizz! Pang! En granat exploderade över våra huvuden; sedan en till; sedan slog en artillerigranat ned mitt i vårt täta led. Två man dog direkt och elva sårades. Kapten Noyles fot slets av och en annan kille förlorade båda armarna.”

Stupade i rader

Brigaden Louisiana Tigers från New Orleans tvingas dra sig ur efter att ha förlorat drygt sextio procent av sina soldater, och det ser lika illa ut på motståndarsidan. Ett Massachusettsregemente förlorar 224 man av 334, vilket motsvarar nästan sjuttio procent. Så fortsätter det. Hookers första kår förlorar 2 500 man, en dryg tredjedel av styrkan. 4. och 5. Texasregementena förlorar varannan soldat, precis som 18. Georgiaregementet. Värst går det för 1. Texasregementet, som förlorar 186 av 226 man – vilket motsvarar 82 procent. Och ändå har slaget bara börjat! Enheter som bryter samman och förblöder i kulregnet ersätts av nya och blodbadet fortsätter. När general John Bell Hood får frågan var hans division befinner sig blir svaret: ”Död ute på fältet.” Hooker skriver senare i en rapport: ”De stupade låg i rader precis som de hade stått inrättade bara en kort stund tidigare. Det hade aldrig fallit på min lott tidigare att få bevittna ett så blodigt, dystert slagfält.”


Det går inte att överskatta betydelsen av slaget vid Antietam. Om Lee hade segrat skulle delstaten Maryland möjligen ha lämnat unionen, och de europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien skulle kanske ha erkänt konfederationens självständighet. Detta hade i sin tur gett sydstaterna möjlighet att importera vapen och kriget skulle därmed ha fått ett annat förlopp. Läs mer om det dramatiska händelseförloppet i Den blodigaste dagen.

Bloody Lane

 
 

En av sidorna i General Lees detaljerade Special Order 191, i dag utställd vid Crampton’s Gap i Maryland. Det topphemliga dokumentet påträffades av menige Mitchell som skickade det vidare till general McClellan. Hur löd dess innehåll? I månadens förmånsbok återges ordern på svenska, ord för ord.

Senare samma dag flyttas fokus från majsfältet i norr till ett frontavsnitt beläget mitt på slagfältet. Här finns en nedsjunken, dikesliknande, väg, försvarad av Daniel Harvey Hill och hans sydstatsförband. Även här urartar striderna i urskillningslös slakt. Vägen – som kom att gå till historien som Bloody Lane – fungerar i praktiken som en skyttegrav, förstärkt av stenar och stockar. Flera nordstatsdivisioner stångar sig blodiga i hopplösa anfall. ”Vår fana är genomborrad av kulor och splitter”, skrev överstelöjtnant Sanford Perkins, ”och stången har gått av.” Men lyckan vänder när unionssoldaterna lyckas erövra liten höjd vid sidan av vägen. Härifrån kan de avfyra salva efter salva rakt ned i försvararnas ställningar, där de stupade samlas i blopennan diga drivor. ”Vi utsattes för mördande flankerande eld”, berättar en sydstatsofficer. ”På den här vägen ligger de döda sida vid sida så långt ögat når”, berättar en soldat från New Hampshire. En löjtnant skriver följande i ett brev till sin fru: ”Att se tusentals ligga på fältet, en del döda andra sårade, och höra deras rop på hjälp … deras armar och ben har skjutits av, ja, till och med deras hakor och näsor, åh, det är en skam för mänskligheten. Åh gode Gud, kan inte denna grymhet ta slut?”

Slagets tre skeden

I månadens förmånsbok Den blodigaste dagen följer vi slaget vid Antietam i alla dess skeden: morgonens ursinniga sammandrabbning i det högväxta majsfältet, den efterföljande kampen om Bloody Lane samt slagets dramatiska klimax vid Burnside’s Bridge. Här satte general Burnside in regemente efter regemente för att erövra en viktig bro, försvarad av en liten sydstatsstyrka på 400 man. Man misslyckades gång på gång och de anfallande föll som dominobrickor längs den smala passagen. Till slut stormades dock bron ”med en sådan våldsamhet att fienden inte kan stå emot, och stjärnbaneret sätts ned på den motsatta sidan omkring klockan ett på eftermiddagen, under de mest entusiastiska hurrarop från alla delar av fältet där det kan ses”.


När historyplace.com rangordnar världshistoriens mest betydelsefulla slag hamnar slaget vid Antietam på femte plats efter slagen vid Leipzig 1813, Stalingrad 1942–1943, Hastings 1066 och Yorktown 1781. Du hittar den intressanta länken här.

 

I grevens tid

Det enda som nu återstår av sydstatsenheternas försvar vid Burnside’s Bridge är 113 soldater ur 7. Virginiaregementet. Deras kapten Philip S. Ashby inser vikten av att bromsa fiendens framryckning och därmed ge de egna tid att forma nya linjer. Han ger sina män en ödesdiger order: ”Män, vi har fått i uppdrag att hålla denna plats vad som än händer. Ingen får avvika. Vi ska alla dö tillsammans på denna plats, om så krävs.” I detta skede anländer dock generalmajor Ambrose Powell Hill med sin division och han skickar genast tre brigader under Archer, Gregg och Branch till Ashbys hjälp. De kastar sig mot fiendens vänsterflank med ett ”trotsigt vrål”, enligt A.P. Hills egen beskrivning. Han lägger till, närmast som en underdrift, att hans soldater hade anlänt ”i grevens tid”. Hur det gick läser vi i månadens förmånsbok. Här ges svaren på en rad frågor: Hur kunde McClellan missa möjligheten att krossa Lees armé? Han förfogade över dubbelt så många soldater och kände dessutom till Lees planer i detalj. Varför lät McClellan sina kårer anfalla en åt gången? Under mer samordnade anfall hade Lees linjer sannolikt fallit samman. Och framför allt, hur upplevdes striderna av de inblandade soldaterna? Vad fick dem att kämpa och ha ihjäl varandra med sådan frenesi?
Antagonisterna vid Antietam förlorade 26 000 man på tolv timmar, vilket motsvarar ungefär tre regementen per timme eller om man så vill ett kompani varannan minut – hela dagen. Här är Bloody Lane efter blodbadet.

 

SMB:s storsatsning på amerikanska inbördeskriget förra året blev en succé. Många medlemmar ansåg att denna konflikt länge varit något underrepresenterad i Pennan & Svärd ets utbud. Andra fick chansen att lära känna ett krig som de tidigare inte vetat så mycket om. Vi avhandlade bland annat första slaget vid Bull Run, slaget vid Hampton Roads och Shermans förödande marsch mot havet, men insåg snabbt att det finns fler fälttåg och kampanjer som förtjänar samma uppmärksamhet. Därför kommer nu fortsättningen, och vi inleder med slaget vid Antietam – den blodigaste dagen i USA:s historia. Visste du att förlusterna vid Antietam uppgick till 26 000 man? Det motsvarar hela Ölands befolkning. Enbart på den tre meter breda och 38 meter långa Burnside Bridge stupade fler amerikanska soldater än under hela Gulfkriget – och det under loppet av någon timme. Men efter att man läst månadens förmånsbok undrar du inte längre hur så många kunde dö. Du förundras snarare över att en del trots allt lyckades överleva. Bertil Nelsson, överstelöjtnant m.s.t., hedersledamot av styrelsen för SMB

 

 

General McClellan, ”lille Napoleon”, hade byggt upp Potomacarmén från grunden och hade svårt att skicka sina soldater i döden. Han älskades av manskapet, men kritiserades av officerskollegor för sin försiktighet.

 

Utöver slaget vid Antietam behandlar månadens förmånsbok även andra slaget vid Bull Run – eller andra slaget vid Manassas, som sydstaterna kallade det.

 

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!