Krigens hav - från bärsärkar till ordensriddare


AV BO ERIKSSON, FIL.DR. I HISTORIA VID STOCKHOLMS UNIVERSITET

Några av de genomborrade liken flöt fortfarande kring det stora krigsskeppet Ormen långe. Striden hade inte pågått länge, men den hade varit våldsam. Skeppsdäcket var likt en sjöborres kropp, fastnaglat med pilar, yxor och lansar som det var. En tunna med mjöd, en gång så begärlig, guppade nu bland de döda. Allt hade gått förlorat. Fartygets befälhavare fattade sitt beslut och utan att tveka kastade han sig överbord och försvann ned i djupet. Kvar till sina fiender lämnade han ett rike att rätt förvalta. Mannen var ingen annan än Olav Tryggvason, kung över Norge. Det hände strax utanför ön Rügen, på den plats som kallades Svolder, för drygt ettusen år sedan.

 

LÄS ETT UTDRAG HÄR [Adobe Acrobat PDF - 1.54 MB]


I dag förs en annan kamp på Östersjön, kanske lika ojämn - mot försurning och övergödning. Förr, mellan år 1000 och 1500, pågick helt andra strider, betydligt mer våldsamma sådana, som syftade till herravälde över hav och land. I dag är Östersjöländerna överens om att något måste göras, man har bara inte funnit de rätta samarbetsformerna än. Det enda man kunde enas om då, för länge sedan, var att man inte var överens om något.



Illustration: Per-Anders Nilsson

Illustration: Per-Anders Nilsson.


Mellan hammaren och korset

 

Allt började med Olav Tryggvason, en vikingahövding som just hade återvänt från långa, krigiska färder i Västeuropa och som nu hade tagit över den norska kronan. I England hade han låtit döpa sig och antagit den nya tron. Årtiondena runt år 1000 var en brytningstid mellan asatro och kristendom och kungarna valde därvid att gå i bräschen för den nya religionen.

Kristet döpt förvisso, men vidare from eller tolerant var han inte, den kristne kungen. Vid ett möte med den svenska änkedrottningen Sigrid Storråda, änka efter Erik Segersäll, inte bara förolämpade han den mäktiga frun å det grövsta - han kallade henne ”hundhedning” - utan dristade sig till att ge henne ett slag med en handske. Den örfilen kom att runga ut över Östersjön.

Änkedrottningen glömde aldrig den skymfen och hon bestämde sig för att hämnas. Med fagra ord och mycken list lyckades hon övertala sin make Sven Tveskägg, som var kung över Danmark, att återupprätta hennes heder och ära. Sven Tveskägg var son till ”imperiebyggaren” Harald Gormsson Blåtand och en av Östersjöländernas mäktigaste aktörer vid denna tid. Hans ord och gärningar vägde tungt. Sigrid lyckades även mobilisera sin son Olof Skötkonung, som var kung över Sverige, samt en norsk storman vid namn Eirik Håkonsson att ta upp kampen mot den fräcke kung Olav.

 

 

Slaget vid Svolder

Det var upplagt för en våldsam attack. Platsen för överrumplingen blev  Svolder.

Ovetande om grannkungarnas intriger och mordplaner hade kung Olav farit över havet med sitt stora fartyg Ormen långe, vikingatidens i särklass största och mäktigaste krigsskepp. Färden hade gått till venderna, ett västslaviskt folk som bebodde trakterna kring norra Polens kustområden. Anledningen var att hans gemål Tyra, som för övrigt var syster till Sven Tveskägg, hade ouppklarade affärer med venderna. Hon hade tidigare varit gift med en vendisk härskare vid namn Boleslav. När hon hade lämnat honom, för att i stället gifta sig med den norske kungen, hade venderna förvägrat henne att ta med sig sin egendom. Kung Olav reste dit på sin hustrus begäran för att få ett slut på tvistigheterna. Med män, vapen och hot om invasion  en vikingatida variant av kanonbåtsdiplomati  gav han tydligen venderna ett erbjudande de inte kunde tacka nej till. Med den affären avslutad var han nu på väg hem.

Det var vid Svolder som det hände. Nöjd och varm av mjöd såg han inte orosmolnen vid horisonten. I närheten av ön Rügen överrumplades han av fiendeskeppen, som hade legat dolda i en vik.

Slaget blev mycket våldsamt. Trots att norrmännen var underlägsna till både skepp och folk slogs de tappert. Båtarna kretsade runt varandra, pilar avlossades och spjut slungades. Skepp rammades och bordades. När striderna hade bedarrat och allt hade gått förlorat kastade sig den norske konungen i havet. Sigrid Storråda hade därmed fått sin hämnd.



Illustration: Per-Anders Nilsson

Illustration: Per-Anders Nilsson.

 

 

När Norges bästa båge brast

Så lyder historien i sin korthet. Är den sann då? Allt sedan kung Olav sjönk mot botten av krigets hav har legendens vågor svallat. Skalder har tagit fasta på dramatiken och meningar som ”Vad var det som brast? … Norge ur dina händer, konung” blev bevingade ord som flög vida omkring under medeltiden.

Källorna om slaget är inte heller många, och de som finns är både mångtydiga och otydliga. Den tyske kyrkomannen Adam av Bremen nämner slaget och platsen, som han placerar ”mellan Skåne och Själland”. Den isländske stormannen Snorre Sturlasson (cirka 1178–1241) har i Heimskringla givit slaget dess dramatiska utformning. Möjligtvis ger runstenar röst om Svolderslaget  en talar om hur en man hade dött ”österut på havet, då kungar slogs”  men det kan mer räknas som svaga ekon än kraftfulla bevis. Man har inte ens lyckats identifiera platsen Svolder, även om mycket talar för Rügen.

Sann eller falsk, överdriven eller inte: slaget om Svolder har något betydelsefullt att säga om den begynnande kampen om Östersjön. Runt detta nordliga innanhav ingicks allianser mellan de olika kungahusen. Vid tiden för händelserna vid Svolder hade Sven Tveskägg ingått en allians med Olof Skötkonung. Deras förbund uteslöt Olav. Att Sigrid Storråda i sagan framträder som en hedning kan ses mot bakgrund av det pågående kristnandet.

Att det i sagan just var på hemresa från ett möte med venderna som kung Olav mötte sitt öde är inte heller en slump. Danska, norska och svenska kungaätter var djupt involverande i andra östersjöfolks politiska affärer, i detta fall vendernas rike. Om vi tonar ned sagoskimret framträder därför en kärna av kallt stål: kung Olav ville alliera sig med venderna. Från de andra östersjömakternas sida ville man förhindra förbundet. Kung Olav befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, men av rätt anledning. De blodiga krigen kring Östersjön hade börjat. 



karta

Slaget vid Tannenberg 1410. Efter inledande framgångar krossades Tyska orden.
Illustration: Samuel Svärd


 

Tusen krossade skallar senare

Nya aktörer kastade sig gladeligen in i spelet om Östersjön. Hansan försökte dominera havet och i söder kom en ny mäktig kraft: Tyska orden, en riddarorden som av kristna, humanitära skäl hade instiftats i slutet av 1100-talet. Nämnda humanitet glömdes dock snabbt. Under 1200-talet hade Tyska orden blivit en maktfaktor i norra Europa och dess påbörjade expansion österut under 1200- och 1300-talen kombinerade kolonisation med blodiga korståg. Det var upplagt för ännu en mördande konfrontation mellan två mäktiga maktblock. Sammandrabbningen blev en av de allra blodigaste i Östersjöländernas våldsamma krigshistoria. Vi förflyttar oss till Tannenberg och år 1410.


Riddarslakten

Med tom sadel betade hästen i det sommarfrodiga gräset. En av de tusentals kroppar som nu syntes ligga utspridda på fältet hade för bara några timmar sedan suttit på riddjuret. Han hade deltagit i anfallet mot det starka Krakowregementet, då riddarna hade lyckats erövra den polska flaggan och för en kort stund smakat segerns sötma. Han hade emellertid också fått dricka ur nederlagets bittra kalk när momentum rycktes Tyska orden ur händerna med dödlig utgång. Det gick inte ens längre att urskilja de svarta korsen på de annars så vita klädnaderna – allt var nedsolkat av blod och lera. Nu var det upp till traktens bönder att göra sig av med de tiotusentals kroppar som låg runt om på fälten och i byarna. Bråttom var det också, för med värmen - högsommaren var redan kommen - började de ruttnande kropparna snart koka i sina rustningar. För korparna, som redan hade börjat kalasa på liken, vankades en riktig festmåltid.

Denna våldsamma och tragiska händelse utspelades en bit utanför Marienburg  vid Tannenberg. Året var 1410, datumet den 15 juli. Av en styrka på omkring tjugotusen man dog mellan sjutusen och tiotusen. Alla dessa döda avser bara tyskarnas sida, och de dog inom några få timmar. På den polsk-litauiska sidan, alltså segrarnas, förblir antalet döda okänt, men det torde ligga strax under. Tannenberg var ett av medeltidens mest våldsamma och blodiga slag.

Här massakrerades Tyska ordens fruktade riddarhär av en polsk-litauisk här, förstärkt av vilda tatarer, vitryssar och moldaver. Slaget kunde dock lika gärna gå under namnet Grunwald, för det var i den byn som den egentliga slakten av tyskarna ägde rum, dit de i nederlagets stund hade sökt skydd och där trossen fanns.

 

Herraväldet i söder

Bakgrunden till kriget var enkel, men allvarlig. Tyska ordens utbredning österut hade fört denna andliga och militära orden i väpnad konflikt med samväldet Polen-Litauen. Tyskarna hade annekterat två regioner i Polen, vilket fick den polsk-litauiske konung Vladislav Jagiello att dra ut till strid. Stormästaren Ulrich von Jungingen hade vägrat lämna tillbaka områdena och drog även han ut för att avgöra frågan med militära medel. En fredlig lösning låg långt borta.

Jagiello ställde upp sin trettiotusen man starka trupp i slagordning på morgonen den 15 juli. Det tog sin tid, men det gjorde det även för den tyska sidan. I Tyska ordens här ingick inte bara tyskar, utan även fransmän, friser, holländare och engelsmän. Till en början hade allt gått bra för de tyska riddarna. Tungt rytteri hade drivit tillbaka motståndarna på deras högra flygel, vilket öppnade för ett angrepp mot Jagiellos elitregemente: Krakowregementet. Tyskarna vann en symbolisk seger när den polska flaggan hade erövrats  och sänkts. Detta väckte dock bara raseriet hos polackerna, tatarerna, vitryssarna, litauerna och moldaverna  och Jagiello gick till kraftig motattack! I de hårda striderna dödades stormästaren och flera av det högre tyska befälen. Efter den förödande attacken gick det bara utför för tyskarna. De lyckades förvisso hålla stånd ett tag till, men snart var riddarna tvungna att ta sin tillflykt till byn Grunwald.



Stormästare Ulrich von Jungingen


Stormästare Ulrich von Jungingen och många tusen av hans tungt rustade riddare stupade i slaget vid Tannenberg. Drabbningen innebar slutet för den mäktiga Tyska orden och markerar inledningen på en trehundra år lång storhetstid för det polsk-litauiska väldet.



Slagets betydelse

Förskansade i lador och hus, omringades de utmattade och rädda tyskarna av en hotfull armé. Hur många som dog just där går inte att säga, men flertalet riddare torde ha mött döden vid Grunwald. Konsekvenserna av slaget, senare även av det fredsavtal som år 1411 tecknades mellan de båda makterna, var för Tyska ordens del mycket allvarliga. Försvagad politiskt och ekonomiskt  skadestånden för den olagliga annekteringen var enorma  gick den beryktade och respekterade militärorden en allt mörkare framtid till mötes, för att slutligen helt upplösas. Jagielloätten och Polen-Litauen däremot hade framtiden för sig, åtminstone medeltiden ut. Under 1500-talet började eländet igen, men då kom hotet mot Polen-Litauen norrifrån: från Sverige. Det är emellertid en senare historia.

Månadens förmånsbok är en bildningsresa genom 500 år av krig och katastrofer, fred och utveckling. Här lades grunden till norra Europas politiska utseende. Med Östersjön som ett nav snurrade krig och maktpolitik runt i en virvlande dödsdans. Böckerna i serien Krigen kring Östersjön är särskilt framtagna av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och ledande finländska historiker och är avsedda för SMB:s medlemmar. De fyller ett tomrum som funnits i den militärhistoriska bokhyllan och berättar historien om hur norra Europa har formats som det gjorts, hur vi blev som vi blev.

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!