Nordstatskavalleriets mandomsprov

Slaget vid Brandy Station 1863

I juni 1863, knappt en månad före slaget vid Gettysburg, drabbade James Ewell Brown ”Jeb” Stuarts kavalleridivision samman med Alfred Pleasontons kavallerikår vid en liten järnvägshållplats i norra Virginia. I Det största kavallerislaget presenteras inte bara själva slaget och dess konsekvenser. Läsaren får dessutom en god uppfattning om hur de båda sidornas kavalleri var organiserat och utrustat samt hur det leddes, stred och anpassade sig till krigets villkor.

Wade Hamptons sydstatsryttare på Fleetwood Hill skulle strax få uppleva något som var både imponerande och oroväckande. Georgiakavalleristerna ur 9. regementet, även känt som Cobbs legion, hade bara en stund tidigare jagat bort nordstatsfienden från sluttningarna med understöd av 1. South Carolinakavalleriet. De hade brakat rätt in i flanken på de framryckande ryttarna ur 10. New Yorkregementet och även om närstriderna blev våldsamma dröjde det inte mer än tio minuter innan bataljen var över. New Yorkarna tillhörde visserligen ”kavalleridräparen”Judson Kilpatricks brigad och hade ännu en gång fått inleda ett taktiskt sett vårdslöst anfall, men de erfarna sydstatssoldaterna tog nästan för givet att de skulle besegra sina beridna motståndare lika lätt som vanligt. De var vana vid att nordstatsryttarna fäktade illa och flydde efter en stund. Nu väntade de på att den lille nordstatsöversten skulle skicka fram nästa omgång. Det gjorde han också, men då hände något enastående. Uppför höjden stormade ett nytt nordstatsregemente med blänkande sablar och det tänkte inte låta sig hejdas. De förbluffade ryttarna vid Cobbs legion och 1. South Carolinakavalleriet såg hur angriparna rusade förbi utan att bry sig om dem och plöjde i stället in i 6. Virginiakavalleriet, vilket drevs på flykten. ”Vad tusan var det där?!”, utropade en fräknig och linhårig yngling med äkta förvåning. Han var säkert inte mer sjutton eller arton år gammal, men hade varit med om tillräckligt många strider för att inse att detta var en helt ny upplevelse. ”Fiskare och skogshuggare”, hördes en röst med släpande Georgiadialekt. Det var hans korpral, en obetydligt äldre och lika erfaren kavallerist, som klargjorde vilket nordstatsregemente det var frågan om: alla visste att det mest bodde fiskare och skogshuggare i Maine. Kommentaren var inte nedsättande menad. De hade fått bevittna ett helt nytt, självsäkert och aggressivt beteende från nordstatskavalleriets sida.

 


 

Brandy station

1. Mainekavalleriets anfall med blanka vapen ägde rum den 9 juni 1863 under slaget vid Brandy Station, även känt som slaget vid Fleetwood Hill. Denna sammandrabbning i Culpeper County, Virginia, blev ett förspel till det ödesmättade slaget vid Gettysburg några veckor senare och en närmast oavgjord affär. Två aspekter på slaget är dock av särskilt intresse. Vid Brandy Station utkämpades det största slaget med kavalleriförband någonsin i USA. Den andra, och mer betydelsefulla, aspekten av intresse är att slaget anses vara nordstatskavalleriets egentliga mandomsprov. Robert E. Lees Norra Virginiaarmé och ärkefiendens Potomacarmé under befälhavare som George B. McClellan, Ambrose Burnside och Joseph Hooker hade länge utmanat varandra i Virginia och drabbat samman i blodiga slag som dem vid Bull Run, Antietam, Fredericksburg och Chancellorsville.

Efter det sistnämnda slaget i maj 1863 beslutade sig Lee för att behålla initiativet och förflytta kriget norrut till Pennsylvania och två månader senare kulminerade kriget vid Gettysburg. Förflyttningen skulle inledningsvis ske dolt och kavallerichefen ”Jeb” Stuart fick till uppgift att skydda och dölja huvudstyrkans marsch in i Shenandoahdalen. Den 8 juni låg hans division i bivack vid Brandy Station i Culpeper County, beredd att korsa Rappahannockfloden dagen därpå. Tidigt på morgonen den 9 juni utsattes den för ett överraskande angrepp från nordstatsstyrkor som till övervägande del visade sig bestå av Potomacarméns kavalleri. Det som utvecklade sig var en dagslång kraftmätning mellan det nyligen omorganiserade nordstatskavalleriet och Stuarts luttrade sydstatsryttare. Det var också i Culpeper County som de beridna blårockarna för första gången kom att utgöra en jämbördig motståndare.

»Vem har någonsin sett en död kavallerist?«

Generalmajor Joseph Hookers spydiga kommentar vid ett tidigare tillfälle avspeglade kavalleriets blygsamma roll, åtminstone på den östra krigsskådeplatsen, under de två första krigsåren. Stupade kavallerister var förvisso en sällsynthet i jämförelse med antalet fallna infanterister. Anledningarna var såklart flera. Hooker låg emellertid själv bakom den omorganisation som senare skulle leda till att nordstatskavalleristerna inte bara löpte större risk att stupa, det blev också ett mer självständigt och effektivt truppslag. Det hävdas ofta att nordstatsynglingarna inte var några hästkarlar, vilket förmodligen delvis var sant. Till skillnad från det avsevärt mer industrialiserade och urbaniserade norra USA är det ett rimligt antagande att söderns talrika landsbygdssöner var mer vana vid att rida och sköta hästar. Skillnaderna i livsstil utgjorde möjligen en del av förklaringen till att sydstatskavalleriet kom att uppträda med större skicklighet och självförtroende redan vid krigsutbrottet. Än viktigare var det faktum att förkrigstidens federala amerikanska armé endast förfogade över ett fåtal reguljära kavalleriförband. Viktigast var attityden och kunskapen bland de första förbandscheferna i de båda motståndararméerna. Så var det pengarna också, såklart. En hästburen soldat är både dyrare att utrusta och tar längre tid utbilda.

 

 

 

 

”De är här!” General ”Jeb” Stuart, chef över Virginiakavalleriet, väcks bryskt av sin adjutant Heros von Borcke.


 

Kavalleriet i USA

Kavalleriförband sattes tidigt upp av de amerikanska delstaterna och den federala armén, men de geografiska förutsättningarna och krigföringens villkor styrde truppslagets utveckling i en annan riktning än i Europa. Man behövde inte hålla sig med tunga elitförband som kyrassiärer och lansiärer eller lätt rytteri som husarer. Mångsidiga förband som dragoner passade amerikanerna bättre, framför allt eftersom konflikterna sällan omfattade rena kavalleridrabbningar.



Månadens förmånsbok innehåller inte bara en rikt illustrerad och detaljerad skildring av kavallerislaget vid Brandy Station. Den studerar även kavalleristernas utrustning, utbildning och vapen.

När inbördeskriget bröt ut var många officerare inte äldre än att de hade deltagit som lägre förbandschefer under mexikanska kriget (1846–1848). Mellankrigstiden erbjöd utökade kavallerierfarenheter för en del, framför allt i strider mot indianerna i de västra gränsbygderna och någon enstaka inrikeskonflikt av upprorskaraktär. Kavalleriet hade verkligen inte någon nämnvärd överlevnadsförmåga på det samtida moderna slagfältet med dess allt effektivare eldhandvapen och artilleripjäser. Den anpassade uppgiften att spana, skydda flanker och föra strid på djupet var egentligen god nog. Sydstatskavalleriet hade generellt sett utvecklats i en annan riktning: kraftsamlat uppträdande, offensivt agerande och med strid på djupet som sin stora specialitet – men inte mot reguljärt infanteri i förberedda ställningar och med tungt understöd. Stort självförtroende och rekryter som hade grenslat hästar sedan barnsben var inte någon nackdel, men det handlade nog mer om att kunna utnyttja sina resurser på rätt sätt. Ont skall med ont fördrivas, men nordstatsarmén hade inte mycket att sätta emot de överlägsna ryttarna från södern. Den beridna fienden undvek nämligen att hamna i strid med infanteri och artilleri om det inte förelåg uppenbara taktiska fördelar eller om motståndaren var uppenbart underlägsen. Nordstatskavalleriet gjorde inte mycket väsen av sig, men detta skulle snart förändras.

Skrytmånsar och jubelidioter

Inbördeskriget utvecklade många egensinniga, temperamentsfulla, orädda och ibland fullständigt odugliga förbandschefer. I slaget vid Brandy Station kom ett flertal av de mest färgstarka personligheterna att agera på samma slagfält. Kompetensen varierade, framför allt på nordstatssidan. Kavalleriets europeiska traditioner gick inte lika väl ihop med amerikanernas praktiska och osentimentala läggning, men truppslaget fostrade ändå ett antal officerare som var minst lika djärva, initiativrika och stridslystna som sina förnäma europeiska kollegor.



Några av unionssidans artillerister vid Brandy Station. Just detta batteri leddes av löjtnant Pennington och användes för att understödja Duffiés framryckning.

En hel del originella typer tog också plats. Generalmajor Joseph ”Fighting Joe” Hooker saknade för egen del inte självförtroende och han var inte helt ofärdig i konsten att skryta och visa sig tjurskallig. En av hans största organisatoriska insatser som befälhavare för Potomacarmén var att dela med sig av självförtroendet till kavalleriet. Han började med att sammanföra alla spridda kavalleriförband till en enda kår och utnämna förbandschefer av det rätta virket. Kårandan förstärktes med ny utrustning och ett eget förbandsemblem Baksidan av Hookers initiativ var att han gärna lyssnade till och utsåg en del skrävlande officerare till förbandschefer och stabsofficerare. De flesta var färgstarka och målmedvetna, men av olika anledningar. Alfred Pleasonton, befälhavare för Potomacarméns kavallerikår, fick avsevärt mer erkännande än vad han förtjänade. En hel del var dock självskapat och han hade en viss vana att överdriva sin egen betydelse. Få av Pleasontons underlydande var omedvetna om detta och han var ”ökänd som en översittare och smilfink”. Den intensivt äregirige kavallerikårchefen var märkligt nog nästan helt frånvarande under slaget, vilket i praktiken innebar att striderna leddes av kompetenta förbandschefer som John Buford och David McMurtrie Gregg. Överste Hugh Judson Kilpatrick, även kallad ”Kill-Cavalry”, var redan ökänd som en storförbrukare av egna personalresurser. Han beskrevs som ”en ytlig skrytmåns utan hjärna” av en stabsofficer och utnämndes till jubelidiot av Sherman ett år senare. Även om hans stridslystnad och framåtanda samtidigt uppskattades av cheferna riskerade Kilpatrick sina kavallerister på ett överdrivet hänsynslöst och gammalmodigt sätt. Han ogillades inte helt av sina soldater, men var knappast älskad. När Maineryttarna återvände efter sitt beryktade anfall med en erövrad sydstatsflagga ville Kilpatrick själv ha den. En av ”skogshuggarna” svarade då trotsigt: ”Det finns fler uppe på kullen och om översten så gärna vill ha en får han allt ge sig iväg och leta upp en själv!”

Ett litet slag med stora konsekvenser

Slaget vid Brandy Station, som mest kom att handla om åsen Fleetwood Hill, var en tämligen rörig kraftmätning mellan soldater ur ett truppslag som i många avseenden redan var föråldrat. Pleasontons kavalleri understöddes av några infanteribrigader och artilleriet på båda sidor visade sig som alltid vara ett omistligt och effektivt truppslag. Själva kraftmätningen skedde dock mellan beridna styrkor, inte sällan genom uppsuttna strider, och sablarna – som ofta påstås ha hamnat på skrothögen när kriget inleddes – kom nu till heders. När slaget var över vajade fortfarande sydstatskonfederationens ”Stars and Bars” över Brandy Station och Fleetwood Hill, men Stuart och hans rytteri hade egentligen inte mycket att vara stolta över. Dessutom skulle de snart ge sig av för att lösa sin egentliga uppgift att skydda Norra Virginiaarméns framryckning in i Pennsylvania. Det största kavallerislaget bjuder läsaren på en bred och fördjupad skildring av ett truppslag som skulle utvecklas ytterligare under krigets två återstående år, men det var i slaget vid Brandy Station som nordstatsryttarna förtjänade den respekt som hittills bara hade varit deras motståndare förunnad.


Fakta

Följande siffror ger en uppfattning om nordstatskavalleriets expansion under inbördeskriget:

• 1861 förfogade den reguljära amerikanska armén över två dragonregementen, ett jägarregemente till häst samt två kavalleriregementen. Ytterligare ett kavalleriregemente sattes upp strax efter krigsutbrottet. Samtliga benämndes då kavalleriregementen.
• Av de 176 officerare som tillhörde de fem ursprungliga beridna regementena 1860–1861 valde 104 (59 procent) att ansluta sig till sydstatsarmén.
• Vid årsskiftet 1861–1862 förfogade nordstatsarmén över sex reguljära kavalleriregementen (4 744 man) och 82 frivilligkavalleriregementen (delstatsförband) på sammanlagt 56 654 man.
• Under inbördeskriget satte nordstatsarmén sammanlagt upp över 270 kavalleriregementen samt ett antal självständiga irreguljära ryttarförband av kompanis eller bataljons storlek.

 

Månadens förmånsbok!

Det största kavallerislaget innehåller drygt 160 illustrationer, fotografier och kartor – många i färg.

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!