Sydstaternas förlorade segerBlodbadet vid Chickamauga

 

Slaget vid Chickamauga är högintressant. Sett till antalet inblandade var det kanske det blodigaste under hela kriget, men trots det är det relativt okänt. Det var det enda större slag under hela kriget där sydstatsarmén var numerärt överlägsen. Det avgjordes till stor del genom tillfälligheter och missförstånd, och nordstatsgeneralen som räddade sin armé undan utplåning kom från södern. Lär känna George H. Thomas – ”the rock of Chickamauga”.

 

Vad får en människa att gå i krig mot sin delstat, mot sitt eget folk? Sydstatsofficeren George H. Thomas rörde upp många känslor när han valde att stanna i unionsarmén vid krigsutbrottet 1861. Hans egen familj ville inte längre kännas vid honom, hans porträtt vändes mot väggen i barndomshemmet i Virginia och hans yngre syster eldade upp hela deras brevkorrespondens. Även officerskollegorna i norr kände misstro. Ingen kunde dock klandra Thomas för hans insatser på slagfältet och han respekterades av sina soldater. I såväl norr som söder var en officers inflytande direkt kopplat till hans agerande i strid, eller som en sydstatschef uttryckte det: ”Varje uns av respekt kostar en droppe av ditt blod.” Och Thomas hade förlorat mycket blod. I slutet av augusti 1860, knappt ett år före kriget, stred han mot upproriska indianer längs Coloradofloden. Han träffades av en pil som trängde genom kinden och borrade sig fast i hans bröst, men lyckades ändå driva indianerna på flykt. Under inbördeskriget räddade Thomas unionsarmén vid åtminstone två tillfällen: i slagen vid Stones River och Chickamauga. Det var dock inte nog med det, för det var bara i två slag under hela kriget som en nordstatsoffensiv lyckades riva upp och krossa en sydstatsarmé i väl förberedda försvarsställning ar: i slagen vid Chattanooga och Nashville. Båda gångerna leddes stormningen av just Thomas. ”Omedelbart till höger om oss satt en general på en stor brun häst. Han var helt ensam. Stridsmullret drog fram längs fronten … överallt gav linjerna vika och smulades sönder som sandsträngar. Men mitt i allt detta behöll han sitt lugn. En överste red fram till honom och frågade: ’Hur går striderna?’ ’Mycket bra, sir! Framryck bara med era soldater!’”

 

George H ThomasGeorge H. Thomas (1816–1870) gjorde sig tidigt känd som tuff och kompromisslös. När hans rumskamrater trakasserades av en äldre kadett under deras första dag på militärakademin i West Point reste sig Thomas upp och stirrade kadetten stint i ögonen. ”Lämnar du inte detta rum på direkten kastar jag ut dig genom fönstret.” Hans motståndare lommade iväg och kom inte tillbaka. Det kan även nämnas att en av rumskamraterna hette William Tecumseh Sherman. När Thomas var i femtonårsåldern drabbades hans hemtrakt av slavuppror och våldsamheter, vilket präglade honom djupt. Enligt författaren John Bowers var det rentav dessa tidiga händelser som fick Thomas att strida för unionen i inbördeskriget tre decennier senare. Vänskapen med nordstatare som Sherman kan också ha spelat in, liksom giftermålet med Frances Kellogg från New York. Han var trofast, självständig och trygg, vilket återspeglar sig i de smeknamn han fick av sina soldater: Old Reliable, Old Pap, Uncle George. Efter kriget, när egendomar och enorma förmögenheter delades ut till segerrika nordstatsgeneraler tackade Thomas nej, vänligt men bestämt: ”Jag är väldigt tacksam, men anser att jag inte kan ta emot dessa gåvor utan att förlora mitt oberoende.”

 

Chickamauga creek

Slaget vid Gettysburg i juli 1863 betraktas allmänt som amerikanska inbördeskrigets stora vändpunkt, då konfederationens framgångar förbyttes till en lång serie nederlag och reträtter. General Rosecrans nordstatssoldater kände vind i ryggen när de ryckte fram mot den viktiga knutpunkten Chattanooga på sensommaren 1863, bara några månader efter slaget vid Gettysburg. Det kom till och med uppmuntrande rapporter om att general Braggs sydstatsarmé drog sig tillbaka från Chattanooga. Kunde staden rentav erövras utan strid? Detta skulle dock visa sig vara ren vilseledning, för Bragg hade ingen avsikt att fly – tvärt om. Efter en tids förvirring, en hel del katt och råttalek och ett antal blodiga skärmytslingar drabbade de båda arméerna plötsligt samman vid Chickamauga Creek strax utanför Chattanooga.

 

Patrick Cleburne

Sydstatsofficeren Patrick Cleburne deltog i en rad av inbördeskrigets allra hårdaste slag, och till skillnad från många samtida ögonvittnen skildrade han striderna sakligt och utan dramatiserande överdrifter i sina stridsrapporter. Just slaget vid Chickamauga och den beskjutning han utsattes för beskriver han dock som ”det värsta jag någonsin upplevt”.

Förvirring

Eftersom slaget ägde rum i skogsterräng utkämpades eldstriderna på mycket korta avstånd och präglades av överraskande sammanstötningar och lika plötsliga flankangrepp. Generalernas uppgift var att sätta in sina styrkor vid de avgörande punkterna på slagfältet, men på grund av kaoset och kommunikationsproblemen förvandlades detta till en svår utmaning. I efterhand skrev en av unionsarméns brigadchefer om slaget: ”Allt detta prat om generalernas ledarskapsförmåga på båda sidorna är rent nonsens … Det var en strid mellan enskilda soldater och var enbart en fråga om uthållighet. De båda arméerna möttes likt två vilddjur och kämpade så länge de över huvud taget kunde stå upp i en utdragen och slagsmålsliknande sammandrabbning.”

 

En plötslig lucka

Det var en tät strid som böljade fram och tillbaka. En missförstådd order på nordstatssidan ledde dock plötsligt till att en lucka skapades i stridslinjen, vilket sydstatssoldaterna naturligtvis utnyttjade. Ett befäl på sydstatssidan beskrev skådespelet på följande sätt: ”Det beslutsamma och häftiga anfallet, våra tunga anfallskolonner som svepte ut från skuggorna i den dunkla skogen och ned över det solbelysta fältet, de blänkande vapnen, artilleriets och de beridna soldaternas framstötar, fiendens reträtt, ropen från officerarna i vår armé, dammet, röken, dånet från vapnen – visslande kulor och druvhagel och briserande granater – utgjorde tillsammans en oöverträffat storslagen stridsskådeplats. Här mottog jag den sista order som general Hood gav mig i fält: ’Fortsätt framåt och stanna inte upp.’” En Texassoldat mindes upphetsningen när de förföljde sina motståndare: ”Hela stridslinjen framför oss verkade ha brutit samman och präglades av kaos ... Jag var alltför uppjagad för att lägga märke till något annat än dem som flydde framför mig. Jag rusade vidare, viftade med min hatt, tills jag nästan befann mig mitt bland dem.” En soldat i 44. Alabamaregementet skrev att ”jänkarna kämpade beslutsamt så länge vi låg stilla och bjöd motstånd”, men när regementet ”gav upp ett vrål och gick till angrepp i full språngmarsch ... flydde de hals över huvud”.

 

Slaget vid Chickamauga

Slaget vid Chickamauga, som lämpligt nog betyder “Dödens flod” på cherokeeindianernas språk. Brigadgeneral Wood drog tillbaka sin division från slaguppställningen efter ett missförstånd. Detta skapade en lucka som sydstatsarmén inte var sen att utnyttja.

»Jag tänker inte retirera en tum«

Det såg alltså mörkt ut för general Rosecrans och hans blårockar. Linjen hade brutit samman och allt fler enheter valde att dra sig tillbaka, en del i vild flykt. Det var då general Thomas styrde upp situationen. Hans soldater höll en höjd kallad Horseshoe Ridge och hade slagit tillbaka en rad anfall under dagen. Höjden och dess orubbliga försvarare blev samlingspunkt för spridda rester ur olika nordstatsförband och tillsammans formerade de ett nytt försvar som skulle hålla ända till mörkrets inbrott – detta trots att trossen sedan länge hade flytt fältet och att det saknades ammunition. Soldaterna plundrade helt enkelt sina sårade och stupade kamrater, och kunde därigenom hålla stånd hela eftermiddagen. Det avslutande anfallet slogs tillbaka när fienden befann sig endast tjugo meter från deras stridsställningar. Vi följer dramatiken i månadens förmånsbok. ”En sergeant uppmanade en handfull soldater ur 19. Ohioregementet att retirera för att leta upp sitt regemente. Männen vägrade med argumentet att ’vi har regementsfanan, några soldater från varje kompani’ och därför ’är vi regementet och kommer att stanna kvar här så länge vi har ammunition’.”

 

Dunk! Och så faller menige Robertson. Han vrider sig och dör. Dunk! Korpral Grey skjuten genom halsen. ”Tillbaka!” ropar jag. Dunk! Dunk! Dunk! Och så faller ytterligare tre man. Pressen är fruktansvärd.

 

Missionary Ridge

Unionsarmén stormar Missionary Ridge under belägringen av Chattanooga. Här vändes förlusten i slaget vid Chickamauga till seger. Det tidigare nederlaget förvandlades rentav till ett stridsrop: ”Chickamauga! Chickamauga!” Till vänster i bild syns generalerna Ulysses S. Grant, George H. Thomas och Gordon Granger. Efter slaget tillfrågades Thomas om hur de stupade skulle hanteras. Skulle de delas in efter delstat och begravas åtskilt? ”Nej”, svarade Thomas. ”Blanda dem. Jag är trött på stater.”

 

Slagfält 

”Detta är det enda slag som jag någonsin har deltagit i, då vi har kunnat behärska slagfältet, och det känns skönt att marschera över det, mot norr.” Så skrev en segerrik sydstatssoldat i ett brev strax efter slaget.

 

Död soldat

De unga soldaterna i båda arméerna accepterade döden på ett häpnadsväckande prosaiskt sätt. En Alabamasoldat såg sin bror träffas av en miniékula (expansionskula) i vänstra sidan av bröstet och som punkterade hans vänstra lunga när de anföll den 20 september. Soldaten besökte sin bror dagen därpå: ”Han är mycket lugn hela tiden och helt saklig, pratar obesvärat om döden … han förväntade sig inte att stupa i kriget, hoppades att få träffa sin hustru och barnen och dö i hemmet, hoppades att få uppfostra sina barn, men överlämnar sig till Guds vilja.” En av Hoods Texassoldater visade liknande sinnesstämning: ”Min kära hustru: Gud har hört dina böner, och genom Hans barmhärtighet har jag förskonats från farorna under ytterligare ett stort slag, vilket har varit så mycket mer ödesdigert avseende de individuella och personliga olyckorna för vår brigad än något annat under kriget. De äldsta soldaterna är överens om att de aldrig har varit med om något liknande.”

 

 

Månadens förmånsbok:

Amerikanska inbördeskriget - Sydstaternas förlorade seger

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!