Liv och död i skyttegravarna


AV REDAKTÖR ALEX SVENSSON

Under det första världskriget stupade miljontals soldater på Väsfronten. För generalerna var människovärdet lågt och de offrade många soldatliv i till synes obetydliga militära operationer. Mitt i detta helvete på jorden befann sig svensken Carl Belfrage – och han hade anteckningsboken med sig. Nu föreligger hans dagboksanteckningar i bearbetad form. Månadens förmånsbok skildrar vanvettet på västfronten, sett genom en svensk officers ögon.

 

LÄS ETT UTDRAG HÄR [Adobe Acrobat PDF - 955.44 KB]

 

Våren 1915 hade det stora kriget pågått ett halvt år. På ena sidan stod ententen, bestående av främst Frankrike, Ryssland och Storbritannien. På den andra stod centralmakterna: Tyskland och Österrike-Ungern. USA och Italien gick senare med i kriget på ententens sida, medan det ottomanska väldet slöt sig till centralmakterna.”

”Löpgraven i vilken vi vandrade var på många ställen sönderskjuten och fylld med gyttja, som gick halvvägs upp till knäna. Det var en seg, fastsugande smörja, som gjorde varje steg till en kraftansträngning och varje hastig marsch omöjlig. Här och där låg lik så inpressade i leran att man endast med svårigheter kunde gräva loss dem, om möjlighet därtill fanns. Att göra ett hopp över dem gick inte, utan vi måste trampa på dem.”


Den 3 juni tog löjtnant Carl Belfrage avsked från Bohusläns regemente för att gå i tysk tjänst. Han kom direkt till västfronten och fick uppleva det skoningslösa och meningslösa skyttegravskriget. Sverige var neutralt, men några tusental svenskar stred ändå på ententens sida. Endast ett sextiotal svenskar stred för Tyskland, vilket kan synas märkligt med tanke på hur tyskvänligt Sverige var vid den tiden.

När Carl anlände till västfronten trodde man fortfarande att kriget skulle bli kort. När han anmälde sig inför regementschefen i juli 1915 sade denne: ”Jag misstänker att Ni kommer något sent ut i fält. Vi tror alla att kriget kommer att ta slut i september.” Så blev det dock inte: kriget skulle vara i ytterligare tre år.

 


underminering

Ett sätt att förgöra fienden var att gräva gångar in under fiendens område och placera minor där, så att fienden sprängdes i luften. Detta var dock inte helt ofarligt för de egna soldaterna, vilket blev lärdomen från mintunnelgrävningarna vid Saint-Pierre i juli 1916: ”Något gick snett. Laddningen var kanske för stark, fördämningen otillräcklig eller slagghögens motståndskraft felaktigt beräknad. Explosionen förstörde nu inte fiendens ställning, utan gick bakåt genom mingångarna, in i tunneln och antände inte bara brädfodringen i denna utan även hela slagghögen. Mycket folk uppehöll sig i tunneln och av dessa förbrändes ett tiotal genast.”

 

Jordnära perspektiv

 

 

Carl Belfrage fick under fyra år verka som truppofficer under de olika slagen vid floderna Somme, Aisne och Yser på västfronten. Floderna rann genom ett delvis böljande slättland vars landskap, byar och städer snart förvandlades till fullständigt sönderskjutna slagfält. Rester av oformliga taggtrådshinder och särskilt i norr vattensjuka områden försvårade rörelser. Hundratusentals män från båda sidor mejades ned, långsamt klafsande mot fienden. Deras kroppar blev ofta liggande för att ruttna i leran. Carl fick uppleva hur ständiga omflyttningar av anfallskraftens tyngdpunkt efter hand tog kraften ur tyskarna.

I oktober 1915 befann sig Carl som chef för 11. kompaniet i ”Labyrinten” på Vimyhöjden, nära Oppy. Namnet Labyrinten syftade på det invecklade skyttegravssystemet. På eftermiddagen den 21 oktober lyckades fransmännen utföra en minsprängning, som gjorde att de kunde ta 11. kompaniets ställning i besittning på en bredd om cirka femtio meter. Efter två timmars förbittrad närstrid lyckades kompaniet under ledning av Carl att med avsevärda förluster tvinga tillbaka fransmännen samt ta sex krigsfångar. För denna bedrift erhöll han järnkorset av 2. klassen.

Perspektivet i Vanvettet på västfronten är jordnära. Livet och döden i skyttegravarna beskrivs utförligt, liksom striderna. Den 2 augusti 1917 deltog Carls kompani i ett stormanfall vid Monchy-le-Preux:

Då brakade elden lös från de brittiska kulsprutorna. Från alla håll ven kulorna om öronen på oss. Bakom mig hördes jämmerrop. Jag vände blicken ditåt och såg endast några få man som sprang framåt. Några meter framför mig skymtade det brittiska taggtrådshindret till synes oförstört. Det sved till i högra örat och jag fick en våldsam stöt mot magen. En tung projektil, granat eller mina slog ned ett par steg ifrån mig och av lufttrycket slungades jag omkull och föll tillsammans med von Stamm ned i ett stort granathål. I samma ögonblick exploderade den. Jag trodde att mina trumhinnor hade spruckit och kunde varken se eller höra.

 

 

 

åttatums-haubitsar Mk I

I slaget vid Somme satte britterna för första gången in ett massivt artilleribombardemang för att mjuka upp de tyska linjerna. Här ses 39. belägringsbatteriet med sina åttatumshaubitsar Mk I under eldgivning i slaget vid Somme.

 

 

Krigets fasansfulla ansikte

 

I Flanderns skyttegravar dog visionen om det ärofyllda kriget tillsammans med miljontals unga män. De som var med om de fruktansvärda striderna på västfronten fick uppleva sådana omänskliga och makabra händelser att de skulle ha haft svårt att sova om det inte varit för den kroppsliga utmattningen.

En dag i mars 1916 skulle några erövrade skyttegravar på Giesslerhöjden iordningställas. Carl berättar:

Det var ett vedervärdigt arbete, precis som att röja upp en kyrkogård. Överallt träffade vi på lik eller likdelar. Här stack en arm, där ett ben ur jorden och fattade man tag där skilde sig lemmen från kroppen. Ett lik låg med endast huvudet synligt, ett huvud med ögon, kinder och öron uppätna av råttor. I ett skyddsrum, vars ingångar sönderskjutits och tilltäppts, hade hela besättningen blivit levande begravd. Med spadar, bajonetter och knivar hade de olyckliga försökt att komma ut, men så småningom hade den ene efter den andre kvävts, kanske först efter flera dagar. Skyddsrummen skottades till igen, liken låg ju lika bra i denna massgrav, som i någon annan. Det var egendomligt hur litet man reagerade inför dessa ohyggligheter, ett tecken på den abnorma anpassning en soldat tvingas till.


Slumpens inverkan kan inte undgå att fascinera. Vid flera tillfällen undkom Carl dödsfara enbart genom tillfälligheter. En natt under slaget vid Somme sköt britternas artilleri ihärdigt. Det tyska artilleriet hade brist på ammunition och kunde inte ingripa för att avvärja fiendens beskjutning. Carl och hans soldater hade inte mycket annat att göra än att krypa in i sina jordhålor och vänta ut fienden. En soldat passerade alldeles förbi Carls krypin och frågade om det fanns plats för honom någonstans. Eftersom Carl ville sträcka på benen lät han soldaten lägga sig där tills vidare. Ett par timmar senare återkom Carl och fann soldaten döende, halvt begravd av nedrasad jord. En granat hade funnit sitt mål. Vem som fick överleva och vem som dog tycktes vara slumpens verk, såvida man inte trodde på ödet. 



skyttegravar

Bakom fronten fanns hos tyskarna i allmänhet en utbyggd linje av skyttegravar, förbindelsegångar, skyddsrum och förråd med mera av mer permanent art, oftast förlagda till en skyddande skog som trumelden inte hade förstört. Här ses en tysk reservställning i Chaumeskogen vid tiden för andra slaget vid Verdun.

 

Undermeny

Ej medlem ännu?

Du har väl inte missat SMB:s kostnadsfria nyhetsbrev? Direkt i din e-post!

Nyhetsbrevet Krigsmyter

Krigsmyter

Ta del av nya, anmärkningsvärda och överraskande militärhistoriska fakta om andra världskriget! Via det kostnadsfria nyhetbrevet Krigsmyter tar du del av tidigare stängda och hemliga krigsarkiv vilka avslöjar okända och oväntade militärhistoriska upptäckter om Andra Världskriget.

Nyhetsbrevet MILITÄRT!

MILITÄRT!

Vill du följa med i det senaste om aktuella militära händelser, vapen och förband? Anmäl dig då till det kostnadsfria nyhetsbrevet MILITÄRT! Lars Gyllenhaal är en välkänd militärhistorisk författare med ett särkilt intresse för pansar, elitförband och svenska krigsdeltagare i modern tid.

Nyhetsbrevet Stormaktstid

Stormaktstid

Det kostnadsfria nyhetsbrevet Stormaktstid tar dig med på små färder bakåt i tiden, och låter krutröken tätna kring viktiga, spännande och avgörande händelser under den mest dramatiska perioden i Sveriges historia. Slagfältsarkeolog Bo Knarrström levererar lättlästa och tankeväckande artiklar direkt till din e-post!